kakanskilokamp

I går kväll blev jag ledsen för en kommentar som en kompis sa. Och som vanligt så klarade jag inte av att säga ifrån, utan höll det inom mig.
Blir så less på mig själv, att jag gör samma sak hela tiden.
Så ligger kommentaren kvar och gnager, och gör mig mer och mer ledsen.

Var hos mina bästa vänner och tittade på Idol tillsammans med dem.
De hade myskväll med barnen, vilket är helt okej, och dukade fram chips.
Det gör mig inte ett dugg.
Jag hade inga som helst problem att avstå, när jag bestämt mig i förväg och sagt till om det.

Hon ber lite om ursäkt ändå för att de äter chips och suckar över hur gott Pringles är, varpå han säger "äh, hon går säkert hem och äter ett helt rör själv sedan".

Det var säkert sagt på skämt, men det kändes inte bra.
Jag sa något i stil med "absolut inte" och sedan var det bra med det.

Men kommentaren ligger och gnager.
Vad tusan menade han med det?
Är det så de ser på mig, som någon som håller igen framför dem men sedan vräker i mig i min ensamhet?

Att jag i perioder kan överäta och hetsäta är inget jag pratar om annat än här på bloggen och hos min terapeut. Jag har pratat lite med dem om att jag tröstäter, och har märkt att de inte förstår vad det är. Och har man inte det problemet är det kanske inte enkelt att förstå att mat kan ge tillfällig lindring för negativa känslor.

Jag brottas med att bryta det beteendet, och att få en sådan där kommentar gör det inte enklare.
Genast fick jag lust att gå förbi OK på vägen hem och köpa chips och trycka i mig.

Nu gjorde jag inte det.
Men jag är fortfarande ledsen.

Stilla på vågen i dag.
Vet att jag borde vara nöjd med att jag inte gått upp, men hade så gärna haft i varje fall ett litet minus med mig.
Å andra sidan, att stå still är bättre än att gå upp.

Jag har lyckats bryta överätningen, jag har så smått kommit i gång med motionen.
Då kommer resultaten också.

Ska ändå försöka lägga i en växel till (du kommer sucka högt nu, Bitte) och käka tre pulver om dagen och ett mål mat + lite frukt. Fortfarande med fokus att undvika kolhydrater när det gäller maten.
Jag gör ett försök i en vecka, för att se om det kan få fart på kroppen.

Vet fortfarande inte vad jag väger exakt, ska snart ta reda på det, men leker struts lite till. Men det är på fel sida 100 igen, och jag vill så förtvivlat tillbaka på tvåsiffrigt innan jul i varje fall. Min konsulent menar att det ska jag klara, så jag försöker tro på henne när den egna tilliten sinar.

Extrem fetma - BMI runt 40.
Det är en av riskgrupperna som nu uppmanas att ta vaccinet mot svininfluena.
De som har förtur.

Extrem fetma.
Det låter så... så himla hemskt.
Men det är jag.

Jag har ett BMI på strax under 40.
Tror jag, för jag har ju inte riktigt koll på vad jag väger nu, bara ungefär.
Men det är där i krokarna, 38,39 någonstans.

Även om jag säger många saker till mig själv, har dåliga dagar då jag bara ser en enda stor fettmage i spegeln, så extremt fet, så har jag nog aldrig tänkt om mig.
Orden tar emot.
Smakar inte bra.

Vad spelar det då för roll att försöka tänka att BMI:et minnsann har varit betydligt värre för inte så länge sedan. Vad var jag då - om jag nu är extremt fet?
Vad är värre än extremt?

Ord är så viktiga ibland.
Och just i dag fastnade det här på min hjärna.
Jag vill inte tillhöra någon jäkla riskgrupp!

Tack och lov att jag kan göra något åt det.

I stället för att bli nedslagen och deppad, ska jag försöka använda mina känslor för stämpeln "extremt fet" till att ta mig så långt bort från det jag bara kan.

I morgon vägning hos konsulenten.
Ingen aning om hur jag ligger till.
Några dagar si så där, några dagar riktigt bra dagar.

I dag har jag promenerat.
Och som jag promenerat.
Ett Äntligen! är på sin plats.

