kakanskilokamp

Har vickat för min chef i dag, och ska så göra i morgon.
Hjälp så stressigt!
Inte blir det lättare av att vi bytt datasystem på jobbet, så allt tar lite längre tid och jag känner mig hela tiden osäker på om jag gör allt rätt.

Har insett i dag vilken stor bov just stressen är. Impulsen att få i sig något snabbt dyker upp titt som tätt, det är väl kroppens sätt att reagera på situationen. Jag har gång på gång fått påminna mig om att jag är inne i en pulverperiod och inte ska äta något. Det är som om hjärnan glömmer bort det emellanåt...

Kommer ihåg från lektionerna på hälsohemmet här om året att kroppen dessutom jobbar tvärs emot när man är stressad: i stället för att förbränna det jag sätter i mig så lagrar kroppen på sig extra fett vid en stressituation. Så att slänga i sig en hamburgare eller pizza, eller mata in en chokladkaka, blir alltså extra belastande när man stressar.

Jag gissar att i varje fall en hel del av det fett jag lagrat på mig genom åren är just sådant stressfett.

Å andra sidan är det ju perfekt att äta pulver just nu: lunchen går att klara av på fem minuter!
Tur att jag inte hoppas in så himla ofta på chefsstolen.

Det har sina nackdelar att komma lite senare till en fest, nykter, när övriga sällskapet hunnit med ett par öl och där till hörande snaps.  (Nu var det här långt ifrån ett fylleslag, utan en lagomt glad surströmmingsskiva.)
Men jag kände mig så fel.
Inte för att jag inte åt, utan för att jag inte drack.
Att vara spik nykter bland lagomt berusade är speciellt.
Kände mig som en tråkmåns.

Jag vet att mina vänner stöttar mig och jag får många fina kommentarer om hur duktig jag är. Men samtidigt kommer ändå de där frågorna som för mig lite känns som ifrågasättande.
"Jag skulle aldrig klara av att inte äta, så tråkigt liv det måste vara".
"Men hur ska du göra sen då, du kan ju inte hålla på med pulver hela tiden. Du måste ju klara av att hålla vikten sedan."
"Hur länge ska du hålla på egentligen?"

Så här tror jag att det är:
det är lite provocerande att jag bryter mönstret, att jag gör något som flera av mina vänner också skulle behöva, det vill säga gå ner i vikt. Så jag blir en påminnelse om deras eget dåliga samvete. Därför kommer kommentarerna som på ytan låter så uppmuntrande.

Jag vet inte hur länge jag ska hålla på. Så länge jag behöver. För jag måste ner i vikt. Jag vill ner i vikt. Och jag har nu hittat en metod som fungerar för mig. Så länge det funkar, då fortsätter jag. Så länge jag orkar och mår bra av det, så kör jag på.

Och ja, jag vet att det blir en utmaning att hålla vikten sedan. Med den totala kollaps som det blev denna sommar så inser jag mer och mer att det blir en otroligt stor utmaning.
Men det tar jag då.
En sak i taget.
Först ska jag bli av med den allra värsta övervikten, sedan får jag börja med nästa projekt.

Var på samtal hos min terapuet i fredags, och det är uppenbart att jag har tröstätit i sommar. Att jag nu börjar tillåta mig att släppa fram mina känslor, men ännu inte lärt mig att hantera dem. Så den gamla reflexen att skjuta dem ifrån mig genom att äta poppar upp igen.

Men sedan spökar också många gamla tankar som funnits med mig i så många år, om allt jag ska göra när jag går ner i vikt, om hur mycket bättre livet blir om jag är normalviktig, hur mycket mer nöjd med mig själv jag kommer vara. Vid semestern var jag nere på låga 90, och plötsligt började jag känna att mitt mål var nåbart och möjligt, inom en rätt snart framtid. Men jag var fortfarande samma gamla kakan innuti. Allt det där jag hoppats och drömt om uppenbarade sig inte plötsligt en dag.

"Du behöver göra bokslut" konstaterade min teraput och jag tror att han har rätt (som så ofta).
Jag behöver göra upp inte bara med de negativa tankar som triggat mitt ätande, utan också alla fantasier på temat "när jag blir smal, då blir mitt liv så mycket bättre".

Frågan är bara hur jag gör det.
Utan att bli överväldigad av en massa känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Denna söndag har för övrigt fått en bra start.
Simmade med H på Iksu, 30 längder blev det.

Känns som alltid bra att röra på kroppen. Varför gör jag inte det oftare...?
Är nu så peppad att jag funderar på att avsluta dagen med en vattengympa eller promenad.
Vi får se.

Undrar om jag verkligen ska vänta en hel vecka till innan jag väger mig.
Är i valet och kvalet.

