kakanskilokamp

Helt utan förvarning kom en riktig skitdag.
Har ont i ryggen, tror att det är förklaringen. Och det har egentligen ingenting med cancern att göra.
Det är den gamla otränade ländryggen som gör sig påmind helt enkelt.
Var hos naprapat i går, och det kändes riktigt bra efteråt, men i natt fick jag jätteont och svårt att sova.

Dessutom så hetsåt jag i går kväll.
Och kroppen klarar helt enkelt inte av det nu.
Det var väl egentligen ingen "ovanlig" hetsätning, utan ungefär så som det kunnat se ut förut.
Men nu blev jag så jävla illamående av det.

I dag har jag inte kunnat äta något på morgonen. Druckit lite fil och nyponsoppa för att få i mig något innan jag nu tvingar i väg mig till jobbet.

Allt känns bara fel.

Och håret rasar snabbt nu.
Snart, snart märks det.
Vill inte.

Nu börjar jag märka av håret så smått.
I morse, när jag tvättat håret och gjorde det i ordning, så rasade det hårstrån åt höger och vänster.
Flera gånger mer än vad det normalt gör när jag borstar och fönar det.

Det är inte så att någon annan än jag märker det än.
Men fortsätter det i den här takten är det inte många dagar bort innan det märks, innan det blir så tunnt att jag måste ha en sjal runt huvudet för att dölja det.
Jag har ganska tunnt och fint hår, så det finns inte så himla mycket att ta av...

Vet inte riktigt hur jag ska ta det.
Jag vet ju om det. Har gått och väntat och försökt förbereda mig.
Ändå går det inte riktigt att förbereda sig.
Det känns riktigt, riktigt jobbigt att tappa håret.

Vill inte.
Men kan inte göra något annat än att försöka gilla läget.
Hur fan man nu gör det.

Det är lustigt egentligen vad snabbt det går att anpassa sig.
Att på något sätt acceptera att livet gått in på en helt ny väg.
Jag har cancer.
Jag går på behandling som förändrar hela mitt liv - från stort till smått.
Och jag bara köper det.

Fast finns det något val, egentligen?

Å ena sidan känns det som att det här är det enda som gäller, att bita ihop och kasta sig ut på den nya resan, hålla sig fast i svängarna och se till att få det överstökat.
Å andra sidan känns det som om jag bara glider med utan att ifrågasätta...

Vet inte vilket som är bättre.
Eller sämre för den delen.

Funderar en hel del på det efter att ha läst underbara claras blogg om sin sorg efter sin mamma, hur less hon är på folk som säger att hon "tar det bra". Jag förstår vad hon menar. Hur tusan tar man en stor sorg bra - oavsett om det är förlusten av en nära anhörig eller en egen svår sjukdom? Vad betyder det egentligen? Betyder det att man anpassar sig, bara glider med och inte gör något väsen av sig? Eller?

Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna göra på något annat sätt.
Men jag önskar ibland att jag kunde ta det mindre bra.

Har haft en riktigt bra dag.
Jobbat nästa hela dagen, och känner att jag har kraft och ork att göra det.
Väntar nu på kompisen M som ska komma med hämt-thai som vi ska frossa på.
Sedan en lugn kväll framför tv:n.

Känns så bra, lagom, normalt.
Osjukt.

Måste se till att bejaka det friska när jag känner mig frisk.
För de bra dagarna har alla förutsättningar att vara fler än de dåliga.

Mindre kul var besöket hos tandläkaren. Jag har ju hållit på ett bra tag med att fixa till gamla synder i munnen, drar igen en glugg mellan framtänderna och ska sätta in ett par nya tänder för några som jag tagit bort då de blivit för illa skadade. Nu är tandregleringen i princip färdig, men tandläkaren vill inte gå vidare med att sätta in implantaten förrän jag är färdig med min behandling. Risken finns att jag får en infektion eller så vid ett sådant ingrepp, och då skulle det fördröja hela cellgiftsbehandlingen. Och den risken vill han inte ta.

Visst förstår jag hur han tänker.
Men jag hade så sett fram emot att få bli av med tandställningen.