Egentligen blev det bara så av farten. Lämnade bilen på verkstad i eftermiddags, och det visade sig ta längre tid än jag trott, så jag skulle inte hinna vänta på bilen. Samtidigt hade jag en dryg timme till det möte jag skulle vara på. Så jag promenerade dit.
45 minuter.

Och eftersom jag var utan bil fick jag sedan promenera från mötet till jobbet = ytterligare 20 minuter.

Det känns så himla bra.
Jag tror det här är tricket, att få in promenaden som en del av dagen, och inte något jag ska göra "sen", efter jobbet. Gå till möten i stället för ta bilen, gå till jobbet kanske en dag i veckan i stället för bilen.
Tänk så mycket promereande det skulle kunna bli!

Tills vidare är jag riktigt nöjd med dagens insats, och planerar redan för fullt att ta en morgonpromenad till verkstaden i morgonbitti för att hämta bilen.

Så för en gångs skull chillar jag i soffan framför tv:n med gott samvete i kväll, utan något gnagande "jag borde egentligen...".

Hjälp vilken konstig helg jag har.
I går hade jag verkligen inte ork för något. Mycket tid framför datorn och tv:n. En storhandling på Coop Forum var vad orken räckte till. Så nu är i varje fall kylen fylld med nyttiga proteiner och grönsaker & rotsaker.

Men annars mörker.
Skyller på att jag jobbat kvällsskift hela veckan och är slut efter det. Delvis sant, men bara delvis. Mest handlar det nog om någon form av oförmåga att ta mig i kragen och få tummen ur....

Så den där promenaden jag tänkt mig blev inte av. Och i dag ser lika illa ut. Visserligen regnar det i Umeå i dag, så jag har en bra ursäkt, men ändå...

Lite mer energi i dag i varje fall, pysslar lite hemma, pluggat på min nätkurs, och lagat en supergod lunch inspirerad av ett recept här. Tack för länken Bitte!

Först blandade jag philadelphiaost (150 g) och creme fraiche (50 g) och bredde ut i botten på en ungsfast form. ca 500 g köttförs fick bryna i pannan, tillsammans med en färdig taco mix-hot. Hällde det i formen. Sedan stekte jag en gul lök, en röd lök, en röd paprika och en gul paprika tills de nästan var mjuka. Ner i formen och toppade med riven ost. Det hela fick sedan gosa till sig i ugnen i ca 15 minuter. Åt sedan med tomater till, för att få lite mer grönsaker.

Supergott!!! Nästa gång ska jag testa att lägga på lite tomater också, kanske coctailtomater i halvor, eller strimlor av soltorkade tomater.

En annan konstig sak:
skrev i ett tidigare inlägg om dokumentären om Peter Jöback och tydligen sitter de på hans skivbolag och scannar av nätet efter olika bloggar där han nämns - och så får man en inbjudan till att delta i en tävling. Känner mej inte helt tillfreds med det. Visst är bloggen öppen för alla att läsa - och kommentera - men det känns som att det saknas någon form av fingertoppskänsla här...

Nä. Nya tag nästa vecka.
Då SKA jag promenera.
Jag lovar.

Jag bara måste komma igång med att röra på mig.
Det är så himla segt.
Har alltid en massa ursäkter.

Ändå skulle jag inte behöva börja i någon stor skala, utan en eller två promenader i veckan skulle vara en tillräckligt bra start.
Men inte.
Sitter på rumpan i soffan eller framför datorn när jag kommer hem från jobbet och tar mig inte upp.
"I morgon" tänker jag och drar filten över mig.

I kväll gick jag faktiskt en liten promenad. Gör det sista kvällspasset på jobbet för den här gången (hatar att jobba kvällsskiftet!) och har för en gångs skull lite att göra. Så jag föreslog ett fredagsfika. Och erbjöd mig att fixa detta. Först tänkte jag ta bilen, men kom sedan på att det ligger ett trevlig fik bara en kvart från jobbet, så jag prominixade dit i stället.

Så skönt!
Det händer verkligen något när jag rör på mig. Tanken är som klarare, kroppen säger tack, lungorna suger i sig den friska luften.

Och ändå är det så svårt.

