kakanskilokamp

I dag är jag så himla stolt över mig själv.

Jag var på en middag i går kväll, med några av mina bästa vänner, och jag höll mig ståndaktigt till min cambridge-kur OCH kunde ändå sitta med och ha trevligt på middagen. Min plan som jag gjort upp i förväg, att smaka lite på köttet, men inget mer höll. Jag till och med skrapade av såsen på köttet - jag som älskar sås! Och när efterrätten, en äppelpaj med nötter och glass kom fram, så tog jag inte ens ett smakprov.

Det kan låta som en tråkig uppoffring, och visst hade jag gärna smakat av allt gott som dukades fram, men jag hade min agenda och just nu passar inte en smarrig middag in i den. Jag vill så gärna få lite uthållighet på ren kur, efter allt hattande fram och tillbaka som varit. För uthållighet ger resultat. Och jag VILL ha resultat.

Än en gång så får jag bevisat för mig själv att jag faktiskt kan, och att så mycket handlar om att jag bestämmer spelreglerna för mig själv i förväg. Den här gången hade jag också i förväg sagt till alla andra på middagen vad som gällde, för att slippa en massa frågor och ursäkter när jag väl satt vid bordet.

Dagens vikt: 101,3 kg.
Alltså ett skutt nedåt.
En trevlig bekräftelse på att jag gjorde rätt val i går.

Har haft en tok-intensiv vecka på jobbet, och den toppades av fredagen när jag "vickade" för min chef.
Hjälp! Jag kommer aldrig att erkänna det för honom, men jag har fått en ny respekt för hans jobb och alla de bollar som måste hållas i luften samtidigt för att få allt att fungera...
Jag var helt slut när jag kom hem i går kväll.

Vågen i morse.
Hmm.
Tänkte först skriva att den står still, men faktum är att den visar något hekto upp från i går.
Men små, små förändringar uppåt struntar jag i av princip.

Nu väntar en lugn lördag med mysigt biobesök med min 3-årige gudson och hans storasyster, middag med goda vänner i kväll där jag tänker hålla fast vid min cambridge och bara ta ett litet, litet smakprov av köttet (proteinet) som hon bjuder på. Alla är i förväg införstådda med denna lösning, vilket känns bra, och framför allt blir det då svårt för mig att fuska...

Vad du än gör, ha en skön lördag.

Har precis varit hos min cambridge-konsulent och vägt mig.
Hon konstaterade att trots alla uppehåll, avbrott, fusk och elände så har jag gått ner 3,3 kilo i november.
Det är ju faktiskt rätt bra ändå med tanke på förutsättningarna.

Ibland är det bra att få perspektiv på saker och ting och inte stirra sig blind på vågen dag för dag.

Snabb, kort och tidig uppdatering:
Än en gång begriper jag inte så mycket.
Men just nu går det snabbt nedåt på vågen. Tack cambridge-kuren.

I morse 101,6 kilo, alltså mer än ett halvt kilo minus sedan i går morse.
Och då satte jag ändå i mig den andra chokladkakan i går kväll...
Ja, jag är hopplös på choklad.
Inser att jag ännu en gång försökt lura mig själv.
Köpa för att ha att ge bort... pyttsan.

Men det känns bra för helgen och ger extra pepp för att fortsätta hålla fast vid ren kur.
Tvåsiffrigt känns nu spännande nära.

Japp.
En av de två inhandlade chokladkakorna är uppätna.
Det må så vara. Den var inte stor, och mörk choklad som inte är lika farligt... men det är mer min reaktion som bekymrar mig.

Jag fick ett telefonsamtal i går kväll, och efteråt blev jag bara så himla deppig. Tänker inte gå in på exakt varför, det är så rörigt, men det hör ihop med att jag inte riktigt trivs som det är just nu på mitt jobb och ser att möjligheten till förändring bara blir mindre och mindre... och att andra får chanser som jag inte får... och jag skäms över att jag blir svartsjuk på andras framgångar...

Hur som helst, min reaktion när jag blev ledsen var att stoppa något i munnen.
Trösta mig.
Unna mig.
Döva ledsenhet.
Försöka glömma.

Och nu hade jag mina fina chokladkakor hemma. Öppnade en direkt och i ett nafs var den slut.
Det går och vända och vrida på det flera varv - vad hade hänt om jag inte hade choklad hemma? Kanske något ännu värre? Då kanske jag rusat till affären runt hörnet och köpt massa glass, chips och kakor? Eller så hade jag inte stoppat i mig något alls om det inte funnits något hemma? Och nu jag tog bara en, fast än jag hade två chokladkakor...

Men det spelar ingen större roll.
Det som oroar mig är att jag fortfarande är fast i ett tröst-ätar-beteende.
Det måste jag ta itu med.
Annars kommer jag fortsätta som en jojo i min viktresa, och om något riktig jobbigt händer är risken mycket stor att jag äter upp mig igen.

Annars fick jag en bra start på denna dag.
Ett litet skutt ner på vågen, till 102,3 kg.

I dag känns det som om frestelserna ställt sig på kö hos mig.

Klarade lunchen galant, trots att jag var tvungen att vara med på ett lunchmöte där det serverades pastasallad med salami, fetaost och färsk annanas... hjälp så gott det såg ut! Jag hade ätit min cambridge innan, och snodde bara ett kvarts ägg som jag stoppade i mig tillsammans med vatten när de andra festade loss på sallande.
Avstod också från den lilla chokladbit som bjöds till kaffet.

Tillbaka på jobbet så fanns det plötsligt en kakburk i lilla rummet där kaffeautomaten och vattnet finns.
Varsågoda. Bara att ta.
Jag lät bli.

Sedan kom en kollega förbi med nyinköpt fair-trade choklad, mörk sådan, som hon köpt i ett större parti och nu ville bli av med några av chokladkakorna. Då gick det inte längre.
Jag köpte två.
En till mig själv, en för att ge bort.
Men det är mörk choklad, och det är en av de få sakerna jag unnar mig ibland.

Och jag har inte öppnat den.
Inte än.
Men det blir nog en bit eller fem efter vattengympan i kväll, om jag känner mig själv rätt...



 

Vägning i morse. Otålig som alltid.
Tillbaka under 103 kg - och därmed tillbaka på en minskning på totalt 20 kg.
Jag gillar det.

Jag har fått en jättefin award av bantarbritta som jag är jätteglad över. Framför allt tack för den fina motiveringen. Den värmer i en frusen kropp. Och du är rätt så bra själv ;-)
Enligt reglerna för denna utmärkelse ska jag skicka den vidare till sju andra bloggar. Det klarar jag inte riktigt av. Först är jag inte så flitig blogg-läsare, läser mest några andra viktbloggar, och de flesta av dem har redan fått denna utmärkelse...

Men en som jag vill skicka den vidare till är modiga miss brightside som  alltid ger peppande och  varma kommentarer, och som själv skriver  öppet och ärligt om sin kamp runt mat och vikt på sin blogg.

Fryser som tusan framför datorn på jobbet.
Bra.
Det tyder på att jag nog är på väg mot ketos-fasen så fettet bränns lite extra snabbt.

