kakanskilokamp

Har deppat ner mig lite över mitt jobb nu i kväll.
Egentligen har jag världens bästa jobb och trivs jättebra, men det finns en omständighet som gör att jag stundtals är beredd att ge upp allting. Det är en person, som jag på papperet ska samarbeta med i det dagliga arbetet, men i praktiken så pratar vi knappt med varandra.
Personkemin stämmer inte på en enda punkt.

Inte så att vi är osams eller grälar med varandra. Ingen öppen konflikt eller gammalt agg att reda ut.
Det är bara likgiltighet.
Och det är nästan värre.

Jag känner inte att den här personen respekterar mig eller min kompetens. Jag tycker inte att jag blir informerad, och upplever att det hela tiden är jag som får ta initiativ om vi någon gång ska prata/diskutera/samråda eller så.

Det är så förbannat tröttsamt.
Jag vet att jag måste ta tag i situationen innan det går för  långt och växer mig över huvudet.
Men vart börjar man?

Kanske är det enklast att söka sig ett nytt jobb.

Just nu känns det riktigt bra.
Vägning i morse, och vikten har tagit ett rejäl kliv nedåt igen efter lite stillestånd.
Är nu nere på låga 109, och ska under den vikten innan helgen hoppas jag.

Det går bra att dricka cambridge, står just nu emot frestelser utan problem.
Träningen är också helt okej, även om en seg förkylningen dragit ner den på sparlåga en liten stund. Men kroppen bara längtar efter nästa pass.
Och jag njuter av att prova alla gamla kläder i garderoben, plocka fram de som jag krympt in i nu och hänga andra på vänt på ytterligare några centimeter...

Ja, det känns bra.
Och det gör mig rädd.
Vad är det för bakslag som lurar runt hörnet?
För så här bra kan det väl inte få gå?
Något fel måste det vara? Något annat, något som jag inte har upptäckt ännu?

Jag går bara och väntar på misslyckande, olycka och motgång.

Suck.
Tänk om jag kunde lära mig att leva mer i nuet och njuta av att jag just nu mår bra.

En konkret sak som oroar mig är att jag snart ska slå i mitt "glas-golv". För ett antal år sedan lyckades jag gå ner rejält i vikt och minskade till strax under 105 kilo. Men där tog det stopp. Jag tog mig inte ner på tvåsiffrigt. I stället hände andra saker och jag gick upp alltihopa igen på några månader i princip.

Visserligen var det en väldigt speciell situation då, jag blev allvarligt sjuk och hamnade mer eller mindre i en livskris. Jag är inte orolig för att just det ska upprepa sig, men ändå fundersam om jag klarar av att gå under den vikten som är min "lägsta-vikt" någonsin i stort sett.

Om jag klarar av att fortsätta med min egen variant av cambridge så borde jag vara i de vikt-trakterna i början/mitten av november. Då får jag veta.

Tills dess ska jag försöka lära mig att njuta av de dagar då allt känns bra.

Har precis varit hem en snabbis och stjälpt i mig kvällens cambridge-shake.
Snacka om snabbmat.
Det tar typ en minut att göra i ordning den, och lika lång tid att dricka upp den.
Och sedan ett glas vatten på det.

Tror jag klarade av middagsbesöket hemma på under tio minuter med god marginal.

Sådana här dagar då dagen är fullpackad med jobb brukade det tidigare blir en hamburgare med pommes, dipsås och läsk. Onyttigt så det förslår, men gott så in i bombens.
Men jag inser att om kriteriet är att det ska gå snabbt så är cambridge oslagbart.

Kanske något att tänka på för framtiden, när jag slutar med min kur. Att ha lite cambridge-soppor hemma för de dagar då tiden bara inte räcker till? Kan vara värt ett försök, och tar i varje fall bort ett argument som jag brukar använda för att försvara min besök på stadens hamburgerior...

Måndagar.
Inte min favorit på veckan.
Det är så himla många dagar kvar till helg ;-)

I dag är dessutom en extra seg måndag. Har en riktigt intensiv dag på jobbet, med övertid i kväll.
Dessutom så händer det inget på vågen, vilket dämpar humöret ytterligare.
På två dagar har jag gått ner ett hekto.

