kakanskilokamp

Nä. Livet är inte särskilt kul just nu.
Är i en rejäl svacka.
Sitter mest i soffan och tittar på massa tv-program.
Och tänker deppiga tankar.

Hade kommit i gång och prommenera, men nu tar jag mig inte ut.
Fastän solen skiner och jag är ledig hela dagarna.

På måndag ska jag börja jobba.
Just nu känns det overkligt.
Vill bara dra täcket över huvudet.

Förstår att det inte är konstigt att det kommer en reaktion, efter den tuffa behandlingen. Nu när behandlingen är över finns det som inget att hålla fast i längre, och jag känner det stundtals som om jag är i fritt fall. Vet inte var och när jag landar.

Var på vårdcentralen i går och fick min venport spolad. Bad dem kolla mitt blodvärde samtidigt, eftersom jag hoppades att förklaringen till min trötthet och passivitet skulle finnas där. Blodvärdet var lågt, men inte extremt lågt, utan ungefär lika lågt som jag legat genom hela behandlingen. Läkaren på VC tyckte ändå jag skulle ringa min läkare på onkologen för att diskutera det, men jag har inte tagit mig för det heller.

Jag måste försöka ta mig ut i dag.
Lite sol kanske kanske göra skillnad.
Att sitta i soffan med deppiga tankar gör i varje fall inget bättre. Ändå är det just det jag väljer om och om igen.

Varför är det så svårt att göra det som är bra för mig, när jag så väl vet vad jag behöver?

Hej.
Nä. Jag har inte försvunnit.
Men plötsligt tog orden bara slut.
Visste inte vad jag skulle skriva.
Tyckte inte att jag hade något att säga längre.

Det blev som om jag hamnade i ett vaccum. Sista behandlingen gjort. Jaha. Och nu då?
Vad finns det att säga?
Jag är fortfarande för "sjuk" för att på allvar ta tag i viktminskningen.
Men inte under behandling längre. Utan någonstans mitt emellan.

Så därför "glömde jag bort" bloggen ett tag.

Men nu börjar orden komma tillbaka.

Jo. Jag mår rätt bra, tror jag. Blir piggare och piggare för varje dag. Har till och med kunnat börja vara ute och prommenera. Inte riktigt varje dag, men nästan. Och korta sträckor. Men ändå.

Försöker nu hitta något sätt att förhålla mig i detta vaccum. Denna väntan på nästa utvärdering som sker först i december. Ska jag vara frisk nu? Eller i varje fall leva som frisk? Eller som sjuk? Eller vad?
Tanken är att jag om en vecka ska börja jobba halvtid. Förhoppningsvis orkar jag det, och förhoppningsvis så blir det då lite enklare att hitta min plats i detta intet. I varje fall kan jag nu sätta ord på det. Det har jag inte kunnat på ett par veckor. Det gäller att ta vara på varje litet framsteg.

Kram.

Har precis sett det första avsnittet av Biggest Loser Sverige.
Jag har i flera år följt den amerikanska versionen och tyckt om serien.
Varit imponerad över hur kraftigt överviktiga människor jobbat sig igenom sin övervikt och övervunnit enorma hinder. Och framför allt gått ner i vikt.

Men jag är besviken på den svenska versionen.
Visst. Det är kittlande att se så överviktiga människor ta itu med sina kilon, ge gärnet i träningslokalen och gå in helhjärtat för en stor förändring.

Men jag saknar värmen och hjärtat.
Den omtanke och värme som finns i den amerikanska versionen saknas i den svenska.
Där bryr sig tränarna och programledaren verkligen om personerna, och framför allt finns en insikt om att det finns bakomliggande faktorer till att en person dragit på sig en kraftig övervikt. Där jobbar de med hela människan, från första timmen.

I stället får vi en kall programledare som undrar "hur kunde du låta det gå så här långt?". Och "ni har alla nått botten nu".

Det kändes så kallt. Så beräknande. Så utan empati.
Att vara kraftigt överviktig är en sjukdom som sitter lika mycket i huvudet som i ett känslomässigt beteende.
Den insikten saknade jag i Biggest Loser Sverige.

Vad tycker du?

