kakanskilokamp

Mår riktigt, riktigt dåligt i kväll.
Både fysiskt och psykiskt.
Har hetsätit heta kvällen. Något jag inte gjort på länge.
Kan bara inte hejda mig.
Det står mig upp i halsen, bokstavligt talat.

Jävla, jävla skit.
Varför försöker jag hela tiden förstöra det för mig?

Det har varit svårt att komma hem igen, har haft det halvstökigt att landa, komma tillbaka till vanorna med jobbet och slutspurten på pluggandet, och all gammal skåpmat bara sköljde över mig när jag kom hem igen. Och det försöker jag lösa med att proppa mig full med onyttigheter.

Planen är att på söndag gå tillbaka till ren kur och cambridge, och fortsätta tappa kilon.
Nu blir det en rejäl uppförsbacke igen.
Kilon jag en gång gått ner har jag nu ätit tillbaka, och måste tampas med igen.

Framför allt är jag orolig över att mitt allt-eller-inget-betende bara verkar bli starkare ju mer jag går ner i vikt. Det känns inte bra inför den dag jag förhoppningsvis når min målvikt. Kommer jag att få fortsätta så här hela livet - gå ner, hetsäta upp några kilo för att sedan tvingas köra en "kur" för att komma tillbaka till rätt vikt?

Känner mig riktigt vilsen just nu.

Nu har jag varit på resande fot i över två veckor, och börjar så smått få hemlängtan.
Eller inte alls så smått förresten - jag längtar hem!

London var hur kul som helst, men nu är jag på Irland där jag ska göra ett uppdrag för mitt jobb, och det är bara trist och ensamt, och ångest för att jag ska hinna med allt som måste göras på plats.

Och maten har gått åt skogen de två sista dagarna. Får inte ihop det med flygtider och resor och stress och en uppsjö av frestelser hela tiden.

Så hem, hem, hem.
Tillbaka till ett normalt liv.
Tillbaka till struktur och Cambridge-kuren.
Jag längtar!

... vart dagarna tar vägen! Jag har snart varit två veckor i London, och ska resa vidare till Irland på söndag innan jag återvänder till svedala.
Det är verkligen att leva i en helt annan värld just nu, är så långt borta man kan tänka sig från vardagen i Umeå, från viktmål, från cambridge-kur och allt det där.

Men jag har bestämt mig för att inte bry mig så mycket.
Jag har inte spårat ut totalt. Jag superfrossar inte, även om det unnas en hel del gott nu och då.
Men vad tusan. Jag gör bara den här resan en gång i livet!

I morgon ska jag göra ett sista ryck på shopping. Har spanat in ett par jeans på Next som nog ska få följa med hem. Ett par t-shirts på Mark&Spencer lär få följa med också...
Sedan en sista middag med några av de nya vännerna från utbildningen.

I kväll har jag laddat över de bilder som jag tagit sista veckan. En och annan är jag med på själv - och jag noterar att jag inte längre skyr kameror som pesten. Inte så att jag gillar att vara med på bild, men jag vänder inte ut och in på mig för att hitta på orsaker för att slippa.... ett litet framsteg...

Det är också bra, för nu har jag nya bilder i "halvtid" att jämföra med när viktresan en dag är helt genomförd!

Kort inlagg fran dator med engelskt tangentbord, sa darfor saknas prickarna....
Har precis smallt i mig 2 stora chokladkakor for att jag kanner mig ledsen.
Pa skolan dar jag gar har vi tvingats byta larare den har veckan, och var nya larare ar inte bra.
Superjobbigt.
For vi betalar ratt mycket pengar for den har kursen... samtidigt ar det svart att saga till nagon att du inte gillar den.... Vi ar fyra i klassen som ar kvar fran forra veckan, och alla kanner lika dant, och alla fyra ar lika fega... kanner att det ar jag som maste ta initiativet for att det ska handa nagot, och det gor mig ledsen.

Sa jag ater choklad.

Inte den basta losningen.
Visserligen gott, men skuldkanslorna kommer direkt....

Bla.

Hmm. I dag blev det lite chips som följde med hem från affären.
Visserligen en liten påse, och low-fat.
Men ändå.
Inte vad jag tänkt mig...

Att hålla fast vid bra matvanor är tusan så svårt när man är på resande fot. Det är mycket svårare att undvika frestelser, och mycket svårare att göra sin egen plan och hålla fast vid den.