Målet är nu att ta mig ut på en till promenad i helgen.
Och nästa vecka ska jag försöka mig på att gå till och från jobbet en av dagarna.
Det borde gå.

Men i kväll unnar jag mig lite morotskaka tillsammans med jobbarkompisarna.
Utan dåligt samvete.

Jepp.
Vågen visade plus.
Inte mycket, 0,6 kg, men ändå.
Plus är plus.

Jag vet att jag är lite ologisk nu och borde vara riktigt nöjd.
För jag har inte skött mig helt enligt regelboken och var rädd för typ två kilo plus.

Dessutom, som min underbara konsulent påpekade, så var jag förra veckan "tom" på kolhydrater och därför var lite av den nedgången "tomma kilo" som egentligen bara var vätska.
Nu har jag ätit kolhydrater, alltså har jag gått ner i fett denna vecka, som då inte syns på vågen tack vare mer vätska i kroppen.

Det låter bra.
Men känns inte så.
Kämpar nu med att känna mig nöjd och glad ändå.
Fokusera på det bra.

Jag har brutit överätningen och hetsätningen.
Jag håller mig till planen mer än vad jag har avvikit från den.
Jag mår bättre nu och brottas inte med ständiga skuldkänslor för allt jag vräker i mig.

"Kunde det ha gått sämre än vad det har gjort i veckan" frågade konsulenten strängt.
"O ja, mycket sämre" svarar jag.
"Då så, då ska du vara nöjd" säger hon.

Jag försöker.
Men en liten, liten bjudkaka slank ner till eftermiddagskaffet ändå.

Håller på med en ceasarsallad till lunch. Utan krutonger.
Salladen är verkligen en favorit.
Liksom blomkålsmos.
(inte tillsammans dock... )

Det är kanske det roligaste just nu, att upptäcka nya matfavoriter.
Känner att lusten att laga mat, experimentera i köket, söka spännande recept har kommit tillbaka.
Det har som legat i träda i ett år.

Samtidigt smyger tanken fram, ska jag kanske ge mig på en ren kur igen för att få lite fart på fläsket?
Det är så frustrerande när jag inte känner framsteg. Även om jag vet att jag ska jämföra med min högsta vikt någonsin och inte den lägsta, så är det svårt.

Tur att jag har en träff med min cambridgekonsulent i dag, hon har alltid kloka råd att ge.
Dessutom blir det vägning.
Vilket jag gruvar mig för.
Det har inte gått lika bra den här veckan, många "jag ska bara ta en, det är inte så farligt"-situationer.

Återkommer med rapport.

Ibland överfalls jag bara av den där känslan, att det är så orättvist.
Orättvist att jag hela tiden måste vara på min vakt för vad jag stoppar i mig. Att det inte går automatiskt att avstå från onyttigheter utan hela tiden är ett visst mått av kamp och en känsla av att jag "nekar mig" något.

Jag avundas de som kan äta vad de vill utan att gå upp ett gram.
De som inte behöver fundera över om en påse lösgodis på fredagkvällen förstör.
De som kan äta ett skrovmål (norrländska för ett hamburgemål med pommes och dricka) eller en pizza en slö söndag utan att fundera över hur man ska hämta igen alla kalorier.
Det känns så orättvist!

Men nu är det så.
Det kan jag inte göra något åt.
Jag måste lära mig leva med det.

Min terapeut säger att jag ska se det som om jag är allergisk, en nötallergiker till exempel måste hela tiden vara på sin vakt för att inte få i sig något som innehåller nötter, för annars blir den sjuk. Så ska jag se på mitt förhållande till mat, vissa saker behöver jag vara på min vakt mot och tänkta igenom mina val i förväg för att klara av att gå ner i vikt.

Men jag längtar fortfarande till den dagen då det bara går av farten.
Dagar som i dag känns den väldigt långt borta.

Fest på lördag = trött söndag.
Oj, så trött jag har varit.
Snacka om att man inte orkar festa till sent på natten längre.
Ändå tycker jag inte att jag drack så mycket alkohol...

Lägg dessutom till att jag hade en hel del pluggande att slutföra för min nätkurs + att jag var tvungen att åka en sväng till jobbet för att lägga sista handen vid en uppgift som bara behövde vara klar innan måndagen.

