kakanskilokamp

Jepp. Det är bara att inse. Kakan är kamel.
Jag lagrar nämligen kroppen full med vatten.

Veckans besök hos Cambridge-konsulenten visar svart på vitt att kroppen är i vatten-o-balans.
Jag har nästan dubbelt så mycket vatten som "normalt" i kroppen.
Konsulenten tröstade mig och sa att det inte är ovanligt. Och vatten väger mindre än fett, så det påverkar inte vikten så himla mycket.

Tydligen är det så att när kroppen är överfull med fett så kan den inte lagra vatten som den ska, utan man är konstant lite uttorkad. När sedan fettet börjar försvinna så blir det plötsligt plats för vatten - och vips, skyndar sig kroppen att fylla på. För den kommer ihåg hur det var i öken-landskapet tidigare..

Detta ska tydligen rätta till sig med tiden.
Och jag ska fortsätta dricka vatten, men se till att det är jämnt fördelat över dagen, så jag aldrig är törstig.
Suck.

Men det kan vara en förklaring till att jag inte tycker att det syns så jättemycket på mig att jag går ner i vikt - jag fyller ut bilringarna och valkarna med vatten, helt enkelt...

Vågen hos konsulenten visar att jag gått ner 1,6 kg på en vecka.
Det är väl i underkant för att gå på ren kur, men å andra sidan så har jag ju unnat mig en lunch och ett slisk-fika under veckan, så jag är nöjd ändå.

Det snöar i Umeå i dag.
Suck.
Det betyder att nu är det vinter på riktigt.

Jag gillar inte vintern. Visst, det kan vara riktigt vackert och stämningsfullt med det vita snötäcket, mörkret och massa tillfällen att tända ljus.
Men för mig betyder vinter också att det är kallt och framför allt halt ute.
Då vågar jag inte ut på mina promenader, utan håller mig inomhus = mindre motion = inte bra för min viktnedgång och hälsa...

Det gäller att hitta på annat då. För rädslan för att ramla/halka och vrida mitt knä ur led igen, den lär jag inte komma över. Det gör så himla ont och betyder några veckor på kryckor efter åt. Det kan jag vara utan.

Länge sedan jag var på gymet, kom jag på. Där kan jag ju faktiskt både gå och cykla. Och dessutom se tv samtidigt.
Enda som saknas är den friska luften.
Den tar jag till våren...

Så kom då det efterlängtade beskedet på vågen i morse.
Jajemensan.
Jag väger nu under 105 kilo. Jippi!
Dessutom med lite marginal, 104,7 visade vågen i morse.
Total viktminskning: 18,1 kilo på knappa tre månader.
Det är jag riktigt nöjd med.

Nu vore det väl tusan också om jag inte ska ta mig under tresiffrigt till jul.

Men november är en svår månad - det är flera kalas och fester inplanerade som jag har tänkt och vill vara med på, så många korta uppehåll blir det. Men vis av erfarenheterna från senaste omstarten, efter IKEA-resan, så tänker jag inte göra upphåll på flera dagar, utan jag äter till exempel den middagen som jag bestämt mig för att gå på, och sedan gäller pulver igen direkt efteråt.

Jag har klagat lite på bloggen att jag tycker det står still på vågen och går långsamt. Men blogg-kollegan Vendela påpekar mycket riktigt att det faktiskt rör sig nedåt hela tiden, även om det inte är jätteskutt varje dag. Så rätt så. Det är bara mitt tålamod som tryter. Jag vill gå ner allt på en gång, och glömmer bort att det tagit många år att bygga upp all den övervikt jag har...

Dagen har dessutom blivit lite extra förgylld av att en kollega viskande undrade om jag inte gått ner i vikt... och så fick jag en efterlängtad komplimang. Det värmde.

Känner mig inspirerad nu.
Tror att det blir en promenad på lunchen så kan jag bocka av dagens motion också.
Enda smolken i bägaren är den onda axeln. Medicinen har börjat verka, och det onda gör lite mindre ont i dag, men det är långt ifrån bra än. När tusan ska sjukgymnasten höra av sig?

Det står still på vågen.
Suck.
Tålamod, tålamod.

Har ringt mej sjuk i dag. Ska vila min onda axel, tänkte jag, och hoppas sedan att både medicin och sjukgymnastik kickar in snabbt...

Har fått avboka flera planerade pass i både vattengympa och simning de närmsta dagarna. Det känns trist. Ska försöka ta mig ut på en promenad i dag i stället. Även om det är kallt, så skiner solen, och benen är det inget större fel på...

Försöker peppa mig med positiva tankar, men känner mig lite nere och ömklig.
Dagar som dessa handlar bara om att härda ut och inte ge upp.
Jag ska inte låta ett bakslag i kroppen sätta stopp för min viktresa, men det är bara att inse att alla dagar på denna resa inte är lika kul...

Gud, vad jag längtar till den dag då jag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och konstatera att de är ett avslutat kapitel. Och att jag klarade av det - och att det var värt det.

Tycker lite synd om mig.
Har varit hos doktorn i dag, och visst är det en inflammation i axeln som gör så ont.
Ska nu knapra piller i några veckor och få behandling hos sjukgymnast.

Om jag ska jobba eller inte får jag avgöra själv, och just nu funderar jag på att ta två sjukdagar. Eftersom jag ledig fredag och hela helgen får jag då fem hela dagar att vila axeln, armen, nacken och snart halva ryggen som värker och gör ont.

Ska sova på saken.

Jag hoppas att jag får kontakt med företagshälsovårdens sjukgymnast så snart som möjligt så jag får veta vad som gäller med träning den närmsta tiden. Promenader fungerar i varje fall hur som helst, men det är väl mer tveksamt med simning och vattengympa, kan jag tänka mig.

Är lite orolig för att äta pronaxen nu när jag bara dricker cambridge. Man kan bli rejält risig i magen av detta piller, vet jag av erfarenhet, och jag undrar hur magen reagerar när den inte får någon annan mat att jobba med tillsammans med medicinen... 

Tycker det går såå långsamt på vågen.
Vilket egentligen inte är sant.
För så här snabbt och så här mycket har jag aldrig någonsin gått ner i vikt.

Tålamod har aldrig varit min starka sida.

Morgonens vikt: 105,1 kg.
Nu är det så himla nära att jag tar mig under 105.
Det är en liten milstolpe för mig, för där under var det mycket, mycket länge sedan jag var...

Samtidigt känner jag att jag inte hinner med. Jag ser inte förändringen. Jag känner mig så himla stor och tjock och ful och otymplig. Ungefär som förut. Att jag snart gått ner 18 kilo kan jag inte fatta - och undrar förundrat vart de kilona suttit.

Men det är så irriterande att jag inte får fler kommentarer om att jag går ner i vikt!
Jag vill att folk ska se, notera, berömma!
Jag törstar som ett barn efter komplimanger, och blir besviken varje dag när de uteblir.

Varför kan jag inte vara lugn och nöjd i mig själv, och bara vara glad över att jag lyckas med min förändring?

För övrigt gör min axel ondare än någonsin i dag. Aj.

Har en dag fullmatad med jobb, och kommer knappt hinna med varken blogg eller motion.
Suck.
Tur att jag hann röra lite extra på mig i helgen.
Får ta igen det senare i veckan.

Har i varje fall laddat med ett kokt ägg i väskan att ha som nödproviant i fall jobbet ställer till det så jag inte kan äta mina cambridge-soppor i rätt tid. Hoppas att jag på det sättet har minimerat risken för att slänga i mig något onyttigt av bara farten när tiden inte räcker till.

Är bekymrad över min axel som fortsätter att göra ont. Tror att det kan vara en inflamation, och det blir nog ett samtal till vårdcentralen i morgon. I dag är inte lönt - att ta sig fram till vårdcentralen en måndag är dömt att misslyckas...

Hoppas din måndag är bättre än min!

