kakanskilokamp

Förkylningen fortsätter att gå i vågor.
Lite bättre ena dagen, för att nästa dagen ha ständig rinnsnuva och tjock hals.
Tröttsamt!
Men man får väl vara nöjd så länge det inte är nya influensan...

Som jag berättat tidigare har jag struntat i pulverkuren nu när jag är sjuk, känner att energin inte riktigt finns för det. Må så vara. Men i stället så slår det över åt andra hållet.
Jag äter hela tiden.
Mat. Fika. Godis. Glass.

Tuggar nästan jämt på något.
Äter så jag mår illa.
Äter fastän jag är proppmätt.
Och känner riktigt på kroppen hur hekto efter hekto fett lägger sig bekvämt tillrätta igen...

Jag förstår inte vad det är för fel på mig.
Just nu känns det som ett oöverstigligt berg att hitta tillbaka.
Men jag måste.
Måste bara bli av med den här förbannade förkylningen först...

Börjar komma ut på andra sidan av förkylningsdimman.
Hoppas jag.
Har haft småfeber, ont i halsen, hostat och nyst och känt mig allmänt eländig ett par dagar.

Tack och lov för panodil, enchinaea, strepsil och nezeril!

Har inte kört fullt ut på pulver de här dagarna, känner att kroppen inte riktigt orkar med det, utan all energi har behövts för att mota vad det nu är för virus som invaderat kroppen.

Må så vara.
Jag tar nya tag till veckan.
För även om det varit - och fortfarande är - motigt så vill jag fortsätta.
Vikten ska ner.
Om än det går sakta och knackigt så på något sätt ska jag fortsätta.

Men nu ska jag fortsätta kurera min förkylning med en lugn kväll i tv-soffan.
Kanske lyxa till med en fredagsglass.
Glass är väl bra mot feber?

Har varit orolig i kroppen senaste dagarna.
Och nu i kväll känns det sandpapper i halsen.
Svider och gör lite småont.

Nej!
Jag har definitivt inte tid och lust att bli sjuk nu!
Dessutom så skulle det bli svårare att hålla igång pulverkuren om jag ligger febrig och snorig och eländig i sängen. Det skulle vara så typiskt, nu när jag är på g igen...

Okej. Inte ta ut något i förskott.
Det blir två panodil och sängen snart.
Kanske går det att sova bort.

Annars en helt okej dag. Har hunnit en del som jag behövde hinna, har funkat hyggligt med pulver.
Kan väl inte säg att jag är uppe ur svackan, men den har i varje fall slutat gå fortsatt utför.
Alltid något.

Dagens vikt: fortfarande okänd. Men snart ska jag närma mig vågen igen. Tror jag.

De senaste dagarna har jag träffat lite olika personer i jobbet som jag inte sett på ett bra tag. Har fått både en och annan positiv kommentar om att det "blivit mindre av mig".
Tycker det är så svårt med de kommentarerna nu!

Visserligen blir en del av mig glad, glad att det syns.
Men i stället för att bli inspierad och peppad så käns det samtidigt så fel - nä, inte nu, inte nu när det går så tungt. Nu förjänar jag inget beröm... nu har jag ju fuskat och slarvat så mycket, och gått upp i sommar, och...

Vet att det är superknäppt att tänka så.
Min hjärna jobbar verkligen mot mig ibland.

Det tar tid att nöta in nya tankemönster.
Den där skivspelare i huvudet går så lätt igång och spelar samma gamla visa.

Önskar jag hade en jukebox där jag kunde välja vilken "låt" som ska igång, för att inte veva den negativa ramsan om och om igen i min skalle.
Eller en jukebox med bara glada, upplyftande låtar.
Lite Girl Power från Madonna kanske.
Eller någon härlig 80-talsdänga som det spritter i benen av.

I dag har i varje fall funkat bra.
Pulver är tillbaka på menyn fullt ut.