Det var tungt i går.

Och som alltid med stress, obalans, trötthet och allmänt sunktigt tillstånd så kommer längtan efter sött och slisk. Klarade inte av att stå emot helt och hållet, men är ändå nöjd - lite nötter och en mörk chokladkaka blev det. Inte alls som förut, då ett liknande söndagsfrossande kunde bestå av en halv liter glass, en chipspås och ett kakpaket. Minst.

Samtidigt märker jag hur lätt jag har att flytta gränsen lite i taget. Nu börjar jag hitta formen för mitt ätande där jag kör pulver + två mål mat om dagen inspirerad av GI/LCHF-diet. Men samtidigt har steget att låta en liten chokladkaka, eller den där bullen som bjuds, följa med av bara farten. "Det är ju inte så farligt"-tänket kryper fram och vinner mark.
Och nej.
Det är det inte.
Inte en gång.
Men om det blir en gång varje dag. Eller en gång på förmiddagen och en ny på eftermiddagen. Då är jag snart tillbaka med handen i chipspåsen var och varannan kväll igen.

Det är därför jag tycker att det här med ren pulverkur varit så skönt. För då finns det som inget utrymme för "en gång bara"-tankarna.

Måste ta tillbaka kontrollen nu direkt.
Ska ta tillbaka kontrollen.
Vill.

I kväll ska jag på fest med en massa kollegor från olika arbetsplatser.
Ser fram emot det jättemycket!
Framför allt så ser jag fram emot av att njuta av god mat, ett och annat glas vin, utan att ha dålig samvete eller känna att jag nu förstör något.

Njuta, men med måtta. Välja, tillåta mig, men inte frossa och överäta.

Jag känner mer och mer att jag hittar en bra balans i min relation till mat. Pulverkurer sätter liksom begreppen ur spel, och det har stökat till det för mig under en tag och jag har inte kunnat vara nöjd med hur jag äter, hur jag än äter....

Jag tror fortfarande på pulver under väl begränsade perioder, för att få lite extra skjuts och känna positivt flow med snabba resultat, men i längden är det inte det som gör att jag når den vikt som ska vara min vikt för resten av livet.

Enda som återstår nu är garderobsångesten. För fortfarande har jag svårt att känna mig fin i något som jag tar på mig, och till fest vill jag ju vara fin. Jag försöker peppa mig och tänka att det inte är mina kläder som ska på fest, utan jag som person, men jag vet hur det blir när jag står framför spegeln och drar i topen för att den ska täcka valkarna.

Men jag känner ett annat lugn nu ändå jämfört med bara för ett par veckor sedan, och "garderobsångesten" känns ändå hanterbar och överkomlig.

Har ätit en riktigt god middag i kväll, inspirerad av en GI-kokbok: färsk laxfilé fylld med en röra på chevréost och creme fraiche. Till det ungsstekta grönsaker (paprika, rödlök, morot och palsternacka) i olivolja.

Annars är det en kväll av eftertänksamhet.
Har en del att fundera över efter dagens möte med min terapeut.
Jag är just nu lite frustrerad över att jag går i cirklar.
Det går bra med mat & livet i perioder, sedan skakar det till och jag faller tillbaka i grubbel, nedstämdhet och framför allt överätning. Och så kravlar jag mig upp, hittar balans och får det att funka, tills nästa gupp på vägen dyker upp.

Nu när jag är i en bättre fas, så måste jag ta tag i allt det där jag inte vill ta tag i. För innan jag rensar ur bland mina tankar och känslor, så kommer jag inte ut ur det här mönstret.

Men det är så svårt. Det känns som jag har en lång lista med tankar & "saker" inom mig som jag inte vågar möta, ännu mindre lufta för någon annan. Samtidigt inser jag att det är enda vägen framåt. Eller som min tearpeut uttryckte det "det går inte att städa i källaren om man hela tiden befinner sig på vinden".

Så nu funderar jag på hur jag ska våga gå ner i min källare, utforska mina egna tankar om min själv, mina "skamliga hemligheter", som säkert inte är så farliga om jag bara vågar ta fram dem och titta på dem. På ett plan förstår jag att jag är den som dömer mig själv hårdast, samtidigt som jag skapat mig någon form av trygghet genom att döma mig själv innan någon annan hinner göra det. För då är jag ju skyddad, typ.

