kakanskilokamp

Det bjuds på fika på jobbet i dag.
Bullar av olika slag. Butterkaka & kanelbullar.
Alla kollegorna sitter i fikarummet och dricker kaffe, mumsar och har trevligt.

En bulle är väl inte så farligt... och så gott den luktar...
Jag står och faller inte med den, inte i det långa perspektivet, tänker jag och är på väg dit.

Nej.
Inte.
Fusk-fri fram till påsk var det.

Visst, i världsrymden har en liten kanelbulle ingen betydelse. Det är inte den som i slutänden avgör om jag lyckas eller inte nå ända fram i min viktresa. Men en kanelbulle blir lätt en till. Och två kanelbullar blir lätt ett sug efter mer. Och har jag ändå öppnat fusk-dörren så tar jag lätt ett stort kliv in och snart sitter jag i soffan med choklad i ena handen och ostkrokar i den andra handen.

Därför sitter jag kvar på mitt rum och står emot en liten kanelbulle.

Skrev nyss en kommentar till en bloggvän som har det lite motigt just nu.
 Försöke peppa att härda ut, att inte släppa taget om den förändring hon har gjort, att försöka se och glädjas åt de fina resultat hon har uppnått, att stå ut även när det tar emot...
... och kom på att det gäller ju precis samma sak för mig...

Se där.
Alltid enklare att tycka till åt andra, än att använda det på sig själv.
Är kvar i den tålamodsprövande fasen.
Vikten något ner i dag, men fortfarande ligger jag plus jämfört med innan den senaste fross-attacken i fredags.

Försöker nu hitta styrkan i att jag klarade av gårdagen utan fusk, även om jag nästan klättrade på väggarna.
Tänker på den stora förändring jag har gjort, och söker styrka där att jag kan, vill och klarar av att fortsätta.

Klarade av att hålla mig till Cambridge i går.
Så då borde jag klara av det i dag också.
En dag i taget.

Dagens vikt: 96,0 kg.

I kväll har jag verkligen fått kämpat mot suget.
Hade tänkt mig i väg på några affärer efter jobbet för att söka födelsedagspresent bland annat, men vågade helt enkelt inte. Kände verkligen hur jag inte skulle klara av att stå emot alla frestelser.

Har också fått hålla mig i skinnet hela kvällen för att inte stoppa i mig smått och gott. Inte för att det finns så mycket hemma, men det lilla som finns har verkligen lockat och pockat.

Tur det finns vatten & fun light saft att smaksätta med.
Hoppas verkligen att jag får en liten vink från vågen i morgonbitti att det var värt det...

Ställde mig på vågen i morse. Ligger över 96 igen.
Inte kul.
Men vet ju att det tar ett antal dagar att komma igen efter en ät-attack.
Hoppas vara tillbaka på 95 i morgon.

Nu gäller det att ha tålamod, tålamod och mera tålamod.
Fusk-fri fram till påsk, är nya mantrat.

Tack för kommentarerna Bittan och Susanna.

Jag vet, jag blir så enkelspårig ibland och glömmer bort den stora förändring jag faktiskt lyckats med.
Ett enstaka och tillfälligt misslyckande förmörkar hela min himmel, och jag värderar mig mot den.
Plötsligt blir alla de kilon jag faktiskt gått ner som bortglömda...

Jag ska träna mig mer på den biten.

Helgen har förflutit bra. Har en av mina få jobbarhelger, så det har varit rätt så tråkigt och rätt så fullt upp.
Men har hållit fast vid cambridge, avstått från vågen, och druckit mycket vatten.
Inget fusk.

Se där.
Jag kan ju.

Flippade ur i går.
Fattar inte riktigt varför.
Var bara så less, trött, nere, slut, uppgiven - allt på en gång.
Och då kom begäret efter något onyttigt att stoppa i mig.

Så blev det.
En rejäl flopp, med andra ord.

Enda tröst i bedrövelsen är att jag stoppade efter halva chips-påsen, hällde vatten i den och kastade bort.
Samma sak med köpepizzan jag köpte, nöjde mig med halva.
Men chokladbiten åkte ner hela.

Just nu är jag så himla less på mig själv.

Stod och fingrade på en ny våg på stormarknaden i går.
Ett bra erbjudande, rätt snygg var den också, plus att den mäter kroppsfett, vatten och muskelmassa.
Skulle vara rätt kul att ha en sådan våg.

Men jag är lite rädd för att köpa en ny våg, för jag vet ju att vågar visar olika. Kan skilja flera kilo.
Hur gör jag då med min "vikträkning"?
Enligt den nya, eller enligt den gamla?
Tänk om jag väger flera kilo mer på en ny våg?
Eller mindre?

Hmm. Får grunna på vågfrågan ett tag till.

Dagens vikt, på den gamla trotjänaren: 95,4 kg.
Stilla med andra ord,
Inte konstigt med tanke på gårdagens choklad.
I kväll väntar räkor och vin. Så det kommer nog fortsätta vara stilla på viktfronten någon dag till.

Ser annars fram emot en ledig fredag med först besök på badhuset med gudsonen och hans familj, sedan lite seriös shopping.

Förstår inte varför jag inte kan motstå choklad.
Var på stormarknad och handlade i kväll, mätt i magen för att undvika allt för stora frestelser.
Skulle hanlda lite plus-mat till min cambridge (tägg och kyckling) samt räkor till i morgon kväll.
Men ta mig tusan, nog blev det en chokladkaka också.
Mörk choklad, naturligtvis.

