kakanskilokamp

Enda fördelen med att brottas med sig själv är att man är säker på att vinna på ett eller annat sätt. Den här gången blev det en riktigt bra vinst.
Jag tog mig i väg på vattengympan i går kväll.
Det kändes riktigt bra.

Är nöjd och stolt över mig själv.
Hoppas och tror att det är början på en bättre trend.

Nu gäller det bara att få slut på ful-ätandet.
Är så förbannat godissugen hela tiden!

Sedan återstår baddräkts-eländet. Har fotfarande inte hittat en baddräkt som jag trivs hundra i. Den jag har nu är lite för liten, så det känns som att sömmarna ska spricka när som helst. Visserligen hoppas jag att det problemet ska lösa sig av sig självt, men just nu är den inte rolig att ha. Såg något på Kapp-Ahl och XLNT häromdagen som jag tror att jag ska testa.

För med en ny baddräkt som dessutom känns bekväm och rolig att ta på sig, blir det nog ännu lättare att ta sig i väg på fler träningspass.

Är inbokad både lördag och söndag. Räknar med att genomföra åtminstone en av dem.

Sitter och dividerar med mig själv. Har ett träningspass inbokat i kväll, men just nu har jag ingen lust alls. Vill bara hem och slänga mig i soffan. Och onsdag är det dessutom, bästa tv-kvällen med både Lost och Men In trees och Greys Anatomy...

Om jag flyttar träningen till i morgon, då kanske det är okej?
Eller blir det bara en till ursäkt för att hoppa över träningen... risk för det.
Å andra sidan så är jag trött efter att ha sovit halvrisigt i natt.
Å andra sidan så åt jag chips i går kväll och behöver mer än någonsin motionera och få igång träningen igen.

Vem som vinner brottningsmatchen? Just nu har jag ingen aning.
Jag har ett par timmar på mig och lär fortsätta att vela in i det sista, om jag känner mig själv rätt.

Var ledig på förmidagen och gick på stans ett par timmar med en kompis.
Hon ville äta lunch på McDonalds.
Eller något annat ställe med hamburgare.

Jag sa nej.
Så vi delade på oss och åt snabblunch på varsitt håll.
Jag åt en kycklingwok med mycket grönsaker.

Känner mig faktiskt lite duktig.

Det gäller att glädjas åt de små framstegen.

Okej. Jag deppar. Så är det. Inte kul. Men vad fan gör man.

Som jag ser det har jag några alternativ just nu.
Antingen ger jag upp och lägger ner hela min dröm att gå ner i vikt. Slutar bry mig, slutar ha dålig samvete.
Eller så fortsätter jag att försöka. Med risk för fortsatta bakslag.

Egentligen finns det inte något alternativ till att fortsätta försöka. Att ge upp vore att ge upp mig själv.

Men motivationen finns inte där just nu.
Så jag fejkar.
I stället för att sitta still och vänta på motivation och inspiration så låssas jag som om jag vill och vet vad jag gör. Jag ska sluta att känna efter så mycket. Det är dags att agera i stället.

Motivation, lust och engagemang till ett personligt viktminskningsprojekt sökes.
Även en genväg är intressant, även om jag inte riktigt tror att det finns.
Finnes: Kvinna närmare de 40 som är på väg att tappa sugen och inte riktigt vet hur hon ska hitta igen sitt go och flow.
Alla idéer mottages tacksamt.

Svar till "less på mig själv och snart desperat".

Hur jag än vänder och vrider mig så blir det oftast samma sak varje vecka.
Jag får inte riktigt till det här med träningen.

Jag vet att mycket beror på att det är så osannolikt halt just nu så jag inte vågar vara ute och promenera, men det är inte hela förklaringen. Nästan varje vecka händer samma sak, jag har i början av veckan alla ambitioner men sedan rinner dagarna iväg utan att jag gör så himla mycket.

Måndag tycker jag är okej att ha som en vilodag, dels är det väldigt mycket folk på Iksu då, dels har jag tränat rejält på söndagen allt som oftast.

Tisdag jobbar jag lite konstiga tider, vilket brukar ställa till det. Men sedan finns inte några ursäkter. Mer än att det alltid brukar ha en förmåga att dyka upp andra saker. I kväll ska jag gå ut och fria en kompis som fyllt år. I morgon ska jag troligtvis på bio för att se en film som sedan slutar gå. Och fredag kväll, då är det ju helg. Då vill jag äta en god middag med goda vänner och bara slappa.

Sedan kan det väl finnas tid för ett träningspass eller två på helgen. Sedan börjar det om igen.

Finns det diciplin att köpa på burk någonstans?

