kakanskilokamp

Dagens vikt: 97,2 kg.
Litet minus från i går.

Hade lite tjejkväll med AK och M i går, och jag unnade mig faktiskt både ett glas vin och en liten bit mörk choklad. Det kändes trevligt. Är samtidigt nöjd med mig själv för att jag utan problem avstod från att äta middag med dem (anslöt efteråt) och lät bli efterrättsglassen som senare dukades fram. Glass! Jag som älskar glass, hade nu inga problem att låta bli.

Det blev en del viktprat i går kväll, båda mina kompisar vill och behöver gå ner si så där 10-15 kg, och funderar hur de ska göra. Jag får mycket pepp och beröm av dem, men också en hel del frågor och kommentarer,:

"Men kommer du verkligen kunna hålla din vikt när du slutar med Cambridge?"
och
"Hur länge har du tänkt hålla på - va, till sommaren, men går det verkligen?"
eller
"Om du är så duktig hela veckorna kan det väl inte vara någon fara med en middag på helgen"
och
"Ett glas vin till kan väl inte spela någon roll, kom igen nu"

Jag vet att de menar väl, men det är inte kul att behöva förklara och försvara sig, och framför allt så är det inte roligt att känna sig som en tråkmåns. Inte så att det blir jobbigt eller otrevligt, de respekterar mina val absolut, men ändå...  Samtidigt tror jag att de börjar bli lite stressade av min framgång.

I dag ska jag ägna mig åt att plugga. Inser att jag måste börja så smått för att jag ska hinna med alla uppgifter och den litteratur vi ska ha läst till nästa träff på distanskursen om tre veckor. Vojne, vojne - jag har inte pluggat på 20 år så det ska bli spännande att se hur disciplinerad jag klarar av att vara.

Härligt!
Känns riktigt skönt, då jag tycker det varit mikrosteg på slutet, med tanke på att jag ändå kör cambridge och då borde få rejäl utväxling av kuren varje vecka.

Dagens vikt är 97,4 kg, och jag börjar så smått vänja mig vid att jag faktiskt är under 100 kilo.
Det här betyder också att jag i dag kan bocka av en liten milstolpe till: jag har nu gått ner 25 kilo sedan starten i augusti förra året. Rättare sagt så har jag avverkat 25,4 kilo (varje hekto räknas, eller hur!).

Det känns helt ofattbart.
Jag är så glad och stolt över mig själv.

Samtidigt ligger det och pyr en osäkerhet - när kommer det stora bakslaget?
Klarar jag av att hålla det här?
Eller ska jag misslyckas än en gång och äta upp mig alla kilon jag nu har kämpat bort?
Jag försöker hålla en sund distans till de tankarna. Det är nog bra att inte känna sig allt för säker, för då riskerar jag att bli oförsiktig och slarvig. Samtidigt kan jag inte gå och vänta på "katastrofen" eller älta oron, då riskerar det att bli en självuppfyllande profetia.

Som så mycket annat i livet handlar det om att hitta en balans.

Är helt matt efter en intensiv dag. Har vickat för min chef i går och i dag, och ta mig tusan vad det är påfrestande! En himla massa saker att hålla reda på hela tiden, och en ständig oro för att göra fel eller missa något... Nu ser jag fram emot en lång och slö kväll i soffan. Har massa avsnitt inspelade från veckans Top Model Australia som jag ska titta på och drömma mig bort för ett tag.

Min ”inneboende” har åkt hem för den här veckan, så jag själv i kväll. Det tar också på, att ha en annan människa som tillfälligt bor hos mig. Jag är ju så himla van att sköta mig själv! Även om min kompis M-a är en avslappnad och laid-back person så blir det inte detsamma som när man helt får rå sig själv....

Tror jag ska unna mig lite räkor i kväll.

Dagens vikt (från i morse):
97,9.
Det rör sig nedåt.
Bra.

Dagens vikt: 98,2.
Lite nedåt alltså.
Även om jag vill att det ska gå snabbare så är det i varje fall skönt att jag inte står still ännu en dag.
Och alla minus är bra minus, är min filosofi!

Kom mig ut på en promenad med kompisen AK i går kväll. Riktigt skönt. 45 minuter i hyggligt tempo, med broddar under kängorna. Förstår inte varför det är så segt att ta sig ut på promenad. Perfekt motion, gratis och effektivt, och dessutom riktigt kul när man får sällskap. Ändå är soffan sååå skön på kvällen, och har jag väl satt ner rumpan så blir jag gärna sittandes framför tv:n och laptopen.

Jag måste skärpa mig på motionssidan. Det har blivit alldeles för lite av den varan på det nya året. Men jag vet inte riktigt hur jag ska få igång mig själv. När jag väl har gjort min promenad, eller varit på min vattengympa, känner jag mig alltid nöjd och glad, men ändå får jag allt som oftast kämpa för att ta mig iväg. Jag har satt upp som mål att göra tre ombytta motionspass i veckan, och sedan promenader utöver det. Jag är inte i närheten av det målet i dagsläget.

Kanske ska jag hitta på någon belöning till mig själv - att när jag samlat ihop till typ 50 promenader (minst 30 min lång) så ska jag ge mig själv en belöning....
Hmm.
Jag får fundera vidare på den saken.

Hur gör du för att hålla motivationen uppe för motionen?

Dagens vikt
98,4. Stillastående alltså för typ tredje dagen. Tröttsamt

Dagens väder
-4, grått och mulet.

Dagens tråkigaste
Att sitta i över en timme på vårdcentralen och vänta på att få ta ett blodprov som tar typ tre minuter att göra.

Dagens humör
Butter och less. På grund av de tre ovanstående punkterna.

Dagens ljusglimt
Blodprovet visar fortsatt normalvärde på blodsockret. Hoppas nu att långtidssockret bekräftar den bilden och att läkaren förklarar mig frisk.

Dagens oj-är-det-idag
Tandläkarbesök för att spänna tandställningen.

Dagens måste
Tanka bilen innan jag får soppatorsk. Köpa ny laddning cambridgepulver.

Dagens matintag
Cambridge kakao-pulver. Vatten, vatten, vatten. Och ett stekt ägg blir det nog i kväll.