Har haft en liten time out på några dagar.
Behövde tid för mig själv.
Brakade ihop matmässigt i torsdags och hade så himla svårt att hitta motivationen för att fortsätta min kur.

Varför ska jag fortsätta?
Är det värt det?
Livet är ju ändå som det är, oavsett om jag är tjock eller normalviktig?
Smal kommer jag ändå aldrig att bli, så varför sträva mot det?
Alla drömmar, förhoppningar, "om-tankar" jag går och bär på känns bara mer och mer avlägsna...

Jag har långt ifrån hittat några svar på alla frågorna, men kämpat mig igenom dem en vända och insett att det är nog det här som är livet, att stå ut med frågor som man inte har svar på.
Att inte ge upp bara för att jag just nu inte säkert vet att allt kommer bli bra i slutänden.

Det är en klycha, men jag är min egen största fiende.
Jag är så duktig på att lägga krokben för mig själv, och gör om det gång på gång.
"Se där, en liten motgång, ska vi inte ta och vältra oss i lite självömkan då!"

Tankarna snurrar på i huvudet och ibland känner jag mig som Lasse Åberg som ropade att han vill stoppa världen och kliva av, för det går för fort.

Just nu vet jag inte alls hur det kommer att gå, men jag vet att jag just nu vill fortsätta och göra det som jag tror får mig att må bra - fortsätta gå ner i vikt, kämpa med mina egna demoner och lära mig att leva med dem.

Så nu kliver jag på karusellen igen.
Sätter fast säkerhetsbältet och håller i mig.

I kväll ska jag i varje fall göra min demokratiska plikt och rösta i kyrkovalet.
Sedan bio.
Flickan som lekte med elden.

Dagens vikt: Ingen aning, men troligtvis helt åt skogen. Ska strunta i vågen ett par dagar nu.

Jag smet från vägningen i dag.
Inte så moget och förnuftigt gjort, men så blev det.
Min cambridgekonsulent har tjatat på mig att jag måste väga mig hos henne, så jag slutar leka struts, och får en ny riktig utgångsvikt att jobba från.

Har skjutit upp det ett par veckor.
Men i dag skulle det ske.
Och så var hon inte där när jag var in och köpte mer pulver.
Puh. Vilken lättnad, tänkte jag, betalade snabbt och smet ut igen.

Hörde henne i rummet bredvid.
Så jag hade hur lätt som helst kunnat fråga efter henne och säga "nu är det dags!"
Men det gjorde jag inte.

Jodå, jag väger mig hemma, så jag har koll på vikten (och den står betongstill efter lördagens kräftkalas).
Men ändå, det är något annat att väga sig inför en annan person och få vikten noterad i en bok, där hela vikthistoriken finns.

Nästa vecka.
Då ska jag.
Kanske...

Ska i varje fall inte smita från vågen här hemma.
Även om den inte är kul just nu.

Ett av mina fynd från Londoresan i våras är en grön t-shirt med Dirty Dancing i glitterstryck över bröstet.
Bak på ryggen står det "No body put´s baby in a corner".

Jag älskar den filmen.
Jag älskar enkla sagor, där det goda vinner, där den tysta, truliga flicka blommar upp och får sin prins.
Där världen faktiskt går att förändra.
Och alla får ett lyckligt slut på ett eller annat sätt.

Här i Umeå finns en ljusinstallation i centrum med just texten Nobody puts baby in a corner. Det är en påminnelse till alla tjejer att våga ta för sig, att inte låta någon annan ta deras plats. Att vi tjejer har samma rätt som killar att synas, finnas och höras.

Det är fint tycker jag.
Så tack för filmen, Patrick Swayze.

I dag är en riktig måndag. Känner mig allmänt misslagom, ont i ryggen, trött, frusen, hängig.... Nä. Jag tror inte att det är någon influensa på gång utan bara reaktioner från kroppen som inte gillar att jag ena dagen äter gott och dricker alkohol för att nästa dag säga att nu ska vi klara oss på pulver igen.