Jo, jag är tillbaka till min fula ovana att väga mig varje dag.
Inte bra.
Ska försöka bryta den nu i veckan.
Men i morgon är ordniarie vägdag, och jag hoppas att jag då tar ett skutt ner från den lilla platå jag nu tydligen står och stampar på...

Nå, 13 kilo blankt är ändå ett rätt så bra resultat.
Jag försöker vara nöjd med det så länge.

I dag ska jag gå igenon min garderob.
Vet att det finns massor med kläder där som bara väntat på att jag ska gå ner i vikt.
Det är dags att leta rätt på dem i röran och kolla vilka som passar.

För just nu har jag litet klädproblem.
Närmare 13 kilo minus sätter sina spår, och många av mina favvo-plagg går inte att ha längre.
Det känns gott.
Framför allt på jeans är det lite bekymmer. Har egentligen bara ett par som fungerar just nu, men hoppas hitta något mer i klädhögarna.

Hittade igen en höst-mocka-jacka i går kväll som jag inte kunnat ha på åratal.
Den satt riktigt snyggt.

Det här med kläder har alltid varit ångest-framkallande för mig. Så många gånger som jag har köpt kläder, utan att prova, som sedan visat sig för små och så har jag inte orkat ta tillbaka för att byta. Kanske fanns det inte en större storlek, eller så har jag tänkt att "men nu ska jag ju gå ner i vikt, så snart kan jag ha den..." och så har det inte hänt någonting.


Jag längtar så oerhört mycket efter att köpa nya kläder. Framför allt få köpa kläder utan att behöva vara begränsad till avdelningen med större storlekar. Jag är inte där än, långt ifrån, men känner mig ändå inspirerad.

Men just nu ska jag vara försiktig.
För jag ska ju ner ännu mer, och att köpa nytt som är för litet om en månad eller två har jag inte råd med.
Så jag  hoppas på trevliga överraskningar i garderoben.

Det sa bara poff.
Vågen i morse visade 109,9.
Äntligen.

Äntligen har jag krupit under 110. Det har varit segt, men det kändes bara underbart i morse när jag steg upp på vågen.
I årlighetens namn visade den första gången 110 blankt och jag tänkte att det var ju typiskt.
Men jag klev på en gång till, och då kröp den ner ett hekto. Testade en tredje gång. Jo 109,9. Så jag sätter upp det som dagens officiella vikt.

Det här bevisar också min tes att det tar upp till fyra dagar att komma tillbaka efter en utsvävning och omstart. För sannolikt var det en hel del vätska kvar i kroppen - det är inte riktigt rimligt att tappa över ett kilo på ett dygn annars. Jag måste få in det i min tröga skalle så jag inte blir lika missmodig efter omstarterna när det tar  för lång tid. Utan förändringen kommer, om jag bara är lite tålmodig.

Just nu är det i varje fall inga problem med motivationen.

Totalt har jag nu minskat 12,9 kilo och målet 20 innan jul kommer allt närmare. Ska nu köra hårt på ren kur i drygt en vecka, fram till Ikea. Minst två kilo till ska nu bort på den tiden.

Men i dag känner jag för att fira.
Kanske ska jag unna mig den där snygga väskan jag spanat in.

Det fikas mycket på mitt jobb. Var och varannan dag finns det något att fira och uppmärksamma.
Och jag gillar normalt att fika - både för att det är gott med sötslisk och för att det är ett trevligt avbrott i jobbet.

Men nu är det bara irriterande med alla fikastunder.
 
Ännu ett tillfälle då jag måste göra ett val att INTE ta en tårtbit, en kaka eller en bulle.
Det är svårt när de bara ligger där och väntar.
Gratis. Varsågod. Serverat och klart.

Det är inte så många på mitt jobb som vet om att jag cambridgar, så mitt i alltihopa blir jag lite orolig att någon ska notera att jag inte fikar och börja ställa frågor.
Så jag gömmer mig på mitt rum och skyller på jobbet.

Gud vad jag är sugen på en färsk kanelbulle.

Jag har ju bestämt mig för att väga mig två gånger i veckan, tisdagar och fredagar.
Det är något som jag slarvar med åt båda hållen.
I tisdagsmorse hoppade jag över att väga mig, eftersom jag fortfarande var bortrest och precis hade avslutat födelsedagsfirande och släktkalas.
Vilka spår de satt på vågen ville jag helt enkelt inte veta.