Okej. Världen går inte under.
Det är inget fusk som gör att det tar flera dagar att komma igen.
Men ändå.
Det verkar just nu omöjligt att gå på en mataffär utan att få med sig något gott&onyttigt ut...

Tur att jag inte behöver handla så ofta när jag äter cambridge.

Har precis varit hos min cambridgekonsulent och köpt mer pulver samt vägt mig.
Det är alltid lika trevligt att träffa henne, även om man bara hastar in så har hon alltid peppande och uppmuntrande ord att skicka med. Det känns skönt att veta att hon har gjort samma resa, och vet precis vad jag pratar om när det är kämpigt och frustrerande.

Hennes våg gillar jag dock inte, eftersom jag väger lite mer där än hemma.
Kan också bero på att jag har mer kläder när jag väger mej hos konsulenten än hemma...
Därför använder jag vågen hemma som riktmärke för dagens vikt.

Däremot så kollade vi fett&vatten i dag, och det är så tillfredställande att se hur kroppsfettets andel av kroppen minskar.
Första gången jag ställde mig på vågen hos konsulenten så gick det inte att mäta andelen fett, eftersom det var över 50%.
I dag är det nere på lite drygt 37%.
Det känns helt otroligt.
Från mer än halva jag i fett till snart en tredjedels jag i fett.

Dagens vikt: 95,4 kg.

Vill, vill, vill klara -30 kg till påsk.
Ungefär 2,5 kg återstår nu

Dagens vikt: 95,5 kg.
Trevligt.
Det betyder att jag spräckt 27:an när det gäller antal kilo minus sedan augusti.
Närmare bestämt 27,3 kg.

Har en förhoppning att nå 30 kg minus lagom till påsk.
Borde vara fullt möjligt om jag håller mig till min cambridgekur och låter bli att fuska och låter bli att spåra ur.
Så enkelt det låter, men i praktiken är det betydligt svårare...

På fredag ska jag dock äta räkor med tjejkompisarna och dricka ett glas vin.
Det är planerat sedan tidigare, och räkor är ju helt okej.
Så länge jag låter bli det rostade brödet och eventullt godis/snacks som kan dyka upp senare på kvällen.

Tänkte ett tag att jag skulle hoppa över den kvällen, som "straff" för att jag fick en ät-attack i fredags.
Men har nu tänkt om.
Att bestraffa mig själv leder nog inte till något bra i längden.

Jag får helt enkelt försöka acceptera att det tar lite längre att nå de mål jag ställt upp i stället.

När jag kom hem från jobbet i går kväll upptäckte jag att jag glömt att ge mina fina tulpaner vatten.
Så de slokade rejält.
Var på väg att kasta bort dem.
För jag är en slit&släng person.
Otålig.
Funkar det inte direkt, då ger jag upp och börjar om på nytt (alltså köper nya tulpaner i det här fallet).
I stället för att plantera om och dela på mina blommor på våren kastar jag dem när de växer ur sin kruka och köper nya...

Men vid diskbänken tänkte jag att de kanske finns en möjlighet att tulpanerna repar sig.
Så med ny snittyta och kallt friskt vatten fick de en andra chans.
Och se där, efter några timar så hade de rest sig stolta igen.

Jag önskar att jag kunde ge mig själv en andra chans lite oftare.
Tro på att även jag klarar av att resa mig upp när allt känns supervisset.... (okej, övertydlig metafor, ni får ursäkta...) Min viktresa borde bevisa en gång för alla att jag kan, för gång på gång snubblar jag, och gång på gång tar jag mig tillbaka.

Ändå så gnager tvivelt inom mig hela tiden, att det kommer inte gå, jag klarar inte av att gå i mål så varför ska jag kämpa på nu, jag förtjänar ändå inte det här och så vidare, och så vidare.

Jag brottas med mig själv att inte försöka ha kontroll över allt som ska hända framöver, utan fokusera på här och nu. Att det funkar just i dag, och vara glad och nöjd över det, i stället för att ägna energi åt att tvivla på om jag klarar av det om en vecka, nästa månad eller om ett år.

Dagens vikt: 96,1 kg.
Är nästan tillbaka där jag var innan ät-kollapsen.

Vet inte hur många gånger jag skrivit en rubrik på samma tema - nya tag, omstart, tillbaka på banan och så vidare.
Inser att det är så det är.
Upp och ner.
I diket ibland, sedan upp på vägen igen.
Tröttsamt, men sannolikt nödvändigt.
Kanske lär jag mig något längs vägen.

Efter fredagens ät-kollaps så har jag nu skött mig hela helgen. I varje fall när det gäller maten. Motionen ligger i underkant - timmes promenad i lördags, men i dag har jag suttit inne - trots det fina vårvädret. Det tar emot. Datorn och en massa fåniga små spel är så lockande och fängslande... och så måste jag ju plugga lite ... och tvätta... och se lite på tv för att komma i kapp...
Jo, ursäkter finns.

Har funderat en hel del på varför jag spårade ur den här gången.
Det lustiga (eller olustiga) är att jag hela fredagen visste att jag skulle fuska rejält på kvällen.
Att det lilla fusket i torsdags inte räckte. Att jag behövde mer.
Ett rejält "återfall". Ner i botten.
Jag visst detta - och brydde mig inte.

Kontroll är nog ordet för dagen för mig. Jag är i en situation där jag just nu inte har kontroll (gällerjobbet) och  det är bland det värsta jag vet. Jag vill något, men kan inte styra om det blir så... och om det inte blir så som jag vill och hoppas, då kommer en stor besvikelse... och näst efter kontroll är väl besvikelser och "avslag" det som jag har svårast att hantera...