Ju längre jag tar mig på min viktresa så blir det mer och mer tydligt att det här handlar om så mycket mer än att äta rätt & motionera, det handlar ännu mer om att jobba med mig själv, mina tankar, känslor och beteenden.

Kommer från träffen med min cambridgekonsulent, och det kändes bra inför vägningen. Visst, det har blivit en muffins och en eller två mackor under veckan som varit, men jag har inte vräkt i mig onyttigheter utan tydligt brutit överätarbeteendet.

- Jag är nöjd om jag inte har gått upp, om jag brutit den onda cirkeln, sa jag innan jag klev på vågen.

Klokt tänkt, säger min konsulent, men börjar sedan skratta.
- Du är då för rolig, säger hon.

Va?
- Jo. Du har gått ner 4,7 kilo sedan förra veckan.

Helt otroligt!
Jag kan knappt tro det.
Nu inser jag att det inte är 4,7 kilo i fett, utan att det handlar om en hel del vätska och en proppfull tarm som spökade vid förra vägningen (eftersom jag då var kvar i att vräka i mig...). Men det är minus. Ett rejält minus.
Och dessutom utan att jag har gått på ren kur och svält mig med enbart pulver (du ser Bittan! jag lär mig lite jag också)

Precis vad jag behövde.

Jag vet fortfarande inte vad jag väger just nu, vill inte se siffrorna än.
Men snart så ska jag ta tag i den biten också.
Kanske nästa vecka.

Jag måste först jobba lite mer på mitt tänkande, att inte hela tiden jämföra när jag vägde som minst här i början av sommaren (typ 92 kg) utan jämföra med när jag vägde som allra mest (133 kg). Att välja fokus, helt enkelt, så jag ser den positiva förändringen i stället för att söka fel och brister.

I dag slank det ner en muffins på eftermiddagen.
Var på ett möte, mitt i den tid då jag ska äta mitt mellanmål, och ett hav med muffinsar dukades upp.
Den var supergod.

Och det bästa är att jag inte känner mig speciellt skuldmedveten för det.
Det är den stora fördelen att kombinera mat med pulver som jag gör nu.
Visst, jag fick i mig onödigt många kolhydrater, men det är inte som när jag kör ren kur där en macka, eller en muffins, i princip bryter kuren och orsakar ett stopp i viktminskningen som kan ta ett par dar att hämta igen.

Märker att det här med mat blir mindre laddat för mig, och det är bra.
Balans, balans, allt handlar om balans.

Åt en så otroligt god lunch i dag. Var ledig på förmiddagen och hade lite tid på mig. Utanför affären stod en fiskebil och sålde färsk, filéad lax, så det blev en bit av den med grovsalt och citronpeppar och lite olivolja. Till det min nya favorit blomkålsmos, nu spetsad med en palsternacka också.

Jag slickade i princip tallriken efteråt!

Det som nu återstår är att få igång motionen. Där har jag inte kommit igång ännu. Får göra ett ryck. I helgen kanske...

I morgon är det i varje fall nytt besök hos min cambridgekonsulent och ny vägning.
Ska bli spännande att höra om veckan gett något resultat.

Kom inte in på bloggsidan i går, så det blev inget inlägg :-(
Ägnade i stället tid åt att surfa på runt hos ett antal viktbloggare som jag försöker följa. Blir glad när jag ser hur bra det går för så många av er. Men blir också lite ledsen när jag upptäcker att några av "mina" bloggare lagt ner sina bloggar.

Har ibland funderat själv på att sluta blogga.
Tankar som framför allt kommer när det går tungt och jag bara känner mig tom och misslyckad.
Vill så gärna redovisa framgång, visa hur duktig jag är, få snälla kommentarer om hur bra jag är.

Se där, duktig-flicka-syndromet smyger sig fram överallt. Till och med i en anonym blogg! Om jag inte kan visa att jag är duktig, så duger det inte, då är det ingen idé.