Jag är inte särskilt snäll med min kropp, inser jag...

Jag har läst i kapp mig på lite olika viktbloggar i helgen och jag inser att jag själv har långt kvar. Jag önskar att jag kunde bejaka mina överviktskilon på det sätt som så många härliga kvinnor gör. Att jag kunde se mig själv - och känna mig - vacker och värdefull oavsett min vikt. Att jag inte sunktade och längtade till ett smalt liv, att det inte hela tiden fanns tankar i mitt bakhuvud att "när jag blir smal, då ska jag minsann..."

Men jag är inte där.
Tvärt om.
Ju mer jag går ner, desto jobbigare tycker jag det blir med självkänslan.
Känner mig inte fin, känner mig inte riktigt glad över förändringen eftersom det fortfarande är så mycket kvar innan jag ens kan börja räknas som normalviktig.

Nej.
Jag är inte ute efter medlidande eller självömkan.
Utan försöker mer förundrat konstatera att så är det.
Och att det här är något jag måste jobba med.
För logiskt så inser jag att smal inte är lika med lycklig. Och att jag måste få bort den tanken ur mitt huvud eftersom den bara föder "ge upp-tankar" som inte är bra för mig.

Jag vill gå ner i vikt för min egen skull, absolut.
För att det är livsnödvändigt för min hälsa och för min livskvalité.
Men också för att jag vill kunna känna mig nöjd, fin och glad över min kropp.

Det sista borde jag väl kunna uppnå vid så väl 125 som 95 och 75 kilo?
I de bästa av världar.
Är nog för cynisk och krass för den världen.

I kväll ska jag på kräftkalas.
Har precis gjort en Wästerbottenostpaj som jag ska ha med till skivan, och längtar efter att få smaka av så väl den som kräftorna och drickat till.
Ska bli så skönt att få göra ett litet avbrott.

Men.
Det här med avbrott är inte min starka sida.
När jag var och handlade i dag till pajen så kröp tanken i väg "nu när jag ändå gör uppehåll så kan jag ju passa på och unna mig..." och så hamnade ett glasspaket med i korgen.
Har ätit drygt halva.
Mår nästan dåligt av den.

Köpte även en chokladkaka, men den har jag inte rört. Den får följa med i kväll, så bjuder jag på den. Då blir det mindre bit till mig i varje fall...

Just nu vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Å ena sidan känner jag mig rätt hopplös för att jag inte klarar av att hålla uppehållet till bara kvällens kräftkalas, utan att jag tjuvstartar. Å andra sidan så har jag inte frossat loss i så stora proportioner som jag gjorde för bara några veckor sedan, så jag ska kanske ändå se det som en viss framgång?

I varje fall så lär jag mig att det här med uppehåll ska jag hålla på en så minimal nivå som möjligt, eftersom jag har svårt att hantera dem.

Pulver är enkelt.

Dagens vikt (innan glassen): 97,9 kg.

I morgon låter jag bli vågen.

Ser underbara filmen Benny & Joon så här på fredagskvällen.
Men lika underbara Johnny Depp.
Filmen är en fin påminnelse om att det är okej att vara annorlunda.
Det går att leva livet på sitt eget sätt.
Även om det inte är som alla andra tycker det ska vara, så är det okej.

Tänk om jag skulle våga bryta mig loss lite oftare och vara mig själv.
Och strunta i vad andra tycker.

Är bara så rädd för att vara ensam.

Medel är safe.


Dagens vikt: står stilla.

Hej hej.
Den här dagen bara sprang iväg...
Utbildningsdag på jobbet under förmiddagen vilket betyder att hela dagens jobb ska klaras av på eftermiddagen i stället. Puh.

I kväll har jag sutitt och pluggat större delen av kvällen. Har börjat en nätkurs på universitetet. Blev lite taggad på det här med att plugga i våras då jag gick en distanskurs i juridik på halvfart. Nu är det helt via internet, men det visar sig vara betydligt mer att läsa och redovisa än vad jag tänkt mig!