Så då äter jag i stället.
Konstigt hur man har fått ihop det i skallen. Som om det skulle hjälpa att vräka i sig onyttigheter.
Men just då, en liten stund, så känns det vettigt.
Det dövar. Det förströr. Det tröstar.
Ända tills skulden och skammen och förebråelsen kommer.

Det känns skönt med en ny vecka nu.

Dagens vikt: okänd.
Har låtit vågen vila några dagar.
Får se hur det känns i morgon.

I går var ingen bra dag.
Föll tillbaka i gamla vanor.
"Botade" min rastlöshet, oro och ledsenhet med att äta, äta och äta lite till.

I dag är en ny dag.
Gjort är gjort.

Hade en superskön dag på spa igår.
Njöt av ledigheten, av att träna, bada, bli omplysslad.
Njöt av att rå om mig själv, få tid med en god vän.

MEN.
Sedan blev det ett riktigt platt fall.
Som jag planerat så åt jag lunch på spa. Helt enligt planen.
Jag hade ju gett mig själv ett upphåll under spa-dagen.
Så börjad jag tänja på det beslutet.
Kompisen ville äta middag innan hon åkte hem, och jag hakade på.
Tyckte det kändes okej trots allt, eftersom jag ändå hade ett uppehåll.
Vi åt sushi. Helt okej mat.

Sedan började det krypa i kroppen. Den ville ha mer. Socker. Fett. Frossa. Så fort min kompis släppt av mig hemma så mer eller mindre rusade jag till affären för att köpa något att vräka i mig.
Det blev mörk choklad.
Det blev en mini-tub pringles-chips.
Det blev glass.
Det blev ångest, skuld, skam och förebråelser.

I dag är jag tillbaka på cambridge, men det känns skakigt.
Det hör i första hand inte ihop med spa-misslyckandet, utan med en situation på jobbet som gör mig nedstämd, orolig och stressad. För att klara av att hantera den så behöver jag stabilitet i livet i övrigt. Jag trodde jag hade det, men gårdagen bevisar hur tunn gränsen är mellan en riktigt lyckad dag där jag går och lägger mig nöjd och en katastrof där jag lägger mig med ångest.

Dagens vikt: har inte vägt mig.

Japp, jag är ledig och fri i dag.
Det känns som en riktig bonus, en ledig dag "mitt i veckan".
Härligt.
Om ett par timmar drar jag på spa med kompisen C.
Lite träning på cykel, massa bad, lite sol och hot stone massage står på agendan.
Plus att de buskiga ögonbrynen ska tämjas.

I dag äter jag vanlig lunch på spa.
För att jag vill det, för att jag väljer det.
Lunchen är inte fusk - utan ett planerat avbrott i cambridgekuren.
Inför mig själv är det viktigt att skilja på detta.
Sedan vet jag att även ett litet, planerat avbrott visar sig på vågen eftersom maten innehåller kolhydrater som gör att jag binder vätska i kroppen. Men det rättar till sig på en dag eller två. Så jag ska försöka ta en vägningsfridag på fredag, för även om jag vet om hur det funkar är plussiffror på vågen känslomässigt jobbiga.

Fick första skymten av 95:an på vågen i dag.
Välkommen!
Dagens vikt: 95,9 kg.

Satte mig ner och bläddrade bakåt i min blogg i går.
Det är nyttigt att göra så.
Bloggen är min dagbok, och tankarna och upplevelserna vindlar fram och tillbaka efter humör och känslor.
Men framför allt slog det mig vad mycket som har hänt sedan jag började min viktblogg för knappt två år sedan.

Då vägde jag 126 kilo.
Då var mitt BMI närmare 49 = sjuklig fetma.
Då var jag på väg till ett hälsohem för att få hjälp mot min övervikt.
Då hade jag diabetes.

I dag väger jag 96 kg.
I dag är mitt BMI 37.
I dag har jag tagit kontroll över min övervikt, och har en plan och ett mål.
I dag har jag INTE diabetes längre.

Resan har varit vinglig.
Många bakslag, många svängningar mellan hopp och förtvivlan, motivation och uppgivenhet.
Men hur kämpigt det än har varit så på något konstigt sätt har jag aldrig gett upp.
När jag läser mina tankar från de tuffaste perioderna så begriper jag egentligen inte hur jag klarade av och vågade satsa igen. Men jag känner mig samtidigt stolt över att jag aldrig har gett upp.

Det är något att hålla fast i när nya motiga perioder kommer.
För resan är inte över än, och den kommer inte vara spikrak i fortsättningen.

Dagens vikt: 96,0 kg
Minskning sedan augusti 08: -26,8 kg.
Minskning jmf med högsta vikt: -37 kg.
 

Dagens vikt: åt skogen.
Gårdagens mini-frossa visar sig genast i form av några hekto plus.

Okej, det är troligtvis mest vätska.
Jag stoppade i mig lite för mycket kolhydrater och binder vätska igen.
För så stort frossande var det definitivt inte att jag ska lägga på mig i fettdepåerna igen.

Men det som oroar mig är att jag inte riktigt förstår varför jag inte kunde stå emot i går.
Oftast finns det någon logisk förklaring som jag kan bena ut i efterhand. Att jag kompenserade något med att ätande, dövade känslor eller stressåt. Nu hittar jag inte riktigt igen något sådant mönster.
Känslan  nu är att jag blev bara så sugen, och när jag då gav efter minsta lilla så klarade jag inte av att stänga dammluckan igen. Jag måste fundera ordentligt på det här. För orsaken finns säkert där, i något som hände i går, och jag måste hitta igen det för att bättre kunna undvika det nästa gång.