Dagens borde
En promenad. Eller vattengympa. Eller i varje fall 20 sit-ups på balansbollen.

Dagens ser-fram-emot
Top Model och Shear Genius. Synd bara att de går samma tid. Tur att jag har video...

Hittade den här artikeln på nätet från tidningen IForm som jag tyckte var intressant att läsa. En näringsexpert som recencerar olika bantningskurer. Och det jag fastnade för var att han tycker att pulverdieter är rätt så bra, allra helst om man kör dem i kombination med lite mat då och då som består i stort sett uteslutande av proteiner.

Hallå.
Det är ju precis det som är min hemmasnickrad variant av Cambridge!
Känns bra.

Pulverdieter brukar ju annars sågas av olika experter eftersom det är en kur som inte gör något åt ett felaktigt beteende. Så om man inte jobbar med sina matvanor hamnar man tillbaka där man började. Jodå, helt rätt, men har man riktigt mycket att gå ner i vikt kan det vara rätt så bra att dela upp det och ta en sak i taget.

Han går inte in på GI-metoden eller HFLC, men med tanke på vad hans kriver om Atkins gissar jag att han inte gillar dem så värst mycket.... Men vad spelar det för roll. I varje fall GI tycker jag det finns så många verkliga exempel på att det fungerar, och många av de vikt-bloggar jag läser kör HFLC/Dahlqvist och det ser ut att gå bra för dem.

I slutänden tror jag att var och en måste bli salig på sin egen tro.
Att hitta det där som klickar för just mig, passar min kropp, min situation och mina mål.
Vad sedan metoden heter, eller vad experterna tycker, är mindre intressant så länge det funkar för mig och inte är skadligt för kroppen.

Hinner bara ett snabbt inlägg i dag - det är fullt upp på jobbet från tidig morgon till senan kväll.
Dagens vikt: 98,4.
Ligger i princip stilla.

Trillade dit på en chokladkaka i går igen, inte stor, och mörk choklad som är rätt så okej, men ändå... det var inte det jag tänkt mig. Nu måste jag bli lite striktare med mig själv, för många små fusk blir till slut en större urspårning. Och det vill jag inte!

Hmm, några hekto uppåt på vågen i dag.
Illa, illa.
Gillar det inte.
Men det är inte så konstigt - det har varit en hel del småfusk på slutet, så att det förr eller senare skulle sätta sina spår är väl inte så konstigt. Allt detta toppades med 2 glas vin i går hemma hos goda vänner. Och alkohol och viktminskning går definitivt inte ihop (massor med kolhydrater).

Men det är bara bryta ihop och ta nya tag.
Nu är det slutfuskat på ett tag.
Basta.

Har en söndag full med olika småpyssel som jag ska försöka hinna med:
- veckotvätten
- dammsuga lägenheten
- plocka undan, rensa i tidningshögar
- vattna blommorna
- lägga ut nya kläder på Tradera
- simning med träningskompisen H
- svänga förbi Apoteket för diverse inköp
- kolla in alla favoritbloggar

Och allt detta medan det är massor med trevligt att se på tv:n. Jag gillar att följa med i vintersporter som alpint och skidskytte, och TV3 kör avsnitt av Top Model Kanada som jag inte sett förut. Apropå Top Model Kanada så såg jag en intressant episod i går; en fys-tränare som slog sönder vågen för tjejerna och sa att vikten var ett dåligt mått. Själv var han extremt vältränad, utan att vara så där bodybuildaröverdriven - och hade endast 5 procent kroppsfett. Men enligt vågen/BMI så räknades han som överviktig. Så centimeter runt midjan och hur du själv mår och trivs med din kropp är de bästa måtten, enligt honom. Klokt sagt.

Nä, dags att sätta fart om jag ska hinna.
Ha en skön söndag.

Det var med viss vånda - efter gårdagens "choklad-olycka" - som jag ställde mig på vågen. Tyckte inte att det borde satt några större spår. Å andra sidan är det ju lite speciellt att gå på cambridgekuren, får jag i mig för mycket kolhydrater så binder jag vätska som syn på vågen... så jag var inställd på att stå still eller kanske få något hekto plus.

Men vågen var snäll och pekade nedåt.
Dagens vikt: 98,3.
Total viktminskning: 24,5 kg.

Plockade fram de två par jeans jag köpte på mellandagsrean i Stockholm. Då satt de som skruvstäd, och var inte att tänka på att använda. Men hoppsan - nu är det verkligen dags att börja slita på dem innan jag krymper ur dem!
De sitter perfekt i storlek nu! Och då är det ena paret (Zizzi Jeans) bara i storlek 44. Visserligen tjockisstorlek 44, men ändå! Det var inte länge sedan jag köpte byxor i storlek 54...

Längden är som alltid ett problem för mig, med bara 161 cm över havet så måste jag alltid lägga upp jeans. Första paret är nu avklarat, och det andra har jag måttat in. Men jag tror faktiskt att jag ska kosta på mig att lämna bort dem till en riktig sömmerska och få det snyggt gjort. För det är ett par riktiga dyr-jeans som jag fyndade: nedsatta från 1.399 till 399 kr. Jag tror aldrig jag har ägt något plagg som kostar så mycket.

Ska nu kika lite på damernas störtlopp (heja, Anja!) och sedan bege mig ner på stan för att uträtta några ärenden. I kväll ska jag se film hemma hos bästa kompisen AK och hennes familj. Ska nog unna mig ett glas vin också, om hon bjuder... 

Det känns som att det blir en bra lördag.

Trots att jag haft ett så otroligt flyt de senaste veckorna så är jag hela tiden sårbar.
Skrapa bara lite på ytan så finns det där.
I kväll har jag fått det bevisat.

När jag blir ledsen, när känslorna blir för jobbiga, då kommer autopiloten på och jag vill stoppa in något onyttigt i munnen.
Bli distraherad.
Tröstad.
Göra något vant som ger en positiv kick, om så bara för en kort sekund...

Just den autopiloten gick igång nu i eftermiddags.
Och ta mig tusan, nog gick det att leta fram något ur frysen som är onyttigt.
Trodde jag hade "säkrat" hemmet helt, men det hade jag inte.
Så jag har ätit frusna chokladbitar. För jag orkade inte vänta på att de skulle tina...