Tvåsiffrigt - here I come!

Så skönt.
Vågen visar "bara" strax över 103 kg, alltså ett halvt kilo mer än innan senaste pausen/urspårningen.
Och då har det inte ens gått tre dagar sedan omstarten, vilket är den tid det brukar krävas för att krama ur pålagd vätska ur kolhydratlagren igen.

Summa summarum är att jag troligvis inte lagt på mig mer än vätska under min paus.
Det känns så otroligt skönt, att jag slipper den där extra uppförsbacken med en liten viktökning att ta igen först.

Med det här resultatet är jag himla glad att jag vägde mig i morse, det ger verkligen en extra kick att stå ut genom de första dagarna på ren kur som faktiskt kan vara rätt så jobbiga.

För övrigt har jag blivit snuvig och rinnig ur näsan.
Det är mindre kul.

Jag har inte vägt mig på snart en vecka
Lite urspårning följt av två inplanderade middagar i helgen gör att jag vet att vikten ligger lite för högt just nu. Men jag hoppas att jag är i kapp mig själv om bara några dagar.

Velar just nu fram och tillbaka på hur jag ska göra i morgon, tisdag = vägdag, om jag ska hoppa över vågen då också eller ta tjuren vid hornet och se exakt hur illa till jag ligger...

Å ena sidan är det bra att veta, och jag måste lära mig hantera så väl upp- som nedgångar.
Å andra sidan kan jag bli nedslagen om det är illa.
Å ena sida kan jag få en riktig kick om det visar sig att det inte är så illa som jag befarar.
Å andra sidan kan jag tappa farten om det går för långsamt, för tålamod är inte min starka sida...

Jag får sova på saken.
Någon som har något råd?

Men känner jag mig själv så kommer jag inte kunna låta bli vågen i morgonbitti...

Jag tror att söndagen blev en i det närmaste perfekt dag.
En perfekt start, eller rätta sagt, fortsättning, på min cambridge-linje.

Frukost: cambridge-påse, vatten, lite hälsofil att skölja ner Pronaxen med.

Förmiddag: simning med H, bubbelpool och massa surr om allt mellan himmel och jord, men mest om träning och vikt och varför det är så svårt att vara nöjd med sig själv.

Lunch: cambridgepåse, vatten.

Eftermiddag: Röjer i badrummet, hälsar på kompisar och vi spelar spel med deras barn. De fikar go´fika, jag dricker kaffe och vatten - och är nöjd med det!

Middag: cambridge-påse, vatten, ny vända med hälsofil och pronaxen.

Kvällen: ser inspelade reprisen av biggest looser-finalen, blir inspirerad. De som är i final har i det närmaste halverat sin vikt på åtta, nio månader! Tillbaka på Iksu, nu för vattengympa. Blir lycklig när jag når tårna i en övning. Dricker mycket vatten. Äter en liten burk tonfisk. Surfar. Spelar cradel of rome. Läggdags lite för sent, men ändå acceptabel tid...

Måndagen har börjat i samma positiva anda.
Hoppas din måndag blir minst lika bra!

Jag börjar hitta mitt fokus igen.
Nu är alla inplanerade små avbrott och festligheter avklarade för ett tag framöver.
Det känns som en stor lättnad.

Jag vet att det här hattandet av och på cambridge inte är bra för mig, och nu har jag fått det svart på vitt att jag så lätt tappar mitt fokus. De gamla tankarna kommer smygande, "om jag ändå ska äta middag i morgon och göra ett avbrott, då kan jag ju fuska lite i dag också..."

Har precis kommit hem efter simning på Iksu med träningskompisen H, och det är så skönt att ha en person i samma situation att bolla med. Jag beklagade mig över min veckan, och hon spände ögonen i mig och förklarade i ganska ärliga ordalag att jag inte är riktigt klok. Och hon har så rätt. Visst, det har varit en del fusk i veckan och jag har haft ett par anfall av överätning/tröstätning, men det har också varit mycket som är bra den här veckan. Varför lägger jag då allt fokus på det misslyckade, i stället för att ta till mig av det som fungerat?

- I fredags stod jag med en påse ostkrokar i handen på affären, planen var att ha att tröstäta senare på kvällen.
Jag lade tillbaka den och gick ut ur affären utan att handla något.

- I lördags hade jag tänkt ut hur jag skulle köpa hem chips för att ha när jag kom hem från festen.
Jag lät bli. Jag höll mig till cambridge fram till festen.

- Jag har varit och tränat tre gånger i veckan, och har ett vattengympa-pass inplanerat i kväll.

- Jag har tydligt talat om för min kompis som vill bjuda på middag nästa helg att jag gärna kommer, men att jag inte tänker äta någon mat eller dricka alkohol eftersom jag nu behöver en lite längre period med cambridge för att nå mina mål.

Jag måste lära mig att ta fasta på det som fungerar och är bra, och faktiskt se att det överväger det som misslyckas. Jag kommer att fortsätta göra misstag," fuska" och trilla dit - men jag ska bli bättre på att hålla kvar fokus på målet, på det som fungerar och på att rätta till mina misstag så snabbt som möjligt. Jag är inte perfekt, men det är inget att sträva efter heller. Jag är mänsklig, och jag är fortfarande på väg på min stora viktresa.

Det är riktigt stökigt hemma hos mig.
Jag har inte städat ordentligt på evigheter, inte "halvstädat" det värsta på länge, och struntat i att plocka undan efter mig de senaste veckorna.

Min regel brukar vara att alltid ha så städat hemma att jag utan ångest kan öppna dörren om det oväntat plingar på. Alltså inte behöva skämmas i fall någon vill titta en stund. Just nu lever jag inte alls upp till den. I helgen bara måste, måste, måste jag ta tag i det!

Hur det ser ut i mina två rum och kök hör alltid ihop med hur jag mår och sköter mig. Just nu är det bara att konstatera att jag inte har fått ihop livet som jag vill senaste tiden. Något har blivit lidande. Det började med städningen, sedan blev det att hålla mig till cambridge - och jag vet att nästa steg i denna nedåtspiral är träningen. Därför har en ren och undanplockad lägenhet ett oerhört symbolvärde för mig!

Sitter just nu och brottas med mig själv vad jag ska prioritera: åka på vattengympa eller plocka undan? I dag hinner jag inte både ock, eftersom jag ska på föreläsningar från kl 13.00 och sedan på fest i kväll. Och i morgon har jag delvis inbokad på olika aktiviteter också, en av dem är simning eller vattengympa....

Å andra sidan, om jag inte sitter och velar här på bloggen hinner jag kanske plocka undan en del innan vattengympan, så jag kan ta resten i morgon...

Beslut, beslut.
Det är risk att det slutar med att jag sätter mig i soffan, utan att göra någotdera.
Jag längtar till i morgon.
Då är hattandet med maten över och jag kan på allvar köra hårt med ren kur i närmare två veckor utan något som stör och pockar på min uppmärksamhet.