Det jag däremot redan nu kan se och lära mig (ännu en gång, borde kunna det här nu) är at INTE gå och handla när suget finns där. För ska sanningen fram så visste jag nog redan när jag gick in på affären att jag skulle ha med mig en chokladbit ut. Men jag snurrade in mig i "unna mig"-tankar, och "det är inte så farligt"-tankar och vips låg det onyttiga i kassen.

Visst. Det är sunt att unna sig något gott och extra även när jag går på ren kur och kämpar för att gå ner i vikt. Men det ska vara under planerade och kontrollerade former. Inte i stundens ingivelse.

Är så hungrig i kväll!
Ändå har jag tagit "plus-meny" till middag som komplement till mitt pulver.
Improviserade med tigerräkor från frysen, som fick fräsa i lite olivolja tillsammans med hackad röd chili och vitlök, sedan på med några matskedar matlagningsvin och låt koka ihop ett par minuter.
Himmelskt gott, fettsnålt och få kolhydrater.

Okej då.
Jag har även fuskat i kväll med lite mörk choklad.
Och några skivor leverpastej... (inte samtidigt dock).

Så jag borde vara proppmätt, men kroppen skriker efter mer, mer, mer.

Ska ut på en kvällspromenad med kompisen AK senare i kväll, så jag får gå av mig några av fusk-kalorierna.
Sedan gäller det att hålla sig resten av kvällen.
Svårt.
Hunger och sug är starka känslor.

Hur som helst blir det spa på torsdag ändå - har fått med mig underbara kompisen C som med kort varsel hakar på.
Ska bli så skönt. Något att se fram emot.

Dagens vikt: 96,2 kg.
Samma som i går. Helt okej. Inte ens jag förväntar mig att gå ner flera hekto om dagen, även om jag är otålig och blir stressad i fall vågen står still mer än en dag på samma vikt...

Planerar som bäst inför senare i veckan, då jag och träningskompisen H ska tillbringa en dag på IKSU Spa här i Umeå. Bada, simma, bubbelpool, styrketräna, basta, slappa, surra och skvallra.
Ska nog unna mig en lunch den dagen oxå i deras restaurang som har god och nyttig mat.

Just nu är mitt största ”bekymmer” om jag ska boka en massage eller en ansiktsbehandling.
Tar mig inte råd till båda.
Tror det blir ansiktet - ögonbrynen är i desperat behov av en professionell plockning.

Ska framför allt bli skönt att röra på sig, jag är fortfarande för dålig på den biten för närvarande.
Gårdagens vattengympa avbokades i sista stund, och jag har ingen bättre förklaring än att jag inte "iddes".
Måste verkligen försöka komma tillbaka till de tre pass i veckan som jag höll förut, och det med råge.

Kanske blir det lättare i takt med att vintern försvinner?

UPPDATERAT
H mailade precis återbud för torsdagen. Tusan också. Men har haft det lite på känn.
Försöker få med mig någon annan. Är verkligen laddad för en spa-dag.

Dagens vikt: 96,4 kg. Minus 0,5 sedan i går alltså.
Total minskning: -26,4 kg

Härligt, nu har det lossnat och jag rör mig nedåt igen. Inte bara ett hekto i taget, utan i lite större skutt. Hade som ett litet inofficiellt delmål för mig själv att jag skulle i varje fall vara nere på 95 till nästa helg, och nu känns det som att jag med råge klarar av det. Det är skönt att kroppen nu verkat anpassa sig till att det är pulverkur som gäller, och släpper ifrån sig ur fettdepåerna.

I dag väntar en dag fylld med olika pyssel: det ska pluggas (minst en videoföreläsning), det ska återlämnas en katt, det ska fållas jeans och sys gardiner. Avslutat med ett pass vattengympa. Får se om allt verklige hinns med under dagen.

Men jag börjar den i varje fall med ett nöjt leende på läpparna.

Tusan så segt det ha varit!
Men i morse visade vågen äntligen under 97.
Tror aldrig jag har stått så länge på ett kilotal som den här gången....

Dagens vikt: 96,9 kg.
Viktminskning sedan augusti 08: -25,9 kg.

Hm. Hade varit trevligt om jag redan i dag fått skriva 26 kg blankt...
Se där.
Aldrig riktigt nöjd...

Träffade tjejkompisarna AK och M i går kväll. De åt pizza och sedan lite snacks och nötter, drack vin. Jag kom efter pizzan, och avstod så väl snacks som vin. Kändes bra, även om jag kände hur sugen jag var.

Blev lite skrämd av hur min hjärna fungerar när jag blir sugen. Den började direkt tänka ut små "planer" på hur jag skulle kunna få i mig lite av chipsen utan att det skulle märkars....
... om de båda lämnar rummet, då kan jag ta några stycken....
... om jag bär upp skålen i slutet av kvällen kanske jag kan tjuva några.....
... om jag blir för sugen kan jag ju alltid gå förbi macken på vägen hem och köpa en egen påse...

Vilken starkt drivkraft det är!
Fick verkligen passa på mig själv för att inte låta om-tankarna ta över.
Nu gick det bra, men det påminner mig om att jag hela tiden måste vara uppmärksam på hur tankarna vandrar i väg, och ifrågasätta dem, om det verkligen är vad jag vill.

Ha en bra lördag.
Själv ska jag ägna mig åt lite seriös shopping och sedan en kväll framför melodifestivalen.
Men vet inte än vilken låt jag håller på...

