kakanskilokamp

Varje dag är ett nytt försök att göra den lite bättre än gårdagen.
Det har inte gått så bra.
Men jag gör i varje fall ett försök.

Hela veckan har varit full av en känslomässig berg- och dalbana.
Strul på jobbet.
Strul privat.
Strul med mat.
Strul med livet.

Börjar ändå känna mig mer redo att göra något så jag får resultat på vågen igen.
För nu går det snabbt åt fel håll.
Men behöver någon dag av gruvande/funderande/insikt innan jag är framme vid vändpunkten.

Fortsätter söka efter motivation och balans.
Klarade mig hyfsat genom resten av helgen, men är långt i från tillbaka på banan.

Och i dag så är det "stökigt" på jobbet, förändringar som jag inte gillar som direkt berör mig och min tjänst...

Hade så smått planer på att försöka mig på en ren kur-period igen, för att få ett avstamp, men känner just nu att det verkligen vore dömt att misslyckas. Hela jag är i för stor obalans just nu.

Så jag fortsätter att hanka mig fram.

Varje dag utan att överäta är just nu en framgång.

Är så förbannat less på mig själv att jag är så skör, och att jag ramlar i diket så snabbt, så djupt, så hårt.

Famlar just nu.
Frossade loss ännu mer torsdag kväll.
Bestämde mig sedan för att börja skriva i min lilla bok, om allt det där som ligger och trycker.
Skrev och skrev.

Sov sedan jättedåligt.
Mådde dåligt över allt jag proppat i mig.

Vaknade med huvudvärk.
Som blev migrän = hem från jobbet, illamående, grus i ögonen, bultande huvud.

Jag är mitt eget kretslopp.
Det jag stoppar i mig får konsekvenser för hur jag mår.
Hur jag mår får konsekvenser för vad jag stoppar i mig.

Så varför försöker jag då "bota" att jag mår dåligt med att stoppa i mig mer dåligt?

Har haft två riktigt dåliga dagar.

Tisdag kväll. Fick riktig kakfrossa. Och klarade inte av att stå ut den här gången. Så jag åt massa onödiga kakor. Och lite glass slank ner av bara farten.

Onsdag. En dag på resande fot. Med massa mat, fika, mera mat, ett till fika. Och choklad på flyget hem.

Torsdag. I dag ska jag till min konsulent och väga mig.
Shit.
Vilket misslyckande den här veckan har varit.
Vill inte.
Hatar när jag faller igenom på det här sättet.

Kakan - frestelser: 0-6.

Ny match börjar i dag.
Revanch?

Klarade av att stå ut i går.
Gick inte till affären för att köpa något onyttigt.
Vände inte upp ner på skafferi & kyl för att rota fram något ätbart.
Stod bara ut.

Det gick.

Just att stå ut är något jag måste bli bättre på. Min första instinkt är alltid att försöka bli av med obehagliga känslor och tankar. Så därför äter jag. Först tar det bort känslan, sedan får jag något annat, vant och "tryggt" att fokusera på i stället - känslan av att vara fet och misslyckad och värdelös. Den kan jag, den känner jag igen.

Så konstigt.
Att jag hellre lever med den känslan än konfronterar mig med andra känslor och tankar.

Berättade för ett par bloggar sedan om min nya bok där jag ska skriva ner allt gammalt skräp som ligger och pyr inom mig. Har inte orkat ta tag i det där ännu. Men det pockar på. Ska snart. För det är något jag måste igenom.

I dag har det funkat bra med mat: tre pulver, en lunch bestående av fisk & grönsaker i ugnen. Och massa vatten.

I dag har jag använt all min viljestyrka för att hindra mig själv från att gå över till affären och köpa massa onyttiga saker att trycka i mig. Längtar, längtar tills klockan är 22 och närbutiken runt hörnet stänger. För då är som möjligheten borta...

Födelsedagskalas i går gick väl så där. Smakade av tårta, kaka och lite snacks efteråt. Må så vara. Men tjuvåt lite i köket när ingen annan såg.
Inte bra...
Framför allt smygandet oroar mig.