Ha nu en riktigt trevlig fredagskväll.
Själv väljer jag Så ska det låta före Lets dance men hejar i smyg på Claudia.

I dag fick jag tid för att sätta in en venport. Det ska göras nästa vecka.
En liten slang som ska sättas under huden, rakt in i en ven, så det ska bli enklare att ge mig cellgifter framöver utan massa jobbiga stick.

Det känns både ock.
Förstår att det är bra. Och att sitta med kanyl i armen är inte kul, och cellgifterna gör att man blir rätt stickkänslig.
Samtidigt så känns det som att öppna en port för giftet rakt in i kroppen.
Lite läskigt trots allt.

Kämpar fortfarande lite med maten, men det går bättre och bättre.
Mår inte lika illa i dag, och har kunnat äta hyggligt normalt.

Känner dock mer och mer panik över håret.
Vaknade flera gånger i natten och kände på huvudet om det satt kvar.
Jag vet att det inte faller av allt på en gång, i en enda stor tofs, utan att det mer tunnas ut steg för steg.
Men det känns så himla jobbigt.
Jag kan inte tänka mig att vara utan hår.
Det är så fel!
Är rädd för att jag ska få ett mindre sammanbrott den dag det händer.

Fick en fråga från Vendela om vad jag tycker man ska säga till någon när den drabbas av cancer. Det är en bra fråga, och jag vet inte om jag har något bra svar. Jag tror att det är så individuellt, vad man är för person och vad man har för relation med varandra. Själv har jag jättesvårt för alla försök till klämkäcka tillrop som "det ska nog gå bra" eller "du är en kämpe" eller "med en positiv inställning kommer man långt".

En sak som jag tycker är viktig är att visa att man vet - det är jobbig när jag möter bekanta som man inte är så supernära - vet de eller vet de inte? Ligger det något mer bakom "hur mår du" eller är det den vanliga artighetsfrasen?

Och sedan att uttrycka något äkta.
"Jag hörde du är sjuk, så tråkigt" räcker långt.

En kompis mailade till mig bara det enkla "jävla skitcancer" och det gick rakt in i hjärtat.

Det finns vänner och det finns vänner.
Det är bara att inse att i kriser så märker man vilka som håller.
Och det är inte alltid så som man tror att det ska vara.

Det gör ont att upptäcka att personer som betyder mycket för mig inte riktigt klarar av att hantera situationen.
En av mina äldsta vänner har t ex inte hört av sig sedan jag berättade att jag var sjuk.
Jag misstänkte att hon skulle ha svårt att hantera det, men trodde att hon ändå skulle ta sig samman för min skull och i varje fall höra av sig med något sms eller så.
Men så har det inte varit.


Men det är lika värmande att upptäcka andra som plötsligt tar ett steg framåt.
Som några av er bloggvänner, och min träningskompis H som hör av sig var och varannan dag, engagerar sig och vågar ställa de svåra frågorna.

Tack till er som håller.

En helt annan sak.
Fick en kommentar från Vendela om håret, och det stämmer, det är inte av alla cellgifter man tappar håret. Det är olika på olika sorter. Men den typ jag får leder till håravfall. Det är inget kanske eller eventuellt med det, utan det är bara så. Men tack för tipset om Vimmelmammans blogg som jag har läst med behållning.

Sakta, sakta känns det som det vänder.
Jag sover inte hela dagarna.
Jag gråter inte hela tiden.
Man får väl vara glad för det lilla.

Jag hoppas verkligen att de värsta skit-dagarna är gjorda nu, att jag får mer och mer kraft för varje dag, så det hinner bli några riktigt bra dagar innan det blir dags för nästa behandling.

I går var jag i väg på jobbet i 1,5 timme, och ska snart i väg några timmar i dag igen. Även om jag inte är supereffektiv och produktiv när jag är där, känns det bra att tvinga mig i väg en stund de dagar det går.

I går var jag också hos frisören på sjukhuset och provade peruk.
Det kändes helt orealistiskt.
Peruk.
Jag?
Jag kan inte fatta det.

Än så länge så märker jag inget på håret, men enligt den information jag fått om det ena cellgifterna så börjar håret ramla två, tre veckor efter första behandlingen. Så det kommer. Så det är bara att förbereda mig...