Är snart på väg i säng, och konstaterar att det här har varit en bra vecka som helhet.
Jag har kommit igång med motionen på allvar.
Flera pass i bassängen och framför allt har jag tagit mig för att promenera. Idag blev det både promead på dagen och vattengympa på kvällen!

Visserligen unnade jag mig att äta lite mat och fika onyttigt i fredags, men vikten går ändå nedåt i hygglig takt.
Enda smolken i bägaren är att jag fortfarande har ont i min axel/skuldra.
Men det får jag ta itu med till veckan, om det sitter i.

En kompis frågade häromkvällen hur länge jag ska hålla på med det här, hon tycker att det är konstigt att jag bara äter pulver. Men så länge det går så här bra, och så länge jag klarar av det, så kör jag på, en vecka i taget. Fortfarande är det otroligt många kilon för mycket på kroppen.

Målet att ta mig under 100 kilo är nu inom räckhåll och det börjar bli dags att sätta upp nya, realistiska mål. Och bestämma en målvikt. Förut har jag tänkt att jag ska ta mig under 80 kilo, men jag tror att jag måste konkretisera den målvikten till en exakt siffra. Behöver nog också rådgöra med någon, typ min läkare, om vad som är en vettig målvikt för mig. För pinnsmal blir jag aldrig, även om jag är kort (161 cm) och enligt bmi-tabellen bör väga runt 60 kilo... Men väga någonstans mellan 70 och 75 kilo kanske är lämpligt?

Det känns kittlande.
Och lite overkligt.
Men jag har börja våga tro och hoppas att det är möjligt den här gången.

En dikt av Göran Hansson.

Ibland handar det bara om att stå ut.
Och att hålla fast vid hoppet att det även efter denna höst kommer en vår och sommar.

Känner mig lite vemodig så här på söndag morgon, inte på ett dåligt sätt, utan bara lite behov av att vara stilla och eftertänksam. Känner att jag trots allt jag varit med om, både i vikt-resa och annat, så har hoppet på något konstigt sätt alltid funnts kvar.

Det är stort.

Äntligen kom jag ut på min promenad.
45 minuter i hyggligt tempo, lite lagomt kuperad sträcka.
Skönt.

Äntligen fick jag igång routern så nu kan jag surfa trådlöst i hela lägenheten.
Är dock osäker på om jag gjort rätt, och om min bredbad nu är öppet för alla som villl...
Men det lär visa sig.
Så länge det fungerar för mig är jag överlycklig.

Har redan hittat rätt sittposition i soffan, och låter min nya, fina dator vila i knät med hjälp av ikeas laptopkudde.

Femman sänder en repris på serien Biggest looser tidigt på lördagar och söndagar. Jag såg den lite till och från när den gick förra gången, men missade många avsnitt så nu passar jag på att se den från start. Brukar ha lite svårt för den här typen av program, men den här gillar jag.

Snacka om att de här människorna kämpar stenhårt för att förändra sitt liv och gå ner i vikt! Även om det är mycket fokus på träning och mat, så finns även det andra med - att det finns alltid bakomliggande orsaker till att man ätit för mycket och gått upp i vikt, och samtidigt som man förändrar sitt yttre måste man ta itu med det för att verkligen lyckas.

Känner mig inspirerad och motiverad efter morgonens avsnitt. Inte minst när det gäller motionen så börjar jag känna mig redo att gå ett steg till. Dags att få tillbaka promenaderna i mitt liv! Dagliga promenader tillsammans med vattengympa/simning två, tre gånger i veckan är en bra nivå känns det som. Vattendelen har jag redan, men promenaderna är det såå segt med.

I dag fint väder, inget speciellt på "att-göra-listan".
Så i dag ska det bli av.

Är lite orolig för min axel som fortsätter att göra ont. De receptfria pronaxen hjälper inte, inte heller att smörja med zon eller algesal. Tror jag behöver något rejäl antiinflamatoriskt piller för att bli av med det onda. Dags att ringa doktorn på måndag om det inte gett med sig.

Dagens vikt: ingen aning för jag vägde mig inte!
Ska nu verkligen försöka hålla mig borta från vågen fram till min vägdag på tisdag.
Jag känner mig otålig över att ta mig under 105 kilo eftersom det är lite av en magisk gräns för mig. Förra gången jag gick ner mycket i vikt så var det där jag stannade. Sedan vände det uppåt...
Den bilden vill jag ändra på. Och nu är det nära. Det gör mig både glad, otålig och lite rädd.

Efter en sunkig start på dagen så lyckades jag ta mig i kragen.
Livet blir inte bättra för att man surar.
Så jag slängde i väg ett sms till en kompis om att följa med på mässan, och hon nappade.

Och det blev riktigt trevligt till slut.
Men att gå på mässa där det förekommer mat och godis är väl inte det smartaste jag har gjort under min cambridge-kur. Jag har provsmakat salami och bröd, choklad och ost. Och bestämde mig för att unna mig en lunch (souvas i pitabröd) och av bara farten blev det en morotskaka till kaffet också.

Nu är det stopp.
Tillbaka till pulver.
Har precis tackat nej till att äta tacos med goda vänner i kväll.
Det var inte särskilt svårt, för ärligt talat mår jag lite dåligt av eftermiddagens utsvävningar. Magsäcken undrar vad som står på, och hela kroppen har nog fått en sockerchock.

Det får ta den tid det tar att gå ner i vikt. Jag känner att jag måste leva också.
Och i dag behövde jag det här.

Det här känns som att det ska bli en urk-dag. Vilket egentligen är bortkastat, eftersom jag är ledig och borde kunna göra det till min alldeles egen dag med massor av tid för mig själv.
Men i stället känns det mest upp och ner, jag växlar mellan misströstan och självömkan och ett och annat tappert försök att skärpa mig...

Jag orkar inte dra alla detaljer, men just nu tycker jag att det mesta går i motvind. Och min onda axel fortsätter att göra ont, så någon större träningsinsats kan jag inte göra heller. Och det planerade besöket på weekend-mässan som jag sett fram emot hela veckan får jag gå på själv om jag ska dit, som det ser ut nu. Och det är inte alls kul. Så troligtvis blir det inget av det heller.

Dessutom regnar det.

Nä. Ner under täcket igen.
I dag blir en dag då alla krafter får fokuseras på att INTE tröstäta utan stå ut ändå.

Enda ljuspunkten i tillvaron är att vågen går åt rät håll.
105,7 i morse.

Att gå och handla är en enda lång kamp mot frestelser.
Cambridge-kuren innebär tack och lov att jag inte behöver handla så ofta, men ett och annat besök på affären blir det fortfarande. Ägg och räkor vill jag alltid ha hemma, och i dag behövde jag även tvättmedel inför helgens stortvätt. Så jag åkte till coop efter jobbet och tänkte mig en snabb vända in och ut.

Redan i entrén förstod jag att skulle bli problem.
I dag: ostprovning stod det på ett anslag.

Ost!
Hjälp.
Jag älskar ost!
Och att stå emot något så frestande när magen dessutom kurrar lite, det var bara att glömma.

Men jag kände mig ändå rätt nöjd, smakade på en bit parmesan, men hoppade över så väl brödet som pasta-smakprovet.

Bara några meter bort väntade dock en ny "ost-station".
Samma sak - höll mig till två ostkuber, och hoppade över kex och bröd.

Men precis innan kassorna så snubblade jag.
Choklad.
Mörk choklad.
Stora härliga bitar.
Och det stod mitt namn på en av dem.
Det var bara att kapitulera. Chokladen var supergod.

Den planerade belönings-lunchen i morgon känns mer avlägsen än någonsin...

Det går så sakta med vikten just nu.
Det känns riktigt orättvist. Jag kör ju faktiskt ren cambridge-kur :(
Visst, fortfarande i min egen variant med ett enstaka ägg och lite räkor en och annan dag, men ändå.