Trivs annars riktigt bra i London. Utbildningen är kul, men ta mig tusan vad engelsk grammatik är svårt! Känner dock att jag blir mer och mer säker på att prata engelska, får fler ord och bättre uttal. Precis som det är tänkt. Känner mig nu mogen att ge mig på att läsa böcker på engelska. En bokaffär ska uppsökas i morgon. Senare i veckan blir det också musikal och teater tror jag.
Och pub-besök.
Och mer shopping.

Mitt Londonäventyr fortsätter.
I dag ska jag besöka Harrods, det blir mest att shoppa med ögonen eftersom priserna är rätt så höga....
Men ett afternoon tea med sconse och marmeland tänker jag unna mig i varje fall!
Kanske till och med den variant där ett glas champange ingår. Champange och the, låter som en speciell kombination.

Dagarna försvinner snabbt här i London. Ett krånglande internet på hotellet har gjort att jag inte kunnat blogga de senaste dagarna, men det är nu åtgärdat. Läget på matfronten är ungefär som tidigare - det går an. Inte perfekt, men inte katastrof heller. Jag försöker vara nöjd med det.

Det finns gott om tid när jag kommer hem till vardagen att fortsätta viktresan.
För det ska jag!

Om det var trist i provhytten i går, så var det bättre i dag.
Hittade en fin top på Next som fick följa med hem.
Ett par jeans var nära att få hänga på de oxå, men jag ska fundera lite till... tänker ju gå ner mer i vikt, så jag ska nog inte köpa på mig för mycket heller.

Vikten ja, tja, det är fortfarande lite si och så med den biten. Hankar mig fram. Inte helt enligt min mat-plan, men inte total katastrof heller... Får hoppas att alla prommenader på Londons gator och in och ut i olika affärer och shoppingcenter bränner lite extra kalorier för att kompensera.

Tänkte berätta lite om den kurs jag går, det handlar om att bli bättre på att kommunicera på engelska, framför allt prata, men även skriva email/brev, ringa osv. Vi är en riktig internationell klass: sverige, schweiz, spanien, ryssland och brasilien. Det är riktigt kul, men svårt. Kämpar med grammatiken, och alla hemska prepositioner och konstiga språk-regler som britterna har för sig. Det går frammåt, men jag är lite frustrerad och tycker det går för långsamt (känns det igen...). Det beror nog mest på att jag på måndag ska ha ett möte med en britt, och vill känna mig så förberedd jag bara kan inför det.

Jag gillar att shoppa. Och då passar det ju rätt så bra att vara i en av världens shoppinghuvudstäder.
Har riktigt sett fram emot att få köpa lite nya kläder, nu när jag gått ner rejält i storlek.
Flera av de vanliga butikerna här i London har också kläder upp till storlek 46/48, så utbudet känns rätt så bra.

I eftermiddag har jag varit på Debenhams (rekommenderas!) och provat massor med kläder.
20% rea!
Att prova byxor är riktigt roligt, för där kan jag numer ha riktigt "små" storlekar, typ 44.
I dag blev det också ett par caprijeans från designern John Rocca.

Men överdelar, det är ett mörker.
Storlekarna må så vara (oftast typ 48), men ärmarna funkar inte.
Jag kan inte ha korta ärmar.
Mina överarmar är så fruktansvärt hemska.
De är värre nu än innan jag gick ner i vikt, stora, rynkiga, skrövliga påsar.
Mina överarmar ser ut att vara 80 år gamla.
Det ser inte klokt ut.

Så allt som inte har en ärm som täcker åtminstone halva överarmen går helt enkelt inte.
Och modet på toppar just nu, så här inför sommaren, är kort-korta ärmar, eller helst ärmlöst...

Provade top efter top, och fick mer och mer ångest i provhytten när jag insåg att jag inte kan ha något av de jag plockat på mig. Samtidigt vill jag inte köpa långärmat inför sommaren...

När jag kommer hem måste jag ta reda på om det går att göra något för att få huden på armarna att ta ihop. Jag vet att det är problem med lös, överflödig hud när man går ner i vikt, men så här vill jag verkligen inte ha det...

Tills vidare söker jag vidare efter toppar, med halv-långa ärmar.