Vet redan nu att det inte blir någon bra invägning på torsdag, och då kommer alla ge-upptankar direkt. Om det nu ändå är en dålig vecka, varför inte få lite valuta för dålighetera och frossa loss lite? Så går tankarna, och jag vet att det är fullständigt ologiskt men det känns inte så.

Konstigt att jag som har så svårt att visa och uttrycka mina känslor låter mig styras så mycket av dem.

Har slängt kläder in och ut ur garderoben i en halvtimme nu.
Ska bara i väg på ett enkelt födelsedagsfika, bara folk jag känner, och inget tillfälle då jag ska vrål-klä-upp mig. Men lite födelsedagsfin vill jag ju vara...

Och vad jag än tar på mig så känner jag mig missnöjd.

Jag är så oproportionelig i kroppen! En gigantisk bilring ovanför naveln som ställer till det, en valk som svämmar över byxorna och gör att allt blir oformligt och ser ut som mindre tält.
Det är inget kul.
Det gör att det är så svårt att känna mig glad över den viktnedgång jag faktiskt gjort. För jag känner mig inte fin, känner mig inte mindre, känner mig inte smalare.

Det är en stenig väg som jag vandrar, och i dag är det en stor sten som jag stöter i.

Appropå gupp på vägen. I går kväll fick jag ett litet tröst-ätaranfall och köpte en Rocky road på affären. Den åts upp till idol.

Inte så bra. Men å andra sidan, det blev bara den. Inte något vanligt frossande där en bytta glass följs av en påse ostkrokar, ett kakpaket eller massa choklad. Nu åt jag min glass, blev mätt och däst på den, och nöjt varje sked.

Men i dag, när jag svurit över spegelbilden, så känns den extra onödig den där glassen.
Inte för att det hade gjort någon skillnad i kväll.
Men ändå.

Vill att den här resan ska vara färdig snart.

Så här ser min blogg ut som ett ordmoln.
Med hjälp av Wordl har jag tagit fram bilden av min blogg, och de ord jag använder mest (småord är bortrensade). Den här bilden gäller för bloggen mellan maj och november.

Är själv lite förundrad över att ska verkar vara det mest använda ordet. Tillsammans med lite, bara, bra, vill och går.

Egentligen ganska positiva ord.
Det syftar framåt.
Jag ska.
Det går.
Bra.
Vill. Bara lite.

Hur ser din blogg ut?

Dagens vägning avklarad.
Drygt ett kilo minus.
Härligt.

På en månad har jag ett totalt minus på 5,2 kg.
Bra jobbat.

Men jag blundar fortfarande för vågen. Vill inte se hur mycket över 100 jag ligger, även om jag har en rätt bra aning om ungefär hur det ser ut...
Lite barnsligt att göra så, men just nu funkar det och därför är jag rädd för att ändra på det.

Steg för steg arbetar jag bort alla nya pluskilo som jag åt på mig under sommaren och början av hösten.
Men det är tusan att det är så mycket svårare att få snabba minus än snabba plus!

Kände att det skulle vara ett minus den här veckan, för det har gått bra och jag har skött mig. Enda undantaget var gårdagen då jag var en heldag i Stockholm med gratis flygplansmat, arbetslunch, fikabröd och fel mattider över lag. Men jag överåt inte. Jag köpte inte massa choklad på flygplatsen vilket jag annars alltid brukar göra.
Så jag försöker vara nöjd med det ändå.

Nu försöker jag hålla samma stil den vecka som kommer, till nästa torsdagsvägning. Tre pulverpåsar om dagen, ett mål mat och någon frukt eller hårdbrödmacka där emellan. Och så givetvis promenader!

I morgon väntar en liten prövning.
Ska till Stockholm över dagen, och jag och resor brukar inte vara en så bra kombination.
Dels blir det en tidig morgon, vilket gör att mattiderna blir uppåt väggarna.
Dels brukar jag bli så himla sugen på godis (choklas!) när jag reser....