Så nu är den gjort.
Cellgifter #8.
Sista.
I varje fall för den här gången.

Hur det än blir i framtiden så just nu känns det så himla skönt att inte behöva livet i tre-veckorscykler längre.
Ser nu fram emot att håret ska börja växa. Att få tillbaka ögonbryn och ögonfransar. Att få tillbaka ork.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på hur osäkert allt är.
Läkarens ord att jag inte kan räkna med att bli helt cancerfri finns i bakhuvudet hela tiden.
Att jag får räkna med att det kommer tillbaka, men att det förhoppningsvis kan dröja år innan jag är där igen.
Som en tidsinställd bomb i kroppen, som jag får lära mig att leva med.

Om allt nu går som det ska blir nästa anhalt en ny undersökning om tre månader. Då kan jag få lite mer besked om hur bra den här behandlingen tagit, och om cancern verkar hålla sig på sin plats tills vidare. Så i stället för tre-veckorscykler så kommer mitt liv framöver att handla om tre-månaderscykler.

Men nu tänker jag fira.
I helgen har jag bjudit hem vänner, vi ska fira min födelsedag i efterhand med surströmmingsskiva.
Ser så fram emot det.

Så är undersökningen avklarad.
Allt gick bra.
Är som alltid trött och lite groggy efteråt. Märkligt. Man är sövd mindre än en halvtimme, men det tar på ändå.

Träffade min läkare efteråt.
Hon sa att det ser bra ut när det gäller lymfkörtlarna, däremot var det svårt att känna någon större skillnad på själva huvudtumören i underlivet. Hennes känsla är att den minskat, men inte så mycket. Men den har i varje fall inte vuxit, och det menar hon är bra.

Däremot var det lite si och så med mina blodprover.
Har för högt krea-värde, vilket har att göra med njurarna. Troligtvis är det en rest av den blodförgiftning och njurbäckeninfektion jag har haft. Men när värdet är för högt så kan jag inte få behandling.

Nu hoppades hon att det skulle rätta till sig om jag ser till att få i mig rejält med vätska. Så jag fick två påsar dropp på sjukhuset, och order att dricka ordentligt hemma. Tidigt i morgonbitti ska jag ta om provet, och om det sjunkit så blir det behandling i morgon.

Vill så gärna göra bort det.

Däremot så blir det mer och mer tydligt för mig det läkaren sagt förut, att jag inte kan räkna med att bli botad den här gången. Utan att det handlar om att hålla sjukdomen i schack. Även om jag vet det, så är det svårt att helt ta in. Svårt att förhålla sig till.

Framför allt är det svårt att veta vad jag ska säga till alla som frågar om jag är frisk nu.

Jag är en otålig person.
Det vet ni som följer min blogg.
Så när någon ( i det här fallet en sjuksköterska på onkologen) säger att de ska ringa på måndag för att ge besked om när jag får göra min undersökning, då blir jag tokig när telefonen inte ringer.

Så i dag utnyttjade jag en kontakt jag har, en gammal bekant som jobbar som läkarsekreterare. När ingen hört av sig klockan tre på eftermiddagen slängde jag i väg ett mail till henne, och undrade om hon hört något. Då dröjde det bara en kvart, sedan ringde telefonen.

Så nu blir det undersökning i narkos på onsdag. Och preliminärt den sista behandlingen på torsdag.
Mer väntan med andra ord.

Vill ha det överstökat! NU!
Så jag kan börja må bättre så snabbt som möjligt.

Cellgifter är ett helvete, det tär på kroppen på alla möjliga otäcka sätt.
På grund av mitt mellanspel på sjukhuset så har jag nu fått en längre paus än planerat mellan mina behandlingar. Och genast ser jag hur kroppen repar sig. Små, små strån på ögonbrynen vill växa ut. Anar mer och mer hår på huvudet. Känner hur orken ökar från dag till dag.

Det känns tufft att "gå ner sig" som jag gör efter varje behandling en gång till. Men å andra sidan. Om det ökar chanserna för att slå ut denna hemska sjukdom, så får jag väl lov att ta det.
Men helst hade jag velat göra bort det i morgon. Och inte vänta ytterligare några dagar.