Det som kändes bra var att hon hade hemma två möjliga modeller som funkade bra i både färg och form. Men de är svåra att prova när man har allt hår kvar. Men jag fick titta, känna, ha dem på mig, och bläddra i kataloger. Vi tittade på en tredje variant som också kan funka, som frisören skulle beställa hem, så det finns ett bra utbud den dag det är dags.

Men jag är så himla nervös för hur jag kommer reagera den dag det är dags att säga hej då till håret.

Annars kämpar jag mycket med maten just nu.
Har ingen aptit.
Allt smakar konstigt.
Känner samtidigt att jag måste äta för att ha ork att ta mig igenom dagarna utan att enbart sitta i soffan...
Men så fort jag börjar laga till någon mat blir jag lätt illamående och får sedan bara i mig några tuggor.

I dag är en riktig skitdag.
Är så förbannat trött.
Helt utmattad.
Kroppen orkar ingenting, jag sover bort större delen av dagen.
Jag orkar inte ens tröstäta...

Och så är jag så bottenlöst ledsen. Har gråtit kopiöst hela helgen, och jag som har så svårt för att gråta.
Tror att någon av de mediciner jag tar påverkar sinnesstämningen, och det gör att jag blir så otroligt rättrörd, hamnar i svackor och tårarna bara rinner. Jag vet att det inte är något konstigt med det, det är fullt normalt att reagera genom att vara ledsen och gråta, men det känns verkligen jättejobbigt.

Jag hatar verkligen att vara sjuk.
Helt plötsligt, på några dagar, har jag gått från mitt vanliga jag till att vara en enda stor, hemsk sjukdom. Där allt kretsar runt att jag är sjuk. Hur jag mår, vad jag orkar, vad jag klarar av. Alla är så förstående, så medkännande, så empatiska - och det gör mig tokig!

Vill inte.

Har försökt förbereda mig på det här med att tappa håret. Enligt den information jag har fått så kommer håravfallet två till tre veckor efter första behandlingen, så det betyder att jag har lite tid kvar.

Men det är så fruktansvärt svårt att tänka sig...
Overkligt är ett ord jag använt förut, och det är det som fortfarande gäller.

Har i varje fall köpt en fin, vit sjalett att kunna knyta runt huvudet i fall det plötsligt händer en morgon.
På måndag ska jag och titta på möjligheten att få en peruk.
Och så har jag hittat en fin hemsida med lite roliga sjaletter som jag funderar på att beställa.
Det är framför allt den här sjalen, i grönt, som jag är sugen på.
Vad tycks?

I dag är annars en konstig dag.
Hade yrsel i morse, och fick gå och lägga mig direkt jag klev upp i princip.
Mådde lite lätt illa, men när jag tog medicn mot det så gick det över.
Håller led- och muskelvärk i hygglig schack med mediciner.

Men nu börjar det bli mer och mer påtagligt att jag är påverkad.
Och det är väl bra.
För jag hoppas det betyder att behandlingen tar.
Ont ska med ont fördrivas.

Men det är förbannat tröttsamt att känna sig svag, vek, sjuk och trött.

I kväll ska jag på middag hos goda vänner, och för första gången träffa deras barn sedan de fått veta att jag är sjuk. Det känns lite gruvsamt. Barnen, fem och tio år gamla, står mig väldigt nära. Femåringen är min gudson, och hans storasyster har en lika stor plats i mitt hjärta. De hade tagit det väldigt hårt, berättade mamman. Så jag är lite spänd inför hur de reagerar. Men det känns skönt att vi får träffas nu, innan jag blir allt för påverad av behandlingen.

Borde egentligen vara på väg ut till jobbet nu.
Har sagt att jag skulle titta förbi och säga hej i dag.
Tänkte mig ju börja jobba på halvtid på måndag, och då tror jag det är bra att jag visat upp mig där innan, för i varje fall en del.

Men jag gruvar mig så in i bombens.
Det känns jättejobbigt.
Alla blickar. Alla frågor. All välmening.
Även om det värmer, även om det känns så himla bra att få alla tröstande och medkännade ord, så är det jobbigt också.