Vågen i morse visade bara ett hekto minus.
Suck. Det är typ ingenting.
Visst - det är jättebra att det går nedåt. Så himla mycket bättre än uppåt.
Ett kilo i veckan är också en bra viktminskning om man kör en kostbaserad diet typ viktväktarna eller GI. Men det är lite svårt att vara nöjd över det när jag faktiskt kör en kur som ska ge större effekt.
På en vecka, om jag räknar från när jag kom ikapp efter mitt uppehåll, så har jag gått ner lite drygt ett kilo. På ren kur ska man kunna knäcka två, tre kilo på en vecka utan problem...

Ska nog förbi min cambridge-konsulent i dag. Hoppas att det är den ordinarie tjejen där, så jag kan rådgöra lite med henne om varför det går sakta just nu.

Och jag som hade tänkt unna mig en god lunch på mässan i morgon. Men tanken var att jag då skulle vara närmare 105,5 kg. Som det ser ut nu får jag vara glad om jag tar mig under 106....

Får ta mig en funderare på hur jag ska göra med lunchen i morgon.

Kollade precis min ketos.
Nada.
Stickan var så ljust grisskär som den kunde vara.

För bara någon dag sedan var jag inne i ketosfasen vilket alltså betyder att fettförbränningen är i full gång.
Men nu är jag ute.
Förstår ingenting.

Funderar på vad det kan bero på.
Visst, jag har stoppat i mig lite annat än mina cambridge-drinkar, men vi pratar då om kokt ägg och några räkor. Det enda jag komma på är att den kaviar jag tar till äggen kan vara boven i dramat, för den innehåller lite kolhydrater. Men att så lite kan göra så mycket?!? Det känns inte realistiskt...

Vad vet jag.
Jag känner att jag fortfarande inte har riktigt bra kläm på det här ketos.
Antalet kalorier är fortfarande minimalt så effekt på vikten torde jag få hur som helst, med eller utan ketos. Eller har jag förstått det fel?
Facit på vågen i morgonbitt.

Det började redan i går, jag har ont i ett stråk från ena sidan av nacken ner över axeln och ut i skulderbladet och vidare ner över ryggen.
Aj.
Inte kul.
Har precis avbokat kvällens vattengympa. Vilket nog var klokt hur som helst, eftersom jag ska och simma i morgon med träningskompisen H och sedan har nya aqua-pass inbokade både lördag och söndag.

Vet inte om det är träningsvärk, en sträckning, överansträning eller vad.
Skulle behöva smörja in med lite zon eller likanden, men här kommer nu en (av flera) nackdelar med att vara singel. Hur sjutton smörjer man in sig på ryggen?

Ger det inte med sig under dagen får jag ta med mig en tub zon ut på krogen och ragga i kväll... Fniss.
Nej, ett besök hos en kompis är nog mer realistiskt för att få välbehövlig hjälp. Sedan får H hjälpa mig efter simningen i morgon om det inte gett med sig. Det gäller att utnyttja sina vänner.

Dagens vikt (jo, jag vägde mig i morse igen, väga-inte väga kampen fortsätter)
106,2 kg. Total minskning: 16,6 kg.
Hoppas jag kan ta mig under 106 i morgon.

Det känns i varje fall inte som några problem att köra på med ren kur just nu. Skönt.
Fortsätter som planerat fram till allhelgonahelgen, med en kort-kort avstickare på fredag lunch då jag ska unna mig något gott på mässan jag ska besöka.

PS: Räknade precis ut mitt BMI och har nu bara tre kilo kvar till att vara under 40 = under sjuklig fetma. DS.

Känner en svag doft av aceton från mig själv.
 Okej, då är jag alltså i ketosfasen.
Såg på ketostix häromdagen att andelen ketoner ökar, och verkar vara på topp nu...

Får stå ut med doften och tänka på allt fett jag förbränner i stället!!!

Så har jag äntligen fått bredband i lägenheten. Och en dator som fungerar.
Det känns hur skönt som helst.
Nu återstår bara att få det att fungera trådlöst. Routern är inköpt, men inte installerad... Gruvar mig lite, för jag är inget tekniskt geni direkt.

Datorn ja, fick ju pengar till den laptop av mina generösa föräldrar när jag fyllde jämnt. Men det blev lite osynkat, för bredbandet drogs in i mitt hus först i början av oktober. Och just som bredbandet var klart gick min nya fina dator sönder. Den gick helt enkelt inte att starta längre.

Men nu har den kommit tillbaka, efter en tur till Tyskland för reparation.
Ja, sicken konstig värld.
Datorn fungerar.
Bredbandet fungerar.
Det är en riktigt bra dag i dag.

Äntligen kunde jag ställa mig på vågen med gott samvete, vägdag och allting.
Dagens vikt är 106, 4 kg.
Okej, hyfsat nöjd.
Vill ju alltid mer, men det går i varje fall tydligt nedåt.

Jag har bloggat om det här med att vara nöjd förut, och det är ett ämne jag ständigt brottas med. Jag är en sådan här människa som är duktig på att planera och förbereda, skriva att-göra-listor, sätta upp delmål och så vidare. Men när jag sedan gör det jag sagt att jag ska göra, så kan jag ändå inte kvittera ut en nöjd-känsla. Nej, är delmålet nått så lurar tanken "men det kunde ha varit ännu bättre om..." i bakhuvudet. Bockar jag av min att-göra-lista, så tänker jag ändå mest på alla saker som INTE står på listan, som jag också borde göra...

Konstigt.

Min terapeut säger att jag måste lära mig att det inte är farligt att var nöjd. Att någonstans så har min hjärna kopplat ihop den känslan med något negativt, i stället för positivt. Och jag försöker öva mig på det. Att inte hålla på och laborera med mina delmål till exempel, är en sak som jag kämpar med. Men jag lyckas inte helt. Har ju sedan tidigare reviderat mitt mål 20 kilo innan jul till 25 kilo... Vilket innebär att om jag går ner 23 kilo till jul så kommer jag inte att vara nöjd.

På Weekend-mässan jag ska gå på i helgen så finns det ett seminarium om just det här med att våga känna sig nöjd, med Linda Nederberg. Funderar på att gå dit. Dummare lär man ju inte bli, i varje fall.

I dag: tvättstuga och vattengympa på förmiddagen.
Jobb, jobb, jobb hela eftermiddagen och kvällen.

Jag fattar inte varför jag är så hungrig i eftermiddag? Jag har ju kört på med ren kur nu i snart en vecka, och då brukar hungern mattas av.
Tycker jag druckit hyggligt med vatten i dag.
Men något lurt är det.
Jag hoppas att det betyder att kroppen bränner bra med fett... det är ju trots allt officiell vägning i morgonbitti.

Tur i varje fall att jag lagt fram lite räkor på tining till i kväll.
Det blir mumma till Cityakuten.

Dagens start
Vägde mig i morse igen (kunde inte låta bli). Bara lite, lite ner.
Suck. Men det är ändå över 16 kilo minus nu. Försöker vara nöjd med totalsiffran och inte stressa upp mig över enskilda dagars vikt...
Riktig vägdag i morgon. Hoppas på bättre utfall då.

Dagens trendbrott
Tog trapporna upp på jobbet, i stället för hissen.
Yes.
Det var inte så farligt. Början på en ny trend kanske? Måste skärpa mig på vardagsmotionen, vet ju att den ger så mycket och innebär så liten uppoffring...

Dagens smil
En av mina jobbarkompisar, en av de få som vet om att jag håller på och går ner i vikt, kom in på rummet och sa att nu syns det mer och mer på mig att kilona försvinner. Och gav både pepp, beröm och uppmuntran.
Glad.
Mer sådant!

Dagens aj
Lite träningsvärk i armar och axlar efter gårdagens vattengympa. Instruktören körde hårt med hantlarna i vattnet, och jag riktigt kände hur musklerna fick arbete.
Skönt.
Kampen mot gäddhänget är igång på allvar.