Nä, jag får inte riktigt till det helt och hållet just nu.
Småfuskar lite nu och då.
Stoppar i mig onyttiga, men ack så goda saker...

Men har inte fallit igenom helt och hållet, tack och lov.
Bara nästan.
För bara en halvtimme sedan stod jag på Konsum med en stor påse ostkrokar i handen, på väg mot kassan, men lyckades besinna mig, lägga tillbaka påsen och gå ut ur affären utan att handla något.
Lättnad.
För den behövde jag verkligen inte ovanpå allt annat fuskande just nu...

I kväll ska jag äta asiatiskt med tjejkompisarna - planerat.
Och i morgon ska jag på fest med middag - också planerat.
Dagen i övrigt ska bli cambridge, och från söndag är det full fart på ren kur som gäller.

Tänkte jag i varje fall.

För snart två år sedan började jag på en viktkurs som ordnades av Iksu spa här i Umeå.
Det var bra.
Vi träffades, vägde oss, pratade kost och vikt och fick pröva på olika typer av motion. Plus individuell coachning i både träning och kost.

Jag kan väl inte påstå att jag gick ner särskilt mycket i vikt under den tid som kursen höll på, men det gav en hel del annat. Framför allt gav det mig insikten att jag inte kan lalla på och tro att det bara ska gå av sig själv att gå ner i vikt. Det var efter viktkursen som jag sökte mig till hälsohemmet, som i sin tur blev språngbrädan till Cambridgekuren.

Och se, nästan två år senare kan jag kvittera ut ungefär 20 kilo mindre i vikt, en metod som fungerar (för det mesta, i varje fall) och en lust att fortsätta viktresan nedåt.

I kväll fick alla som gått på kursen chans att komma tillbaka för vägning och mätning.
Trots mitt sammanbrott i går så pallrade jag mig dit.
Det är jag stolt över.

Helst av allt hade jag ju velat visa upp en perfekt bild, en vikt under 100 kilo, och en viktresa som går som X2000 på utlagda räls. Men så ser inte verkligheten ut. Jag måste lära mig det.
Min verklighet, min viktresa, är en snurrig karusell, en berg- och dalbana, en slingrig och snårig stig.
Och jag börjar inse att det är okej.
Så länge jag fortsätter framåt.

Sedan var det extra kul att träffa M som var ledare för min grupp och den person som inspirerade mig att starta den här bloggen.
Tack för det!
Och kul att du fortfarande följer mig!

Även om dagens siffror inte var så bra som jag önskade, så ser det betydligt mycket bättre ut än i januari 2006.
Eller vad sägs om ett midjemått som minskat från 138 cm till 116 cm? Nu jäklar ska jag ta tag i mina sit-ups igen för att trimma magen ännu mer.

Jahaja. Jag ballade ur i går kväll. Det är bara att erkänna.
Rätt så rejält också.
Efter mackorna på jobbet, så blev det sushi till middag i stället för cambridge. Och det må väl vara. Men besöket på affären innebar, som jag i för väg egentligen visste, att jag plockade på mig annat, mycket onyttigt. Och det jag köper och tar hem, det äter jag upp. Så funkar jag. Det är bara att inse.

Så efter sushin blev det två små chokladbitar, sedan när jag kom hem från jobbet, en superstressig och intensiv kväll, föll jag ihop i soffan med en tub pringels grill-chips och ett par skivor mjuk pepparkaka.

Grattis kakan.
Snacka om att förstöra för sig själv.
I dag mår jag bara dåligt, alltså har ont i magen, och känner mig besviken på mig själv.... och besviken på att jag sviker er som peppar mig att inte ge upp och tappa fotfästet.

MEN.
Jag har bestämt mig. Det där var i går. Jag ska inte räkna bort resten av den här veckan för det. Okej, i går blev det fel, i dag ska jag göra rätt. Jag fortsätter som planerat direkt. Inte skjuta upp det och tänka omstart på måndag.

Jag försöker också fundera på vad jag kan lära mig av det här?
Stress och press på jobbet är uppenbarligen en mycket sårbar situation. Förut var det när jag blev ledsen över något som jag tröståt, nu var den utlösande faktorn stress. Alltså måste jag vara mer uppmärksam på mig själv då. Skillnaden i går hade sannolikt varit det där besöket på affären. Hade jag kunnat avstå från att åka och köpa sushi så hade jag inte köpt på mig det andra heller...  Vilket jag på ett sätt visste redan när jag klev in i affären, att jag inte skulle kunna låta blir. Så på något sätt så försöker jag lura mig själv med sushi (=låter ju inte så farligt) för att komma åt det söta och feta slisket.

Tills jag lär mig att behärska mig själv i affären när jag är sårbar så måste jag helt enkelt hålla mig därifrån och bara handla när jag känner mig mätt, trygg och lugn.

Nu har jag lugnat ner mig något, men för en liten stund sedan var jag så irriterad och arg att jag kunde spricka. Det körde ihop sig på jobbet, blev superstressigt, och jag kände det som att jag blev kastad som en vante hit och dit och skulle lösa alla problem på en gång.

Och då låg de där.
Härliga, färdiga mackor, fritt fram för vem som helst att ta.
Varsågod. Ät mig. Gott, gott.
I stressen och ilskan så hade jag naturligtvis inte hunnit hem för att äta min cambridge, så hungrig var jag ovanpå alltihopa.

Två mackor blev det.
Det hade kunnat bli två till, utan problem.

Så just nu brottas jag med mig själv om jag ska sticka och köpa sushi till middag, eftersom jag redan förstört dagens cambridge-kur, eller inte...
Det förnuftiga svaret är givetvis att hålla mig till min plan och cambridge. Men just nu har jag inte mycket att sätta emot, så jag tror att jag tillåter mig att falla för frestelsen...

Ska fundera på saken några minuter till.
Men den här veckan är ändå dålig, den känns förlorad.
Siktet är någonstans redan nu inställt på nästa vecka i stället.

Sovmorgon. Vilket brukar betyda att jag vaknar utvilad. Men i dag är jag mest frustrerad. Det bara surrar av olika tankar i huvudet, problem och irritationsmoment stora som små som ligger och pyr och tär på krafterna.

Jag är så less. Vill att det ska vara lugn och ro ett tag i mitt liv. Inte massa saker att ta itu med, inte en massa beslut att behöva ta hela tiden. Bara lugnt, positivt flow... Går det att få i julklapp månne?

Jag tror att det som utlöst frustrationen den här gången är gårdagens fotografering. Jag hade lovat mig själv att när jag gått ner 20 kilo så skulle jag ta ny presentationsbild av mig själv på jobbet. Den bilden är rätt så exponerad, vilket jag tycker är superjobbigt, men att få byta ut den mot en där jag väger betydligt mindre känns bra. Men tror du att det syns på bilden? Hallå? Nähä.

Jag ser bara ett fetto - fortfarande. Visst. Jag ÄR fortfarande rejält överviktig. Väger ju lite drygt 100 kilo. Det vet jag ju om. Men nog borde 20 kilo minus synas lite mer.... Det är så frustrerande. Jag ville bara gråta när jag skulle godkänna bilden. Var inte alls nöjd. Men insåg att det är inget att göra något åt just nu. Utan jag får göra ett nytt försök om typ 20 kilo till.