Nu är jag osams med vågen igen.
Enligt den så har jag gått upp 0,5 kilo på en dag.
Det tror jag inte på.
Det är inte möjligt.

Så det finns två alternativ:
1) Det är fel på vågen
2) Jag har lagt på mig onödig vätska som gör att vågen pekar åt fel håll.

Jag tror själv på nummer två.
Hade visserligen en liten incident med gravad lax i går, som jag rullade ihop med lite philadelfiaost. Mums. Rekommenderas! Men det var inte i sådana mängder att det förklarar en ren viktökning. Däremot kan jag fått i mig lite för mycket kolhydrater de senaste dagarna, och därför börjat binda vätska igen.

Su nu ska jag bli mer cambridge-strikt för att se om det gör skillnad.

Suck.
Varför kan det aldrig vara enkelt?

Tack för bra kommentarer om mina mål-funderingar. Har inte bestämt mig hur jag ska göra, men lutar åt det som Starlight är inne på - att hålla fast vid målet. Helt enkelt av den enkla anledningen att börjar jag ändra och trixa med dem, så kan det bli en enkel "genväg". Och den nöjdhet jag i så fall kan kvittera ut från ett ändrat mål blir nog rätt så ihålig. För i bakhuvudet finns det "gamla" målet kvar och spökar.

Hade en diskussion med min kompis härom dagen. Hon visade en ny blus som hon köpt, och som hennes sambo inte alls gillade. Han tyckte den var tråkig, och att hon ser tjock ut i den. Nu ville hon ha mitt smakråd. Min invändning var att den inte satt bra, att den var för stor och blev pösig över magen.
En åsikt som inte föll i god jord.
– Jag kan inte ha tajta kläder, för då syns bilringarna, och det är det fulaste jag vet när överviktiga går i tajta kläder, svarade hon bestämt

Min kompis är inte i närheten av lika överviktig som jag, men hon behöver gå ner kanske tio, tolv kilo för att vara i riktigt bra form. Men bilringar? Hallå? Och vad är det för fel med det då?

Men samtiigt är det precis vad jag själv gör hela tiden. Jag aktar mig noga för kläder som sitter åt, de ska dölja så mycket som möjligt, inget ska strama eller puta ut. Även om alla givetvis ser vad som finns där under, så ska det bara anas, inte visas.

I dag har jag haft en grön blus på mig, och den sitter nästan lite väl nära kroppen. Så hela dagen har jag både känt mig fin och varit obekväm för att mina bilringar kanske putar ut för mycket.

Så dumt egentligen.
Jag önskar att jag vore lite modigare och vågade klä mig i det jag ville, och inte valde kläder för att dölja mina bilringar på bästa sätt.

Dagens vikt:
97,1. Litet minus med andra ord. Minus är alltid bra.

Dagens bonus:
sovmorgon. Like it!

Dagens mys:
lånekatten som ligger och spinner i knäet samtidigt som jag bloggar.

Dagens "jag gruvar mig":
att ringa till frissan och klaga på klippningen. Inte alls nöjd med luggen, men gillar inte att klaga...

Dagens nyhet:
hör precis på tv-nyheterna att barn redan i 10-årsåldern börjar fundera över sin kropp och om deras utseende duger.

Dagens outfit:
inte bestämt ännu, men jag gissar jeans och någon svart top. Standard.

Dagens fundering:
ska jag justera mina mål?

Jo, jag har ju satt upp en målbild, med några mätbara delmål för att ta mig dig. Det första steget, att ta mig under 100 kg, är avbockat i rätt tid. Nästa steg är att ta mig ner till 90 kg innan påsk.
Just nu känns det väldigt avlägset.

Hela februari var ett enda strul, och jag har i en dryg månad stått och stampat på ungefär samma vikt. Det är först nu som jag börjar gå nedåt igen. Men att klara av de dryga sju kilo som behövs på fyra veckor känns lite orealistiskt...

Visserligen kan man gå ner runt två kilo i veckan med Cambridgekuren, men eftersom jag kör min egen plus-variant med lite extra proteiner så vågar jag inte sätta ribban så högt. Dessutom finns alltid risken att jag någon gång väljer att göra ett lite uppehåll och unnar mig något utöver pulvret...

Samtidigt som det är bra att ha ett mål att sträva mot så är jag rädd (av tidigare erfarenhet) att jag börjar tänka "det är ändå inte lönt"-tankar för att ge mig själv en anledning att fuska. Jag är också orolig för att jag blir besviken och bestraffar mig själv på något sätt om jag inte klarar av ett mål

Så frågan är om jag ska revidera mitt mål redan nu?
Säga att jag ska nå 90 kg innan april är slut, för att ge mig själv lite tid?
Eller sätta ett mått på typ 93 kg innan påsk?

Eller ska jag hålla fast vid målet, och jobba på att vara nöjd med det jag klarar av, oavsett vilken vikt som står på vågen till påsk?

Vet inte riktigt hur jag ska tänka.
Grunnar vidare på mål-frågan ett tag till,

Jag är utmanad av Vendela. Fick lite skrämselhicka, för det är en svår utmaning.
Jag ska lista tre saker på min kropp som jag är nöjd med.
Först tänkte jag: det finns inget.
Jag är inte nöjd med något alls.

Men det är att göra det för enkelt för sig. Så jag satte mig ner och funderade, finns det ändå inget som jag gillar? En sak var enkel, tvåan kom efter ett litet tag, men trean fick jag fundera riktigt länge på. Kunde inte hitta något fysiskt attribut, så jag gick på insidan. Hoppas det gills....