Dagens tips
Har tipsat en annan viktbloggare om boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Jag är ingen person som gillar själv-hjälpsböcker av olika slag, tycker oftast att det blir för mycket yta och glada tillrop och för lite substans och verklighet. Men den här är bra, det är mer en handledning  till ett förhållningssätt i livet som handlar om att inte göra sig själv illa över saker som man ändå inte kan påverka och styra.

Dagens mat
Cambrigde x 3, smak kakao (min favorit).
Vatten, vatten, vatten.
Och så tror jag att det blir några räkor i kväll.

Dagens morot
Till helgen ska jag och bästisen AK gå på Nolia Weekend, en mässa om inredning, mat&dryck, livsstil, resor med mera, med mera. Om jag tagit mig till 105,5 kilo på fredag ska jag bjuda mig själv på en god lunch under mässbesöket.

Dagens avslutning
I kväll blir det tv. Design Simon&Tomas och Cityakuten.

Jag får inte riktigt igång mej på motion fullt ut.
Visst, jag är nöjd med att jag tar mig i väg på vattengympa rätt så regelbundet.
Har varit två gånger denna vecka, och ska i väg i kväll igen när jag slutat jobba (vilket är i princip nu!).

Men annars så blir det inte så mycket.

Framför allt saknar jag promenader. Men det är supersegt.
Har jag väl kommit hem från jobbet så blir jag lätt sittandes i soffan resten av kvällen.
Dessutom är det kallt, och mörkt, och jag är rädd för att halka och slå knäskålen ur led igen... jo, ursäkterna och bortförklaringarna är många och välbekanta...

Samma sak med vardagsmotion.
Tar oftast genvägar; bilen även korta sträckor och hissen upp om det är mer än en trappa.

Jag får hoppas på att vattengympan, som ändå, fungerar kan bli en katalysator för lusten att röra mig ännu mer.

Det är konstigt att jag aldrig lär mig.
Jag VET ju att jag oftast får ett varannan-dags-resultat på vågen när jag kör ren kur.
Att ena dagen står jag still eller bara har en förändring på typ ett hekto, andra dagen kan den hoppa ner ett halvt kilo.
Jag VET ju det.

Ändå blir jag stressad när våg-jäveln inte rör sig.
Vad gjorde jag för fel i går?
Jag åt mina tre pulver, drack vatten som jag ska.
Och visst, ja, jag åt ägg, kan det vara det som spökar?

Nej, skärpning. Ägg försör inte.
Det vet jag ju.
Och jag bryter inte heller fastan för den innehåller inte några kolhydrater.

Jag förstår att framför allt unga tjejer så lätt hamnar i ett osunt beteende runt mat och utvecklar en ätstörning där man försöker ha total kontroll över varje kalori man stoppar i sig. Jag har tack och lov aldrig varit där helt och fullt, även om jag tror att tröstätandet och överätandet är en viss form av ätstörning det också.
Men snacka om att det går fort att bli nojig.

Skärpning.
Jag måste ta tag i det här att inte väga mig varje dag för att slippa den här typen av nojor.
Nästa vägning tisdag är härmed bestämt, helt enligt min tisdag-fredag-vägnings-plan.

Så var jag i kapp redan i dag.
Vikten är nu till och med lite lägre (106,9)  än innan jag tog mitt cambridge-uppehåll.
Ett hekto till och jag kan skriva 16 kilo minus på min lilla svarta tavla i köket.
Känns bra.

Men det här att bara väga mig två gånger i veckan har jag fortfarande inte klarat av. Är fortfarande fixerad vid vågen.Vill se resultat varje dag. Och visst, så länge det går nedåt så är det ju inga problem, det är dagar då det står still eller gud förbjude går uppåt som smällen kommer...

Jag får fortsätta jobba på den biten.

Men just nu känner jag mig peppad för att köra på med ren kur. I första hand satsar jag på en vecka till. Fast allra helst hoppas jag att jag står ut fram till allhelgona-helgen, då jag ska unna mig att gå ut på restaurang med goda vänner. Kanske blir det något enstaka, tillåtet fusk innan dess - allt för att stå ut... Å andra sidan, om jag lyckas köra hårt i dryga två veckor, så borde målet med minus 20 kilo vara rätt så nära. Och det lockar.

Jag känner mig som en riktig amatör på det här med att hantera bloggar. Att skriva inläggen är inga problem, och designen sköter ju blogg.se så jag slipper bekymra mig över den (även om jag blir imponerad över alla er som har bloggar med fina listor i kanten och andra finesser, känner att jag är ljusår från att ens komma på hur jag ska få till något liknande...)

Har ständigt dåligt samvete för att jag inte är alert och uppdaterar min länk-lista med mina favoritbloggar, och så fort jag ska ha med någon bild blir jag osäker och får inte alltid till det som jag vill...

Men det jag mest funderat över är vad som gäller för kommentarer. Jag älskar kommentarer - det är så himla kul att se att någon läser och tycker att det är värt att skriva några ord tillbaka. Men när jag sedan svarar på kommentaren, ska jag göra det på min blogg eller på bloggen hos den som har lämnat kommentaren?
Eller både ock?

Jag vet verkligen inte vad blogg-etiketten säger i den här frågan och nu gör jag olika från gång till gång.
Någon som har en åsikt?

Är på väg till vattengympa (känner mig duktig!) men måste bara snabbt berätta att jag känner mig stärkt efter dagens besök hos cambrigde-konsulenten. Berättade för henne att det var så oerhört tungt att starta om på ren kur den här vändan, att jag fick kämpa i flera dagar innan jag hamnade rätt, och att veckan därför varit extra tuff.

- Kom ihåg att det har ingenting med karaktär att göra. Det handlar inte om att du har dålig karaktär, sa hon.

I stället är det en ren fysisk reaktion i kroppen, förklarar hon. Efter att ha krympt sina fettceller så blir kroppen överlycklig att nu få fylla på med så väl fett som kolhydrater, och när jag sedan vill gå tillbaka till "svält-läget" så slår cellerna bakut. Därför är det tungt att starta om, för hela kroppen kämpar emot.

Känns bra att veta.
Och lättar lite på det dåliga samvetet över att jag inte kom igång så snabbt som jag önskade.

Vägningen: ligger fortfarande över vikten innan uppehållet, men avståndet krymper snabbt. Är i kapp om några dagar.

Jag sitter vid datorn och fryser.
Härligt.
Det är ett bra tecken.
Det borde betyda att jag är på väg in i keton-fasen. Att cambridge-kuren nu är på väg att kicka in ordentligt och sätta fart på fettförbränningen.

Det är framför allt om fingrarna och fötterna jag fryser.
Tur att jag köpt nya vantar i dag!

Nu ser jag fram emot att få göra kväll och åka hem och krypa ner under en filt.
Höstrusk ute, och filtmys inne. Ska nog tända några värmeljus också.
Medan jag riktigt känner hur kroppen jobbar bort gram för gram.

I morgon är jag ledig. Ska hinna med besök hos frissan, vattengympa och terapeuten.
Vet inte riktigt vad jag vill prata om den här gången. Men det brukar lösa sig...
Sedan väntar en jobbarhelg.
Jag hoppas att jag fortsätte att frysa så där lite lagom.

Det är bara att inse.
Jag begriper mig inte på mig själv.
Nu är det helt plötsligt inga som helst problem att hålla mig till min cambridge-kur.

Gårdagen var perfekt.
Min lista med fem punkter betade jag eftersom.
Till och med disken, även om klockan blev närmare midnatt innan jag gjorde klart det sista...
Och jag var nöjd och glad och mätt och belåten hela dagen.
Nemas problemas.

Och i dag har jag suttit på möte på förmiddagen, men en supergod macka framför mig på en bricka, och hade inga som helst problem att avstå.