Känner mig lite nere i kväll med andra ord.
Lyckades ändå stoppa det innan det gick helt över styr.
Jag ska inte förstöra för mig själv nu.
Jag förtjänar bättre.
Det här är inte vad jag vill - det tar mig inte  närmare mitt mål.

Och så har jag lungt och metodiskt kunnat nysta upp vad som satte igång reaktionen och kan nu se och förstå mönstret.

Trots allt en liten framgång.
Förhoppningsvis är jag på väg att lära mig att hantera min sårbarhet lite bättre.
För sårbar kommer jag alltid att vara.

Även i dag är jag ledig från jobbet för att gå min kurs på universitetet.
Känns riktigt skönt - och jag gillar längden på dagarna: 10-12 och 13-15.
That´s it!
Skulle kunna vänja mej med ett sådant schema...

Nå, nu är väl tanken att man ska ägna resten av tiden åt att plugga, så helt slappt är det inte. Är bara så frustrerad över att mina beställda böcker inte har kommit. Nu har det tagit över en vecka - och det var utlovat inom 3-6 dagar. Dåligt. Så pluggandet får vänta tills bokpaketet kommer.

I går kväll firade jag med grillad kyckling, och hade lite ångest när jag ställde mig på vågen i morse.
Så knäpp man kan bli!
Men jag känner att jag så lätt fixerar mig vid siffrorna, och jag vill så gärna se resultat varje dag.
I dag fick jag dock nöja mej med att stå still (98,6 kg), vilket ändå är helt okej.
För ska sanningen fram så firade jag nog med lite mörk choklad också i går...
Ja, jag vet, jag är hopplös ibland.

Resten av kycklingen har jag precis ätit till lunch tillsammans med min cambridge-shake.
Gott gott.

Susanna undrar i en kommentar vart jag sökte mitt stipendium, men jag är ledsen Susanna, det håller jag för mig själv. Inte för att jag är ogin på något sätt, men jag har valt att vara anonym på bloggen och det här är precis en sådan uppgift som skulle kunna röja anonymiteten... Men det handlar om ett special-stipendium kopplat till det yrke jag har, kan jag säga... För mej är det viktigt att känna mig trygg i det jag skriver på bloggen - ni är min ventil! Här kan jag skriva fritt ur hjärtat utan att behöva ta hänsyn till människor runt om kring mej, eller för den delen känna mig allt för blottad för allt och alla.. Hoppas du förstår!

London, here I come!
Nåja, inte riktigt än. Men fick nyss veta att jag fått ett stipendium jag sökt för att gå en språkkurs i två veckor i London i vår
Jag är så himla glad!

Jag behöver nu och då prata engelska i mitt jobb, och alltid mått dåligt över att jag är rätt så dålig på det. Känner mig så himla osäker i uttalet och har ett begränsat ordförråd.
Men nu ska det alltså bli ändring!

Språkkursen jag vill gå är en konversationskurs för yrkesverksamma vuxna som vill förkovra sig i att prata och förstå språket. Den arrangeras flera gånger under året, och jag tänker sikta in mig på den som går i mitten av maj. Eller kanske juni... Måste synka ihop det med både jobb och universitetsstudierna... Pust, det är mycket nu!

Men oj vad jag ska shoppa kläder i London!
Nu har jag verkligen fått en ny morot att fortsätta resan mot normala storlekar.

Jag har haft riktigt flyt med stipendier här på slutet - det här är det andra stipendiet jag får på bara några månader (det förra är för att läsa den distanskurs i juridik som jag precis börjat på).
Men ta mig tusan - jag är värd det!

Jag måste leta rätt på fler stipendier att söka...

Så har jag blivit student!
Det känns riktigt spännande, har varit på inskrivning och en första föreläsning i dag.
Men jag känner mig så gammal! De flesta i gruppen verkar vara strax över 20 och vana studenter. Tack och lov är jag inte äldst i gruppen, har spanat in två eller tre personer som verkar vara i samma ålder, eller äldre, än mig. Men vi är definitivt i minoritet.

Ska bli spännande att se hur det fungerar framöver.

Är ledig från jobbet i dag och i morgon för studier, och det känns lyxigt att redan nu vara klar för dagen.
Visserligen borde jag väl börja läsa i kurslitteraturen, men sega bokus har inte lyckats leverera böckerna till mig ännu. Suck. Det blir en tur till biblioteket för att se om det går att låna någon av böckerna så länge.

På viktfronten så går det fortsatt stadigt nedåt.
Dagens vikt: 98,6.
Mindre än ett kilo kvar till ett totalt minus på 25 kg.
Overkligt.
Är dock irriterad på att midjemåttet inte förändras lika snabbt, där tycks det stå still.
Gissar att det är mer träning som behövs. Måste komma igång med de där sit-upsen jag lovat mig själv... men det är så himla tråkigt!

Jag brottas med ett svårt beslut just nu.
Och det är inget litet beslut känns det som.
Frågan är om jag ska ge upp mina tankar på att kunna adoptera ett barn eller fortsätta hålla den dörren öppen och våga längta efter möjligheten.

Som jag bloggat om tidigare så kan jag inte få egna barn men har länge längtat efter att skaffa barn. En rejäl övervikt har dock satt käppar i hjulen för planerna att adoptera, men det är jag ju på väg att åtgärda nu! Då har nya problem dykt upp - möjligheten för oss ensamstående att adoptera har blivit rejält försämrade under det sista året. Det är inte helt omöjligt, men svårt och man får vara beredd att välkomna ett lite större barn eller barn med särskilda behov.

Det är också långt ifrån säkert att jag skulle bli godkänd som adoptionsförälder med tanke på att jag tidigare varit allvarligt sjuk (dock frisk sedan flera år), att jag har en övervikt som jag sannolikt inte blir helt och hållet av med och att jag nu passerat 40 år. Jag har inte heller själv landat i om jag orkar gå in i processen med de premisser som gäller, och riskera att få ett nej.