Här är mina tre saker:
1. Mina ögon. Gröna, klara och stora med långa, böjda ögonfransar.
2. Min rumpa. Och gillar den mer och mer i takt med att den krymper till normal storlek
3. Mitt hjärta. Stort och varmt, och det har inte gett upp på mig trots att jag inte alltid tar så bra hand om det....

Nu skickar jag utmaningen vidare till
Bittan
Starlight
Miss Brightside

Känn ingen press att skicka utmaningen vidare, om ni inte själva vill det. Men känn att ni förtjänar att vara nöjda med er själva!!!! Vill ni skicka utmaningen vidare är reglerna är så som följer:

1. Placera ovanstående banner på din blogg.
2. Lista tre saker på din kropp som du är särskilt nöjd med.
3. Länka till den du blev utmanad av.
4. Skicka till 3 personer som du tycker borde vara extra nöjda med sig själva.

Dagens vikt: 97,2 kg.
Alltså -0,5 kg
Äntligen händer det något på vågen.

Är så lättad och glad, och stolt över att jag klarade av att hålla ut.
Tror det blev lite psykiskt, ungefär som att ta sig under 100 kg, det satt hårt inne.
Nu känns det genast enklare och roligare att fortsätta köra på med kuren.

Samtidigt känner jag att jag måste hitta ett sunt sätt att förhålla mig till vågen, till platåer, till goda och mindre goda viktnyheter utan att det sätter igång en berg- och dalbana inombords.

Min terapeut säger att jag ska ställa mig på vågen utan förväntnngar, och bara notera siffrorna utan att värdera dem.
Men jag förstår inte hur det ska gå till...
Får fortsätta klura på den biten.

Just nu är det inte kul.
För fjärde dagen i rad visar vågen ungefär samma vikt.
Under alla andra omständigheter - om jag ätit mat och inte körde min cambridgekur - så hade det varit okej.
Men nu kurar jag, och då förväntar jag mig resultat.
Jag behöver resultat.

Jag tror att det här är fettcellernas hämnd på mig.
De vill inte krympa.
De tror inte på att jag klarar av att hålla ut den här gången, utan ska börja fuska vilken minut som helst.
Så därför håller de fast vid varje uns fett.

Ett litet krig med andra ord, mellan mitt tålamod och uthållighet å ena sidan, mina fettceller och dåliga karaktär å andra sidan. Mellan min önskan och vilja att gå ner i vikt och min dåliga ovana att trösta mig med mat när jag möter en motgång och känslorna svajar.

Just nu vet jag inte säkert vem som vinner slaget.

Jag försöker verkligen tänka en dag i taget.
Kan jag hålla emot den här dagen, så kommer nog resultatet i morgon och ger mig den där ammunitionen som jag behöver för att fortsätta kriga mot mina fettceller.

Fast för varje dag som går utan resultat blir det allt svårare att tro på mig själv.

Dagens vikt: 97,7.

Blev så besviken i morse.
Trodde verkligen att vågen skulle börja röra sig nedåt nu.
Jag har hållit mig bra till min cambridgekur hela helgen - ja, sedan jag hoppade på pulver-tåget igen i torsdags efter mini-upphållet förra veckan.
Men det har stått stilla i flera dagar nu.

Det kan låta absurt, men det är så speciellt att gå på en vlcd-kur.
Då ska det hända saker rätt snabbt.
Vågen ska gå nedåt runt 1,5 kg i veckan.
Och så har det sett ut tidigare när jag kört kuren på mitt eget sätt (jag lägger till lite proteiner typ ägg, räkor eller lax).

Okej, det här med tålamod är inte min grej.
Jag vet. Jag vet att just nu är det bara att härda ut som gäller, att inte tappa sugen, inte börja fuska, utan fortsätta enligt planen. För resultatet kommer.

Jag försöker peppa mig med de orden, men de ekar rätt ihåligt inom mig just nu.
Har svårt att hitta känslan som gör att jag orkar stå ut.

Måste hitta den till i kväll, för det är då som suget sätter in som värst.

Hipp hipp hurra för alla vackra, starka, modiga, mänskliga kvinnor i dag!

Ville skriva något klokt och genomtänkt så här på kvinnodagen, men orden tryter.
Så här kommer i stället en text till en av mina favorit-poplåtar: Beautiful med Christina Aguilera.
Jag vill så gärna känna och tycka att jag är vacker på något sätt, även med alla mina överviktskilon, fel & brister, osäkerhet och skam.

Eller är det kanske just därför du och jag är vackra - för att vi är mänskliga?

Vågen igår var verkligen inte kul.
Det kändes så tröstlös.
Det kändes som jag aldrig kommer framåt, jag håller hela tiden bara på att ta igen kilon jag gått ner en gång tidigare.

Först var det julen och nyår, då jag hade ett uppehåll och verkligen frossade.
Det tog jag igen på en vecka ungefär, och sedan kämpade jag mig ner unde 100 kg till slutet av januari.

Sedan kom strul-februari då det av flera olika skäl inte alls fungerade med Cambridge.
Så jag jojade fram och tillbaka ett par kilo.

Sedan nystart för två veckor sedan, och jag tog mig ner till den vikt jag hade i slutet av januari.
Och så två dagars uppehåll här i veckan på grund av konferens-resa, och poff så visar vågen att jag är tillbaka över 99 kg.
Inte snällt.

Så i går var jag deppig. Stod inne på kiosken efter jobbet och sökte choklad. Men de hade inte den sort jag ville ha, så jag började fundera vart jag skulle gå i stället. Då smög sig en annan tanke in i mitt huvud: jag kanske ska låta bli chokladen. Och så blev det. Är så himla stolt över mig själv. Det låter inte så märkvärdigt, men för mig betyder det att jag inte tröståt för att ta bort en deppig känsla.