Jag fattar ingenting. Tisdagen, som jag raderade ur mitt minne eftersom den var så erbarmligt dålig ur alla aspekter, verkar som taget ur någon annans liv. Det kan inte bara skilja några timmars sömn mellan så totalt olika dagar och inställningar...

Om jag bara visste vad tricket är, var knappen sitter som gör att jag ändå kan slå om från noll motivation och ge-upp-tankar och tröstätande till att vara motiverad och karaktärsfast.

Tjuvvägde mig i morse, och även om jag inte är tillbaka där jag var innan uppehållet var det skönt att se att även en enda dag på ren kur ger utslag på vågen. Tillbaka under 108 efter helgen är målet. Sedan fortsätter klättringen mot tvåsiffrigt.

Fick denna text i mailen i dag av kompisen C. Den var så bra, så den får leva vidare på bloggen:

Fem saker som jag ska göra i dag, för att det här ska bli en bra dag:
(bättre än gårdagen som vi inte pratar om, i varje fall)

1. Vatten, vatten, vatten.
Dricka massor med vatten och inte slarva med vätska. Vatten är inte bara bra, det är gott och mättande.

2. Använda h-e-l-a lunchtimmen till att faktiskt ha lunch. Även om det bara tar fem minuter att mixa ihop cambridge och dricka upp den, så ska jag njuta av att ha en ledig stund för mig själv mitt på dagen.

3. Mera vatten i form av vattengympa i kväll. Passet är inbokat, och jag ser fram emot att få röra mig till kul musik i den varma bassängen. En perfekt avslutning på dagen.

4. Ta itu med den överblivna disken som står kvar efter helgens fest. Att ha snyggt runt omkring mej är bra för humöret och välbefinnandet.

5. Hämta ut bokpaketet på posten och njuta av den läsfest som nu väntar. Samtidigt ska jag se till att posta i väg brosarns försenade födelsedagspresent och därmed bli av med ett dåligt samvete.

Jag har nu bestämt mig för att glömma den här dagen.
Den finns inte.
Ingen deppighet, inga misslyckanden, inga krossade förhoppningar, ingen vikt som är åt skogen.
Poff.
Borta.

I morgon är en ny dag.
Det är den som räknas. Och nästa. Och nästa.
De ska bli bättre.
Jag kan och jag vill.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och vänta på att den här dagen som inte finns snart tar slut.

Vaknade i morse/tidig förmiddag trött som en bäver.
Att jobba 14 timmar på raken är inte att rekommendera.
Framför allt inte när jag samtidigt brottas med min cambridge-omstart.
Humöret var uruselt i morse. Var så trött på jobbet, livet, mig själv och allting annat att jag bara ville krypa under täcket och strunta i alltihopa.

Och vad gör då dumma jag?
Jo, jag ställer mig på vågen.
Tisdag = vägdag.
Även om jag bestämt mig för att vänta tills på fredag eftersom jag vet att det tar tre, fyra dagar att komma tillbaka efter ett uppehåll så ställde jag mig på vågen.

Tänkte någonstans djupt inom mig att om det inte är så farligt som jag befarar så blir jag kanske lite gladare. Och någon positiv spark var precis vad jag behövde...
Eller kanske var det andra tankar som spökade - att om vikten ändå är åt helvete så behöver jag inte bry mig utan kan tröstäta så mycket jag vill...

Vikten, jo, den var åt skogen. Över 110.
Alltså nästan tre kilo upp från innan uppehållet.
Visst - det är sannolikt två kilo i vätska, och resten är väl en del slagg som ligger och stoppar upp i tarmen (du är inte ensam GetLow!). Och om jag nu håller ren kur så är jag tillbaka där jag var i slutet av veckan, så det finns ingen anledning att få panik över vikten.
Men just nu känns det mest bara tröstlöst och deppigt.
Så jag fikade en bullbit när jag väl kom på jobbet och upptäckte att jag var en kvart sen till ett inbokat möte som jag helt förträngt.
Moget.
Ingen bra dag.

Har haft en riktigt hektisk dag på jobbet.
Är färdig först nu, och ska snart packa ihop datorn.
Ibland blir det så här, att det kör ihop sig och timmarna tickar på.

När jag var hem för att äta min middags-cambridge tidigare i kväll plockade jag fram några räkor ur frysen, och ser nu fram emot att få festa loss på dem. Kvällens avsnitt av Cityakuten är inspelat, och känner jag mig själv rätt så kommer jag nog somna i soffan, till eftertexterna, mätt och belåten efter tio räkor...

I morgon är det egentligen vägdag men jag tänker vänta till fredag så att omstarten hinner få effekt och jag är tillbaka på ren-kur-läge i kroppen.
Annars blir jag bara deppig.
Och det behöver jag inte nu.
Det blir kämpigt nog ändå att hålla mig till mina pulver och motstå nya frestelser som sannolikt väntar i morgon.

Jo, det här med omstart är ju en skakig historia.
Sladdade på vägen lite nu under eftermiddagen då en stoor bit nybakad morotskaka bara hoppade in i munnen.
Hjälp så gott!
Morotskaka, men tjock glasyr ovanpå.
Vem kan motstå det...
Tydligen inte jag i varje fall.

Men jag vägrar att kalla det för en dikeskörning (om man nu ska trötta ut er med bildspråk). Snarare en rejäl sladd. För jag kör fortfarande på cambridge-vägen, accpeterar morotskake-incidenten, och går nu vidare.
I varje fall försöker jag intala mig själv att det är det som gäller.
För sanningen är att  just nu är jag  lite tveksam till om jag klarar av det.
Egentligen vill jag bara ha något att äta.
Vad som helst.
Men helst en hamburgare med massor av strips.

Kanske ska jag skjuta på omstarten till i morgon...

Nej.
Skärpning kakan!
Det är bara att härda ut.

Tillbaka till vardagen och Cambridge på helfart. Uppehållet är nu officiellt slut. Drog ut på det över gårdagen, och har verkligen tillåtit mig att "slarva" och fuläta i flera dagar.
Det har varit en frossa i choklad och chips i första hand.
Och ett och annat glas vin blev det också under helgen.

Å ena sidan har det varit gott och skönt att inte behöva bry sig, å andra sidan blir jag lite bedrövad över att de "gamla takterna" sitter så djupt rotade och så snabbt kommer tillbaka...

Men nu är det pulver igen.
Jag hoppas verkligen att jag klarar av att starta om ännu en gång. Vet att det är en lite farlig metod jag använder, med återkommande uppehåll och omstarter. Min cambridgekonsulent har varnat mig för att det bara blir svårare och svårare att hitta motivationen för att börja om.
Så jag räknar med en riktigt jobbig vecka framför mig, med uruselt humör och kort stubin.
Jag är redan hungrig.

Samtidigt försöker jag hålla målet i sikte.
Tvåsiffrigt hägrar.

Shit vad kul det är att bjuda på middag.
Jag kände i går kväll att jag verkligen har saknat det här.
Det är inte riktigt samma sak att röra ihop en cambridge-drink...

Det är också förunderligt vad mat är socialt betingat. Ta bort det ätbara ur ditt umgänge, och rätt så mycket försvinner, faktiskt. Vi är så vana att samlas över en middag eller ett fika.

Nå, det kändes i varje fall helt rätt att förlänga mitt uppehåll över helgen så jag fick till en middagsbjudning. Nu låter det som det var värsta happeningen, det var det absolut inte, utan en trevlig lördagkväll med några hembjudna gäster runt bordet, god mat på tallriken och gott vin i glasen.

För att ändå hålla stilen lite så körde jag GI-inspirerat med recept hämtade ur min nya kokbok Våra bästa GI-recept av Ola Lauritzon och Ulrica Davidsson. Lite fuskade jag och erbjöd både vitlöksbröd och klyftpotatis till för den som ville. I dag har jag ett ton disk att ta hand om förutom ett trött och aningen tungt huvud... Men det är det värt. Nu väntar rättningen i ledet, och jag går tillbaka på ren kur fullt ut från och med i morgon.