Samtidigt vet jag att jag i många, många år förnekat hur stor jag varit. Det har ofta hänt, när jag varit på butiker med många speglar och sett mig själv i ögonvrån, att jag hajat till och tänkt "men vem är den där feta människan" och sedan insett att det är jag. Så det är jobbigt att få ihop bilden och verkligheten just nu. I mitt huvud så är jag mycket mindre än vad som syns i verkligheten.

Så, för att då ställa till det för mig själv ännu mer lassar jag då på med alla andra olösta frustrationer som ligger och pyr i livet; jobbstrulet, taskig ekonomi denna månad,  pappa som vägrar träffa min halvsyster, besvikelse över den adoption som troligvis inte blir av, irritation över helgens festligheter som blev kökstjänst, irritation över att det är så ostädat hemma, och så vidare och så vidare.

Visst är jag snäll med mig själv i dag.

Påminnelse till mig själv:
Inte gå på någon affär i dag. Du har allt du behöver hemma. Om du går och handlar utsätter du dig för onödig frestelse, och i dag är en "högrisk"-dag då du har nära till att tröstäta.

Jag har lite svårt att klara mig på bara cambridge, så jag kompletterar med lite proteiner mest varje dag.
För mig är det ett sätt att stå ut, och jag tror att det hjälpt mig att fortsätta med cambridge så länge som jag gör. Länge var det räkor som gällde, en si så där tio, tolv stycken som lades på tining när jag kom hem från jobbet för att sedan avnjutas lite senare på kvällen.

Men nu har jag begär efter tonfisk. En lite burk, 70 gram avrunnen tonfisk, i en liten skål med pytte, pytte klick lättmajonäs och några varv med pepparkvarnen. Blanda runt med gaffel och ät.
Mums.

Tonfisk - inte många kalorier där inte och ännu mindre fett. Som räkor ungefär. Sånt gillar jag. Dessutom mättar det gott, smakar bra och ger mig något att tugga på.

Tur att de små burkarna finns att köpa i tre-pack.

Nä, inte är det kul alla gånger att gå till läkaren.
Men nu är det gjort, och jag känner mig lugnad.
Även om det kändes pinsamt att ta upp mitt lilla problem och sedan visa rumpan för farbror doktorn.
I mitt lilla huvud hade jag målat upp värsta scenariot, och givetvis var det inte så illa.
Har nu fått ett medikament, och lite råd på vägen, så nu ska det nog bli frid och fröjd igen.

Ställde mig på vågen i morse, även om jag inte tänkt det.
Väger nästan ett kilo mer än innan helgen, vilket är rätt så bra eftersom det betyder att jag bara lagt på mig vätska under helgens kalasande. Med andra ord - om någon dag eller två är jag tillbaka på banan och kan fortsätta klättringen nedåt.

Har nu packat träningsväskan och ska iväg på ett pass vattengympa innan jobbet.
Skönt.
Det blev lite dåligt med träning förra veckan, så jag tar igen det nu.
Funderar faktiskt på att testa ett pass Gympa 1 på fredag, för att få lite variation. Eller cykling.
Får se om jag törs.

Det behövs alltid en liten mental övertalningskampanj för att jag ska våga mig på någon ny träningsform. Jag inbillar mig lätt att folk tittar snett på mig och mina extra kilon, och är rädd för att inte orka med eller klara av olika övningar. Jag skäms helt enkelt för att jag är så tjock, och tror att andra dömer mig för detta... När det gäller vattengympan har jag kommit över det, i varje fall så pass mycket att jag inte låter bli att träna för att jag är orolig för andras blickar. Men det är ett stort steg att ta att testa på något nytt. Samtidigt vet jag hur jag är själv när jag tränar, jag har fullt upp med mitt och funderar inte så mycket på andra.

Jag samlar mod just nu.
Får se om jag fått ihop tillräckligt mycket redan till slutet av denna vecka.

Har precis pratat med vårdcentralen och fått en tid hos läkare i morgon.
Vill inte gå in på exakt varför, men troligtvis är det bara en biverkan av en medicin jag tillfälligt äter för min onda, inflamerade axel (så trött på att det inte blir bättre!). Men biverkan är i sig så allvarlig att det måste kollas upp.
Och jag har känt i kroppen och knoppen att jag inte mått riktigt bra senaste veckorna.

Jag har dessutom en historia av cancer, och så fort jag blir sjuk utöver förkylning så spökar oron för att det har kommit tillbaka...

Så nu känns det lite oroligt.
Är orolig för jobbiga undersökningar, för ett tufft besked, eller bara för att läkaren ska säga att jag inte kan fortsätta med cambridge för att kroppen just nu inte klarar av den.

Har haft en otroligt jobbig helg, känner mig dundersliten och tom i skallen. Ska inte trötta er med detaljer, men det visade sig i varje fall att min kompis och hennes gubbes gemensamma födelsedagsfest med över 100 gäster inte var så väl förberedd som det var tänkt, och det inte på långa vägar räckte med en person i köket för att hinna få ut all mat, fylla på alla fat och plocka undan all disk. Så i stället för att vara på fest i helgen har jag haft kökstjänst.

Men det finns en ljusglimt som väger upp allt.

Sökte mig förtvivlat efter ett par snygga, bruna byxor till festen, vilket visade sig vara ett hopplöst projekt. Allt är svart och grått nu. Men som sista utväg åkte jag på en modebutik i närheten av där kompisen bor. De har inte några stora klädmärken, men jag tänkte att kanske, kanske kan de ha något i storlek 48 som jag kan få på mig.

På plats fanns det givetvis inget brunt, men jag hittade ett par mörkblåa snyggare jeans som jag blev förälskad i. Storlek 46. Alltså vanlig storlek 46 - inte tjockisvarianten som alltid är lite mer generösa. Kunde inte motstå att prova dem - och jag fick på mig dem! Trånga som satan i midjan, och den översta bilringen putar ut rejält ovanför.

Men det spelar ingen roll.
JAG KAN HA JEANS I STORLEK 46!

Jag ser nu hur en helt ny värld är på väg att öppnas för mig, där jag inte längre är hänvisad till speciella märken med stora storlekar utan kan börja titta på kläder i hela butiken. Okej, jag är inte riktigt där än, och är fortfarande större upptill än nertill, men jag kan börja glänta på den dörren i varje fall.

Det var länge sedan jag kände mig så snygg i ett par jeans som jag gör nu.
Riktigt längtar till helgen då jag ska på ny fest och kan ha dem på mig.
Och den här gången blir det riktig fest.
Ingen kökstjänst.

PS: Nu gäller cambridge igen, men eftersom helgen innehållit vanlig mat och massa sötsaker så tänker jag låta bli att väga mig på ett par dagar... DS,

Har varit uppe sedan ottan och bakat tårtbottnar. Lovade för länge sedan att hjälpa en kompis som fyller 40 nu i helgen, vilket just nu känns mest jobbigt. Men lovat är lovat. Så det är bara att bita ihop.