Ville egentligen smita från dagens måndagsvägning.
Men skärpte till mig och klev upp på vågen.
124,5 kg.
En ökning med ett halvt kilo sedan förra vägningen för två veckor sedan.
Väntat - med tanke på hur illa jag ätit och lite jag motionerat.

Har dessutom hunnit med att bli osams med chefen en vända på jobbet nu på morgonen och sedan gråtit en skvätt inne på toaletten.

Ingen bra start på denna måndag.

Jag ger upp alldeles för lätt. När jag får en motgång, eller egentligen bara något som stör min planering, så har jag alldeles för lätt att helt strunta i mina mål och ambitioner. En liten skitsak på jobbet, eller en förflugen mening från en kompis, kan betyda ett glasspaket eller en påse chips i stället för ett motionspass.

Jag pratade med min terapeut om detta häromsistens.
Och hans råd är att jag ska dra isär mina känslor.

Som det är nu så låter jag mig luras av mig själv. Mitt känslominne spelar mig ett spratt. Känner jag mig besviken, så kommer all gammal besvikelse med på köpet. Ouppackat bagage som jag bär med mig nästlar sig in i mitt medvetande, och plötsligt så blir den där lilla saken megastor. Ytterligare ett bevis på att det inte är lönt. På att jag inte är värd att må bra. På att jag kommer att misslyckas igen.

Jag måste lära mig att ta en sak i taget, ta var sak för sig. Jag måste jobba vidare med mitt bagage och de problem jag bär med mig. Men det är en egen resa. Att få vardagen att fungera på ett hälsosamt sätt är en annan resa. Den delen kan jag klara av utan att behöva belasta mig med hela mitt livs historia. För om varje litet steg i mitt mål att gå ner i vikt är ihopkopplat med mitt bagage, då blir det helt enkelt för tung börda här och nu.

Var sak för sig.
Dra isär mina känslor.

Jag har plockat fram min favorit-kylskåpsmagnet till hedersplatsen igen.

Det är fortfarande halvknaggligt. Inte katastrofdåligt, men inte bra heller.

Jag ska lyfta mig i håret. Skärpa till mig. Börja om. Hitta tråden. Och allt vad det nu heter.

Jag börjar i morgon. Unnar mig en sunk-dag till där jag tycker synd om mig själv och håller huvudet under täcket. Sedan får det vara nog för den här gången.

Därmed basta!

Nä, är fortfarande rätt så låg. Just nu går det mesta trögt. Kämpar med att inte frossa loss i glass och choklad och klarar det hyggligt. Försöker hålla någorlunda vettig matordning trots att energlinivån är på noll.

Hoppade över träningspasset i går.
Har ny vattengympa inbokad i kväll.
Ska försöka gå.
Tror att det skulle göra mig gott.

Men helst vill jag bara hem och krypa i sängen och dra mitt täcke långt över huvudet och bara försvinna.
Vet inte riktigt varför det är så just nu, men motigt är det.

Jag går som sagt på line dance. Har inte riktigt förlikat mig med den tanken, men så är det. Fyra söndagar har det hunnit bli. Själva musiken, country, har jag väl inte så mycket till övers för. Inte heller den hurtfriska tonen och glada tillropen som hör till line dance.

Men det är bra motion.
Det hjälps inte.

Att röra sig till musik är tusan så mycket mer effektivt än att traggla på på egen hand. Därför gillar jag vattengympa bättre än styrketräning, och line dance är bättre än att vara ute och gå i halkan som är nu i vinter.

Jag är den enda riktiga tjockisen i gruppen. Men det är jag rätt så van vid, så brukar det se ut när jag är och vattengympas också för det mesta. Varje danspass håller på i 1,5 timme och det är knappt att jag orkar. Vissa danser går riktigt fort och som det är nu så tar konditionen slut snabbare än muskel-orken.

Känner också att jag inte är så smidig som jag skulle behöva vara för att klara av alla stegen galant. Men både smidigheten och konditionen blir förhoppningsvis bättre under våren...

Men det som kanske är mest jobbigt är att jag tycker det är smått pinsamt att jag går på line dance. Vill verkligen inte att så många ska veta om det. Har bara berättat det för mina två närmsta vänner, och det mot dyrt och heligt tysthetslöfte. Vet inte varför det är så, egentligen borde jag kunna stå för det utan problem. Men än så länge smusslar jag med mitt dansande.

Den senaste danse vi lärde oss heter Puch Duch och naturligtvis finns den att beslåda på fantastiska youtube.com.

Jag har inte haft några ord på ett par dagar.
När jag loggat in mig på bloggen har det bara varit tomt inombords.
Även om jag har haft mycket att skriva om så har orden inte funnits där.