Har sedan funderat fram och tillbaka hur jag skulle göra i dag. Å ena sidan vill jag veta hur jag ligger till. Å andra sidan vet jag av erfarenhet att det tar tre, fyra dagar efter en omstart av ren kur innan jag tömt kolhydratlagren, tömt kroppen på vätska och slagg och därmed är tillbaka på den vikt jag hade innan jag bröt min rena kur.

Jag ligger precis på den gränsen i dag. Lite i underkant till och med, eftersom tisdagen inte blev så lyckad som omstartsdag utan jag fuskade ett par gånger...

Men jag vägde mig till slut ändå.
Och vågen visar +0,5 kilo sedan förra veckan.
Inte kul.

Jag hoppas nu innerligt att det bara är vätska, så att jag efter ytterligare en eller två dagar på ren kur i varje fall är tillbaka på min förra vikt. Och sedan ska klättringen ner under 110 klaras av under nästa vecka.
Basta!

Men jag inser att jag kommer fortsätta väga mig i helgen, för jag behöver positiv feedback snabbt för att fortsätta stå ut med ren kur. För särskilt kul att bara äta cambridge är det inte.

Det är så himla trist att vara förkyld. Kände redan i går kväll hur jag började frysa mer och mer, och snörvla och hosta.
Och visst, i morse så vaknade jag med en rejäl snuva och skrällig hosta.
Har nog lite feber också.

Jobbar ändå, fullproppad med alvedon.
Försöker hålla mig undan så mycket som möjligt så det blir en lugn dag... ;-)
Tråkigt bara att dagens planerade simning därmed blivit inställd.
Det blir nytt försök till helgen.

Enda fördelen med att vara förkyld är att jag inte är hungrid eller sugen på någonting alls just nu.
Är fullt nöjd med mina cambridgedrinkar.
Och lite kaviar då, som min bestående last...

Jag har blivit utmanad av Vendela, och svarar här på hennes frågor.
Men jag är tråkig och skickar inte utmaningen vidare.
I varje fall inte just nu.
Fantasin räcker inte till, plus att de flesta andra viktbloggar som jag regelbundet läser redan har haft denna utmaning...
 

Vilken mat äter du ofta?
Kyckling och lax toppar listan. Men det blir även en hel del frysta köttbullar och korv när fantasin tryter.

När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?

Jag är hopplös, kan inte låta bli att hjälpa till att bära bort från bordet, ställer mig gärna och diskar och börjar domdera i köket. Önskar att jag kunde slappna av lite oftare och bara vara.

Var sitter du helst när du bloggar?

Oftast framför jobbdatorn på mitt jobb, men om några dagar får jag trådlöst bredband hemma så då ska jag börja använda min nya laptop för fullt. Gissar att soffan blir favoritstället då.

Köper du ofta Triss?

Är periodare. Ett tag köpte jag alltid fyra triss på löningsdagen. Vilket är i dag. Kanske ska jag ta upp den traditionen...

Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Toscana i Italien är en kär favorit. Men älskar också New York. Om jag vinner på triss så kanske det blir återbesök i båda snart.

Vilken TV-kanal tittar du på mest?
Är riktig tv-missbrukare och tittar på de flesta kanaler. Men det blir nog mest på trean, fyran och femman.

Jag måste få igång motionerandet på ett bra sätt igen. Har så smått hållit på med ett eller två pass simning i veckan, men mer än så har det inte blivit.

Inser att det är den förbannade tv:n som ställer till det just nu.

Jag är en tv-narkoman, det ska erkännas, men jag har oftast inga problem med att spela in de program jag vill se och titta på dem i efterhand. Men vad gör man när det är sevärt på två kanaler samtidigt? Just nu är jag lika fast i Idol som i nya Top Model. Båda går kl 20.00 tis-tors. Vilket betyder att jag låser fast mig i soffan större delen av kvällen.