Känner hur jag blir piggare och piggare för varje dag.
Orken kommer tillbaka.
I går hade jag och mamma en städdag hemma hos mig. Visserligen gjorde hon det mesta, men jag orkade vara igång hela dagen - visserligen men en och annan kort vilopaus då och då, men ändå.

Det är lustigt, när man varit så trött så länge, så hinner man glömma bort hur det känns att ha ork och energi...

I dag ska jag en snabbis till sjukhuset för att ta blodprov. En efterkontroll av de heparinsprutor som jag nu tar.
Sedan hoppas jag att jag på måndag får besked om när jag får göra undersökningen och sista behandlingen. Vill få det bortgjort!

Annars blir det nog en lugn helg. Mamma åker hem på lördag, och på kvällen har jag bjudit över två vänner på middag.

Just nu är mitt stora problem att jag inte hittar någon höstjacka. Är helt utan! Eftersom jag gått upp i vikt det här året så passar inte den jag köpte förra året längre. Måste bara hitta något. Beställde en från Ellos som jag trodde på, men den var på tok för liten, trots att jag tog en storlek större än vad jag drar nu. Besvikelse.

Jakten går vidare. Hoppas att KappAhl eller någon annan kedja får hem något snart som funkar....

Min läkare var sjuk i dag.
Så det bidde ingen undersökning. Och därmed inget beslut om eventuell åttonde behandling.

Efter ett par timmars väntan fick jag åka hem från sjukhuset igen.
Nu formellt utskriven i varje fall.

Undersökning och eventuell behandling har skjutits upp till nästa vecka. På måndag ska jag få veta mer.

Är lite frustrerad. Var som laddad för att få göra bort det här i dag. Få ta sista behandling. Och sedan vända blad.

Fick i varje fall veta av en annan läkare att mina prover ser bra ut, att infektionen läker ut som den ska, att blodproppen verkar vara under kontroll. Låter bra. Ska nu äta antibiotika i fem dagar till, för säkerhets skull.

Har en riktig mitt i mellan dag.

Var på sjukhuset hela dagen i går, mesta tiden bara väntade jag på att få besked om jag kunde åka hem eller inte. Fick förnyad permission till slut. Fick inte veta något om resultatet från den nya skiktröntgen jag gjorde i går. Det får jag i morgon - då jag ska tillbaka till sjukhuset för att göra en undersökning i narkos.

I morgon kommer också mamma upp på besök några dagar.
Ska bli skönt att bli ompysslad.
Hoppas verkligen att jag får göra bort min sista behandling den här veckan också, så jag kan lägga det bakom mig. Min läkare sa att jag eventuellt får göra den redan i morgon. Hoppas det. Så jag kan bli utskriven sedan.

Allt har som snurrat runt sjukdomen och sjukhus den senaste veckan.
Längtar tillbaka till ett "vanligt" liv, så vanligt det nu kan bli med en cancersjukdom.

Tidigt, tidigt i morgonbitt (måndag) så åker jag tillbaka till sjukhuset.
Permissionen är över.
Nya prover ska tas för att se att blodförgiftningen verkligen gått tillbaka som den ska.
Sedan ska jag göra en ny röntgenundersökning av magen för att se att behandlingen av proppen har fungerat.

Det känns pirrigt, men ändå skönt att de håller noga koll på mig.
Tror och hoppas att svaren ska vara bra.

På tisdag blir det undersökning i narkos för att kolla upp tumören i underlivet.
Hoppas på ett bra svar även där.

Jag räknar kallt med att få permission mellan måndag och tisdag igen, men för säkerhets skull tar jag med mig för att stanna en natt eller två på sjukhuset. Utifall att. Om jag inte blir utskriven redan i morgon.

På onsdag kommer mamma upp.
Hon har frågat om hon ska komma tidigare, men jag tyckte att det inte var så mycket lönt medan jag låg på sjukhuset. Det är då bättre att hon kommer när jag är utskriven. Då visste jag inte att jag skulle få permission över helgen.