Jag tror att det är tvärt om.
När det går tungt behöver jag min blogg som bäst.
När det går tungt så behöver jag syna mina egna tankar och känslor, och inte sticka huvudet i sanden och låssas som ingenting.
Även om inläggen blir glesare under tuffa perioder märker jag att bloggen fungerar som ett litet samvete, och ger mig en spark i baken lite nu och då. Jag försöker hålla linjen att bloggen är i första hand för min egen skull, mitt ventilhål, min "spegel" och tankeverkstad. Om sedan någon annan läser den, hittar något användbart och vill ge mig en kommentar tillbaka så är det bara bonus.

Sedan förstår jag att det för mina bloggvänner finns många olika skäl till att de slutat med sina bloggar, tidsbrist och så vidare. Det har jag all respekt för!


PS!
Bittan! Tack för dina glada tillrop, vill inte ta ner dej på jorden men jag har inte slängt pulvret helt och hållet. Kör parallellt just nu med pulver och GI/LCHF-variant på två mål mat om dagen.... och får se vart jag landar. Men tusen tack för alla länkar, har frossat i roliga recept och ska genast pröva flera av dem! Och jag kan absolut tänka mig att slå in på mer renodlad LCHF-stil när jag känner mig mogen för det - och redo att lämna cambridge.

Min cambridgekonsulent har ju lagt upp ett matprogram för mig att följa. Två små mål mat om dagen + tre cambridgeshake + en frukt. När det gäller maten så ska jag undvika kolhydrater så mycket som möjligt.

Ett tips som jag fick var blomkålsmos.
Jag har sett recept på det förut och varit nyfiken.
Nu i helgen testade jag.
Och MUMS!    
Så himla gott.


Kokade dessutom blomkålen i matlagningsgrädde, så den blev extra krämig och fin. Till det en liten köttbit och babymorötter.

Dessutom upptäckte jag i dag att blomkålsmosen funkar bra att micra (vilket inte vanligt potatismos gör).
Så det här blir definitivt en ny favorit.
Kanske ska jag blanda i lite palsternacka nästa gång, för det är en annan favorit bland rotsakerna.

Se där, det blir kanske en LCHF:are av mig till slut ändå.... :-)

Känns i varje fall bra att jag sent omsider lyckats bryta den onda cirkel med överätning som jag var inne i. Jag har inget annat mål med den vecka som kommer än att stå still i vikt. Efter att ha svällt som en ballong i flera veckor ser jag det som en stor bedrift.

Nu gäller det bara att komma underfund med varför jag lyckades bryta det hela nu, vad var det som var skillnaden - eftersom det inte gick innan? Jag måste göra det tydligt för mig själv, så jag snabbare kan hitta dit nästa gång det går tungt. För det kommer nya svackor, det är bara att inse. Det är att ta sig ut ur svackorna så snabbt som möjligt som är vägen till framgång.

Blev helt tagen av Peter Jöback hos Skavlan i går kväll.
Så nu har jag tittat på hans dokumentär som gick i SVT för ett par veckor sedan.
Där berättar han mer om sin resa, om den skam och alla skuldkänslor som han burit med sig och som präglat hela hans liv.

Och hur han nu lyckats lämna det bakom sig, hittat en slags försoning med sitt förflutna och insett att han faktiskt kan styra sin egen framtid.

Det låter som klychor, men det tar mig rakt i hjärtat.
Jag känner så väl igen mig när han beskriver hur tryggt det är att kura ihop sig och tycka synd om sig själv, att skylla sina tillkortakommanden på saker som hänt förut. När jag översätter det till mitt liv så hittar jag igen det jag säger till mig själv: "inte konstigt att jag är fet, eftersom ditt och datt hänt" eller "inte konstigt att jag misslyckas att gå ner i vikt, då jag har/inte har gjort si och så förut".
Och så skyller jag ömsom på mig själv, ömsom på mina föräldrar, ömsom på någon annan.

Jag måste göra upp med den skuld och skam som finns i mitt bagage.
Det är det som hämmar mig hela tiden.
Det är den skuld och skam som jag hela tiden kämpar för att hålla tillbaka som hindrar mig från att våga lyckas nu. För på något konstigt sätt har jag skapat mig en trygghet i min kropp, i min livsstil, i mitt arbete. Så när något av det är på väg att förändras blir skyddet för "hemligheterna" försvagat, och reptilhjärnan slår till.