Ska snart packa bilen med allt som ska med ner till festen. Förutom tårtorna så har jag lovat att hjälpa till att fixa maten innan, duka och göra en tipsrunda... Plus att jag fungerar som sista minuten-handlare.
Suck.
Jag och min stora trut.

Som ni märker är det fullt upp i helgen. Bloggen lär jag inte hinna med, utan återkommer på måndag.
Och jag har inga som helst ambitioner att hålla mig till ren kur, utan nu blir det "fusk" i två dagar.

Ha en bra helg!

Vågade knappt ställa mig på vågen i morse. Ville så mycket, men försökte ändå intala mig att jag står still, att jag inte skulle hoppas för mycket, och att jag inte skulle bli besviken om jag inte nått ända fram redan i dag...
Men i dag gick det vägen.

JAG HAR NU GÅTT NER 20 KILO.

Till och med 20,1 om man ska vara petig, och det ska man när den sista decimalen är till ens fördel ;-)
Dagens vikt: 102,7 kg

Det känns helt otroligt. Och overkligt.
Jag har fortfarande svårt att fatta att så mycket fett verkligen försvunnit, för som jag bloggat förut så har jag svårt att se det själv. Men jag inser mer och mer att det nog handlar om att jag tidigare förträngt hur stor jag faktiskt var, och haft en bild av mig själv som inte stämt, och nu börjar väl kroppen komma ikapp till den felaktiga bilden, och därför ser jag inte skillnaden så himla tydligt...

Men jag hoppas och tror att nästa 20 kilo kommer att både kännas, synas och märkas på ett helt annat sätt. För 20 till ska det bli. Minst.

Men nu är siktet inställt mot nästa delmål:
Tre kilo till innan jul och jag är tvåsiffrig.
Det känns möjligt, troligt och alldeles underbart.

Jag har en stor sorg i livet som jag måste göra upp med.
Det är min längtan efter barn.
Jag kan själv inte få barn, på grund av sjukdom, och det har jag med tiden tvingat mig själv att acceptera. I stället har jag i flera år haft tankar på att försöka adoptera ett barn. Jag betalar till och med en medlemsavgift till Adoptionscentrum sedan några år tillbaka för att samla på mig kö-tid för detta.

Att adoptera som ensamstående är inte helt enkelt, av flera olika skäl. Jag har vägt det fram och tillbaka, är det rätt mot barnet? Klarar jag av det själv? Och landat i att jag vill göra ett försök. Att en förälder full av kärlek och längtan kanske inte är det absolut bästa, men i varje fall bättre än att leva ett liv på ett barnhem.

Ett gupp på denna väg har varit min vikt. Att få adoptera som överviktig är i princip omöjligt, allra helst om du är ensamstående. Dessutom har jag då en allvarlig sjukdom i min historia som är en belastning.... Därför har just längtan efter barn varit en drivkraft för mig att en gång för alla ta itu med vikten för att förbättra mina chanser.

Och vikten, ja, äntligen så går den ner.
Äntligen känner jag att jag är på väg att klara av en rejäl viktminskning som håller i längden.

Men möjligheten till ett barn är i dag längre bort än någonsin. Som ensamstående är det i det närmaste omöjligt att få ett barn genom adoption. Kina, som har varit mest generös med att acceptera ensamstående, har i stort sett stoppat alla utlandsadoptioner. Och från Vietnamn, som var det andra landet som accepterade ensamstående, där har Sverige stoppat alla adoptioner då det framkommit uppgifter om eventuella missförhållanden....

Missförstå mig inte nu, jag förstår det helt och fullt. Finns det minsta lilla risk för att en förälder inte lämnat ifrån sig sitt barn frivilligt, då ska givetvis alla adoptioner stoppas innan man undersökt och granskat systemet. Och jag accepterar att Kina vill prioritera adoptioner inom landet.

Men det förändrar förutsättningarna för mig och andra ensamstående som längtar efter barn. För det närmsta åren tror Adoptionscentrum att de bara kan hjälpa till med några enstaka adoptioner till ensamstående. Och jag måste börja vänja mig vid tanken att det inte finns någon möjlighet för mig att hämta hem ett barn att älska och dela mitt liv med.

Det gör ont.

Dagens vikt: 103,00.
Alltså -19,8 kg totalt.
Två ynka hekto kvar!
En riktig milstolpe i min viktresa är på väg att uppnås.

Ångrar bittert att det slank ner nästan en hel chokladkaka i går... visserligen inte så stor, och mörk choklad, men ändå, den kan sätta käppar i hjulet för att klara 20 blankt till i morgon.
Hoppas den kan passera rätt så obemärkt, och kompenseras bort av motion.
Måste genast boka ny vattenträning på Iksu.

Är barnvakt i kväll åt min gudson och hans storasyster.
Har ägnat en dryg timme åt att få de små älsklingarna i säng.
Först en sur treåring som inte vill sova och kräver att mamma ska komma.
Sedan en pratsjuk åttaåring som med charm försökt stjäla sig så mycket vakentid som möjligt.

Jag är full av beundran för alla småbarnsföräldrar som klarar av det här varje kväll.
Själv är jag rätt så slut och matt, men tycker att jag klarade av situationerna rätt så bra.
Lugn, konsekvent och bestämd.

Supernanny skulle ha varit nöjd.

Fem saker jag vill göra när jag blivit hyfsat smal - och som jag inte vågar eller kan göra i dag:

        1. Åka berg- och dalbana och andra häftiga karuseller på något tivoli.
        2. Testa att klättra klättervägg.
        3. Fjällvandra.
        4. Lära mig crawla.
        5. Åka bak på kompisens motorcykel.
Tack och lov.
För i går kväll fick jag kämpa hårt för att inte ge efter för fet-monstret inuti mig som skrek efter något sliskigt att äta.
Aktuell notering 103,4 kg och total -19,4 kg.

Hoppas, hoppas kroppen är på bra humör resten av veckan så jag knäcker 20-strecket till helgen!

Jag har ju för högt blodsocker, eller i varje fall hade. Min läkare hävdar att jag har diabetes, men det vägrar jag att lyssna till. Hur som helst är detta en stark drivkraft för mig att gå ner i vikt, att komma till rätta med obalansen i blodsockret.
Och det lyckas.

Kollade precis blodsockret hos företagssköterskan och fick ett finfint värde på 5,2.
Härligt.

Dessutom känns det extra bra att veta att jag ligger kvar på rätt nivå eftersom jag efter förra kollen halverade medicinen jag äter för detta.Ser nu fram emot att snart kunna slänga tabletterna för gott och inte behöva bekymra mig över mitt blodsocker i framtiden.

Vågen i morse visar 103,6 = stilla på samma nivå som före helgens frestelser.
Tröttsamt.
Men jag vet ju varför.