Den här tomhetskänslan kommer över mig då och då. Jag har inte lärt mig att hantera den.
Jag känner mig plötsligt så otroligt ensam och tom.
Då äter jag.
Det fyller i varje fall något slags tomrum. Även om det inte fylls med positiva känslor, så fylls det.

Egentligen är jag inte en ensam person. Även om jag lever själv så har jag många människor runt omkring mig. Jag har vänner, bekanta, arbetskamrater och familj. Men ensamheten kan ändå ta över. Tomrummet växer inom mig och tränger undan alla positiva tankar, alla ambitioner och goda föresatser. Med tomheten följer en känsla av likgiltighet, och jag tror att det är den värsta av alla känslor. Den är bara stum. Den säger "det är inte lönt" och lägger en gammal våt filt över mitt inre.

Det är lustigt hur snabbt energinivån kan sjunka till ett minimum. Hur det kan svänga från dag till dag.
Jag vet inte vad det är som är min trigger för den här känslan, vad det är som gör att tomrummet plötsligt får näring och möjlighet att breda ut sig.

Jag letar. För när jag hittar påknappen, då kanske jag kan lära mig att slå av den.

Tills jag hittar den så får jag trösta mig med att det hittills alltid har gått över. Dåliga dagar har följts av bra dagar.
Jag kämpar mig tillbaka till den röda tråd som är min bas. Äta frukost. Motionera. Matsedel. God sömn.
Tillslut så vänder det.

Det är bara att erkänna. Jag var så inställd på att ta mitt äpple i stället för en andra semla i går kväll.
Men när fatet dukades fram och kollegorna mmm:adre i kapp om hur god den var, ja då klarade jag inte av att stå emot.

Inte bra.
Men inte katastrof. Jag står och faller inte med en extra semla.

Den svåra utmaningen ligger i stället framför mig nu när jag ska ut på en snabbresa. Åker i eftermiddag till Örebro för att vara med på ett sammanträde där. Tillbaka i Umeå torsdag kväll. Först flyg, sedan tåg. Och att resa och stressa och passa tider brukar vara en genväg till godiskiosken... Jag tror att det stora problemet egentligen är att jag slarvar med mina regelbundna mattider och mellanmål när jag reser. Därför blir jag så sugen. Så det gäller att hålla fast vid rutinerna även när det inte är som vanligt runt omkring.

Dessutom blir det lite svårt med motionen när jag är på resande fot. Hoppas dock att vädret är bra i Örebro så jag kan ta mig en morgonprommenad i morgonbitti. Annars får jag vänta tills fredag med mina träningspass...

Jag älskar semlor. Hjälp så gott det är! Gärna med varm mjölk och kanel, som hetvägg. Eller en riktigt färsk semla med nästan rinnig mandelmassasmet innuti.

Eftersom det är fettisdag har jag unnat mig en semla. Vi fick till eftermiddagsfikat på jobbet, och jag hade redan innan dagen började bestämt mig för att äta en semla i dag. Problemet är att jag gärna äter tre, fyra semlor på en dag om jag bara kan...

Hittills har det bara blivit en, fastän jag haft chans till fler. Direkt efter eftermiddagsfikat skulle jag i väg på en grej med jobbet, och vad fanns där - jo semlor. Men jag sa nej tack, jag har nyss ätit en. Duktigt kakan.

Problemet är att det kommer en till chans, kvällsfikat på jobbet. Även om semlorna i första hand är till för de som inte fick på dagen så finns det så det räcker och blir över. Jag vet hur lockande det kommer att vara. Men jag ska försöka stå emot. En semla räcker. Den var god. Jag njöt av den, och ska inte sluta dagen med en dåligt-samvete-bismak på min semla....

Jag tar ett äpple i stället.

Vägde mig i morse utan några större förväntningar. En sjukvecka har inneburit minimalt med motion och ett antal skålar glass.

Men vågen var snäll. 124 kg blankt.
- 2 kg sedan omstarten för tre veckor sedan.

Grattis till mig.

Men i dag har jag bakat ett underbart matbröd. Mörkt, musigt och nyttigt. Fullt med fibrer och nyttigheter som solroskärnor och linfrön. Och det bästa av allt - busenkelt. Här behövs ingen matberedare. Ingen jäsning. Bara blanda ihop det hela i en stor bunke och häll över i formar. Sedan sköter det sig själv. Jag var full av förväntan när jag provade resultatet till mitt kvällsfika. Lite orolig för att det skulle vara tort och tråkigt - men tack och lov så lever receptet upp till förväntningarna.