I dag visar vågen att det var mycket luft i siffrorna. Är tillbaka under 98 igen, och bara ett par hekto plus totalt.
Det kan jag leva med.

Nu kan jag fortsätta klättringen nedåt mot nya, lägre vikter.

Jag vill känna förändringen, vill märka hur kroppen krymper, hur jag blir lättare i steget. Det känns så spännande att möta våren med den tanken i stället för en klump i magen och oro inför sommar och strandsässong.
Kanske, kanske kan i år blir det år jag köper min första bikini (eller tankini i varje fall...).

Dagens vikt: 97,9 kg
Viktminskning sedan augusti 08: 24,9 kg
Viktminskning jämfört med toppnoteringen: 35,1 kg

Skulle vilja förändra hur min blogg ser ut, men det är bara att inse att jag är totalt okunnig på detta.
Har skapat min blogg genom att klicka fram en färdig stilmall på blogg.se och ungefär där slutar min kompetens på området.

Just nu skulle jag vilja ändra min underrubrik på bloggen.
Men vart tusan gör jag det???
Och jag skulle vilja ha en liten ruta till vänster där jag kan berätta om min förändring och kanske mina delmål.

Suck.
Ska söka på nätet efter någon hjälpsam hemsida eller kanske en brevkurs i bloggdesign for dummies eller html-språkets abc...

Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket vad som står på vågen.
Att det inte varje morgon är en känslomässig kamp först inför beslutet om jag ska väga mej eller inte, sedan inför siffrorna som blinkar mot mig.

Jag önskar att jag kunde vara lugn i min viktresa, utan att hela tiden törsta efter bekräftelse från varje hekto som försvinner.

Jag önskar att jag inte hela tiden mätte mitt eget värde mot hur bra eller dåligt jag lyckas med vikten.

Jag önskar att jag inte ställde mig på vågen i morse, eftersom de senaste dagarnas uppehåll sitter kvar i form av plus-kilon och jag därför känner mig misslyckad, less, trött och deppig just nu.

Det här med att gå ner i vikt är egentligen enkelt.
Det handlar om att stoppa i sig färre kalorier än vad man gör av med.
Då förbrukar kroppen fettet från vårat lager i stället.

Men ändå är det bland det svåraste som finns... för under ytan finns det så mycket annat som styr hur jag äter, varför jag äter, när jag äter och vad jag äter. Lägg dessutom på en rejäl portion skam och skuld för att jag är överviktigt, dåligt självförtroende efter flera misslyckade försök och en låg självkänsla på grund av att jag inte trivs med min kropp och vikt.

Jodå.
Det är komplicerat.
Därför översvämmas vi av olika dieter, metoder och kurer som utlovar snabba och bra lösningar.
Därför försöker så många av oss haka på än den ena och än den andra metoden för att kanske, kanske, kanske är det just den här gången som det fungerar för mig.

Hittade via bloggaren tjica denna länk till en krönika i DN appropå den senaste forskningen som visar att alla metoder är lika bra - eller lika dåliga för den delen. Har själv sett nyheten och suckade lite åt den, men denna krönika väckte mitt intresse. För den sätter fingret på just det enkla faktum att bakom varje överviktig i statistiken finns en människa av kött och blod och framför allt känslor. Och att det som vi behöver är stöd och heja-rop. Inte moralkakor och mer skuldkänslor.

Min egen enkla filisofi är att testa hejvilt!
Blanda, byt och våga pröva.
Att göra en viktminskning är så himla svårt, då kan det vara bra att ha stöd och inspiration från någon kur eller metod. Och då är mångfald bra - för allt passar inte alla. För någon är GI det som får det att klicka och vikten börjar rasa. För en annan är det pulver, en tredje väljer viktväktarna, en fjärde räknar kalorier själv och äter enligt tallriksmodellen.

MEN våga ifrågasätta.
Och fundera på om det är värt pengarna.
För i vårt sökande efter en smal lycka så tjänar andra stora pengar på oss.
Min cambridge-kur är inte billig.
Men så länge den fungerar för mig, och så länge jag känner att jag får valuta för pengarna och att jag har kontrollen, då är det värt det.

När jag åkte flygplan hem till Umeå i går upptäckte jag att jag kan fälla ner lilla brickbordet utan att den tar i tjocka magen.
Så det stämmer nog ändå, magen är mindre.
Firade denna nya upptäckt med gratis flygplansmacka.

Mindre kul är att jag fick ett glass-anfall när jag kom hem.
Inte så bra avslutning på mitt mini-uppehåll.
Men nu kör jag ren kur igen.

Låter dock vågen vänta någon dag eller två.

Är på resande fot, och försöker nu ta mig hem till Umeå igen.
Vilket inte är det lättaste med tågförseningar som gör att jag missar mitt flyg hem.
Suck.
Blir en sen kväll.

Att hålla mig till cambridge har varit omöjligt de här dagarna.
Det händer något när jag reser, blir så himla godissugen.
Vilket jag inte har några större problem med annars.

Och jag har ätit god mat både i går kväll och i dag. Eftersom jag varit på ett möte med en mindre grupp, så var det svårt att ställa mig utanför och sitta med mitt pulver. Visst det går, men jag kände att jag inte riktigt ville göra den uppoffringen, så det har blivit ett uppehåll. Funderar som bäst på hur jag ska göra på Arlanda - om jag ska äta "vanlig mat" där eller ta mig en cambridge.
Får bråttas lite med den frågan ett par timmar till innan det är dags.
Å ena sidan är det väl lika bra att hoppa på kuren så snabbt som möjligt.
Å andra sidan kan det vara skönt att äta vanligt, när jag nu ändå gör ett mini-uppehåll.