Maten i dag: fortfarande bara halvbra.
Provrumsångesten ledde till lite onyttigt ätande, men inte okontrollerat.

Börjar få grepp om hur dagarna här i London ser ut. Och då är det enklare att planera och hitta en struktur som fungerar i verkligheten, och inte bara på papperet hemma i Sverige...

Mitt misstag de första dagarna är att jag direkt efter skolan gett mig ut på något äventyr (typ shopping), och sedan blir jag så hungrig och sugen att när det är dags att fixa middag så kastar jag mig över det mesta som ser gott ut...

Så i morgon ska jag testa en annan variant: INNAN jag ger mig ut på stan ska jag stanna till i lägenheten och dricka en Cambridge (jo, jag har med mig påsarna). Och sedan kan jag shoppa i lugn och ro. För att sedan ta något enkelt, typ ägg och skinka, rostad macka och youghurt, när jag kommer hem igen.

När det gäller luncherna på skolan, och desserten som hör till, tja, jag tar det från dag till dag. Vissa dagar, om det är något jag verkligen vill ha, då unnar jag mig det i en lagom mängd.

Jag testar så här, så får vi se om det funkar bättre än de första dagarna...

Okej Det är svårt att hålla sig till en strikt mat-plan.
Det inser jag redan efter en dag i London.
Sitter på mitt hotellrum, efter en lång dag först på skolan och sedan på ett gigantiskt köpcentrum, men en påse kakor.
Inte enligt planen.

Det bara blev så.

Dessutom upptäckte jag att skolan serverar efterrätt till lunchen varje dag...
I dag lät jag bli, tog lite ost och frukt i stället.
Men gissar att jag inte klarar av att vara lika ståndaktig varje dag.

Nej. Fokus.
Det här var ett nybörjarmisstag. Skyller på fullmatat dag med många intryck, och för sen middag som gjorde att jag blev för hungrig. Och då kopplades hjärncellerna bort när det var dags för att handla mat.

I morgon går det bättre.
Basta.

Så har mitt äventyr i London börjat. I dag har varit resdag, och jag är sedan ett par timmar på plats i min minimala lägenhet (ett rum med en minimal toalett) som är mitt hem i två veckor. Det känns kul, pirrigt, spännande, nervöst på en och samma gång.

Har varit på en liten butik och gjort de första inköpen. Så här långt har jag klarat mig bra - gick utan problem förbi alla lockande chipspåsar, godishyllorna och kakorna. Inhandlade i stället vatten, lättyoughurt, fullkornsbröd och skinka.
Hittade på en annan butik en shaker så jag nu kan skaka ihop mina cambridge-frukostar.

Jag har haft sådant fokus på hur jag ska klara maten på ett hyfsat sätt när jag nu är borta att jag helt glömde bort lördagen. Vet att jag har en förmåga att tappa tråden precis innan ett planerat uppehåll, och i går när det var som stressigast mellan att packa, göra de sista inköpen, avsluta ett par saker för jobbet och städa (så jag kan släppa in kompisen som ska vattna blommor) - ja, då spårade jag ur på lite onyttigheter.

Men det övertrampet lämnar jag bakom mig.

Inser att jag bor bara 25 minuters promenadväg från skolan, så det blir en morgonpromenix dit tänkte jag mig. Från lägenheten är det sedan cirka tio minuter till Hyde Park - så där ska det prommeneras också! Tur att jag packade walkingskorna. Och paraplyet. För det utlovas regn redan tills på tisdag...

Jag har bra internetuppkoppling på rummet (dyrt!) och ska försöka blogga varje dag, som vanligt med andra ord.

London, baby, London!

Försöker lägga upp en strategi för veckorna jag är på utbildning i London.
Hur jag ska klara det utan att slå över i frossande och tröstätande.

Hos terapeuten i går så listade vi fallgropar:
- att jag känner mig ensam  och utanför (jag reser själv, känner ingen annan på kursen)
- att jag inte tar mig för att göra saker och blir sysslolös
- att jag fastnar i tanken "det är inte lönt" och ger efter för frestelser gång på gång
- att jag känner mig osäker och fel i en främmande miljö

Jag vet att jag överäter för att dämpa känslor som just ensamnhet, ledsenhet, men också rastlöshet. Därför måste jag varje gång jag hamnar i en sådan situation där jag är på väg att stoppa i mig onyttigheter som inte är planerat ta fram en inre checklista:

• Vad känner jag nu?
• Varför äter jag?
• Botar ätandet känslan/situationen?