Se dokumentären om Jöback här:

För första gången på länge kan jag bocka av en dag utan överätande.
Lade mig i sängen i går kväll med en nöjd känsla i kroppen.
Lite hungrig, men nöjd.

Fredag fortsätter i samma tecken.
Har precis ätit min lunch, en bit ungsstekt lax och wokgrönsaker.
Till middag blir det en liten ceacarsallad tänkte jag.

Följer den plan som min cambridgekonsulent lagt upp och den känns både vettig, möjlig och överkomlig.

Tänk om jag bara kan bli av med den här förkylningen så jag kan börja motionera igen!
Hur som helst. Det är skönt att se att en vändning är på gång.

I dag har jag varit hos min cambrigdekonsulent och funderat över livet.
Hon är som alltid en klok och peppande kvinna.
Precis som ni, mina trogna läsare!

Jag har ju varit i valet och kvalet hur jag ska göra nu när denna envisa och tröttande förkylning aldrig verkar ge med sig, och hon var mycket bestämd: jag ska inte ge mig på en ren kur nu. Det orkar jag inte med, varken fysiskt eller psykiskt.

I stället lade hon upp ett program för mig där jag äter två mål mat, med proteiner och grönsaker bara, och tre cambridgeshaker om dagen. Plus en frukt. Allt för att bryta den onda cirkel jag är inne i, få bort sötsuget och hitta en balans i mitt ätande.

Sedan tvingade hon mig att ställa mig på vågen. Jag tittade inte själv på siffrorna - orkar inte med det just nu. Vet att jag svällt upp massa sista veckan. Om inte annat känns det på kläderna som stramar mer än någonsin. Min snälla konsulent tittade strängt på mig och försökte få min hjärna att förstå att så länge jag är minus mot startvikten så har jag lyckats bra. Att jag måste rikta mitt fokus på det som lyckats i stället för att älta de motgångar som dyker upp längs vägen.

Men bäst av allt är nog att jag bokat in en ny tid med henne om en vecka, för ny vägning och nytt prat. Så jag får den där lilla extra pressen och sporren att hålla mig till det vi kommit överens om. Men för första gången på flera veckor känns det i varje fall som att jag är på väg att närma mig någon form av balans i livet.

Hahaha.
Mitt pepp-talk till mig själv att i dag är en ny dag blev ett riktigt magplask.
Var riktigt peppad, och när jag kom till min konsulent för att fylla på cambridgelagret och få några uppmuntrande ord på vägen så visade sig att hon hade fredagsstängt.
Snopen blev jag.

Så helgen lunkade på i samma spår som förut.
Men en fortsatt envis förkylning som sätter ner både humör och kraft.

Men den lilla lågan finns kvar där.
Nu har jag bättre koll på öppettiderna, och gör ett nytt försök i dag.
Lite mindre kaxig, men lika förhoppningsfull att jag ska hitta tillbaka till en positiv trend.

Tack än en gång alla för hejarop och goda idéer. Jag vet att ni har så mycket klokskap att bidra med, och jag värdesätter era synpunkter. Bittan, jag tror absolut på "din" metod, men av olika skäl så är den just nu inte rätt för mig. Sedan kanske inte Cambridge är helt rätt heller, men just nu så måste jag hålla mig till det halmstrå jag bäst känner till.

I dag ska jag till min cambridgekonsulent och köpa mer pulver.
Jo, jag är envis. Jag tror fortfarande på min metod.
I varje fall i det här skedet av min viktresa.

I dag ska jag ta mig i kragen och sluta sucka och tycka synd om mig själv.

I dag ska jag unna mig själv att må bra, att göra val jag kan känna mig stolt över när jag lägger mig i kväll.

I dag ska jag sätta upp målet att i dag ska bli lite bättre än i går. Mer begär jag inte.

I dag ska jag påminna mig själv om att jag är bra, jag kan det här och det är inte farligt att vara nöjd.

I dag ska jag lägga min kraft på att se framåt i stället för att försjunka i dået.

I dag är en ny dag.