Jag är så himla rädd för att bryta ihop och bara gråta.
Det är inte så jag vill att mina kollegor ska se mig.
Så jag skjuter på det in i det längsta, försöker hitta styrka och balans.
Och leker med tanken att strunta i det...

Men jag måste.
Om inte annat så för att få iväg sjukskrivningspapperna till Försäkringskassan.

Men jag gruvar mig ett litet tag till....

Med viss bävan duschade jag och tvättade håret i morse.
Det här med håret är verkligen inte kul.
Visst, det växer ut när behandlingen är slut. Jag vet.
Visst, att tappa håret är ingenting mot chansen att bli frisk.

Men håret är en så stor del av personligheten.
För att inte tala om att man plötsligt ser så sjuk ut.
Att gå med sjalett på huvudet skriker cancersjuk.

Dessutom talar vi lång tid. För min del kan det bli åtta behandlingar, var tredje vecka, vilket betyder ungefär ett halvår. Därefter börjar håret växa igen. Så till jul har jag förhoppningsvis en någorlunda kortkort frisyr...

Men det gick bra.
Än så länge så är det inga tendenser till tappat hår.
Men jag vet att det kan komma vilken dag som helst.
Är glad för varje dag jag slipper det.
Har nästan bestämt mig för peruk. Om inte annat så för att jag tror det hjälper mig att hålla igång jobbandet så länge som möjligt.

Däremot poppade en annan biverkning upp i natt - ont i leder och muskler. Känns som jag har en molande träningsvärk på flera ställen i kroppen samtidigt. Försöker mota det med alvedon, men det räcker inte riktigt till. Det är inte outhärdligt, men klart kännbart.

Med viss bävan duschade jag och tvättade håret i morse.
Det här med håret är verkligen inte kul.
Visst, det växer ut när behandlingen är slut. Jag vet.
Visst, att tappa håret är ingenting mot chansen att bli frisk.

Men håret är en så stor del av personligheten.
För att inte tala om att man plötsligt ser så sjuk ut.
Att gå med sjalett på huvudet skriker cancersjuk.

Dessutom talar vi lång tid. För min del kan det bli åtta behandlingar, var tredje vecka, vilket betyder ungefär ett halvår. Därefter börjar håret växa igen. Så till jul har jag förhoppningsvis en någorlunda kortkort frisyr...

Men det gick bra.
Än så länge så är det inga tendenser till tappat hår.
Men jag vet att det kan komma vilken dag som helst.
Är glad för varje dag jag slipper det.
Har nästan bestämt mig för peruk. Om inte annat så för att jag tror det hjälper mig att hålla igång jobbandet så länge som möjligt.

Däremot poppade en annan biverkning upp i natt - ont i leder och muskler. Känns som jag har en molande träningsvärk på flera ställen i kroppen samtidigt. Försöker mota det med alvedon, men det räcker inte riktigt till. Det är inte outhärdligt, men klart kännbart.

Så var den första cytostatikabehandlingen avklarad.
Satt med dropp i totalt sex timmar igår, olika mediciner mot biverkningar och två olika typer av cytostatika skulle in i kroppen.
I går kväll var jag trött. Blev dåsig av en del av medicinerna jag fick. Kämpade för att hålla mig vaken genom Desperat houswifes på tv i går, sedan var det sängen, och jag sov som en stock i över tio timmar.

Än så länge känner jag egentligen inte av några biverkningar, bortsett från tröttheten i går. Men det känns som om det är något kemiskt som rör till det inne i kroppen. Jag vet inte bättre hur jag ska förklara det.

Är jättenervös för att tappa håret. Det händer väl inte första dagarna, men kan börja märkas om en vecka ungefär. Tycker det fortfarande är svårt att förhålla sig till. Jag har remiss för peruk, och har varit rätt negativ till det. Men i går på behandlingen träffade jag en tjej, bara några år yngre än mig, som har bröstcancer. Vi började prata, och det visade sig att hon hade peruk. Och jag såg det inte! Då kändes det plötsligt bättre. Så jag ska nog åka upp på sjukhuset och titta lite vidare på det där i dag.