Just i september ser det ut att köra ihop sig rejält för mig.
Jag har tackat ja till att själv hålla i lite utbildning för studenter som pluggar till samma yrke som jag har. Det är superkul - men tar tid. Allra helst som ett av momenten är något jag inte haft tidigt. Förstår inte när jag ska hinna förbereda de föreläsningarna!
Tanken just nu är faktiskt att ta ut några dagars sparad semester för att få ihop det utan att köra slut på mig.

Planeringen är inte den bästa, om man säger så...

Dagens vikt: 98,7 kg.
Rätt håll i varje fall.
- 24,1 kg sedan cambridgestarten för ett år sedan, +7 kg sedan midsommar.

Hmm.
Tror bara jag ska räkna på den första siffran i fortsättningen...

En dag som bara är.
Trött så in i bombens. Blev en lång arbetsdag i går, dessutom blir jag alltid trött av att flyga.
Glömde att väga mig i morse, var inte riktigt med när klockan ringde...

Har precis bestämt mig för att gå på kräftkalas nu på lördag.
Göra ett mini-uppehåll i kuren.
Kanske är det fel, eftersom jag precis kommit igång, och har så mycket att ta igen.
Men jag tror att jag måste unna mig lite också.
Stod över surströmmingen för ett par veckor sedan, och känner att den här festen vill jag vara med på.
Ska se det lite som en testballong också när det gäller att inte sticka i väg och vråläta bara för att jag går på kalas.

Neråt ska jag.
Det tar bara lite tid.

Tittar bara in som hastigast för att säga hej och tacka för kommentarerna!

Är i Stockholm över dagen - och det blir en lååång arbetsdag.
Klockan ringde 05.25 i morse, och jag kommer hem till Umeå igen vid 21.30.

Sådana här dagar brukar vara en riktig fälla för mig med snabbmat, fika och choklad för att orka hålla igång. I dag har jag laddat med några kokta ägg, pulverpåsar och en shaker. Känns bra att jag klarar av att hålla fast vid min kur trots att jag lämnat min trygga hemmamiljö.

På grund av den tidiga morgonen så hoppade jag över dagens vägning.

På återhörande i morgon!

Dagens vikt: 99,1 kg.
Jepp.
Så illa är det.

Jag har varit upp och vänt över 100-sträcket igen.
Något jag lovat mig själv att aldrig göra.

Sommarens katastrof har betytt ungefär tio kilo upp.
Tjoff.
Det gick snabbt.
Då förstår du hur brutal min hetsätning & tröstätning är när den är som värst.

Tänk om det gick lika snabbt att bli av med kilona....

Har fått det förklarat för mig att fettcellerna i kroppen blir man inte av med, så vida man inte gör en fettsugning. När man dessutom är rejält överviktig som jag varit (och fortfarande är) så har kroppen bildat fler fettceller för att kunna lagra på sig allt extra fett. När jag sedan går ner i vikt krymper cellerna, men ligger och väntar på att få fylla på sig lagrerna igen.
Som uttorkade wettex-dukar som suger åt sig det mesta, om och om igen.

Okej.
Inte kul.
Men nu är det som det är.
Det är bara att lära sig, gå vidare och förhoppningsvis inte göra om samma misstag.

Det känns som en liten revanchlusta börjar gro inom mig.

Har haft en lugn och stilla söndag.
Mycket tid att bara vara och fundera.
Det behöver jag.

Nej.
Jag ska inte ge upp min viktresa.
Men i går, när jag skrev bloggen, kändes det så.
Det gick över, även om tanken fortfarande poppar upp då och då.

Jag har haft det största bakslaget på flera år.
Det största sedan jag började vikt-blogga.
Det är tungt.
Nu måste jag hitta ett sätt att förlåta mig själv, acceptera läget, och gå vidare.
Det blir inte enkelt.
Men jag har klarat det förr, och ska klara det igen.