Jo, det är visserligen bara ett svepskäl. Det handlar om att prioritera. Men då det är lite halvsegt att ta sig iväg på vattengympan eller ut på promenaden, då gäller det att inte ha så många svepskäl nära till hands. Tur att Idol-uttagningarna snart är över, så det blir fredagsfinaler i stället. Då kanske det går bättre att komma loss lite oftare.

Det är lite intressant att jag är så fast vid Top Model där verkligen det smalaste smal-idealet hyllas. I den här omgången är det en "plus-size" modell med. Hon drar storlek 42 och är alltså alldeles för stor för de flesta kläder som visas upp på catwalken.

Suck.
Jag blir överlycklig om jag tar mig ner till storlek 42 någon dag, eftersom det betyder att det går att handla vanliga kläder i vanliga butiker.

Tja, dagens omstart med ren cambridge-kur har hittills inte varit klockren.
Och dagen är långt ifrån slut ännu...

Det började på flyget hem till Umeå. Jag hade lyckats avstå från att köpa onyttigheter på flygplatsen - annars har jag en förmåga att proppa i mig i samband med just flygresor, det är något med resandet som triggar igång mig. Men väl på planet så bjöd flygbolaget på liten låda med smörgås, juice och liten chokladbit.

Gratis är gott, så jag knaprade i mig det som bjöds.

Och nu på eftermiddagen så tog jag av den chokladkaka som en kollega bjöd på.
Hon har ju fått barn, barnet är gulligt och chokladkaka är gott...

Så omstarten har inte varit riktigt perfekt.
I kväll hade jag tänkt äta lite räkor för att stå ut första dagen, men nu vet i sjutton hur jag ska göra.
Får känna kvällen an helt enkelt.

Men omstart gäller fortfarande.
I morgon ska jag sköta mig bättre.

Ibland undrar jag hur min kropp står ut med mig. Tänk allt som jag utsätter den för.
Nu har det varit ett par dagar med födelsedagsfirande, släktkalas, billig alkohol och massvis av godis i taxfree.
Någon som tror att jag kunde vara måttlig och balanserad mitt i detta?

Nope.

Jag har vräkt i mig som om jag inte sett mat förut.
Vilket jag knappt har, om man tänker efter, eftersom cambridge-pulver varit min huvudsakliga föda ett längre tag.

Nu när jag tillåtit mig att fira och inte tänka så mycket på vikt och kost och sådant där så har jag verkligen passat på. Så det har blivit lite mer än vad jag först tänkt mig. Men jag hoppas att jag nu ätit så jag är nöjd för ett tag framöver...

Just nu känns det ändå tufft att gå tillbaka till ren kur och cambridge.
Men jag ska.
Jag vill.
Jag måste.
Omstart tisdag frukost. Sedan ska jag köra ren kur i två veckor innan det blir dags för en två-dagars-tur till IKEA.

Jag vet att det blir svårare med motivationen för varje gång man ska starta om, men samtidigt tror jag att jag behöver de här pauserna i min viktresa. Och jag försöker använda den fina resultaten jag har med mig som extra motivation att fortsätta i samma stil.

Det var hur som helst roligt att träffa släkt och föräldrar igen. Ännu roligare att min mamma tycker att jag det syns hur mycket som helst att jag gått ner i vikt.

Appropå det:
mamma - tjuvläser du min blogg???
Det ser nästan så ut i din webbläsare.
I så fall -sluta med det!

Som sagt, nu blir det litet cambridgeuppehåll, och jag  l-ä-n-g-t-a-r  redan enormt mycket till kvällens middag.

Besökte min cambridgekonsulent i dag för att köpa mer pulver och väga mig. Men det senare kom vi överens om att hoppa över den här gången. Eftersom det inte hänt något, och det är risk att jag får plus i vikt nästa vecka så kan det vara mentalt bra att inte ha med sig ett ”dåligt" resultat redan...

Men på tisdag ska jag igång igen.
Minst 20 kilo innan jul gäller lika mycket fortfarande.
Och delmålet att komma under 110 ska jag knäcka innan september är slut. En generös tidsfrist, men jag vet att det tar ett antal dagar att hämta igen ett avbrott och sedan börja minska i vikt igen. Och vis av erfarenheten från förra omstarten för en månad sedan så kan det vara lite lång startsträcka...