Men i dag bjuder jag på GI-recepten från i går:

Roquefort-nötsås
En röra som passar bra till rött kött, förslagsvis entrecote eller biff av något slag. Bli inte rädd för att den ser lite tråkig ut. Den smakar desto bättre! Är för 4 portioner.

1 vitlöksklyfta
3 msk (blad)persilja
3 msk ruccolablad
2 msk valnötter
1/2 dl olivolja
30 g parmesanost
50 g roquefortost

Lägg vitlök, persilja (jag använde fryst, det gick jättebra!), ruccola, nötter och olivolja i en matberedare och mixa ihop. Funkar även bra med en stavmixer. Tillsätt riven parmesan och smula ner roquefortosten. Smaka av med lite salt och peppar. Går bra att göra i ordning i god tid innan middagen.

En av mina gäster är nötallergiker, så jag gjorde en sats utan valnötter, och det fungerade också bra!


Coleslaw
4 portioner
Wow. Denna blev en riktig favorit. Krämig och god, och ett bra sätt att få sig vitkål på! Jag använde både lättmajonäs och lätt creme fraiche för att hålla nere fett-nivån, och det fungerade jättebra!

7 dl strimlad vitkål
1 rödlök
1/2 dl majonäs
2-3 msk fransk senap
1 dl creme fraiche
salt och grovmalen svartpeppar

Strimla vitkålen, gärna med osthyvel för att få riktigt fina strimlor. Skär rödlöken i strimlor. Lägg i en stor skål. Tillsätt majonäs, senap, creme fraiche och kryddor. Blanda runt. Låt stå några timmar i kylen före servering.

Chokladmousse
4 portioner
Jag använde vanligt socker i stället för sötningsmedel. Tyckte det var ok eftersom det är liten mängd. Blandade också i några matskedar likör (Xante) för att få en extra smak. Kan rekommenderas!

125 g mörk choklad, 70-80%
1 msk sötningsmedel/strösocker
3 äggulor
5 äggvitor

Smält chokladen i ett vattenbad. Ta av från värmen och blanda i sötningsmedlet. Rör noga och häll sedan i gulorna, ett i taget. Vispa äggvitorna riktigt fasta, rör ner i chokladsmeten. Häll upp i portionsskålar, täck över med plastfolie och ställ kallt i kyl över natten/minst fem, sex timmar. Garnera med riven choklad. Servera gärna med lite färsk frukt till.

Det går fort att vänja sig vid att äta mat. Sitter på jobbet och känner mig småhungrig och frusen, och är så himla glad över att jag unnat mig att gå på blandad kur (= 2 pulver och ett mål mat om dagen) ett par dagar till.

Planerar att äta grillad kyckling i kväll, och det riktigt vattas i munnen vid bara tanken på den varma, salta kycklingen... Mums. Längtar hem så jag får kasta mig över maten likt en grottmänniska.

Den svåra utmaningen blir att inhandla denna middag. Något gott hade jag tänkt unna mig kväll också, men vet inte vad. Vis av erfarenhet vet jag att jag lätt plockar på mig för mycket onyttigt gott när jag väl är i farten. Måste försöka tänka ut en strategi...

Resten av kvällen ska jag ägna åt att packa upp alla kassar från shoppingresan och försöka få någon ordning i röran.
Och i morgon har jag bjudit hem goda vänner på middag (shoppingkompisen AK med familj). Det ska bli otroligt trevligt. Jag har inte haft middagsbjudning sedan jag började med cambridge och har verkligen saknat det, från att planera maten, laga den, duka fint, korka upp ett gott vin, och sedan njuta av mat, dryck och sällskap.

Och om någon undrar hur det har gått med fredagsvägningen kan jag berätta att det gick inte alls.
Jag vägde mig helt enkelt inte.
Det är ingen idé när jag gör ett uppehåll, eftersom jag vet att jag på vågen lägger på mig typ två kilo då.
Nästa vägning blir i stället nästa fredag, tänkte jag.
Då är jag tillbaka på min viktresa.

Är fortfarand i tanke och hjärta kvar i min shoppingtur, så här kommer lite mer Ikea på min blogg.
Även om jag nu handlade en hel del, så finns det mycket kvar som ännu inte fått följa med hem.

Här är min topp 5 lista på saker som jag ännu inte köpt, men är mycket sugen på och hoppas att jag snart får råd/plats att införskaffa:

    Skulle sitta som en smäck i mitt kök.
    Blir nog en handla-hemma med
    hemleverans innan jul...




                    2. Skinnsoffan Stockholm, 3,5-sitsig.
                    Gillar egentligen inte skinnsoffor,
                    men för denna är jag beredd att göra ett undantag.
                    Dags att börja spela på Lotto kanske...



3. Stockholm är en favoritserie, och har redan flera möbler ur den. 

Är tillbaka efter två intensiva dagar på sydligare breddgrader = Sundsvall och Birsta city.
Tillbringade först ett antal timmar på mitt mekka (ikea).
Tänk att det är så kul!
Jag tycker inredning är riktigt roligt, och på Ikea får man verkligen sitt lystmäte. Även om jag inte vill möblera hela mitt hem med deras produkter så ger ett besök alltid en massa inspiration och idéer. Förutom då alla pryttlar som man köper på sig...

Jag fick med mig hem så väl skoskåket SKÄR som laptopstödet BRÄDA. Och två varianter av lampan KNUBBIG. Bland annat. Just nu är allt i ett enda kaos i lägenheten, men kassar och prylar över allt, ouppackat.

Men Sundsvall är så mycket mer än Ikea. Den här gången så tog jag och kompisen AK två dagar på oss för vårt besök. Så förutom Ikea blev det både en sväng inne i Sundsvalls centrum och en eftermiddag i Birsta city, en gigantisk galleria granne med Ikea. Här hittade jag också till min stora glädje så väl favvo-butiken DesignTorget och favvo-märket Zizzi som har storlekar upp till 54/56. Ett stycke ny vinterjacka är inhandlat. Och det kändes så ljuvligt att kunna prova kläder och inte behöva ta den största storleken...

Mat & vikt har jag inte tänkt på de här dagarna. Vi har ätit Polly i bilen, druckit vin och slängt i oss en pizza till lunch och friterade räkor till middag. Bland annat.
Är det uppehåll så är det...

Under helgen blir det rättning i ledet och tillbaka till ren kur, men som det ser ut blir det först på söndag som jag kör hårt igen för att hinna med en liten middagsbjudning på lördag kväll.

Det här med kroppsuppfattning är ett märkligt kapitel. Trots att jag bevisligen, enligt vågen, går ner i vikt, så känner jag mig tjockare än någonsin. Provade lite kläder i går kväll inför dagens Sundsvalls-tripp och tyckte att alla bilringar (snarare traktordäck...) syns mer än någonsin.

Jag tror att det någonstans blir en felkoppling mellan logik och känsla. Innerst inne så hoppas jag nog att det ska synas mer att jag gått ner i vikt, att jag i ett huj ska få en välformad kropp utan en massa utbuktningar under kläderna... men så fungerar det inte. Inser också att jag nog haft en skev bild av min kropp sedan tidigare, inte riktigt velat ta in hur stor jag egentligen varit/är. Måste jobba med min kroppsuppfattning, så jag på ett bra och sunt sätt kan ta in de förändringar som nu sakta sker.

Annars så kastas jag mellan olika känslor just nu.

Är lite deppig över att jag totalt svullade ut i går kväll. Har ju sedan länge planerat att göra ett uppehåll i min kur från och med i dag, men i går blev jag så sugen på någonting att jag gav mig själv en tjuvstart med 6 bitars sushi. Inte så farligt, kanske till och med lite bra att göra en liten upptrappning så kroppen inte får en totalchock i dag... Men tyvärr så blev det chips och en liten chokladbit som också följde med hem från affären.