Tack för fina kommentarer, Bittan och Helena.
Det behöver jag.
All pepp, alla goda tankar, bär framåt.

Och jag tänker hålla fast vid min pulver-kur, Bittan. Men tack för att du har fått mig att tänka igenom det ordenligt och ifrågasätta om det är rätt väg att gå. Jo, den är jobbig. Men hungern är bara besvärlig när jag börjar om kuren. Det misstag jag gör är att jag tar för många uppehåll - vilket betyder många omstarter och många dagar då hungern pockar på. Jag försöker lära mig av det, och kommer därför minimera mina uppehåll.

Och det har fungerat.
Trots allt så gick jag ner över 30 kilo på mindre än ett år. Det har jag aldrig lyckats med förut under alla mina olika försök. Sedan så gick jag upp en hel del av dem under sommaren, men det är en annan historia...

Nu ska jag ta 30 kilo till det år som ligger framför mig.
Då har jag nått min målvikt med marginal.

En annan anledning till att jag fortfarande tror på min metod är att mitt problem är tröstätande. Att jag har så mycket obearbetat inom mig som jag försöker äta bort. En stor akilleshäl är stress som betyder dåliga mat-val. Jag är också hopplös inne på affären, kan inte stå emot impulsen att plocka på mig onyttigheter för att ha som "må bra"-backup.

Med pulver så minimerar jag tillfällena jag behöver gå in på affärer, och att skaka ihop en pulverdrink tar maximalt en minut.

Sedan har den här sommaren med all tydlighet visat att jag måste jobba ännu hårdare med mig själv för att klara av att reglera mina tankar och känslor utan att bedöva mig med mat. Ja, jag ser det mer och mer som en form av missbruk, när det är som värst.
Det är därför jag också har professionell hjälp att jobba med mina tankar och känslor.

I morgon ska jag börja prata siffror igen.
Det är slut med att stoppa huvudet i sanden.
Siffrorna är ändå desamma.

Så gjorde jag det till slut.
Det jag dragit mig för.
Haft ångest för.
Ställde mig på vågen.

Sommaren har funkat katastrofdåligt, jag har hetsätit och smällt i mig massor med onyttigheter.
Jag har ju också känt på kläderna att jag har gått upp, och att det inte bara handlar om något kilo utan betydligt mer än så. Men någonstans i bakhuvudet så hoppas jag naturligtvis att det ändå inte skulle vara så illa som jag befarade.

Det var det.
Det var till och med värre.
Jag har sabbat typ ett halvår på sex veckors utflippande.

Orkar inte prata mer om det nu.

Är bara så otroligt ledsen och besviken på mig själv.
Uppförsbacken känns enorm.
Vet inte om jag klarar det en gång till.

Oj så jag längtar till helg!
Har gjort det sedan jag vaknade i morse, och regnet smattrade (rättare sagt öste) ner utanför fönstret.
Har varit vrång och sur och lättirriterad hela dagen.
Surnar till för minsta lilla.

Vill bara hem.

En intensiv vecka tar ut sin rätt. Nu vill jag bara vara ledig och rå om mig själv i några dagar, för till veckan brakar det loss igen med ett besök till Stockholm fram och tillbaka över dagen (tidig morgon, sen kväll).
Dessutom så känner jag igen reaktionen från tidigare perioder med pulver. Blir trött, frusen, och tappar tålamodet för ingenting.

Väntar fortfarande på den där energikicken som man kan få när kroppen går in i ketos-fasen.

I går frossade jag loss på några räkor, typ 15 stycken.
Räkor: 70 kcal/100 gram och noll kolhydrater.
Hurra för räkor.

Tror jag ska belöna mig med några till i kväll.

Vågen: kanske lördag. Eller söndag.
Absolut senast måndag.
Måste ta reda på hur jag ligger till.
Och framför allt behöver jag kunna notera framsteg för att orka hålla ut när det tar emot.