Tack för alla fina kommentarer.
Bloggen är en bra ventil, och jag blir för varje dag mer och mer överväldigad över alla fina kommentarer jag får från kända och okända människor, här på bloggen och i andra sammanhang.

Ska svara på ett par frågor från Vendela också:
Förra gången jag var sjuk så fick jag inte cellgifter, utan strålades och opererades. Så då påverkades inte håret. Och kylmössa har jag också hört talas om, men min läkare tog aldrig upp det. Ska kolla med henne inför nästa behandling, om jag har något hår kvar då som är värt att bevara....

kram alla.

I går kväll satt jag och filade på det korta mail jag ska skicka ut till mina jobbarkompisar. Har landat i att det är det bästa, att själv berätta för att undvik spekulationer, och förhoppningsvis avdramatisera det hela.

Plötsligt kom bara en stor overklighetskänsla över mig. Allt känns så overkligt, att jag är sjuk, att jag ska börja behandling, att jag inte ska jobba som vanligt. Det känns som ett annat liv, någon annans liv. Som om jag någonstans skulle kunna fortsätta som vanligt, och bara glömma att det här har hänt.

Känslorna bara sköljde över mig.
Det var riktigt jobbigt.
Trots att jag har haft ganska lång tid att förbereda mig på det negativa, definitiva beskedet, så känns det ändå som att jag inte hinner med just nu.

Samtidigt vet jag att det inte är något att tveka om, det är bara att ta tjuren vid hornet och sätta igång. För varje dag som går så ger jag annars cancern möjlighet att växa sig lite starkare, hitta nya vägar, och bokstavligt talat äta upp mig innifrån.

Det som känns jobbigast just nu är att jag med all sannolikhet kommer att tappa håret. Som jag förstår det så börjar man tappa hår redan efter första behandlingen. Nu är det inte all cytostatika som innebär att man tappar håret, men min läkare har redan förvarnat om att den behandling hon har tänkt föreslå betyder det.

Som det är nu ser jag inte sjuk ut. Känner mig inte sjuk. Men direkt håret ryker, då blir jag Cancerpatient med stort C. Då blir inte bara jag utan alla runt omkring mig påmind om det. Det känns inte kul. Kan inte heller riktigt förhålla mig till det. Hur ska jag hantera det - peruk, sjal, mössa? Vad fan gör man?


I kväll kommer min mamma hit.
Det känns bra.
Hon ska vara med mig de första dagarna på behandlingen.

Ni som läser min blogg: tack för att ni hänger kvar där trots att jag helt bytt karaktär och ämne. Jag hoppas och kämpar för att jag ska kunna växla tillbaka till viktminskning som tema igen. Någon gång. Men just nu är jag alldeles för uppfylld av sjukdom och konsekvenser av den att jag inte klarar av att fokusera på annat.

Så fick jag prata med läkaren i dag.
Gott så. Behövde verkligen det.
Är nu inbokad på massa nya undersökningar på måndag, ska sedan träffa läkaren och gå igenom så väl provsvar som behandlingsalternativ. Om vi sedan är överens och proverna är bra, så kör jag igång på tisdag med första cytostatikabehandlingen.

Fick också veta att den cancertyp jag har är väldigt ovanlig. Hon har aldrig tidigare haft en patient med den här sorten tidigare. Och det finns inte någon självklar behandling för den, utan man får testa sig fram lite för att se vad som biter bäst.

Suck.
Hade varit trevligt med lite goda nyheter någon gång.

Den cellgiftskur hon har tänkt sig innebär också att jag tappar håret.
Jippi.
Men det tillhörde de saker vi kunde diskutera, det går tydligen att göra andra kombinationer, men då gissar jag att de inte är lika verkningsfulla...

Just nu känns det mest för mycket att ta in.
Ovanpå alltihopa så är det massa praktiska saker att ordna i kölvattnet av min nya situation.
Och ett antal personer kvar att berätta för. Inte minst alla arbetskamrater. Blir nog ett mail på måndag.

Tänker ändå försök jobba mellan behadlingarna. Planen just nu är att börj med en halvtidssjukskrivning och känna mig för. För det är så svårt att föreställa sig hur jag kommer att må, fysiskt och psykiskt, när behandlingen väl är igång.