Men för att hålla möjligheten öppen och levande så har jag sedan några år tillbaka betalat en avgift till Adoptionscentrum som sökande. På så sätt skaffar jag mig kö-tid, så den dag jag bestämmer mig för att ansöka om adoption börjar jag inte på noll. Vilket är viktigt då det är flera års väntetid...

Nu har inbetalningskortet för det här året kommit.
Och det är inte lite pengar - över 3 000 kronor.

Så det jag brottas med nu är om jag ska fortsätta betala, och därmed hålla möjligheten öppen ett år till. Det är mycket pengar som riskerar att gå helt upp i rök. Det är inte så att man får tillbaka dem om man inte går vidare med en ansökan.
Å andra sidan, om jag inte betalar så är det detsamma som att helt ge upp tankarna på en adoption. Eftersom jag är 40 finns det inte så många år kvar att spela på om jag ska göra det....
Å tredje sidan, som läget ser ut nu är det kanske det förnuftigaste att avsluta eftersom oddsen talar mot mig...
Å fjärde sidan vet jag inte om min tvekan egentligen handlar om en rädsla för att inte bli godkänd och att jag enligt gammalt mönster hellre drar mig undan själv än riskerar att bli avvisad...

Det är svårt att tillåta sig att längta och hoppas, när oddsen är små, och priset rätt så högt.
Men pengar är samtidigt inte allt - och frågan är - vad är jag utan min längtan?

Om en vecka ska avgiften betalas.
Just nu känner jag mig bara vilsen.

Jag har besök i veckan, av M-a från Skellefteå, som ska bo hos mig lite till och från under vårterminen då hon pluggar på universitetet. Det är bara kul. Och lite ovant att ha en inneboende. Jag som är van att sköta mig själv! Egentligen känner vi inte varandra så där jättebra, men jag räknar ändå M-a till en god vän. Vi träffades när vi var på hälsohemmet för snart två år sedan, och även om vi var där för helt olika orsaker så fann vi varandra. Och sedan dess har vi hållit kontakten.

Att få nya vänner är inte lätt, inte när man passerat de där studentåren och värsta utelivet. Nu är det mest via kollegor som nya bekantskaper kommer in i mitt liv, eller när någon kompis skaffar en ny respektive. Men det är skillnad på bekanta och vänner - och det är riktiga kompisar och nära vänner som är så svårt att skaffa sig. Så det gäller att vårda de vänner man har!

I dag hade jag planerat en shoppingrunda tillsammans med bästa kompisen AK och erbjöd M-a att följa med. Vilket hon gjorde. Och det kändes jättekonstigt! Inte så att jag inte ville ha med henne, absolut inte. Men att sammanföra gamla och nya vänner är inte det lättaste.
Jag visste själv inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, å ena sidan ville jag småprata, diskutera och skvallra med AK, så som vi alltid gör, men då skulle M-a hamna utanför. Å andra sidan kunde jag inte fokusera helt på M-a eftersom det då inte "blev som de brukar vara" när jag och AK går och shoppar.

Så jag försökte balansera något mellanting, och kände det som jag sprang emellan de båda.
Pust.
Tack och lov att det inte blev en så lång shoppingtur, för jag var faktiskt lite matt efter ett par timmar.

Och tur att det är betydligt enklare med så väl nya som gamla vänner i bloggosfären!

Har varit uppe tidigt i dag trots att jag har sovmorgon. Var i väg till naprapaten för att få min rygg justerad. Har haft ont ett längre tag, och inte riktigt fått ordning på det, men troligtvis är nu roten till det onda lokaliserad till en låsning i tre kotor i bröstryggen.

Så nu är jag tilltryckt och känner mig smått mörbultad efter behandlingen.
Men det känns bra. Tror att hon hittat rätt, och att det nu ska vända.

Dagens vikt: 99,0.
Wow. Ett rejält skutt ner.

Det känns så himla skönt - eftersom det varit sååå segt att ta sig under 100-sträcket. Hade inte velat se en vikt som skuttade åt andra hållet i dag... Tror att det suttit mycket i huvudet, att det var så svårt att passera "sträcket", jag hoppas att det nu lossnat så jag kan få rejäl utväxling på min cambridgekur.

Ska nu komplettera min cambridge-frukost med ett kokt ägg så jag står mig under den shoppingtur som snart väntar.
Ha en bra dag!

Så kom det.
Jag trodde att jag skulle få ett gädjefnatt, men i stället infann sig ett lugn.
En stilla nöjdhet.
Och nöjd är inte en känsla som jag är bortskämd med...

Dagens vikt: 99,8 kg.

Jag väger inte längre över 100 kilo. Det känns helst overkligt. Superlativen räcker inte till för att beskriva hur stort det här är för mig. Jag tror inte att någon som aldrig vägt över 100 kilo kan förstå hur fysiskt och psykiskt jobbigt det är, och vilket oerhörd negativ symbolkraft en tresiffrig vikt har.

Det är för tidigt att säga "jag ska aldrig mer väga över 100 kg". Jag har trots allt bara passerat gränsen med ett par hekto. Men jag känner mig så lugn och trygg med att klättringen nedåt fortsätter. Så om några kilo ska jag ge mig själv det löftet.

Det känns också bra att jag nu kan bocka av det första delmålet i min tidsplan; att väga under 100 kilo innan 20/1. Jag klarade det med en dag tillgodo.

Totalt har jag nu gått ner 23 kilo sedan jag började med cambridge.
Nästa tappsteg att beta av är 25 kilo minus.
Men i dag tillåter jag mig att vara lite stolt över mig själv.

Fick en försmak av att spränga 100-vallen i morse.
Vågen stannade först på 99,9 för att sekunden efteråt hoppa upp på 100,1.
Och där stannade den även på andra och tredje försöket.
(Fjärde och femte också för den delen - sedan gav jag upp)

Kanske, kanske i morgon...

I dag: städa och pyssla så hemmet är presentabelt inför veckans besök.
Ska försöka ta mig ut på en promenad också.

Ha en riktigt bra söndag!

Har kommit hem efter en lååång kväll på bion. Filmen var 2 timmar och 45 minuter lång - och dessutom är det ju en massa reklam innan. Så tre timmar i biosalongen blev det. Gissa vem som blev kissnödig och var tvungen att smita ut... sånt är aldrig kul, men vad gör man...