Sushin var underbart god.
Den mörka chokladen likaså.
Men chipsen smakade inte ens bra, ändå tryckte jag i mig hela på bara någon timme.

Gjort är gjort. Det är bara att försöka lära sig av misstaget och gå vidare.

Däremot är jag full av förväntan inför shoppingresan till Ikea med bästa vännen AK. Vi åker om en timme. Ikea-katalogen är välbläddrad inför besöket, och jag har en lång lista på måste-ha saker och måste-kika-närmare-på prylar. När jag och AK gör Ikea så betyder det många timmar, och minst tre varv runt varuhuset. Den här gången gör vi en två-dagars resa för att hinna utforska lite fler butiker i Sundsvall också.

I kväll väntar hotell och en middag ute på restaurang.
Lite vin. Lite mat. Lite avkoppling.

Tyvärr känner jag att jag inte fullt ut förtjänar det efter gårdagens urspårning.


PS: Det blir alltså litet blogg-uppehåll till torsdag kväll nu. DS.

Har precis kommit tillbaka efter besöket hos cambridgekonsulenten.
Och är bara jätteglad.
Det har nu gått två månader, och den officiella viktminskningen är 15,7 kilo.
Snitt: 7,85 i månaden.

Visserligen ligger hennes kunder på i snitt 8-10 kilo i månaden, men med tanke på att jag under dessa veckor haft flera avbrott för olika festigheter - längre och kortare - så är det egentligen otroligt att jag ligger i närheten av de siffrorna.

Genast börjar min hjärna räkna framåt i tiden:
tänk om jag kan ta 15 kilo till på de kommande två månaderna...
Då är jag inte bara tvåsiffrig utan nere på ett låg 90-tal till jul....
Och då skulle jag kunna klara av att bli hyggligt normalviktig i god til innan nästa sommar...
Tänk om....

Vet att det är lite farligt att börja gapa efter för mycket, så just nu försöker jag att bara njuta av framgången och sikta mot att nå under 100 kilo innan jul.
Jag utnämner det härmed till mitt officiella mål.

Det finns ju massor med tillfällen varje dag att röra lite på sig.
Trappor inte minst.

Jag sitter på andra våningen på mitt jobb, och har egentligen möjlighet flera gånger per dag till lite trappträning. Allra helst nu när jag som oftast åker hem på lunchen för att blanda ihop min cambridge-drink.

Men inte.
Det blir allt som oftast hissen.
Vet inte vad det är för avog inställning till trappor jag har...

Att jag är rätt så lat och bekväm av mig är givetvis en del i förklaringen, men jag tror att mycket vana spelar in också.
Dessutom är det inte kul att bli anfådd, vilket jag blir mot slutet av den andra trappan.
Å andra sidan, om jag inte tränar i trapporna får jag aldrig upp min trapp-kondis.

Har försökt tidigare med att ge mig själv hiss-förbud, men det har inte fungerat. Håller typ en dag eller så.
Måste hitta på något annat.

Kanske en tävling med mig själv, där jag ger mig en belöning efter typ 50 avverkade trappor...
Jag får klura vidare på det.

Annars vikten: fortsätter nedåt.
Officiell vägning hos cambridgekonsulenten senare i dag.
Återkommer med resultat.

Fick mina ketostix med posten i dag. Genom att kissa på en sticka så får jag svar på om jag befinner mig i ketos-fasen eller inte. Det är i ketos-fasen som fettet bränns som bäst...

Så jag har gjort enligt instruktionen, och fått ett resultat som visar att jag har normalt med ketoner.
Jaha?
Är det bra eller inte?
Jag förstår mig inte riktigt på det här, inser jag.
Vad ska stickan visa för att vara ett bra resultat när man går på ren kur = att jag är i ketos och bränner massa fett?

Kan någon mer begåvad person hjälpa mig och reda ut begreppen.

Hann bara kom in på jobbet så sjönkt humöret ner i skoskaften.
Jag och min chef och min närmsta kollega kommer inte riktigt överens alla dagar.
Och ibland blir det bara för mycket...
Jag vill bara skrika rakt ut.
Men det går ju inte för sig. Så jag är tyst och lider.

Nä, jag måste göra något åt min jobbsituation.
Den påverkar mig för mycket och jag märker att så fort jag känner så här kommer längtan efter chips, glass, godis och kakor. Jag vill TRÖSTÄTA!!!

I dag klarar jag än så länge av att stå emot den impulsen, och tror att det ska gå resten av dagen också.
 Men jag är rädd för att jag trillar dit någon annan dag och förstör för mig själv.

En tröst är i varje fall att vikten fortsätter nedåt.
En dag till, sedan blir det cambridgeuppehåll i dagarna tre.
Jag längtar.
Både till uppehållet, och till att sedan starta om igen och fortsätta klättringen mot tvåsiffrigt på vågen.

Jag har nu gått ner 15 kilo.
Femton kilo!!!
Det är fullständigt ofattbart.
Jag begriper det inte.
Men är riktigt stolt över mig själv.
Tänk om, tänk om det här är den gång som det ska fungera hela vägen....

Jag har hållit på med cambridge i ungefär två månader, men tagit det lugnt och unnat mig flera kortare eller längre upphåll och klarat av två större födelsedagsfirande under tiden också. Så med det i åtanke är 15 kg på två månader ett jättebra resultat.

Plötsligt är det inom räckhåll att komma ner på tvåsiffrigt. Nu är det mindre än åtta kilo kvar till det...
Även om jag formellt håller fast vid mitt mål att gå ner 20 kilo till jul, så är det inte helt osannolikt att jag kan klara tvåsiffrigt till dess.

Tänk att få börja 2009 utan att vara 100+.

Riktigt så blev det inte.
Hade bara massa av energi i kroppen och plötsligt så tog jag tu med den garderobsrensning jag påbörjat tidigare men inte avslutat.

Så jag provade kläder.
För stora kläder.
Kläder jag inte haft på evigheter, och inte begriper hur jag kunde köpa.

Jag sorterade i högar. En gigantisk sådan med hela och rena kläder som jag inte längre kan ha. De är för stora, eller helt enkelt kläder som jag inte ser mig ha på mig igen. För när man är stor och får kämpa för att hitta kläder i rätt storlek blir det lätt ett och annat desperat köp bara för att det råkar vara något som för en gångs skull passar.... Tanken är i varje fall att skicka i väg dessa kläder till Myrorna eller Emmaus eller liknande.

Det blev också en lite mindre hög med lite finare kläder, som dock är förstora, som jag ska försöka kränga på tradera. För några kronor vore det ju trevligt att få tillbaka...

Men det blev också en hel del kläder som fick flytta tillbaka in i garderoberna. Kläder jag glömt bort att jag hade, som jag köpt, och sedan inte använt för att de var lite för små. Nu passar majoriteten av dem. Inte minst hittade jag flera jeans, så hösten är räddad på byxfronten!

Men när jag nu tittar på den stora hög som ska skänkas i väg får jag lite tvär-ångest. För tänk om jag går upp i vikt igen? Om det här inte håller? Då behöver jag ju de där kläderna, i varje fall några av dem? Ska jag spara några för säkerhets skull? Eller ska jag se det som en symbol - att jag bränner broarna bakom mig? Att dit ska jag aldrig igen?

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Det känns inte bra att ha kvar några storlek 52 jeans uti-fall-att. Det är ju lite som att säga till mig själv att jag inte litar på mig.
Å andra sidan vet jag att det är vanligt med bakslag...

Har en riktigt bra lördag i höst-rusket här uppe i norr.

På förmiddagen blev det vattengympa på IKSU. Härligt, även om det var den instruktör jag tycker sämst om. Det var länge sedan sist, och kändes bra att ta i ordentligt. Gäddhänget fick sig en extra duvning oxå...
Den enda smolken i bägaren är att jag inbillade mig att alla i duschen tittade på min fula kropp och tjocka mage. Det är lätt att bli lite paranoid... Jag vet ju själv hur det är, oftast har man fullt upp med sig själv så man hinner inte fundera så mycket över andra i omklädningsrummet. Men ändå.