Är lite bekymrad över mig själv just nu. Känner att jag är fixerad vid min vikt, av vad jag stoppar i mig, hur jag motionerar osv. Visst, det är sunt att ha koll på sig själv, men då det upptar nästan all min tid - och dyker upp i huvudet i allt jag gör. Nä, helt bra är det inte. Måste hitta något avslappnat sätt till att gå ner i vikt som INTE betyder att jag struntar i allt och släpper helt på tyglarna.

Som efter vägningen i morse, då kände jag mest panik över att det inte går snabbare nedåt eftersom jag i helgen ska äta vanlig mat när jag ska hjälpa en kompis med hennes 40-års fest. "Hinner jag fixa de sista hektona så jag når 20 kg blankt?" tänker jag och så börjar jag räkna dagar och träningspass och kalorier fram till lördag...

Jag vet att jag kommer att äta i helgen, äta gott och onyttigt. Det har jag sedan länge bestämt mig för, och jag vill vara med och fira min kompis och även hjälpa henne laga maten inför festen, Att jag bestämt mig för att göra så, att låta november vara en långsam månad då det inte händer lika mycket med vikten som tidigare i höst, hjälper inte. Som jag skrivit förut - förnuft och känsla hänger inte alltid ihop...

Önskelista till tomten:
ett paket tålamod, en skopa sunt förnuft och en nypa avslappnad inställning till mitt viktprojekt.

Det blev ett sista felsteg innan jag kunde lägga helgen bakom mig.
En mazarin. Sisådär 275 kalorier som jag inte behövde.
Och ett antal extra kolhydrater.
Men ack så god...

Så är det bara.
Jag kallar mig inte kakan för inte. Gottegris på bakverk som jag är.

Det var ett fika på café som ställde till det. Eller egentligen inte, jag kunde om jag verkligen ville bara druckit en kopp te. Men när jag stod där framför disken och skulle beställa så kändes det som om alla kakor samidigt lockade och pockade på mig... Så jag gav efter.

Gjort är gjort.
Jag vägrar att gräma mig.
Nu fortsätter jag som vanligt med mina cambridgedrinkar.

Helgens utsvävningar syntes dock på vågen i morse. Inte mycket, ett par hekto plus bara. Inte så att jag tror att jag gått upp i vikt egentligen, utan det är väl mer kolhydratlagren som samlat på sig extra vätska igen.

Desto roligare bekymmer är annars kläderna.
En gammal god vän fyller jämnt i helgen, och jag funderar som bäst vad jag ska ha på mig. Provade den tunika jag hade på min 40-års fest, den som var tajt då. Nu sitter den nästan för löst. Funderar på att köra den i repris, men då behöver jag något nytt till, för vita byxor känns inte gångbart i november. Och kanske en kofta eftersom den är väldigt kort i ärmen.... Eller ska jag köpa helt nytt? Vilket skulle vara kul, men kanske oekonomiskt eftersom planen är att fortsätta gå ner i vikt... Å andra sidan ska jag på fest med jobbet senare denna månad, och då kan jag använda nya kläderna då...

Jag fortsätter att funder på kläder.
Hur som helst har det blivit lite roligare med kläder nu, även om jag har en bra bit kvar till en normal 40/42.

Hm, det här med att utsätta sig för frestelser är ett farligt spel. Det som gick så bra med räk-kvällen i fredags gick desto sämre på födelsdagsfesten i lördags kväll. Jag körde bil, så alkohol var borträknat. Och hade tänkt mig att inte äta något. Att låta bli tårta gör mig oftast ingenting, jag är ingen grädd-människa..

Men så hade min kompis dukat upp med smörgåstårta, och efter det kex, korv och olika röror.
Ungefär det bästa jag vet att sitta och snaska på.

Inte blev det bättre av att de flesta som var på festen är personer som jag inte känner superbra, eller kompisar som jag inte berättat så mycket om vikt-nedgång för. Vilket gjorde att den yttre pressen och kollen inte fanns på samma sätt.
Så jag tog en liten, liten bit smörgåstårta.
Och sedan en liten korvbit. Och en till. Och en till. Och ett kex. Och ytterligare en korvabit.

Sedan satt jag hela kvällen och tänkte att "nu är det kört, nu är det lika bra att fortsätta svulla". Det riktigt kröp i hela kroppen av längtan efter chips eller godis eller vad som helst. Jag hade i mitt huvud tänkt ut allting, jag skulle lämna festen vid 23.30, vilket är en helt okej tid som ingen kan ha något att anmärka på, och då hinna  förbi OKQ8 på vägen hem, köpa chips och sedan vräka i mig.

Så var planen ända fram till korsningen där jag antingen skulle svänga hemmåt eller till macken. Någonstans fick jag ändå kraften att stå emot. Den förnuftliga rösten vann - det är inte värt de. Det här är inte vad jag egentligen vill. Det må smaka bra för stunden, men jag kommer bara må ännu sämre i morgon...

Oftast brukar det feta monstret inuti mig vinna den här typen av matcher.
Men för en gångs skull så blev det inte så.
Jag kan stå emot.
Jag kan!

Kvällen blev inte som jag tänkt mig.
Jag åt saker som inte hör hemma i ren kur.
Men jag väljer att ändå känna mig nöjd med att det inte blev värre - att jag lyckades undvika en katastrof, nu blev det bara ett snedsteg som går att reparera ganska snabbt.

Vågen i morse: 103,6 kg.
Skönt att stiltjet är brutet och jag går ner igen även på min egen våg.

Är också nöjd med att jag klarade fredagskvällen så bra. Hade lite räkfrossa med två tjejkompisar, och räkor är ju något jag tillåter mig att äta även på ren kur. Men jag höll mig till räkor, ett ägg och en pytteliten klick aioli. Rostat bröd, majonäs, glass till efterrätt och framför allt alla ostkrokar som kom fram på bordet efteråt lät jag bli.

Och det gjorde mig inte särskilt mycket!

Men jag känner fortfarande att jag ibland måste försvara det jag gör - även om jag fick många komplimanger i går och beröm för att jag "är så duktig" så blandas det med ett och annat "hur länge ska du hålla på så här" och du kan väl "slappna av och njuta för en kväll, bara".

Jag måste komma ihåg att jag gör det här för min egen skull. Inte för någon annan. Har mina vänner lite problem med att jag inte frossar loss på samma sätt som förut, så är det deras problem. Jag behöver inte ursäkta mig! Jag gör mina egna val.

Har tittat på Biggest Looser på kanal5 nu på morgonen och känner mig inspirerad och peppad. Jäklar vad de tränar hårt! Känns bra att jag är igång med träningen själv, men helt klart har jag fler växlar att lägga in där!

Ha en bra lördag, mina bloggvänner.

Efter en något moloken start på dagen så känns det lite bättre nu.
Visserligen stod vågen hemma still i morse, vilket ledde till ett mindre sammanbrott.
Men det gick bättre hos cambridge-konsulenten på förmiddagen.
Skillnaden: ett efterlängtat toalettbesök, kanske...

Det är obegripligt det här med olika vågar som går i otakt, och bäst av allt vore om jag bara vägde mig på ett ställe, en gång i veckan. Men jag är för barnsligt nyfiken och frustrerad för det. Så då får det bli lite berg och dal-bana i stället.