Håller på att bli tokig.
Läkaren skulle ringa tillbaka till mig onsdag eller torsdag. Hon var mycket osäker på om hon skulle hinna onsdag, så jag var som inställd torsdag.
Nu är snart dagen slut, och hon har inte ringt.
Ahhhg!

Jag har ju inget direktnummer själv till läkaren, så jag kan inte ringa i stället...

Det hon ska ringa om är den andra granskningen av mina prover, som ska ge svar på vilken behandling jag behöver. Och besked om när behandlingen ska börja. Och för att boka en tid med mig för att gå igenom alla provsvar osv ordentligt.

Just nu vet jag varken ut eller in - ska jag börja behandling på måndag eller inte?

Har stirrat på min jävla mobil hela dagen.
Ring!!!!

Jobbar på i dag.
Det går förvånansvärt bra.
Inte för att jag är 100 procent fokuserad, men det är bra att få göra något som skingrar tankarna.

Sover också förvånansvärt bra. Vaknar visserligen många gånger under natten, men somar alltid om rätt snabbt. Skönt. För när sömnen krånglar så blir jag rejält i obalans, vet jag av erfarenhet.

Väntar nu på att läkaren ska ringa efter den "andra granskningen" av mina provsvar. Det var inte säkert att hon skulle hinna ringa i dag, men jag sitter med telefonen i högsta hugg utifall att.

Har så smått börjat berätta för några kollegor på jobbet om vad som är på gång.
Måste dock fundera över hur jag ska göra det offentligt för fler, jobbar på en mellanstor arbetsplats, typ 50-60 personer där vi alla känner varandra väl. Ett mail? På Facebook? Låta djungeltelegrafen ha sin gång? Be chefen berätta på något av våra dagliga personalsamlingar? Tusan vad svårt.

Sedan är det också ett antal kompisar kvar att berätta för, de som står mig närmast vet redan om, men de där som jag umgås regelbundet med men kanske inte har en djupare relation med, hur berättar man där?
Ännu en gång: tusan så svårt.

Råkade stänga av ljudet på min mobil och missade ett samtal från läkaren vid lunchtid i dag.
Fan.
Jag var så arg.
Hon läste in ett meddelande att hon skulle höra av sig senare under eftermiddagen, och jag satt i princip och stirrade på datorskärmen på jobbet i fyra timmar och väntade.

Så ringde hon.
Äntligen.

Jodå.
Det är cancer.
Tumörceller hittade i underlivet.
Exakt vilken sort vet hon inte än.
Samma sak med det i halsen.
På onsdag ska läkaren träffa patologen och göra en "andra granskning" av mina provsvar, och efter det vet hon mer.
Då ska vi träffas, gå igenom svaren och diskutera behandling.
Troligtvis blir det cellgifter.
Och hon vill sätta igång senast nästa vecka med det.

Vill inte.
Vill inte vara sjuk.
Vill inte gå på behandlingar, pumpas full med gift, tappar hår, må illa, och allt annat som man har för sig ska hända när man får cellgifter.

Men det finns inget alternativ.

Vikten skenar åt fel håll.
Får inte tag på min läkare för att få någon form av besked.
Gråter ofta.
Humöret svänget.

Nä. Någon muntergök är jag inte just nu.
Därför är mina besök på bloggen lite sporadiska.
Känner att jag bara deppar och gnäller....

Just nu vill jag bara veta.
Hur det ligger till. Hur illa det är.
Vad som är nästa steg.

För att jag är sjuk tvekar jag inte om en sekund.
Det handlar bara om hur illa det är.

Förra gången jag fick mitt cancerbesked fanns det inte på kartan att jag inte skulle bli frisk.
Kanske var jag bara naiv, eller okunnig, eller i någon form av förnekelse.
Men att jag inte skulle klara av det var jag egentligen aldrig orolig över.

Den här gången har jag en helt annan känsla i kroppen.
Det känns helt enkelt inte bra.

Måndag måste jag få tag på min läkare.
Orkar inte med denna ovisshet längre.
Om hon är fortsatt sjuk så får de helt enkelt skicka mig vidare till någon annan läkare.