Det blir nu inte bara avbrott i cambridg-kuren utan även på bloggen. Eftersom jag ska fira min pappa på internationellt vatten så kommer jag varken ha tillgång till dator/internet eller särskilt mycket tid för bloggen ett par dagar.

I början av nästa vecka är jag tillbaka.
Till dess: puss och kram.

Fredag morgon och vägning.
Borde inte ha gjort det.
Men vill så himla gärna ta mig under 110 kilo så jag hoppas, hoppas, hoppas...

Nähä.
Vågen står still.
Inget har hänt sedan i tisdags.

Och det är inte så konstigt. Jag har tjuvätit chilinötter (påsen är nu slängd och det som fanns kvar i den), jag har utvecklat en ny last med att slicka i mig kaviar och räkost, och jag kompletterar med ett ägg om dagen till min rena kur.
Så det har verkligen varit en oren fuskkur de sista dagarna.
Så rent logiskt är det inte konstigt att vikten och kroppen undrar vad som pågår och håller sig still där strax över 110 kilo.

Jag inser att det brejk som nu kommer är mer nödvändigt än någonsin. Nu ska jag från och med i kväll inte tänka på vikt och cambridge-kurer utan bara må gått och träffa släkt och vänner och ha det bra. Cambridge finns visserligen kvar på ett litet hörn som frukost och lunch, men sedan är det vanligt, syndigt leverne som gäller.

Förhoppningsvis kommer sedan lusten och orken att gå tillbaka på ren kur tillbaka i nästa vecka.
Målet är att sätta igång på tisdag igen och köra ren kur i två veckor. Jag vet ju att jag kan, vill och orkar.

I dag började jag lite senare och var i väg med träningskompisen H på IKSU redan före klockan åtta. 40 längder, totalt 1000 meter, blev det.

En bra start på dagen.

Förstår inte varför jag inte gör så oftare, det händer i princip varje vecka att jag flexar för att få dagen att gå ihop och skulle då utan problem hinna med att simma på morgonen.

Annars har det varit lite si och så senaste dagarna. Har haft svårt att vara nöjd på mina tre cambridge-drinkar. I går blev det några nävar chili-jordnötter - inte bra. Och dessutom lite räkor (ofarligt). Men jag inser att helgens avbrott i cambridgandet kommer väldigt lägligt - och är nog nödvändigt för att jag ska orka fortsätta.

Åker på lördag till Stockholm för att fira pappa, som fyller jämt, med stor middag ute på internationellt vatten (färja till Åland). Då blir det massor med god mat och dryck i dagarna tre.
Eftersom det gått så trögt på slutet har jag dessutom bestämt mig för att tjuvstarta i morgon kväll med en GI-middag hemma hos goda vänner. Något glas vin blir det också. Jag längtar.

När jag för några år sedan gick på beteendemedicin här i Umeå för att gå ner i vikt så fick vi lära oss att om vi så bara går ner tio procent i vikt så gör vi betydande hälsovinster.

Så det räknar jag hem nu, för jag har minskat min vikt med just tio procent nu.
Hälsovinsterna består av mindre risk för hjärt och kärlsjukdomar, mindre risk för diabetes, bättre livskvalité, bättre ork och sömn, för att bara nämna några.

Det känns rätt så bra.
Men det är fortfarande lång väg kvar.
Mitt mål är att göra betydligt större vinster än vad jag hittills uppnått.

Provräknade ut mitt BMI i dag på skoj och noterar att det också minskat en hel del. Ligger fortfarande lite över 40 som är gränsen för sjuklig fetma, men när jag började det här äventyret hade jag närmare 50 i BMI. Konstaterar att när jag kommer ner på låga 100 så byter jag "grupp" i BMI-skalan - då har jag "bara" betydande övervikt...

Ännu en milstolpe att ta innan jul.

Jag är nära ett nytt delmål, bara ett halvt kilo kvar tills jag kan krypa under 110 kilo.
Det känns gott.
Det är lite som en mental spärr som släpper när jag passerar 110 tror jag, plötsligt så känns det möjligt, troligt och nära att krypa ner på tvåsiffrigt.

Jag längtar!

Men det här är verkligen en viktresa. I går kväll var jag så nära att ge upp. Hungrig, snuvig och allmänt hängig och gnällig så fick jag kämpa med den sista viljestyrka jag hade kvar att inte ge upp, springa över på Konsum och köpa glass, chips, kakor eller vad som helst.