Men filmen var helt klart sevärd, Australia av Baz Luhrman med Nicole Kidman och Hugh Jackman. En vacker film, en riktig stark kärlekssaga mellan så väl man och kvinna som mellan vuxna och ett barn. Dessutom en viktig berättelse om hur urbefolkningen i Australien behandlats i historien. Även om filmen var lång så blev det aldrig tråkigt eller segt. Enda invändningen är att jag ständigt kom att tänka på Mitt Afrika, det finns en hel del gemensamma detaljer mellan filmerna, men å andra sidan -det är ju en bra film det också - med några år på nacken nu.

Filmen får 4 av 5 chokladkakor av mig i betyg.

Konstaterade att det är många filmer just nu som jag vill se - och det kommer flera spännande filmer i vinter, inte minst då två svenska filmer jag ser fram emot: Lukas Moodysons nya Mammut och Män som hatar kvinnor efter Stieg Larssons otroliga bok.

Efteråt gick jag och M och fikade, den tredje i sällskapet hastade i väg till sitt nattjobb. Det blev en chailatte, chaite med skummad mjölk, kardemumma och socker. Riktigt gott.
Kanske inte helt enligt Cambridge-metoden, men vad tusan - det är ju lördag kväll.

Dagens vikt: 100,3.
Alltså tre hekto kvar till 100 blankt - och fyra hekto kvar till tvåsiffrigt.

Är så himla otålig!
Så ni får ursäkta att jag tjatar om detta på bloggen.
Det känns så stort, så viktigt, så svårt, så avgörande, så...
Och det går så långsamt tycker jag!
(vilket det väl inte gör, men det känns så).

Idag: ska snart åka iväg på Plantagen och skaffa lite nya krukväxter tänkte jag.
Måste sedan städa lite och plocka undan, får övernattningsbesök från Skellefteå till veckan, en tjej som aldrig varit hos mig förut, och då vill jag visa upp mitt hem från den bästa sidan.
Ska berätta med om detta besök senare.

I kväll blir det bio, Australia, med kompisarna M och AK.
Sedan ut på café - ramlösa och te för min del...

Ett enda hekto minus i dag.
Tålamod, tålamod.
Hade så gärna velat skriva  något annat, men hur många gånger jag än ställer mig på vågen så är det samma siffra som kommer fram.

Försöker ändå vara glad, peppad och positiv och vända siffrorna till något bra:
Nu är jag i princip i kapp vikten jag hade innan jul (skiljer ett hekto där också).
Nu har jag "bara" 0,6 kg kvar till 100 jämnt.
Nu har jag totalt gått ner 22,2 - vilken rolig siffra...
Mitt BMI är nu 38,8, jag har alltså med marginal tagit mig under gränsen för sjuklig övervikt.

Men ändå så spökar 100-sträcket för mig och jag blir så otålig och frustrerad!
Vill få det överstökat!

En anan tuff siffra idag:
MINUS 27 grader i Umeå nu på förmiddagen.
Brrr.
Tur jag är ledig och kan stanna inne under en filt.

Jag har så svårt att låta bli choklad!
Det har gått bra att avstå från det mesta nu under min första cambridge-vecka, men chokladen är verkligen min akilleshäl.
Häromdagen köpte jag en liten, liten bit mörk choklad (30 g) och unnade mig.
Må så vara.
Problemet är bara att det blev en till dagen efter.
Och i kväll blev det en större chokladkaka...

Ingen katastrof, absolut inte. Men jag får inte maximal effekt av cambridge-kuren om jag lägger till choklad varje dag.
Och risken är stor att det ena leder till det andra, den lilla chokladbiten blir det stora chokladbiten som blir till lilla chipspåsen, som blir stora chipspåsen, som blir....
Hjälp!

Ingen mer choklad förrän jag passerat 100 kg.
Basta.

Vågen i morse stod still.
Verkligen still.
Ställde mig på den tre gånger och fick alla gånger samma vikt som i går.
Suck.
Det är väl inget att säga om egentligen då jag minskat i vikt varje dag i en veckas tid nu. Varannadags-fenomenet på vågen är inte direkt okänt för mig...

Men just nu vill jag bara ha de överstökat - så jag kan flytta fokus ner mot 90 i stället.

Jag har funderat en hel del på varför det fungerar för mig att gå ner i vikt nu, när jag har misslyckats med det under si så där 20 år. I och för sig är väl 20 år en sanning med modifikation. Jag har inte alltid gjort seriösa försök att gå ner i vikt. Och det är väl det som är problemet - att jag har mått dåligt över min vikt min inte klarat av att göra något åt det. De mer seriösa försöken började för åtta år sedan tror jag.

Jag tror att nyckelorden för mig är motivation, metod, öppenhet och insikt.

MOTIVATION
Att fördändra sin livsstil är ett projekt som tar hela livet, därför måste det finnas rejält med motivation och vilja för att ens gå in i det. Hur många halvhjärtade "jag ska hålla igen lite - jag börjar på måndag" försök har jag inte gjort genom åren! Och så här i backspegeln kan jag bara konstatera att de var dömda att misslyckas i förväg eftersom jag inte helhjärtat ville ha den förändringen, i varje fall var jag inte beredd att satsa det arbete och kraft som krävdes - eller göra de uppoffringar som behövs.

METOD
Jag är en otålig person, jag har dålig karaktär och en stor bunt dåliga vanor att brottas mot. Så är det bara. Därför har det varit viktigt att hitta en metod som ger snabba resultat och som minimerar frestelserna och risksituationerna. För mig blev det Cambridge-metoden. Men jag tror inte att den är allena saliggörande - var och en måste hitta sin metod, och någonstans tror jag att alla olika varianter, kurser, kurer och försök jag har gjort har varit bra och hjälpt mig fram till där jag är i dag.

ÖPPENHET
Det här är den största förändringen mot tidigare. Jag har så många gånger försökt - men i smyg Jag har haft svårt att prata om min övervikt, och ännu svårare att prata om min vilja att gå ner i vikt. Den här gången är jag öppen, med mina mått mätt. Inte så att jag basunerar ut det (förutom här på bloggen då), men mina vänner vet om det, min familj, många av mina kollegor - och när någon frågar eller kommenterar så drar jag mig inte undan utan tvärt om pratar öppet om den förändring jag är inne i. Och vilken skillnad det gör! Både i support och positiv feedback, men det gör det också enklare eftersom jag inte behöver förklara hela tiden varför jag väljer bort fikat eller godiset till exempel.