Nå. Facit för denna vecka som känslomässigt gränsat till katastrof: -1,1 kilo och totalt ner 19,3 kg i höst.
Jodå. Jag måste tillåta mig att vara nöjd med det.

Men bäst av allt är de uppmuntrande orden jag fick med mig från konsulenten, som tålmodigt lyssnade på min klagosång (hon har nog hört alla varianter förut!): det är nu det roliga börjar! Jag har nu tagit de tråkiga 20 kilona från min kropp, de där som inte syns så där himla mycket när man är rejält överviktig. De kommande 20 kilona kommer att synas på ett helt annat sätt, och det är nu kommentarerna och uppmuntran från omgivningen kommer igång på allvar, enligt konsulenten.

Det låter bra.
För 20 kilo till ska det bli. Minst.
Någonstans runt 75 kg finns målvikten och för närvarande är det 28 kg dit.
Den vikten känns allt mer nåbar och möjlig under nästa år.
Jag säger som Obama: Yes we can.

Visserligen är väl 80-talet mer min grej, det var då jag var tonåring. Men tycker ändå att denna lista var kul, så den får leva vidare på bloggen.

70 talet: Längre hår
Nu: Längtar efter hår.

70 talet: Ville ha en BMW
Nu: Vill ha ett hyggligt BMI

70 talet: Slog runt i en hippiekula
Nu: Behöver en ny höftkula
 
70 talet: Rolling Stones
Nu: Njurstenar
 
70 talet: Blev kallad till rektorsexpeditionen
Nu: Ringer till rektorsexpeditionen
 
70 talet: Klarade körkortstestet
Nu: Klarar syntestet
 
70 talet: Rökte gräs
Nu: Rensar ogräs
 
70 talet: Krossa systemet!
Nu: Uppgraderar datasystemet
 
70 talet: Hårdrock
Nu: Hård mage
 
70 talet: Fri sex
Nu: Sexfritt
 
70 talet: Trimmade bilen
Nu: Får allt fler bilringar
 
70 talet: Surt godis
Nu: Sura uppstötningar
 
70 talet: Sjöng protestvisor
Nu: Behöver tandproteser

70 talet: Vaken till 5
Nu: Vaknar 4
 
70 talet: Hår på bröstet
Nu: Hår i näsborrarna
 
70 talet: Hängde på disco
Nu: Det mesta på kroppen hänger

70 talet: Kollade 'Den sista färden'
Nu: Ringer efter färdtjänst
 
70 talet: Rockband
Nu: Bråckband

70 talet: Solade naken
Nu: Ligger påklädd under parasollen

70 talet: Brände flaggor
Nu: Bränner CD skivor
 
70 talet: Ute och röjde
Nu: Hemmorojder
 
70 talet: Rödstrumpor
Nu: Stödstrumpor
 
70 talet: Ville resa till alla jordens
kontinenter
Nu: Vill ha hjälpmedel mot inkontinensen

70 talet: Fick recept på p-piller
Nu: Får recept på sömntabletter

Nu förstår jag ingenting.
Det kändes så bra i går att jag stod emot latmasken och alla ge-upp-tankar, åkte på min vattengympa och jobbade järnet.
Gick stolt förbi alla frestande chips och kakor i affären efteråt, och nöjde mig med mina tinde räkor som kvälls-belöning efter träningspasset. Okej då, en pyttepytte liten mörk chokladbit blev det. Men den gills inte, så liten var den. Men ack så god...

På vågen  i morse så fick jag plusvikt.
+0,3 kg.
Va?
Jävla våg.
Det är verkligen inte vad jag behövde i dag.

Det här är ingen bra viktvecka, så är det bara. Får nog inte ens ihop ett halvt kilo till vägningen hos konsulenten i morgon.
Inte kul.
Men jag ska kämpa på.
Inte ge upp.
Jag SKA klara 20 kg med marginal innan jul.
Några andra alternativ finns inte.

Jag sitter och kämpar med mig själv.
Har varit låg hela dagen, vet inte riktigt varför, men det mesta går trögt och inget är kul eller bra.
Så nu är jag i valet och kvalet om jag ska åka på min vattengympa eller sitta kvar framför tv:n.
Vet att jag borde åka, att jag mår bättre av att göra något aktivt, å andra sidan är det bara sååå jobbigt. Och just nu har jag ingen lust helt enkelt.

Helst av allt vill jag kura under en filt och äta massor med glass,  rocky road eller is-choklad. Mums. Saknaden efter att trycka i mig något onyttigt som glass, chips eller kakor är enorm just nu, nästan så det gör ont.
Vill inte behöva bry mig hela tiden.
Är så trött på att kämpa.
När ska det bli enkelt?

Jodå, självömkan är jag rätt så bra på. Egentligen finns det ingen anledning att tycka synd om sig själv, men logik och känsla går inte alltid hand i hand.

Och se där, där passerade klockan 18.00. Det betyder att jag får en straffavgift på 50 kr om jag inte går på mitt pass. Suck. Jo, jag ska i väg. Inget blir bättre av att sura och deppa.

Måtte vågen ge kvitto i morgonbitti på att det lönar sig att göra rätt val.

Jepp, i morse var det riktigt minus på vågen.
Precis som tidigare är det på den fjärde dagen efter ett litet avbrott som viktminskningen tar fart igen.
Nu: 103,9 kg.

Lite irriterande att jag inte tog ett hekto till så jag kan skriva -19 kg på min lilla svarta tavla.
Men det tar jag i morgon, räknar jag med.

Var grymt sugen på hamburgare och strips i går kväll.
Gav inte efter. Tinade några räkor i stället som kvälls-snacks.
Däremot gav jag efter för latmasken och stannade inne i soffan, kurandes under en filt, i stället för att gå en kvällspromenad.
I kväll däremot gäller vattengympa.

Har fått akupunkturbehandling i min axel i dag.
Det är otroligt att några små nålar och lite svag el-ström kan göra susen.
Ligger där på britsen helt stilla och känner hur det rycker och arbetar i musklerna, och hur blodcirkulationen får fart.

Enda baksidan är att man får lite mer ont direkt efter behandlingen.
Däremot var det skönt att få klartecken för att gå på vattengympa och simma, något jag saknat.
Så i morgon kväll bär det av till Iksu igen för ett Aqua2-pass.
Härligt.

Jag vill så gärna nå upp till mina 20 kilo så snart som möjligt och försöker skynda på nedgången med lite extra motion.

Tisdag och officiell vägdag - även om jag numer väger mig mest varje dag.
Vågen visar 104,2 kg, vilket betyder att jag i princip är tillbaka där jag var i lördags = innan mitt lilla avbrott för gå på restaurang och fira en kompis som fyller jämnt.

Jag börjar lära mig mönstret nu: den tredje dagen efter avbrottet är jag ungefär tillbaka på "ursprungsvikten" och sedan börjar viktminskningen om igen.