Min plan är att äta en pulver på morgonen, ta lite frukost på planet så jag inte förgås av hunger, och sedan komplettera med en frukt under förmiddagen.
Lunch äter jag med de jag ska träffa i Stockholm, och på eftermiddagen tar jag en pulver som vanligt.

Hoppas att det räcker för att hålla mig mätt och glad genom dagen!

Ska försöka låta bli fikabröd och andra fallgropar som kommer dukas upp under dagen.

Ser för övrigt med spänning fram emot torsdagens vägning.
Det borde bli resultat nedåt nu!
Många promenader, och en hygglig matordning.
Har torsdagsvägningen som motivation med mig under morgondagen när chokladsuget sätter in där på flygplatsen.

Något helt annat:
har gjort ett jättefint tankemoln över min blogg som jag hoppas jag kan visa snart. Måste bara komma på hur jag får in bilden från webbsidan till bloggen. Klurar på det. Teknik är inte min starka sidan...

Jag har köpt en ny, fin anteckningsbok.
Fina blad, ett omslag i grönt som gör mig glad.
Här ska jag skriva ner mina skamligheter och hemlighter.

Jag har skrivit orden på andra bladet, följt av "tankar och rädslor som skaver och stör".

För det är vad det handlar om. Saker jag bär inom mig som då och då lägger ett lägligt krokben för mina goda ansatser. Stör när jag minst av allt behöver det. Det där som triggar igång alla negativa känslor i stil med "jag är inte värd, det är inte lönt" och får mig att gå till chipshyllan, chokladavdelningen eller glassboxen i butiken och bunkra upp.

Jag har så svårt att prata om dem. Några av dem har jag vågat lyfta fram i ljuset hos min terapeut, här på bloggen eller inför en god vän. Men de flest av dem ligger kvar innombords. Och det värsta är att själv inte riktigt har koll på dem fullt ut.

Så därför måste jag börja vädra.
Om inte annat så inför mig själv, för att sortera  vad det är för saker som jag har sopat under mattan. Först när jag vet vad de är så kan jag gå vidare. En del kan jag säkert städa bort ganska enkelt, om jag bara hittar åt dem. Andra blir säkert jobbiga att ta itu med.

Den nya, fina anteckningsboken är i varje fall en bra start.
För om jag börjar ge mina skamligheter och hemligheter ord så blir de kanske inte så hemliga och skamliga längre. Men det är svårt att vara så rädd för sina egna känslor och tankar, och framför allt för andras reaktioner på mina känslor och tankar.

Är så himla trött i kväll.
Var ute med några kompisar på krogen i går, och det blev sent, och som alltid när jag dricker minsta lilla alkohol så vaknar jag supertidigt.

Är för en gångs skull nöjd med min helg.
Först lite shopping på lördagen, blev ett par nya byxor från KappAhl, och till min stora förvåning och glädje funkade det med storlek 44. Stretchtyg - och de sitter som slickade - men ändå. Det gjorde min dag!
Utekväll med två kompisar, och det funkade bra. Åt en Ceasarsallad, och såg till att två glas vin räckte hela kvällen.

I dag en slöardag, med en promenad med kompisen AK på eftermiddagen.
45 minuter.

Känns skönt att jag har kommit i gång att promenera.
Känner mig peppad att fortsätta.

Tack för peppande ord om chips-kommentaren.
Har lyckats att inte grubbla en massa över det i helgen, utan försöker hålla det lite ifrån mig.
Ingen idé att grubbla över om det låg något bakom eller inte... men jag känner samtidigt att om det kommer ett bra tillfälle så ska jag försöka ta upp frågan. Inte för att anklaga eller kräva en förklaring, men försöka berätta att det här med att tröstäta och överäta är något som jag brottas med, och jag behöver stöd och uppmuntran, och inte skämt och pikar...

Att bli mer öppen med de människor som känner mig och finns runt omkring mig är ett måste, och något jag hela tiden brottas med. Det är svårt, när man som jag i så många år levt efter devisen att inte vara till besvär, inte sticka ut, inte visa sig sårbar.