I morgon är det hur som helst ren kur som gäller igen. Nu är det inte heller några "störningar" i vardagen de närmsta veckorna, så jag satsar nu på en obruten period på ren kur i dryga två veckor. Det känns bra. Behöver kapa några kilo till för att känna att jag riktigt är på gång igen. Vill också lägga mer kilon mellan mig och 100-sträcket för att kunna slappna av och inte hela tiden känna oron för att jag ska tippa över på fel sida om sträcket så fort det händer något eller jag gör ett uppehåll.

Men målet att vara nere på 90 kg till påsk känns lite avlägset och tufft.
Jag låter det stå kvar tills vidare, men får nog vara nöjd med att nå låga 90-talet.

Såg filmen Män som hatar kvinnor i går.
Bra film - och superbra bok.
Filmen är boken trogen, vilket gör att jag inte sitter halva filmen och tänker "men så där var det ju inte i boken...".

En av de mest faschinerande karaktärerna är Lisbet Salander, en asocial, superbegåvad, skadad och stark tjej i ett. Jag fastnar speciellt för hennes inställning till att inte vara ett offer - trots att hon har all anledning att hata allt och alla efter det som hon utsätts för. Ändå säger hon bestämt att hon vägrar vara ett offer - att man bestämmer själv vem man är och att alla har samma chans. Ingen är förutbestämd för ett visst öde.

Även om livet är betydligt mer komplicerat än så, så fastnar orden hos mig.
Jag känner att jag själv har lätt att snurra in mig i tankar "om inte" fram och tillbaka och dra upp olika händelser i mitt liv som sedan får fortsätta att styra hur jag identifierar mig själv i dag.
Men det är inget annat än att göra mig till ett offer, och också lite ett sätt att ge upp i förväg.

Min terapeut pratar mycket om acceptans, att kunna se på det som varit och det som är nu utan att värdera det - bara notera att" okej, så var det"- eller "så är det". Och sedan fortsätta tanken: "hur ska jag nu göra för att förändra det framöver". Bara för att jag har varit överviktig i över 20 år, så behöver jag inte vara det nästa år. Samma sak med misslyckanden av olika slag: att acceptera att det har hänt, men inse att det inte betyder att jag misslyckas automatiskt nästa gång.

Jag skulle behöva lite mer Lisbet Salander i mig, när det gäller känslan att jag har rätt att vara den jag är i dag och rätt att bli den jag vill bli. Jag är inte förutbestämt till att vara ett offer för en massa omständigheter och händelser i mitt förflutna.

Dagens vikt: stillastående igen.
Lite frustrerande, allra helst som jag åker på konferens i dag och gör ett mini-brejk på Cambridge.

Dagens ljusglimt: min cambridgekonsulent Carola som alltid har pepp, förståelse och goda råd att ge.

Dagens vikt: det står still.
Inte helt oväntat efter skutt nedåt varje dag under nästan en hel vecka...

Jag känner mig nu redo för att bryta ny mark. Att vara tvåsiffrig känns fortfarande främmande och  jag famlar för att hitta igen mig i den "rollen". Den har skrämt mig lite, men jag har nu bestämt mig för att lägga rädslan åt sidan. För ur den rädslan kommer inget gott. I stället ska jag vara nyfiken, på mig själv, på min kropp, på mina förändringar.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en stor utmaning och en gigantisk förändring om jag lyckas. Det handlar om vad jag säger till mig själv, om mig själv.
 Att bestämma mig för att vara nyfiken och tänka "spännande att se vad vågen visar i dag" i stället för rädd "jag fixar inte att gå plus" när jag väger mig på morgonen.
Att tänka " vad kul att byxorna sitter löst i midjan" i stället för att tänka "jag ser lika stor ut ändå".
Att acceptera att jag inte ser mina förändringar i spegeln så tydlig som jag önskar, men ändå våga tro på att det som står på vågen stämmer - och att det syns.

Jag har länge varit rätt så ouppmärksam på min egen, inre dialog. Jag har inte lyssnat så noga på vad jag säger till mig själv, inte riktigt förstått att det har betydelse. Nu ska jag bli en bättre lyssnare på mig själv, fånga upp mina egna ord, mina egna känslor - och när de blir tydligare kan jag sedan vara tydligare i mina val och i hur jag agerar mot andra.

Jag börjar nu.

Trots gårdagens middag (fläskfilé med ädelostsås och chokladmousse efteråt) så fortsätter det nedåt på vågen.
Det känns bra att ha flyt åt rätt håll.
Dagens vikt: 97,6, alltså minus 25,2 kilo totalt sedan jag började med cambridge.

Annars är jag mest irriterad i dag.
Har haft min bror på besök över helgen, vilket alltid är trevligt, men nu har jag ett sämre internet än innan han kom... Tanken var att han skulle hjälpa mig att få ordning på routern och det trådlösa nätverket jag har (han kan det här med datorer betydligt bättre än jag), vilket har funkat men inte superbra. Efter ett antal timmars fipplande så sitter jag nu hallen och surfar - för det är här jag har bredbands-uttaget.
Okul.

Så nu sitter jag och svär över teknik, kablar och konfigurationer och försöker få till det ändå.
För så här vill jag inte ha det!
Vilket innebär att jag missar kvällens vattengympa - är för irriterad över internet-eländet för att släppa det.
Suck.