INSIKT
Det är först nu, efter hela mitt vuxna liv som överviktig, som jag börjat förstå varför jag ser ut som jag gör och beter mig som jag gör - att min övervikt och mitt tröstätande är symptomer, ett sätt för mig att lösa ett komplicerat liv. Jag vågar först nu erkänna att jag inte är nöjd med den lösningen, och inser att ska jag nå en varaktig förändring måste jag lösa både vikten, beteendet och det som ligger bakom.

Så just nu, på något förunderligt sätt, har alla dessa fyra viktiga delar fallit på plats samtidigt.
Därför funkar det för mig just nu.

Dagens vikt: 100,7.
Tvåsiffrigt here I come.

Jag fick nya katalogen från Ulla Popken i går, och har suttit och bläddrat och tittat. Mycket fina kläder där! Vill ha, vill ha! Men det är dyrt - och jag ska inte köpa på mig något nytt just nu eftersom jag krymper och hade tänkt fortsätta så.

Jag upptäckte Ulla P för ett par år sedan, och är glad att jag hittade något alternativ till HM och KappAhl när det gäller större storlekar. För kläder, framför allt lite tuffare kläder, har alltid varit ett problem. Jag har länge dragit storlekar mellan 52 och 56 och då är utbudet rejält begränsad. Min favorit är annars danska märket Zizzi som säljs på ett fåtal butiker, bland annat Åhléns i Stockholm. Men det är ju inte alltid jag har vägarna förbi där...

Att kunna köpa kläder utan att vara begränsade till ett fåtal märken är något jag verkligen längtar efter!

Dagens vikt: 101,3.
Det fortsätter stadigt nedåt med andra ord. Känns så himla bra.

Jag är fortfarande inte i kapp till den vikt jag hade innan jul (100,5) men de senaste dagarna har jag fått flera kommentarer och komplimanger från kollegor på jobbet. Det är kul att de märker förändringen, och peppar och uppmuntrar, men samtidigt känns det konstigt då jag fortfarande känner det som jag håller på att reparera ett stort misslyckande från jul-uppehållet...

Men just nu känns det som att inget kan stoppa mig. Jag kommer att klara det här. Det var länge sedan jag kände mig så säker och övertygad, och det känns bra. Jag vet hur skört det är, men just nu tänker jag bara surfa på framgångsvågen så länge den varar. Funderar på att ge mig själv en rejäl belöning när jag blivit tvåsiffrig. Har länge velat ha tuffa lampan pistillo eller pistillino men inte tagit mig råd. Kanske ska jag ge mig själv en sådan i belöning... Om jag går på den mindre pistillino kan jag köpa en nu när jag blir tvåsiffrig, och en till när jag nått under 90 kg. Det skulle bli himla snyggt på min vägg, och samtidigt en ständigt påminnelse om hur bra jag kämpat.

Det går att luras med siffror hur mycket som helst.
Var hos min Cambridge-konsulent i dag för att köpa mer pulver och väga mig.
Klagade innan hur dåligt det gått, och hon tittade förvånat på mig. För enligt hennes noteringar har jag "bara" gått upp 0,7 kg över jul och nyårs-uppehållet.
Så i protokollet ser det finfint ut.

Men i verkligheten vet jag att det inte varit så bra som siffrorna visar...
Det har jag dock lyckats trixa bort genom att låta bli att väga mig när det var som värst. Så "katastrofen" direkt efter helgerna finns inte dokumenterad....

Hmm.
Jag undrar vem jag försöker lura egentligen.

Nu har jag snart kommit en vecka in på min nya vända med ren kur.
Och det går riktigt bra.
Förutom att jag känner mig hungrig och sugen nästan jämt.
Men som jag sa till kompisen AK i går -  att vara mätt är en överskattad känsla.

Dagens vikt: 101,5.

Har en riktigt lugn dag på jobbet så jag har faktiskt suttit och filat lite på min målbild. Tycker det är svårt, vill egentligen ha någon mall att gå efter. Har googlat på målbild, och hittat lite tips hur jag ska tänka. Samtidigt blir jag lite avtänd eftersom jag mest hamnar på klämkäcka sajter med pepp-talk och mental träning och "tänk dej smal"-tips... och det är inte riktigt min stil... Däremot har jag skrivit min målbild i nutid - alltså som att jag redan är där. Det är det tips/råd som återkommer på flest ställen, eftersom hjärnan tydligen går att lura lite på det sättet.

Hur som helst, här är mitt försök, kakans målbild, den första versionen.
Jag tänker inte plasta in den och titta på den flera gånger om dagen, som föreslås på en del sajter. Inte heller tänker jag manipulera en bild av mig till en smalare version som motivation.
Men jag har satt tydliga mål, delmål och en tidsplan på pränt, och jag tänker sätta upp den på kylskåpet. Det känns gott nog.


MIN MÅLBILD

Jag har nu nått min målvikt och väger 75 kilo (+/- 2 kg).

Jag trivs nu med min kropp och är inte begränsad av den i min vardag. 
– jag är fysiskt aktiv flera gånger i veckan (minst tre ombytta pass).
– jag handlar nu kläder där jag själv vill – och de kläder jag själva vill.

Jag håller nu min vikt för att det är viktigt för min hälsa och för att undvika framtida sjukdomar och komplikationer.

Jag accepterar min historia och gör nu aktiva val för min framtid.



Delmål/tidsplan:

Steg 1: Jag blir tvåsiffrig.
Uppnått innan 20 januari

Steg 2: Under 90 kg.
Uppnått till påskhelgen

Steg 3: Under 85 kg
Uppnått till midsommar

Steg 4: Håller vikten under sommaren utan att äta cambridge

Steg 5: Jag når och behåller min målvikt genom träning och sund kost.
Uppnått innan året slut.