På den sista frågan är svaret i de flesta fall NEJ. Tvärt om, att överäta leder till skuld och skam, och "det är inte lönt"-skylten tänds upp igen, och den onda cirkeln är igång. Det måste jag komma ihåg.
Terapeuten tycker jag ska skriva en lapp till mig själv och ha i plånboken.
Hmm. Är skeptisk. Ska grunna på det lite till...

Det som är svårt är att jag samtidigt vill unna mig njutning nu när jag är borta. Jag ser fram emot att ta afternoon-tea på Harrods nästa helg, jag ser fram emot att få gå ut på en pub och dricka öl och äta fish n' chips, strosa i Hyde Park med en glass i handen. Och jag ska göra sådana saker också.

Nyckeln är att hela tiden har en i förväg uttänkt plan och struktur, har min terapeut lärt mig:
Det är när jag låter känslorna tar över, inte har någon plan och agerar i stundens ingivelse som det oftast blir fel. Och det är inte bara maten jag ska planera, utan även vad jag ska göra i övrigt. För att undvika att hamna i situationer där jag känner mig rastlös, ensam eller utanför.

Grundplanen är att ta med mig cambridgepulver och äta det som frukost varje dag, kanske tillsammans med ett kokt ägg så jag står mig säkert fram till lunch. Lunch äter jag på skolan, och kvällarna blir olika från dag till dag. Vissa dagar äter jag säkert hemma, och då har jag cambridge som ett alternativ, andra kväller äter jag förhoppningsvis tillsammans med kurskompisar.

Det ska bli spännande att se om jag klarar av det. Jag känner mig rätt så lugnt, tycker att jag de senaste veckorna varit lite, lite bättre än tidigare på att stå emot frestelser, och när jag "frossat loss" så har det ändå varit i mindre mängder än förut.

Dagens vikt: står stilla.

Så kom det äntligen!

Dagen vikt: 92,7 kg.
Minus 30,1 sedan cabridge-starten i höstas.
Härligt, härligt.

Behöver så väl få den här extra skjutsen med lite minusvikt inför London-resan. De senaste gångerna jag gjort längre uppehåll så har jag slagit över till smått frossande (påsken), lite att jag "passar på" eftersom jag ändå äter som vanligt.
Tänkte försöka undvika det nu. Visst, jag kommer äta vanlig mat och unna mig det, men det behöver inte betyda att jag köper hem chips var och varanna kväll och äter på hotellrummet...

Genom att äta med måtta, kombinerat med cambridge-frukost och många, många trevliga Londonpromenader, borde det inte vara några problem.

Målet är att klara resan utan att gå uppåt i vikt, förutom då den vätska väger som kroppen binder i kolhydratlagren.

I går var en kämpar-dag igen.
Var hur många gånger som helst på väg att avbryta ren kur. Vet att uthålligheten är som sämst när jag närmar mig ett planerat avbrott, och när vågen dessutom tjurar med att inte visa positiva resultat så blir motståndskraften ännu mindre.

Dubbla fika på jobbet i går gjorde saken inte bättre.

Så i morse kände jag mig riktigt duktig när jag ställde mig på vågen, för nu tusan måste det väl ändå...
Jaha. Nähä.
Jodå, minus sedan i går, men fortfarande lite över 93 - och alltså kvar lite plusvikt.
Känns lite hopplöst att ens hinna nå 30 kg blankt innan jag drar iväg på min resa...

Ska försöka hålla ut den här dagen också.
Kanske, kanske, ett jätteskutt på vågen i morgon.
Skulle behöva det för motivationen under de veckor jag är bortrest.

I morse träffade jag en person på jobbet som jag inte sett på kanske ett år.
Han stannade till och tittade på mig, och utbrast sedan "men vad tunn du har blivit".
Det kändes himla bra!
Alltid roligt med bekräftelse.

Men åter igen så blir jag lite bekymrad. För jag har svårt att se det själv, även om jag givetvis märker det på kläder. Min spegelbild ser likadan ut nu som när jag vägde 125 kg. Det som gör mest ont är att jag mer och mer förstår hur extremt stor jag var, och i vilken förnekelse jag har levt under så många år.