Receptet har jag fått av en arbetskompis som jag tror har tagit det ur Allt om mat i sin tur. Du hittar receptet sist i bloggen.

Förutom att jag uträttat stordåd vid spisen så är jag nöjd med min söndag. Frisk, tack och lov! Så det bidde en prommenad på eftermiddagen medan det fortfarande fanns en sol uppe, och sedan 1,5 timmes linedance på kvällen. Dansandet går riktigt bra, är urjobbigt men samtidigt kul. Tror att jag ska ta min stegräknare nästa gång så jag får veta hur mycket jag rör på mig egentligen. Det känns i kroppen efteråt, jag lovar.

Ny vecka. Matsedeln är gjord. Veckosalladen finns i kylen. Träningspassen inbokade.
Nu kör jag!


Till två bröd:

6,5 dl grahamsmjöl
1 dl vetemjöl
2 dl rågkross
2 dl solroskärnor
1 dl linfrö
2 tsk salt
2 tsk bikarbonat
2 dl (1,5) mörk sirap
1 liter filmjölk

* Sätt ugnen på 175 grader. Blanda de torra ingredienserna i en bunke.
* Tillsätt sirap och filmjölk och arbeta snabbt ihop till en lös deg.
* Häll degen i två smorda avlånga formar (ca 1,5 liter stora).
* Grädda i nedre delen av ugnen cirka 1,5 timme. Låt bröden stå kvar i formarna cirka 5 minuter innan de stjälps upp och får kallna på galler.

Jag längtar efter barn. Det är inte en längtan jag pratar särskilt mycket om, det är inte många av mina närmaste som vet om det. Men jag har nog i halva mitt liv längtat efter ett barn. Jag har i många år sett framför mig en bild av mig själv som mamma, som gravid, som strålande lycklig efter en lyckad förlossning, som lekande småbarnsmamma, som ansvarsfull förälder.

Bilden har funnits med mig i många år, och den är svår att ändra på.

Men verkligheten är något annat. Jag var allvarligt sjuk för några år sedan, och kan inte längre få barn. Det är kalla fakta. Även om jag logiskt vet att jag inte kan få ett biologiskt barn så är det svårt att släppa den drömmen. Men med tiden har den drömmen sakta bytts ut mot en annan. Barn kan jag ju fortfarande få. Nu har jag i stället en bild av att hämta hem en liten flicka från ett land långt borta. En liten människa som behöver just mig, som söker en förälder att dela sitt liv med på samma sätt som jag söker ett barn att dela mitt liv med.

För att få ett biologiskt barn ställs det inte några andra krav än att det rent fysiskt ska fungera. För att adoptera är det betydligt hårdare krav. Och det är rätt, missförstå mig inte. Det är rätt att kräva mycket av en vuxen människa som vill ta ett barn från sitt hemland, från sitt ursprung, och ge den ett helt nytt liv i en helt ny värld. Jag är rätt så övertygad om att jag uppfyller kraven. Utom på en punkt. Jag väger för mycket. På tok för mycket.

Jag måste helt enkelt gå ner i vikt för att klara den läkarundersökning som ska godkänna mig som adoptivförälder. Mina värden är bra på alla punkter utom just vikten och därmed ett för högt blodsocker.

Det här borde vara en enorm drivkraft och sporre för mig. Men i stället blir det tvärt om. För varje misstag jag gör, så ser jag min dröm halka i väg lite längre bort från mig. För varje framsteg jag gör så har jag ändå en röst inne i mitt hjärta som säger "inte tillräckligt bra" vilket gör det svårt att hålla  uppe entusiasmen. Jag är inte redo att ge upp min längtan än, men samtidigt får jag just nu inte ihop det.

Jag måste hitta ett sätt att göra min längtan till en positiv drivkraft, i stället för ett måste som bromsar mig. Samtidigt måste jag hitta motivationen i mig själv - att jag vill gå ner i vikt för min egen skull - så mitt livsstilsprojekt inte står och faller med möjligheten att få adoptera. Just nu snurrar tankarna på och jag försöker få en reda i röran.

När jag kom tillbaka till hälsohemmet för några veckor sedan och var deppad över att jag gått upp igen så sa en klok person att det har ju bara gått några månader. Ditt projekt löper över flera år. Och någonstans tror jag att det är där jag måste landa. Jag ska titta två, tre eller fem år fram i tiden. Hur ska mitt liv se ut då? Det är den bilden jag måste hitta, det är där min dröm ska ligga. Den börjar att få konturer. Och den bild jag har börjat skissa i mitt inre består av två personer. Jag hoppas att den ser ut så även när den är färdigmålad.