Jobbar idag.
Tråkigt!
Så det blir bara en snabb uppdatering för att berätta att vikten i alla fall går stadigt nedåt.

Morgonen vägning: 101,9.
Alltså ett kilo bort på två dagar - vilket är väntat med tanke på att jag är i början av min cambridgekur och då tappar jag som mest.
Känns i varje fall mycket bra.
Jag är definitivt på banan igen.

Har snart ett första utkast till en målbild som jag ska dela med mig av.
Om det blir en lugn dag på jobbet kanske jag hinner fila lite på den...

Jag får fila på formuleringar och ta mig några rejäla funderare på vad som är viktigt för mig, så jag hittar rätt.

Har du satt upp någon målbild för dej? För vikten eller för något annat?
Hur ser den ut?

Jo, jag vägde mig i morse. Har velat fram och tillbaka, men kom fram till att jag måste fejsa vågen och acceptera utslaget. För hur jag än gör, så förr eller senare kommer jag märka av hur stor "förödelsen" är...

Försökte stålsätta mig mentalt för en katastrofvikt, så jag inte ska deppa ihop och ge upp.
Och riktigt så illa gick det nu inte.
102,9 visar vågen.
Det är ungefär 2,5 kilo mer än vad jag vägde veckan innan jul.
Nu vet jag att jag inte riktigt är "i kapp" när det gäller att tömma kroppens kolhydratlager, där är jag väl i morgon, så facit för ungefär tre veckors dåligt ätande är ungefär plus två kilo.

Det är inte klokt vad snabbt det går att lägga på sig!
Det är inte konstigt heller att vågen gått så snabbt åt det hållet med tanke på alla onyttigheter jag vräkt i mig.

Jag får se det här som en dyrköpt läxa, att jag måste hela tiden jobba med min motivation, och att jag kan inte än släppa tyglarna lösa för då spårar jag för lätt ur och ställer till det för mig.

Men nu kör jag på - januari ut med cambridge och ren kur är tanken. Jag hoppas att jag klarar det utan några större avbrott eller distraktioner. I så fall ska jag inte bara hämtat hem de förlorade kilona utan också tagit mig en bit under 100 innan månaden är slut.

Det positiva är att jag nu i början av en ren kur kan gå ner rätt mycket på kort tid, vilket förhoppningsvis kommer ge extra skjuts till motivationen och uthålligheten.

The only way is down.

Jag är så himla glad att jag slisk-rensade mitt hem häromdagen.
Ovanligt förutseende och förståndigt gjort av mig.
För i går kväll så kilade det i hela kroppen när suget och hungerkänslorna satte in. Då hade jag inte kunnat motstå det som eventuellt fanns hemma.

Nu fanns inget annat frestande än ägg.
Tack och lov för ägg - det törs jag äta utan att det bryter cambridge-kuren.
Dessutom mättar det bra. Och smakar gott.

Undrar om det går att överdosera på ägg???

Måste hur som helst köpa mer ägg i dag, för hungern ligger och smyger i kroppen fortfarande.
Tredje dagen på nystarten i dag - den dag som brukar vara som värst. Det är nu kroppen försöker göra revolt mot ”svält-kuren" och övertala mig att stoppa i mig mer energi.

Började läsa lite i boken "Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi" av Lisbeth Stahre. Den verkar riktigt vettig. Det mesta kännar jag visserligen igen från den terapi jag redan går i, men det är alltid nyttigt med repition och nya tankeställare. Framför allt hennes prat om att ta saker i rätt ordning - och se till att man gör sin viktminskning av rätt skäl. För om jag inte gör det för min egen skull, för att jag vill, då är oddsen rätt stora att jag inte klarar av det. Tror att det kan vara en bidragande orsak till mitt lilla sammanbrott under julhelgen. Jag har haft så mycket fokus att gå ner i vikt för att förbättra mina blodsocker-värden, och när de nu är bättre så tappade jag lite en av mina stora drivkrafter. Jag måste nu hitta tillbaka till grundviljan att förändra min vikt, och lyfta fram den, för den finns fortfarande där. Jag bara glömde bort den bakom ett av delmålen.

Har inte bestämt mig hur jag ska göra med vägningen.
Men lutar mer och mer åt att jag nog ska väga mig i morgon bitti.

Första dagen tillbaka på jobbet efter långledigt över helgerna.
Får tack och lov en lugn start - dessutom med en ledig dag på fredag - så snacka om kortvecka!
Me like it!
Å andra sidan jobbar jag då söndag i stället. Inte lika kul...

Sitter just nu och fyller i 2009 års kalender med mitt schema och massa möten och jobb som är inplanerat. Det känns konstigt, det nya året blir plötsligt rätt så kort när man börjar bläddra mellan veckorna och månaderna. Dessutom börjar tankarna snabbt vadnra i väg till när jag ska ha semester, och hur det blir med jul nästa år, och om det finns plats för en liten resa till hösten....

Mest spännande är de dagar som jag nu får skriva in universitetet på. Jag ska gå en distanskurs i vår inom juridik och ser så fram emot det! Det blir inte många dagar jag ska vara på själva universitetet, men ändå, bara att få bryta av jobb-tristessen och vardagslunken med något som jag verkligen vill göra och gör för min egen skull är så inspirerande.

Annars är jag mest irriterad över att någon liten vikarie suttit på mitt rum under min ledighet och inte städat efter sig. Så nu har jag fullt med bananflugor runt skrivbordet. Inte kul.

Nystarten av cambridge går bra än så länge. Men jag måste skärpa mig då det gäller att dricka vatten. Det har jag tappat bort under "strul-tiden" och märker att jag dricker för lite. Funderar på om jag ska våga väga mig på fredag, då jag ska till konsulenten och köpa mer pulver... hmm... jag vacklar och velar fortfarande... någon som har en åsikt i frågan?

Jepp.
Nu är det dags.
I dag började jag om med cambridge och ren kur efter ett låååångt och onyttigt uppehåll över jul och nyår.
Tur att det är ett par månader tills det blir nya helger som "stör" ordningen :-0

Det har gått hyggligt bra i dag, peppar peppar. Hade middag hos mig i går kväll, och jag känner mig så duktig då jag såg till att mina gäster fick med sig så väl matrester som överblivet godis och chips hem.
Så mitt kylskåp och skafferi är nu "rent" från onödiga frestelser.
Det är bara att inse att det är enda sättet för mig. Jag måste eliminera frestelserna för att klara av det, i varje fall de första dagarna då det är som tuffast.

