kakanskilokamp

Vaknade i morse/tidig förmiddag trött som en bäver.
Att jobba 14 timmar på raken är inte att rekommendera.
Framför allt inte när jag samtidigt brottas med min cambridge-omstart.
Humöret var uruselt i morse. Var så trött på jobbet, livet, mig själv och allting annat att jag bara ville krypa under täcket och strunta i alltihopa.

Och vad gör då dumma jag?
Jo, jag ställer mig på vågen.
Tisdag = vägdag.
Även om jag bestämt mig för att vänta tills på fredag eftersom jag vet att det tar tre, fyra dagar att komma tillbaka efter ett uppehåll så ställde jag mig på vågen.

Tänkte någonstans djupt inom mig att om det inte är så farligt som jag befarar så blir jag kanske lite gladare. Och någon positiv spark var precis vad jag behövde...
Eller kanske var det andra tankar som spökade - att om vikten ändå är åt helvete så behöver jag inte bry mig utan kan tröstäta så mycket jag vill...

Vikten, jo, den var åt skogen. Över 110.
Alltså nästan tre kilo upp från innan uppehållet.
Visst - det är sannolikt två kilo i vätska, och resten är väl en del slagg som ligger och stoppar upp i tarmen (du är inte ensam GetLow!). Och om jag nu håller ren kur så är jag tillbaka där jag var i slutet av veckan, så det finns ingen anledning att få panik över vikten.
Men just nu känns det mest bara tröstlöst och deppigt.
Så jag fikade en bullbit när jag väl kom på jobbet och upptäckte att jag var en kvart sen till ett inbokat möte som jag helt förträngt.
Moget.
Ingen bra dag.