Jag märker också att jag har tappat ögonmåttet helt nu. När jag är ute och provar kläder så är jag verkligen vilse. Har inte riktigt hittat min nya storlek, och när jag försöker bedöma vad jag kan ha och inte ha så går det oftast fel... I ren eufori över att jag kan börja köpa vissa kläder bland "vanliga" storlekar så plockar jag lätt på mig kläder som i provhytten visar sig vara alldeles för små... Inte bra för självkänslan. Storleksmässigt ligger jag nu mellan 46 och 48 på det mesta - byxor kan gå ner mot storlek 44.
För ett år sedan köpte jag de flesta kläder i storlek 54/56.

Vågen i morse: stilla, stilla, stilla.
Kvar på samma plusvikt efter lördags-uppehållet.
Tröttsamt. Kommer ihåg att det har tagit längre tid för varje uppehåll att komma igång och ner igen.
Jag ger det en dag till. Händer inget till i morgonbitti så vete katten om jag ids hålla ut de sista dagarna innan jag reser bort och ändå ska ha ett längre uppehåll.

I går kväll hade jag snudd på hallucinationer - jag riktigt såg glass och choklad framför mig, hur jag tog bilen till affären och gick in och köpte onyttiga saker och sedan åt upp hemma i soffan.
Jag ska ju ändå göra ett längre uppehåll snart, så det spelar ingen större roll-tankar regerade i mitt huvud.

Jag vet inte varför jag klarade av att stå emot.
Konstaterar bara att jag gjorde det.
Det var inte enkelt. Fick hejda mig själv flera gånger, men det gick.

Kanske håller jag sakta men säkert på att lära mig att stå emot frestelser?
Men de är så förbannat lömska, förföriska och frestande..... uj!

En kollega har börjat på Xtravaganza och startade med deras pulverdiet härom dagen. Han var helt slut efter tre dagar och ville ha lite support. Det känns kul att han kom och ville prata och ville veta mer om hur jag gör och hur jag klarar av att gå på pulver-kurer. Jag har skrivit det förut, och får det mer och mer bekräftat: att jag nu vågar vara mer öppen och prata om mina viktproblem och mitt arbete för att gå ner i vikt gör sååå stor skillnad, det ger tusenfalt tillbaka. Det var jobbigt i början, men nu är det mest bara roligt, och jag upptäcker att många kollegor är uppriktigt nyfikna, och även peppande. Sedan får de givetvis bara den "snälla" versionen, inte detaljer om hur jag spårar ur och frossar loss, hur de deppigaste tankarna går och så vidare. Där har jag bloggen (och min terapeut) som min ventil.

Dagens vikt: fortfarande plus efter lördagens grillfest.
Vill att det ska gå snabbare ner.

Jag har haft lite svårt att få till motionen under våren här.
Vet inte riktigt vad de suttit fast i, men motigt har det varit.
Men jag anar en liten ljusning nu.

Den senaste veckan har det blivit ett par promenader - både längre och kortare - och två pass vattengympa på Iksu.
Känns riktigt bra.
Jag kommer ihåg hur bra jag mår när jag rör på mig, hur välgörande den friska luften är, hur skönt jag sover med trötta muskler. Nu ska jag försöka hålla fast vid den känslan och se till att få mer.

Jag är inte uppe i den halvtimme om dagen i genomsnitt som man bör ha, men jag närmar mig.
Ska försöka hålla takten uppe den här veckan också, så jag har promenadvilliga ben när jag åker till London. För där lär det inte bli så mycket annat motion än just promenader.

Börjar så smått få resfeber. Kan inte riktigt fatta att jag ska i väg, och vara borta i över två veckor! Och dessutom åka själv och prata engelska med massa okända människor. Hjälp!

Dagens vikt: fortfarande plusvikt efter lördagens grillfest och minifrossa. Men det är mest vätska verkar det som (kolhydrater binder ett par kilo vätska i kroppen). Om ett par dagar borde jag vara tillbaka på 93,0 - och innan veckan är slut siktar jag på låga 92.

Det känns som att det har gått rätt så bra en längre period nu, och så plötsligt strular jag till det för mig själv.
Åter en väckarklocka över hur tunn gränsen mellan framgång och misslyckande är...