Det blev till slut tre små bitar vit choklad, som inte ens smakade särskilt gott. Men så här i efterhand tror jag att jag nog hade lite för lågt blodsocker, och den lilla chokladen fyllde väl sin funktion ändå. Kom förrestena att tänka på att det är det första godis jag ätit på väldigt länge. Tänk, det går att leva utan godis! ;-)

I dag känns det hur som helst bättre, och jag är nu taggad att ta lite mer till fett från kroppen ner till mitt delmål, helst redan till nästa vägning på fredag.

Sedan har jag blivit utmanad av bantarbritta, som förresten har en bra blogg som jag kan rekommendera!

5 saker i min frys:
- kycklingfiléer
- broccoli
- babymorötter
- lunchlådor, dessvärre är de flesta omärkta...
- is

5 saker i min garderob:

- massa kläder som jag köpt, sedan inte kunnat ha, och låtit hänga/ligga kvar
- den lilla klänning jag hade på mig hem från bb för 40 år sedan
- trasiga, gamla jeans som jag sparat av någon konstig anledning
- för få galgar...
- oreda

 

5 saker i min bil:

- gamla parkeringskvitton
- barbamamma-figur som hänger i backspegeln
- en kasse med böcker som jag borde lämnat till second hand för länge sedan...
- vattenflaska
- motorvärmare (jag är så frusen av mig!!!)

 

5 saker i min handväska:

- pennor
- lypsyl
- handkräm
- mynt som ramlat ut ur plånboken och blivit liggande
- gamla kvitton och rabattkuponger

Snuvig och snorig och allmänt hängig.
Smiter lite i förväg från jobbet, bäddar ner mig i soffan framför tv:n resten av kvällen.

I morgon är det vägdag.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det.
Det har inte varit några perfekta dagar här på slutet, så jag förbereder mig mentalt på att vågen står still, typ.

Återkommer med rapport i morgonbitti.

Jag önskar att det syntes mer att jag nu faktiskt går ner i vikt.
Själv så ser jag det inte - men jag har å andra sidan alltid haft en konstig och skev uppfattning om min egen kropp. Jag har inte insett (erkänt) hur stor jag är, och då är det inte konstigt att jag inte kan se den förändring som nu sker.

Men jag känner viktminskningen. Framför allt på mina kläder som numer sitter löst och ledigt.
En del kläder kan jag inte ha längre, de är på tok för stora. Andra kläder, som legat i garderoben och varit för små, kan jag nu plocka fram.
Det känns bra.

Men jag önskar att det syntes mer.

Från mina vänner som vet jag cambridgar och som vet om hur mycket jag gått ner får jag lite olika reaktioner. Några säger att det "syns lite", andra säger ingenting, andra säger "oj, så mycket, det var värst" och inget mer... Den ende som är riktigt supportande är träningskompisen H som bestämt hädvar att det märks mycket.

Jag riktigt längtar till den dag det syns så mycket att folk börjar kommentera det. Från kollegorna på jobbet har jag inte hört något än. Å andra sidan så vet jag att det här med att prata om någons vikt är bland det svåraste och mest känsligaste som finns - vi är så rädd för att såra eller göra fel.

Just nu är jag ändå mest orolig för reaktionen från min mamma som jag träffar nästa helg. Hon har i så många år varit missnöjd och kritisk till min vikt, och suckat över alla försök att gå ner som inte gett något större resultat. Nu vet hon om att jag går ner, och att det går bra, och jag vet att hon kommer att granska mig med skrapa och kritiska ögon och jag är rädd att än en gång se besvikelse i dem.

Jag måste komma ihåg att jag gör det här för min egen skull: inte för att få min mammas godkännande eller för att få glada tillrop från vänner och kollegor. De tolv kilo jag gått ner är värda så otroligt mycket, oavsett om de syns eller inte.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att törsta efter deras bekräftelse.

Jodå, frossar-beteendet finns kvar och lever.
Tack och lov så blir det i en mindre form nu för tiden, så skadan blir rätt så begränsad.