Ska bli intressant att se hur det går att starta om den här vändan, så här långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började med cambridge i augusti. Men jag vet ju att jag kan - jag har gjort det förut - så varför ska det inte gå nu?
(jag försöker peppa mig själv med det mantrat....)

Jag har dock inte vågat väga mig än. Vet inte om jag orkar få det svart på vitt hur illa det varit de senaste veckorna. Kan inte bestämma mig för om det ger mig extra motivation, eller om det riskerar att dra ner mig så jag tappar sugen... Så just nu tar jag det säkra före det osäkra och låter bli vågen.

Det känns i varje fall bra att vara på gång igen - och jag tror att den jobbiga berg- och dalbanan som varit under uppehållet nu lugnar ner sig något. I dag känner jag mig i varje fall stark, hoppfull och förväntansfull.

Tvåsiffrigt, here I come!
Och den här gången SKA det bli av.
Jag är så nära nu.

Jag vill inte prata om det. Har inget att säga. Orden räcker just nu inte till.
Det går så förtvivlat dåligt nu att jag vill krypa ut ur mitt skinn och ställa mig på torget och skrika i desperation.
Jag förstår verkligen inte varför jag inte kan ha någon som helst karaktär. Varför jag förstör för mig själv när jag fått resultat som jag är nöjd med, och som dessutom gett enorm inpackt på min hälsa. Men någonstans inom mig så tycker jag tydligen fortfarande att jag inte förtjänar det här...

I kväll har jag goda vänner på middag.
Sedan åker allt som inte hör ihop med cambridge och viktminskning ut med soporna.
Det finns inget alternativ.

Nu är det slut med allt strul för min del.
Det har varit alldeles för mycket onyttigheter före, under och efter jul.
En sak är väl den julmat och det som hör till själva firandet. Det är okej, det hade jag bestämt mig för att unna mig. Problemet är bara att när jag väl "öppnade slussen" så öste jag på med allt - massa chips, kakor och godis dessutom.

Så nu är det slutfuskat.
Jag börjar nu fasa in mig mot cambridge och ren kur.
På tisdag så ska jag gå över till pulver hel och hållet och ska försöka köra så januari ut. Måndag kväll har jag bjudit hem kompisarna på middag och spelkväll, därför väntar jag till tisdag. Fram till dess gäller att jag INTE köper hem något nytt onyttigt, men jag får äta annat i sociala sammanhang (fika, blir bjuden på middag typ, träffas för lunch typ).

Hemma, när jag äter själv, gäller Cambridge kompletterat med något ägg eller tonfisk eller räkor. Som vanligt alltså.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen, är för rädd för att bli för deprimerad. Känner ju på mina kläder att det stramar mer än vad det gjort tidigare... illa, illa. Men om inte förr så på fredag SKA jag definitivt väga mig för att få en ny avstämningsvikt.

Sedan måste jag fundera igenom varför jag har så lätt för att stoppa i mig så mycket onyttigheter när jag ger mig själv chansen. Det är inte bra. Jag har varit så övertygad om att jag klarar det här, om jag bara blir av med de värsta kilona så kommer jag att kunna hålla en sund livsstil efter det. Nu är jag inte lika säker länger. Det blir något att jobba med i vinter och vår. För till sommaren SKA jag vara 20 kilo lättare jämfört med där jag var innan jul.

Så är 2008 rejält avfirat med god mat och alldeles för mycket vin...
Nyårsfesten blev riktigt lyckad, och menyn en succé.
Allt var bara supergott!

Jag är ett fan av olika typer av listor, så jag tänkte först försöka mig på att göra en personlig lista över det bästa med mitt 2008 - en salig blandning av pop-kultur och min viktresa:

Bästa film
Dött lopp mellan de båda lyckopillren Mamma Mia och Sex and the City. Inga filmer som löser världens problem, men de gjorde mig på bra humör och det är inte illa!

Bästa tv
Är nog Greys Anatomy, tätt följt av hemmafruarna på Wisteria Lane.

Bästa blogg
Min egen så klart! Men läser dagligen Vendela68 och Bantarbritta - två härliga tjejer. Hjärtat klappar också extra för missbrightside, som jag saknar i bloggosfären just nu...

Bästa musik
Lisa Miskovsky´s samlingsskiva Last years song har jag spelat flitigt. En skön skiva.

Bästa konsert
Eva Dahlgren och Peter Jöback tillsammans i Himlen är inget tak på Skanens i somras. Magiskt.

Bästa bok
Flyga drake av Khaled Hisseini - visserligen kom den redan för något år sedan, men det var först nu jag läste den. Riktig läsupplevelser. Rekommenderas. Ska snart ta mig an hans nästa bok Tusen strålande solar.

Bästa resa
Två-dagars trippen till Sundsvall med kompisen AK med massor av shopping, shopping och IKEA. Varför finns inte IKEA i Umeå? Orättvist..

Bästa personliga milstolpe
När jag passerade tio kilo minus med cambridgemetoden. Det var nog först då jag på allvar kände att den här gången är det på riktigt, den här gången så minskar jag i vikt på riktigt, inte bara i marginalen, utan på ett sätt så det påverkar mitt liv.

Bästa fest
Givetvis min egen 40-årsfest i augusti. Det blev riktigt lyckat!

Bästa spark i baken
Den läkare som skällde ut mig för mina dåliga värden och höga vikt, vilket gav mig den extra motivationen jag behövde för att komma igång med cambridge och på allvar förändra min vikt och hälsa.

Bästa kick
När jag fick på mig ett par jeans i storlek 46 - och då inte i något tjockis-märke. De sitter som skruvstäd, men jag får på mig dem!!!

Bästa erfarenhet att ta med till 2009
Jag kan! Jag kan mer än jag tror. Viktresan är en berg- och dalbana, men det går att ta sig igenom svängarna och komma ut starkare och smalare på andra sidan. Och jag förtjänar att må bra och lyckas!