Det är frustrerande att tappa så många dagar och det gäller verkligen att välja sina tillfällen, för tre-dagarsregeln verkar gälla oavsett om det är en större eller mindre försyndelse det handlar om...  Det känns lite tufft med alla planerade avbrott som blir nu i november, men det är ett val som jag har gjort av sociala skäl. Jag får lov att acceptera att det inte blir lika många kilon i november som det blivit de tidigare månaderna helt enkelt.

Ska nu i väg till min sjukgymnast med min onda axel.
Känns skönt att äntligen få lite hjälp.

Har ju lovat lite omdöme om filmen jag såg i söndags kväll, den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in.
Den var riktigt bra.
Riktigt otäck!
Och faktiskt något så ovanligt som en vampyrfilm/rysare med ett riktigt tänkvärt budskap.

För vem är det egentligen som är ond - den lilla flickan Eli som ofrivilligt är vampyr och måste dricka blod för att överleva? Eller de sadistiska mobbarna som gör livet till en plåga för filmens huvudperson Oskar? Eller Oskar själv som fantiserar om hämnd och våld och ond bråd död för att komma bort från sina plågoandar?

Filmen har blivit hyllad av kritikerna, så det är lätt att ha för höga förväntningar på den. Den är bra, men inte den bästa film jag någonsin sett, men helt klart sevärd, spännande och som sagt tänkvärd.

Men gillar du inte rysare, och har du svårt för konceptet med svenska vampyrer, då är det här inte filmen för dig. Annars: ha en trevlig stund i biofåtöljen!

Jag känner mig lite ledsen i dag över att min bästa vän halvt ifrågasätter det jag håller på med.
Inte så att hon inte unnar mig att gå ner i vikt, det gör hon verkligen, och oftast är hon bara peppande och ger mig många upplyftande kommentarer.

Men samtidigt så ifrågasätter hon lite metoden. Eller rättare sagt hon säger att hon inte förstår den.
"När du äter så lite varje dag, då är det väl inget problem att äta något på helgen" tycker hon och jag försöker ännu en gång förklara det här med att tömma sina kolhydratlager, vara i ketos och bränna fett mer effektivt.
"Men ändå, en middag eller ett fika kan väl inte spela någon roll" invänder hon då.

Suck. Antagligen är jag dålig på att förklara.
Men den här kuren är ju lite allt eller inget, annars om jag ska dra ner antalet kalorier och kolhydrater genom vanlig mat då är det ju bortkastade pengar att köpa cambridgepulver.
Hur ska jag få henne att förstå att det här fungerar för mig, jag går ner i vikt och mår bra, och därför håller jag mig till det.
Några fler motiv borde inte behövas...

Hur som helst, vi ska nu äta räkor tillsammans på fredag kväll. Räkor är ju något jag unnar mig ändå, och jag ska avstå tillbehören som rostad macka och majonäs. Ett glas vin ska jag dock unna mig.
Men jag känner att jag behöver ladda för den kvällen, så jag är beredd i fall det kommer fler ifrågasättanden och invändningar.

Har precis kommit in från en lång promenad (1 timma och en kvart!) och det känns bara jättebra.
Har dessutom avverkat 50 sittande sit-ups.

Men roligast var det nästan innan jag gick ut.

Häromdagen köpte jag nya leggings och bommulsstrumpbyxor för att hålla mina ben varma nu när kylan kommer. Jag stod länge och funderade på storlek - de jag ville ha fanns i antingen 44/46 eller 48/50 och är just nu rätt så osäker på vilken storlek som gäller för mig. Men jag köpte den mindre - och den passar perfekt!

44/46. Det är evigheter sedan jag hade en så liten storlek.
Det var inte länge sedan det var 54/56 som gällde.

Nu är definitivt inte hela jag en 46:a, kroppen krymper inte direkt jämnt fördelat. Men nedtill så är jag nog närmare en 46:a än en 48:a nu, men upptill är jag fortfarande 48/50 ungefär, lite beroende på hur kläderna är skurna. Det är framför allt området under bysten och ovanför naveln som inte riktigt vill försvinna, och ställer till det när det gäller kläder.

Nu jäklar ska jag bli flitigare med mina sittande sit-ups.
50 sit-ups morgon och kväll är min nya utmaning till mig själv.

Nä, i dag låter jag bli vågen.
Hade ju ett litet uppehåll i går kväll och åt ute på restaurang tillsammans med 13 andra tjejer. Tre rätter blev det. Men vatten i glaset, bara ett litet, litet smakprov på potatisen och inget bröd.
Så jag känner mig rätt nöjd ändå.
Mindre kul vad att varken maten eller servicen riktigt levde upp till förväntningarna, men det är en annan historia.

Känns helt okej att gå tillbaka till pulver i dag.
Nu kör jag på i två veckor tänkte jag, sedan blir det mer födelsedagsfirande.
Blev påmind i går om att jag lovat att baka en tårta till min kompis 40-årskalas.
Hjälp! Baka -det brukar trigga igång söt-suget rejält... Att slicka ur bunken är en riktig höjdare.
Men det är bara att ta tjuren vid hornen. Jag måste börja träna mig i att leva ett liv även utan cambridge utan att helt falla igenom, så jag ser detta tårt-bak som ett första litet test.

I dag skiner solen i Umeå.
Tror att det blir en promenad i eftermiddag.
I kväll väntar bio - Låt den rätte komma in.
Utan popcorn och bio-godis.

Just nu är vågen en riktigt god vän.
Ville ge den en liten kram i morse. För nu vänder den nedåt, rätt så rejält skutt för andra dagen i rad.
I morse: 104,1 kg.
Minder än 1,5 kilo kvar till att passera 20 kilo blankt. Och sedan återstår knappa tre till för att bli tvåsiffrig.

Härligt.

November blir en utmaning, så det känns bra att ha marginal. Det är kalas och fester nu fyra helger på raken. En av dem ska jag välja bort, annars blir det för mycket (=jag går dit, men äter/dricker ingenting tänkte jag). De andra tre ska jag unna mig, med måtta.

Som i kväll, då jag ska i väg medett  tjejgäng och fira en barndomskompis som fyller 40 om några veckor. Först ett par timmar på en relax/spa-avdelning, sedan middag. Jag har valt bort efterrätten, och har valt så GI-troget som möjligt till förrätt och varmrätt. Och dricker vatten till.

Känner mig fortfarande lite vilsen när det gäller att sätta upp nya mål. Visst, långt därborta finns ett slutmål, men när jag tagit mig under 100 kilo - hur ska jag tänka då? Vill och planerar att fortsätta med cambridge så länge det går, men någon gång måste jag gå över till vanlig mat. När är det bäst läge för det? Och är det realistiskt att tro att jag kan fortsätta snitta på 6-7 kilo i månaden även i fortsättningen, eller måste jag lägga ribban lägre? Suck. Det är svårt att både vilja så mycket och samtidigt vara rädd för att ta i så jag sabbar allting.

Så jag gör som jag brukar göra: jag skjuter det framför mig.
Jag är ju inte riktigt där än.
Och även om jag är nära så vågar jag inte ta ut något i förskott.