I går kväll, efter en otroligt stressig dag på jobbet och en allmänt jobbig jobb-dag, så ville jag bara sitta i soffan och låta handen mata in ätbart i munnen. En tur till affären försåg mig med några skivor rökt lax och en mini-påse med nötter.
Slurp sa det, så var de båda slut.

Och gott var det.

I dag är en ny dag.
Men när det blir dags att växla över till vanlig mat igen så måste jag på allvar ta itu med min frossar-sida.

Satt tidigare i dag och räknade veckorna fram till jul. Inser att mitt mål att gå ner 20 kilo till dess inte ska vara något problem, inte med den här takten. Borde till och med hinna med 25 kilo eller närmare 30 om jag står ut med cambridge hela hösten. Men jag ändrar inte målet nu. Allt över 20 får i så fall bli en bonus.

Har en helstressig dag på jobbet.
Det tar på.
Den planerade vattengympan i eftermiddag, som jag tänkte smita i väg på, är bara och glömma. Samma sak med gårdagens kvällspromenad - kompisen lämnade återbud och då kom jag mig inte i väg själv.
Så så bidde det med den motionssatsningen...

Fast i helgen blir det av - så länge min rossliga hals inte börjar göra mer ont och tvingar mig till sängläge.

Det som däremot muntrar upp dagen är vägningen hos cambridgekonsulenten.
På hennes våg kan jag nu notera -12,1 kilo.
Wow.

Jag tror jag ska fira i kväll.
Kanske ska jag unna mig en skiva rökt lax.

Jag försöker att nu sakta men säkert trappa upp motionen. Vet att det är nödvändigt för att på sikt kunna hålla en bra vikt. Dessutom tycker jag att det är kul - och mår bra av att röra på mig.

Så när det bara finns plus, varför är det ändå så svårt att ta sig iväg?

Min träningskompis H pratar om det farliga med att må bra. Att vi är så vana vid att alltid ha något som är fel, något som förstör, något som inte stämmer att vi inte vågar må bra. Så när den där må-bra-känslan börjar få fäste så sabbar vi för oss själva, av bara farten, och lite för säkerhets skull...

Tror att det ligger mycket i det.
I grund och botten handlar det om min självbild och att lära mig att jag är värd att må bra, ha det bra, vara nöjd med min kropp och vikt. Det är en bra bit kvar till det. Förutom att si så där 35-40 kilo till ska bort så är det lång väg i den mentala processen.

En del i det arbetet är att växla upp motionsdelen. Har varit i väg ett par gånger och simmat med H, ska ut och gå med bästa vännen AK i kväll, och i helgen blir det båda vattengympa och simning igen.
Det känns bra.

I morgon är det vägning hos cambridgekonsulenten.
Jag hoppas - och räknar med - att jag passerat tio kilo på hennes våg också...

Jodå. Äntlgen. Nu har jag spräckt tian.
Vågen i morse visade att jag nu totalt gått ner 10,4 kg.
Det är helt otroligt.

Och det var precis vad jag behövde efter gårdagens mentala sammanbrott.
I dag känner jag mig lugn och full av tillförsikt igen.
Jag kan klara det här.
Jag kan ta tio kilo till.
Den här gången fungerar det.

Men samtidigt så har allt ett pris. Det är bara att inse att jag fortfarande är mycket sårbar. Det behövs inte mycket för att rubba min lilla värld och stabilitet. I går var en sådan dag jag bittert fick en påminnelse om att jag har mycket kvar att jobba på när det gäller mig själv, min inställning till min kropp och vikt och mitt förhållande till vågen och mat.

Jag vägde mig i morse trots att jag kommit överens med min terapeut att bara väga mig två gånger i veckan, tisdagar och fredagar. Men efter gårdagens besvikelse så behövde jag en god nyhet för att återfå balansen.
Så jag bröt löftet.
Fuskade lite.

Tanken är att jag ska hitta den här balansen och lugnet i mig själv, och inte söka bekräftelse från de digitala siffrorna på vågen.Den utmaningen har jag kvar. Jag är inte där än.
Men jag gör ett nytt försök.
Nästa vägning blir på fredag.

Ju längre dagen går, desto deppigare blir jag.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför - men är helt övertygad om att morgonens vägning är roten till det onda. Eller rättare sagt att jag tillåtit mig själv att bygga upp förväntningar på ett gott resultat och sedan blev besviken.