Desto trevligare gick det på vågen i morse, 108 kilo blankt. Är nu bara två hekto från att nå 15 kilo. Och de ska jag knäcka inom en dag eller två tänkte jag.

Funderar på om jag ska skriva om mitt mål att nå 20 kilo innan jul. Det är ju två månader till dess, och bara fem kilo kvar att fixa, och om inget oförutsett händer så ska jag klara det långt innan december månad. Men jag tror att det får stå kvar så länge. Bra att ha en marginal, tänker jag...

Har annars tvättdag, och fick rota ett tag i garderoben efter kläder att ha på mig. Gissa om de hänger på kroppen!! Den t-shirt jag köpte ny i somras, och trivts så bra i, är nu som ett tält. Samma sak med jeansen. Nä, nu måste jag bara investera i några nya plagg, även om viktminskningen fortsätter.

Mellan turerna till tvättstugan sitter jag i soffan och sträckläser Liza Marklunds nya "En plats i solen". Gillar för det mesta hennes böcker, även om kvalitén varit lite skiftande, men den här verkar definitivt höra till en av de bättre böckerna i seriern.

Kanelbullens dag?
Nä, inte för mig.
Däremot tog jag lite tonfisk innan träningen (himmelskt) och ska helg-lyxa till det i kväll med några räkor.
Så det så.

Jag gillar inte mina armar. Eller snarare överarmarna. De består av varsitt prydligt och rejält gäddhäng.
Att jag nu går ner i vikt syns inte där, inte.
Nähä.
Får nog glömma drömmen om att kunna gå i armlöst utan att skämmas...

Även om det är långt kvar på min viktresa (den tar nog aldrig helt slut...) så börjar jag ändå att oroa mig för att huden inte ska krympa med kilona. Vet att vi som är rejält överviktiga oftast får lös hud som hänger när vi går ner i vikt. Det på magen kan man få hjälp att operera bort, har min cambridge-konsulent berättat. Om man bara har mer än fyra centimeter häng. Det klarar jag utan problem, när den dagen kommer...  ;-)

Men armarna? Vad gör man åt allt löst skinn där om det inte kryper ihop av sig självt?
Tror att jag måste börja styrketräna för att hjälpa till att forma mina "gammgäddor".

Någon som har tips på bra, enkla hemmaövningar mot gäddhäng?

Har en fin liter folder från Cambridge-kuren som förklarar hur man mår och känner de olika dagarna in i kuren.
En del stämmer, en del stämmer inte.
Jag väntar fortfarande på de där dagarn då allt går lätt, då jag är fylld av energi och känner mig piggare och gladare. De ska komma efter så där fem, sex dagar på ren kur.

Jag är inne på min nionde dag efter senaste omstarten och känner mig mest trött, hungrig, frusen och slö.

Kanske uteblir den positiva effekten på grund av att jag kör min egen variant, oren kur, med lite ägg och räkor som komplement vissa dagar (alltså vi pratar ett ägg eller typ 15 räkor, inte mängder...)

Inte vet jag.
I går var jag och kompisen AK hos en tredje kompis och fikade. Jag drack te. De åt bullar och kaka.
Det gick rätt så bra.
Men jag var så himla sugen på något sött att det riktigt kröp i kroppen!

Samma sak i dag, när det var lunchmöte på jobbet, där företaget bjöd på lunch. Fick en del kommentarer för att jag inte åt, men det kändes ändå okej att sitta och titta på när de andra bälgade i sig pasta eller pannkakor. Men sugen var jag, definitivt.

Tack och lov att vikten fortsätter nedåt.
Det ger mig motivation när jag inte märker av de andra positiva sidorna av kuren.

Vendela har en öppen utmaning på sin blogg att svara på frågor om sig själv.
Listan är hela 79 frågor lång, och så många orkar jag inte ta mig an.
Men här kommer en nerbantad version på 25 frågor och svar för den som orkar och vill:

Vilken svordom använder du mest?

Det är nog "jävla" i olika kombinationer...

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?

Vardagar oftast 07.15.

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?

Definitivt ta bilden.

Vilken var den senaste filmen du såg?
På bio: Mamma Mia. På DVD: Första Arn-filmen.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?

Vann jag riktigt mycket pengar skulle jag ta med mina vänner ut på en riktigt god och fin middag på Viktor. Sedan använda pengarna förnuftigt och lösa ut lån. Och finns det sedan kvar så köper jag en lyxig resa till solen och tar med mig lite nära och kära på den!

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?

Himlen har inget tak, en live-cd med Eva Dahlgren och Peter Jöback.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD?

Min kompis berättade att hon ska säga upp sig. Det är superhemligt i några dagar till.

När var senast någon stötte på dig?

Det är så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg det...

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?

Absolut. I någon form hör det till den mänskliga naturen att vi pratar om varandra.

Vilken film kan du alla replikerna till?

Inte ALLA replikern, men kan dialogen rätt så bra till både Casablanca och Dirty Dancing. And I´m proud of it!

Äger du några popband t-shirts?

Ja. Favvo-gruppen toto.

När flög du senast?

I förra veckan, hem från Stockholm.

Hur många stolar står kring ditt köksbord?

Tre, och en liten kökssoffa.

Har du gråtit offentligt?

Ja, tyvärr. Kan inte rekommenderas. Allt prat om att det är fint att våga visa sig sårbar ger jag inte mycket för - att gråta offentligt är bland det värsta jag gjort och jag önskar att jag kunde göra det ogjort.

Vilken är din favoritdrink?

Cosmopolitan. Och en gin och tonic gjord på grapetonic är inte dumt.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?

Minst sex timmar.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?

Ja. Men är inte så bra på det som jag själv tror.

Tror du på liv på andra planeter?

Nej.

Tror du att Gud är man eller kvinna?

Varken eller. Tror att Gud mer är en god kraft, ett väsen, inte en person.

Gillar du senap?

Ja. Söt och stark.

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?

Tyvärr smyger sig gärna fraser i former att "ge upp" lätt in i mitt medvetande. Men när jag ska peppa mig själv så tänker jag på att allt som inte dödar mig gör mig starkare på ett eller annat sätt.

Tycker du om att krama folk?

Ja. Kramar är mysigt. Mer kramar!

Skulle du säga att du är trendig?

Absolut inte.

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det

Ja. Sådant ska man hålla.

Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?

Blonde av Joyce Carol Oates, en fantastisk bok. Bli inte skrämd av att den är så lång.

Det är rätt lustigt det här med att gå ner i vikt.
Det känns så abstrakt och overkligt på något sätt - mest bara siffror på den digitala vågen och kläder som helt plötsligt blir lite förstora.

Men vart tar kilona egentligen vägen?
Och vart försvinner de ifrån?

Just nu är min viktminskning lite ojämnt fördelad, känns det som.
Mätte mig runt midjan, det vill säga den midja som sitter strax under revbenen och där man ska mäta för det medicinska midjemåttet, och konstaterar att det inte blivit lika många centimetrar som kilon.

Har läst någonstans att vi kvinnor tappar först på rumpan och brösten när vi går ner i vikt, och i varje fall det första stämmer märker jag på mina byxor. Men på magen är det värre. Min övre och undre bilring (har ett "smalstråk" över naveln) krymper i otakt. Just nu verkar det bara vara den under bilringen som är med på tåget. Den övre känns lika stor som alltid. Och det är inte kul, för det är oftast den som ställer till det när det gäller passform på kläder...

Tjuvvägde mig i morse igen. 109 kilo blankt.
Viktminskningen är således 13,8 kg.
Klapp på axeln.
Bra jobbat.

Siktet är nu inställt på att nå 15 kilo innan jag gör ett litet IKEA-breake om en vecka i min kur.