Slötittar på treans Du är vad du äter med Anna Skipper.
Är kluven till programmet.
Och framför allt till Skipper.

Men som alltid när jag ser sådana där program blir jag less på att höra människor med kanske tio kilos övervikt sucka över hur feta de är...
"Jag kommer inte i mina kläder i storlek 36 längre", som en av deltagara klagar över i dagens program.

Jag vill på inget sätt förminska de som ställer upp i sådana här program.
Jag förstår att för dem är den övervikt de har jobbig, och ett problem, och alla som gör något för att må bättre och hitta en sund vikt är värd beundran.

Men det slår lätt lite fel. För när man har typ 50 kilos övervikt känns det nästan som ett hån...
Om en person som väger 75 kilo räknas som fet, vad är då jag?

Jag har satt 75 som min målvikt, men inser att jag kommer att räknas som tjock även med den vikten (jag är kort, bara 161 cm). Så ska jag någonsin räknas som hyggligt smal måste jag ner mot 65.
Suck.

Och jag som inte ens vet om jag är kvar på rätt sida 100-sträcket just nu.
Det känns som en lång väg kvar att gå.

Kämpar annars på med mitt pulver. Är lite olydig, en liten chokladbit slank med i dag också när jag handlade.
Jag är hopplös när jag måste in på affärer.
Måste se till att begränsa de tillfällena så mycket som möjligt.
Men så länge det följer med en liten mörk chokladbit på typ 25 gram och inte en halv liter glass och en påse ostkrokar, så får jag kanske ändå vara nöjd.

Kan för övrigt konstatera att om jag är vad jag äter så är jag inte kaka utan definitivt choklad.

Hmm, var nog inte riktigt över tröskeln.
Är riktigt hungrig i kväll igen.
Kämpar på med vatten och ännu mera vatten.

Har i varje fall börjat fundera på att jag kanske ska våga väga mig någon gång i framtiden.... Kanske till och med tidigare än näst nästa måndag som jag först tänkt mig. Vi får se.
Det brukar svänga snabbt.

Har en slö fredagkväll hemma, somnat en stund i soffan, vaknat, tagit i tu med efterlsläpande disk och ska nu zappa mellan kanaler och datorn resten av kvällen. Så kul har jag det...
Men i morgon blir surströmmingsfest med goda vänner, men utan sursströmming för min del.

Oj, vilken låååång arbetsdag det här blev. Åkte tillbaka några timmar nu i kväll, för att slippa jobba över i morgon.
Det är mycket nu...
Med det jobb jag har så går det inte att lämna saker till någon annan dag, utan det finns en strikt deadline att hålla hela tiden. Så det är bara att hugga i.

Men lite självförvållat är det. För jag har både svårt att säga nej och svårt att släppa ifrån mig sådant som jag tycker är roligt att göra.

Fjärde dagen sedan nystarten på pulver.
Går redan mycket bättre.
Har inte alls varit lika hungrig i dag.
Har dock ätit ägg som lite extra stöd, ett till lunch och ett nu i kväll efter simningen. 25 längder i bassängen blev det tillsammans med träningskompisen H. Vi hade båda lite bråttom, så därför blev det ett lite kortare pass än vad vi brukar, eller brukade, för vi har väl inte varit så flitiga i simhallen på sistone.

Ny sim-date är inbokat på söndag. Känns bra. Tänk om jag kunde komma mig ut på en promenad på lördag också, så skulle jag känna mig riktigt nöjd med veckan.


It´s good to be back!

Tredje dagen. Alltid den värsta.
Det är nu kroppen protesterar på allvar mot pulverkuren och undrar vart tusan maten är.
Vet ju att det är så, att det är jobbigt så här efter tre, fyra dagar.
Det är bara att stå ut.

En liten, liten mörk chokladbit blev ändå trösten i kväll.
Var barnvakt direkt efter jobbet, gjorde mat till barnen, och åt min pulversoppa utan problem. Men när föräldrarna kom hem med varsin pizza så blev det för mycket.
Frestelsen alltså.
Så den där liter fil som jag skulle köpa på Konsum blev fil + choklad.
(Tar en medicin med fil, därför blir det lite fil trots kuren...)

Men är ändå nöjd. Den var liten, och jag vet att jag inte spårar ur för den.
Tvärt om. Den får mig att stå ut.

Så jag är glad att jag snart kan lägga den tredje dagen bakom mig, i morgon blir i varje fall inte värre och fram emot helgen så räknar jag med att det vänder och den där kicken sätter in!

Jag ligger lite efter med bloggläsandet, men jag ska snart plöja igenom era bloggar.
Hoppas verkligen att sommaren gått bättre för dej än för mej...