Det är kluvet det här med föräldrar. Jag ser fram emot att hon kommer och pysslar om mig, och om jag hade bett henne hade hon kommit betydligt tidigare. Men jag hade behövt be henne. "Du vet att jag kommer om du vill" har hon sagt flera gånger. Det känns både bra och inte, om du förstår vad jag menar. Bra att hon respekterar min åsikt och inte vill tränga sig på. Å andra sidan, någonstans skulle det ha känts skönt att hon bara släppte allt hon hade, satte sig på ett plan och kom utan diskussion.

Har känt det mer och mer under den här sjukdomen. Jag har många som ställer upp för mig, vänner, familj, arbetskamrater, ja till och med grannar som kan rycka in om så behövs. Men jag måste be om det. Be om hjälp. Säga till. Saknar så oerhört mycket att ha det där stödet som bara finns där utan att jag behöver be om det. Som bara ringer på dörren och säger att nu ska du inte vara ensam. Nu tar jag hand om dej ett tag. Som bara finns där utan frågor, utan diskussion, utan tvekan.

Ibland känner jag mig så bottenlöst ensam.

I dag fyller jag år.
42 hela år.
Hjälp. Hur hamnade jag där?

Det är hur som helst en mycket lugn födelsedag. Inget kalas eller så. Har sagt i från mig besök. Är rätt trött och medtagen fortfarande, och som sagt, så sent som i går trodde jag att jag skulle vara kvar på sjukhus över helven.

Lite firande blir det ändå. Ska åka på kinakrog med mina bästa vänner och äta middag. Sedan åker de vidare till en annan födelsedagsfest (en kompis fyllde år i går, och eftersom jag redan tidigt sagt till att jag funderade på att fira först nästa vecka, så lånade han min dag för sin fest) och jag åker hem till min soffa.

Känner att jag behöver vila och återhämta mig en hel del.
Det har tagit på kroppen, den här blodförgiftningen.
Och det vore väl konstigt annars!

Hur som helst var det underbart skönt att få sova i min egen säng i natt, och få sova en hel natt utan att bli väckt för prover och mediciner!

Har legat en vecka på sjukhus.
Är egentligen fortfarande inlagd, men har permission över helgen.

Vaknade i lördags morse med hög feber, 39,5 och mådde allmänt pyton. Ringde till onkologkliniken på sjukhuset, eftersom min läkare tjatat om att jag måste höra av mig så fort jag får över 38 graders feber. Det var bara att åka in direkt. Ner i en säng. Och i gång med en massa prover.

Jag var riktigt dålig, men fattade det inte själv. Låg bara och grät eftersom i lördags vad det min bästa kompis 40-årsfest. Jag försökte tigga till mig en permission redan samma dag av läkaren, men hon bara tittade på mig och sa nej.

Det visade sig att jag fått en riktigt elak blodförgiftning. Min snabbsänka var skyhög, 420 (ska vara under 10) och febern envist runt 39. Jag fick flera gånge feberfrossaattacker där jag bara låg och skakade, som värst i upp till en timme. Om jag varit trött och orkeslös i sommar så var det en västanfläkt mot hur jag mådde de första dagarna då det var en bedrift att ta sig upp ur sängen och in på toaletten....

Jag har nu fått antibiotika intravenöst i sju dagar, var åttonde timme, fram tills i dag med andra ord.
Mitt i alltihopa sjönk också mitt blodvärde till 88, så jag behövde två påsar blod också....

I måndags fick jag träffa min ordinarie läkare, och hon hade då nyheter från den röntgenundersökning jag gjorde förra fredagen. När det gäller cancern så ser det bara bra ut, det krymper för fillt där det ska. Däremot hade de hittat en propp i en njurven, och detta tror man hänger ihop med blodförgiftningen och en njurbäckeninflamation som man gissar är roten till den onda.

Så då blev det ytterligare behandling för att bli av med proppen. Kopplad till ett heparindropp dygnet runt och sedan provtagning var fjärde timme för att följa detta... Så det har blivit många väckningar på nätterna...
I tre dygn låg jag med heparindroppet.

Nu på måndag ska jag göra en ny röntgen för att få besked om proppen har börjat lösa upp sig.
Jag har nu fått lära mig att ge mig själv en fragminspruta med heparin i, för att kunna fortsätta behandlingen. Och den kommer att pågå i ca tre månader.