Så har den nu kommit igång på allvar. Ångesten över att ställa sig på vågen.
Tittade länge på den i morse.
Ska jag, ska jag inte...

Vet att jag inom ett par dagar ska väga mig.
Har lovat cambridge-konsulenten att senast på måndag ska det ske.
Det går inte att stoppa huvudet i sanden och låssas som ingenting hur länge som helst.
MEN jag är så rädd för att sommarens ät-flopp ska betyda tresiffrigt igen.
Vill inte se det.

Egentligen borde det inte spela någon roll. Jag vet ju hur jag är. När jag väl får en vikt så börjar jag genast räkna bakåt. Aha, om jag väger xx nu, så borde det ha varit x kilo mer när jag började om med pulver, alltså så har jag vägt xxx. (Ursäkta min krångliga utläggning)

Egentligen är jag en person som tycker att det är bättre att veta än att leva i ovisshet, även när det handlar om tuffa och jobbiga besked. Ovisshet är som en blöt filt som bara skapas massa obehag, att veta innebär att jag får något att förhålla mig till och något att agera utifrån.

Jag ska.
Kanske i morgon.

*

Upptäckte i gårkväll en bortglömd chokladkaka i skafferiet som jag köpt inför min födelsedag.
Någon som tror att den finns kvar i dag?

Har klagat mycket över sommaren.
Så nu bryter jag trenden och listar det som trots allt varit bra med sommaren.
Passar bra så här i början av september när hösten går sitt intåg på allvar:

1. M A D O N N A
Konserten på Ullevi är ett minne för livet. Trots regen. Trots onda ben och fötter efter att ha stått i timmar. Madonna rules!

2. The Thaiboat
En magisk augustikväll tillsammans med bästa kompisen AK, på the Thaiboat nedaför Skanstull. Har aldrig ätit godare thaimat. Aldrig druckit godare drinkar. Bara genomtrevligt från början till slut.

3. Omstarten
Även om det mesta av mina sommar-planer gick åt skogen så klarade jag att efter födelsedagsfirandet gå tillbaka på pulver och bryta den negativa trenden. I´m back.

4. Auktionsfyndet
En sommarauktion utanför Umeå med goda vänner. Fyndade ny hallampa för billig peng. Trevlig dag, avslappnat, okomplicerat. Precis som jag vill ha det på sommaren.

5. Joggning
Det blev inte många gånger, men de gånger jag tog mig ut i motionsspåret så klarade jag faktiskt av att jogga kortare sträckor. Det är stort.

Se där. Det går att hitta något positivt om man bara anstränger sig.
Borde nog testa det lite oftare.
Visserligen skulle den negativa listan bli tio gånger längre. Men den bryr jag mig inte om att skriva.

Helena & viktbloggerskan:
Ni har så rätt!
Vi kan.
Vi ska.

För några dagar sedan damp den nya Amelia ner i brevlådan. Tog i ett svagt ögonblick ett erbjudande på tidningen, och sedan har den fått fortsätta komma, den är ju en rätt trevlig feel-good-tidning.

Men efter att ha läst senaste numret blev jag lite nedslagen. Reportaget "För fet för att banta" går igenom hur få det är som verkligen lyckas gå ner i vikt genom att ändra på kosten. 1 av 20 klarar av att hålla sin nya vikt. Det som i stället fungerar är kirurgi, där blir det bestående resultat för de allra flesta.

1 av 20.
Snacka om att ha oddsen emot sig.
Känns motigt.

Men vill verkligen inte ta till kirurgi. Inte så att jag tycker de som gör det gör fel, absolut inte. Men det är inte för mig. Det skulle inte på långa vägar lösa mina problem som jag har runt mat och tröstätande. Det skulle bara flytta runt problemet....

1 av 20.
Jag vill verkligen inte bli nummer 19. Jag vill bli den där 20:e som klarar det.
Det är bara att bita ihop.