I dag känns det bra. Det känns att jag är igång på allvar.
På något sätt har jag lite längtat efter det, att sommaren och strul-tiden ska ta slut.
Samtidigt är det konstigt att jag inte klarat av att bryta mitt negativa ätande förut.
På något sätt har jag väntat in mig själv...

Är småhungrig mest hela tiden. Vet ju hur det är i början. Det är nu det gäller att stå ut och fokusera. Vardagar då jag jobbar funkar helt okej, det är helgerna som är problemet.

På lördag är jag bortbjuden på surströmmingsfest, men jag funderar seriöst på att stå över. Om jag nu kommer igång som jag vill känns det fel att "fuska" direkt. Nä, jag bestämmer mig här och nu. Inga surisar för mig i år. I varje fall inte nu på lördag. Jag kan ansluta till festen efter de ätit, och pimpla ramlösa hela kvällen.

Se där. Ett till beslut.
En bra start.
Det behöver jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska använda för ord.
Omstart?
Igång igen?
Nya tag?
De känns så slitna allihopa, och laddade med en negativ eftersmak av misslyckande.
Så jag säger helt enkelt att nu fortsätter jag min viktresa.
Jag har varit i diket, kört fast hårt i lera, men är nu uppe på vägen igen.
Jag har ett val: backa, stå still eller köra framåt.

Jag ska framåt.
Så är det bara.
Jag måst. Jag vill!

Så i går började jag med cambridgepulver igen. Den här gången är tanken att köra lite hårdare med pulver - en längre period och inte lika mycket "plus-meny" som tidigare.

Köpte nytt pulver hos min konsulent i dag, och hon är som alltid klok och peppande. Framför allt påminde hon mig om att så länge jag inte gått upp de 30 kilo jag gått ner, så har jag inte misslyckats. Jag glömmer så lätt bort det där - att fokusera på det bra i stället för det dåliga trots att det jag lyckats med är mer och större än "misslyckandet".
Men det är väl just därför som jag är överviktig också, för att jag inte fått ordning på de egna tankarna....

Nästa delmål är nu att väga mig. Om två veckor ska jag väga mig, bestämde vi i dag. Jag vill inte väga mig nu, är så rädd för tresiffrigt på vågen, och rädd för att jag inte klarar av det mentalt. Så jag ger mig själv nu två veckor att komma igång, att kapa toppen, att känna mig stabil på vägen så att säga så jag bättre klarar av att se siffrorna svart på vitt.

Det känns i varje fall bra att jag har bestämt mig.
Och att jag har börjat.

Kakanskilokamp 2.0 är härmed lanserad.

Känner att det pirrar i magen.
Konstigt.
Jag ska i väg till min terapeut - min livlina här i världen.
Första gången efter sommaren.
Måste berätta om hur illa det funkat.
Och det här blir lite starten på omtaget.
Slutstrulat med andra ord.

Men det känns som sagt var lite pirrigt att först erkänna sitt misslyckande, sedan försöka reda ut varför det blev som det blev och därefter ta tag i det, lämna det bakom mig och inte älta mig fast i gammalt groll.

Omstart är i varje fall ordet.
Om inte i dag så i varje fall i dagarna...

Hej hej.
Jo, jag lever.
Jag har inte övergett bloggen.
Men just nu är allt bara blä så jag har inte haft lust att skriva.

Det här är en riktig skitsommar.
Jag bara äter och äter.
Har ingen ork, inget go, ingen lust, inget självförtroende alls.
Jag längtar, längtar tills semestern är slut så jag tvingas in i rutiner och struktur igen.
Jag har haft dippar förut, men den här är något i hästväg.
Känner mig mest som en zoombi utan egen vilja.

Jag har inte vågat väga mig, men känner på kläderna att kilona snabbt letat sig tillbaka och flera av de nya kläderna stramar och klämmer och jag får knappt på mig dem. Så orättvist att det går så snabbt att få tillbaka det som tagit så lång tid att bli av med!

Om jag ska försöka se några ljusglimtar så skulle det möjligtvis vara att jag hittat nya "ämnen" att ta itu med, nya känslor att bearbeta och förhålla mig till. Saker som jag inte trodde stöde mig, men som nu i sommar blivit tydliga akilleshälar. Ovanpå de jag redan känner till alltså...

En vecka kvar på skitsemestern.
I morgon åker jag till stockholm. Först några dagar med mina föräldrar, sedan kommer bästa kompisen och vi shoppar loss innan Madonna och Göteborg väntar på söndag.

För första gången på länge något jag ser fram emot. Inte minst för att möjligheten att hetsäta minimeras när jag är tillsammans med andra människor dygnet runt.

Så uppdateringen kommer vara minimal den närmsta veckan också.
Förlåt mig, mina kära läsare som betyder så mycket för mig.

Men jag kommer tillbaka.
Något annat alternativ finns inte.
Puss och kram.