Gissa om det känns pirrigt med sprutorna. Men måste man så måste man. Och på något konstigt sätt så fixade jag det, trots att det kändes helt omöjligt när läkaren först sa det...

I dag hade också min snabbsänka sjunkit så pass mycket att jag inte behöver få antibiotikan intravenöst, utan kan ta tabletter. Så därför har jag fått permission över helgen. Känns så skönt att vara hemma!

Men jag är väldigt trött.
Och medtagen.
Så det blir inte många knop i helgen.
Men det är bara så skönt att vara hemma och framför allt att må så mycket bättre än vad jag gjorde i lördags.

Har varit på resande fot ett tag, framför allt hos mina föräldrar i Stockholm, så bloggen har fått vila en vecka.

Det blir mer och mer tydligt att orken inte finns där den brukar.
Jag älskar att gå och shoppa i Stockholm, har flera butiker som jag brukar försöka besöka när jag är där, och timmarna bara rinner i väg.

Nu blev det bara det allra nödvändigaste, med flera pauser och en tupplur hos föräldrarna efteråt.
Men tror det var lite bra att mina föräldrar med egna ögon fick se hur trött jag är. Det är en sak att säga det i telefonen, en annan att uppleva det...

I dag har jag varit på sjukhuset och gjort en ny skiktröntgen.
Först sitter man och dricker kontrastvätska i en och en halv timme innan, sedan ska det sättas dropp och pysslas. Så det tar sin tid.

På måndag är det nya provet och besök hos läkaren.
Då får jag veta hur röntgenundersökningen gick - det är den som ger besked om lymfkörtlarna har krympt eller inte.
Skönt att det är redan på måndag jag får besked, för det är riktigt nervöst att vänta.
Det känns som att det är lite "liv och död" över vilket svar jag får.

Tack till Marita, Helena och Vendela för fina och stöttande kommentarer.
Det bär genom de mest dystra stunderna.

Det känns nästan som om jag gått i terapi hela sommaren.
Följer serien In Treatment på SVT (oftast på SVT Play) som handlar om en samtalsterapeut och några av hans klienter.
Det är så himla bra!

Lågmäld, angelägen och känslosam.
Och fantastiska Gabriel Byrne i rollen som den komplexa,
empatiska terapeuten.

Eftersom jag själv går i terapi är det lite extra spännande att betrakta en terapisession lite utifrån. För man undrar alltid själv hur andra gör, hur deras relation till terapeuten är, och inte minst vad terapeuten tänker och tycker om sina klienter....

En av de återkommande klienterna i In Treatment är en ung tjej som heter April och hon berör mig extra mycket.
Hon har cancer, och brottas med frågor från om hon över huvudtaget ska gå igenom behandling till att inte vilja berätta för sina föräldrar och vänner till våndan över att behöva hjälp men inte veta hur hon ska be om det eftersom hon inte vill vara en börda...

Frågor som jag också brottas med.
Jag hoppas att April kommer fram till bra svar som jag kan "stjäla".

Hur som helst - rekommenderar In Treatment som finns från avsnitt ett på SVT Play.

Använder sjal mer och mer nu.
Har flera olika jag varierar mellan, både vanliga sjalar och bandanas som jag köpt på nätet.

Men jag känner mig inte riktigt bekväm i det.
Är så väldigt medveten om att jag inte har något hår.
Att jag har sjal som skriker "cancer".
Att det gör mig mer sjuk än vad jag är (eller rättare sagt mer än vad jag vill visa...)

Är det så?
Tänker du att den där personen har nog cancer när du ser en kvinna med sjal virad om huvudet?
Vad tänker du mer?
Eller noterar du det inte?

Det är så få som kommenterar att jag har sjal, och jag vet inte om det är bra eller inte. Några av mina närmsta vänner har sagt något i stil med "snygg sjal" eller sagt andra uppmuntrande saker, men de vet samtidigt hur jobbigt jag tycker det är med sjal och hur osäker jag känner mig, så jag räknar med att de ska peppa och stötta. Men andra, de säger typ ingenting. Och det gör mig osäker...

Just nu är det hur som helst för varmt för peruk, så det spelar ingen roll hur osäker jag känner mig - det blir sjal ändå.