Så här var det:
Jag hade ju sedan tidigare bestämt mig för att göra ett kort-kort uppehåll och äta grillat med mina vänner i går kväll. Det gjorde jag också, och skötte själva maten bra. Kött och sallad, ingen potatis eller bröd. Men vin. Och ett glas vin till. Och tja, det blev väl också ett tredje. Och plötsligt, när snackset sedan kom fram, så blev det båda godis och choklad som jag inte riktigt tänkt mig.

Att dricka vin är väl inte det bästa för karaktären, det är bara att inse...

Må så vara.
Det tråkiga är att jag spårade ur redan tidigare på dagen.
Blev rejält ledsen och sårad, först av min mamma som på kort varsel backade ur en resa vi planerat tillsammans, sedan på min kompis som jag kände utnyttjade min snällhet lite väl mycket. Båda hade både ursäkter och förklaringar, men det blev ändå för mycket för mig och jag föll tillbaka i min gamla ovana att tröstäta för att hantera min besvikelse och ledsenhet.

Dessutom - än en gång - så klarade jag inte riktigt av att tala om för dem att jag blev besviken, ledsen och kände mig utnyttjad, utan höll tyst och åkte till affären för att köpa något att stoppa i mig. Det här är verkligen en akilleshäl för mig, och de senaste gångerna när jag "tappat bort mig" har det varit i liknande situationer - att jag inte säger till och uttrycker mina känslor.

Enda trösten i bedrövelsen är att tröstätandet inte vara i lika katastrofala mängder som tidigare - i stället för en eller två liter glass åt jag en Magnum, i stället för ett helt paket kakor åt jag två, i stället för en hel påse chips eller ostkrokar åt jag en chokladkaka.

I dag är en ny dag.
Tillbaka på ren kur.
Kör så en vecka till, sedan drar jag till London!

Dagens vikt: oförändrat.
Tusan också.
För nu lär det stå still några dagar till, kanske tom lite uppåt.
Ska på grillfest i kväll och har sedan tidigare bestämt mig för att äta lite. Ska undvika allt för stora mängder kolhydrater och låta bli godis, chips osv. Men ett eller två glas vin blir det, och en grillad köttbit med sallad.

Inser att de mål jag satt upp är för långt borta. Under 90 till påsk gick ju inte, jag är inte där än. Nästa mål är under 85 till midsommar. Även det blir svårt eftersom jag snart åker till London och blir borta i över två veckor. Får tänka under 90 till midsommar i stället som mitt möjliga mål - allt utöver det är bonus. Hmm. 90 är bara två kilo bort. Tror jag lägger på två till, Så under 88 till midsommar är mitt nya mål.

Har funderat på om det är att fuska mot mig själv att ändra i målen. Men kommit fram till att det är det inte. Jag vet varför det inte fungerat fullt ut i vinter, och vet att min Londoresa inte fanns med i planerna när jag satte mina mål. Så nu justerar jag målen så de är mer realistiska. Att ha mål som är onårbara är inte heller bra, då tappar jag så lätt sugen och ger upp eftersom det "ändå inte är lönt".

Så: under 88 till midsommar!

I dag har jag sytt om ett par jeans nu på förmiddagen, ett par som jag köpte på mellandagsrean och som snabbt blev för stora. Nu är det krymta på både bredden och längden och får fungera som high-water-byxor ett tag.

I dag ska jag och lyssna på första maj-tal här i Umeå. Jag är inte politiskt aktiv, men intresserad av samhällsfrågor och politik. Och att lyssna på tal är alltid speciellt, oavsett om man håller med eller inte.

Funderar på vad jag skulle skriva på min egen demonstrationsskylt, om jag skulle demonstrera i mitt eget tåg på första maj. Tänker först på stora ord som solidaritet och medmänsklighet, alla människors lika värde. Men så dyker en annan tanke upp i mitt huvud:
Jag skulle samla kvinnor i olika åldrar, olika hudfärger, olika yrken, olika storlekar - från modellsmal till överviktiga i storlek 56, och så ska vi alla bära varsitt plakat med texten "Jag är vacker som jag är - jag duger för den jag är". Sedan skulle vi tåga runt i staden, skratta och sjunga och bara trivas med att våga stå för att olikheter är okej.

Vad skulle det stå på ditt demonstrationsplakat?

Dagens vikt: 93,0 kg
Bara två hekto kvar till -30 kg.
Ofattbart!