Egentligen är det ologiskt, eftersom det finns förklaringar.
Och jag har ju inte gått upp i vikt, utan står still.
Och egentligen är det fantastiskt att jag lyckats gå ner så mycket som jag gjort på så kort tid.

Men just nu hjälper det inte alls.

Det är precis i sådana här situationer som jag brukar ge upp och bestämma mig för att jag inte förtjänar något annat än att vara äckligt fet för all framtid.
Det är i sådana här situationer som jag hetsäter.
Proppar i mig massa onödigt fett och socker.
Glass. Oskrokar. Chips. Kakor.

Just nu vet jag varken ut eller in.
Det blir en lång kväll.

I morse var det äntligen väg-dags och jag såg riktigt fram emot att få ställa mig på vågen.
Det har känts riktigt bra i kroppen.
Så med ett glatt sinne ställde jag mig på vågen, och...

Nähä. Inte det inte.
Är kvar på samma vikt som sist jag vägde mig, i fredags.
Jag var så säker på att jag skulle ha passerat tio kilo i dag.
Nu är jag kvar på 9,7.

Rent logiskt är det inte så konstigt, med tanke på att jag gjorde ett kort uppehåll i min cambridge i lördagskväll med god mat, en hel del alkohol och ett antal nävar chips. Inte så jag menar att jag går upp en massa i vikt av en enda kväll, men det betyder att jag bryter min fasta - kolhydratlagren fylls på och kroppen binder vätska och plötsligt tillförde jag annan energi till kroppen som den fick att arbeta med i stället för att gnaga på fettlagren.

Så egentligen är det inte konstigt alls.
Men känslorna hänger inte med i logiken.
Jag VILL så gärna kunna bocka av mitt första delmål att gå ner tio kilo. Det skulle vara en sådan enorm tillfredställelse, och startskottet på att gå vidare mot nästa mål.

Även om humöret är i botten just nu så känner jag inte att jag är på väg att ge upp. Den stora utmaningen blir nu i stället att inte ställa mig på vågen i morgonbitt igen. Har kommit överens med min terapeut att jag bara ska väga mig två gånger i veckan - en gång hemma och en gång hos cambridgekonsulenten.

Det hade varit så mycket enklare att stå kvar vid den överenskommelsen i fall jag passerat tio kilo i dag.
Nu vet jag inte alls hur det blir.

Dessutom har jag förbannat ont i halsen.
Kakan är inte på topp i dag.

Har funderat mycket på det här med allt eller inget senaste dagarna.
Just nu verkar det vara det som gäller för mig.
Så fort jag gör något med än "inget" - det vill säga ren kur - så får jag problem.

Surströmmingsskiva i går kväll och jag hade bestämt mig för att äta, njuta och må gott. Det gick bra med det mesta. Märkte hur snabbt jag blev mätt, efter betydligt mindre mängd surisar och klämmor än tidigare, och det var inte heller svårt att bara ta lite av efterrättsglassen. Jag ville helt enkelt inte mer än smaka lite av glassen och var nöjd med det.

Men sedan, när flera stora chips- och ostkroksskålar kom fram på borden blev det svårt. Länge tog jag ingenting. Men i takt med att alkohol gick in kroppen så gick vett ut... Och jag tog ett, fem, femton och till slut hur mycket chips som helst. Jag åt inte värst med chips, absolut inte, och det var inte lika illa som tidigare fross-attacker har varit hemma, men det var betydligt mer än vad jag hade tänkt mig.

Balansen i mitt förhållande till mat och framför allt onyttigheter finns inte där än.
Det är bara att inse.
Jag brottades med precis samma saker för två veckor sedan, efter min egen födelsedagsfest, då jag mer eller mindre frossade loss i två dagar efteråt.

Träningskompisen H sa något klokt häromdagen när vi var duktiga och simmade på Iksu. En alkoholist hade i något sammanhang sagt till henne att det inte var särskilt svårt att sluta dricka alkohol - det som var svårt var att låta bli att börja dricka igen.

Där ligger min utmaning också.
Det svåra är egentligen inte att gå ner i vikt, det svåra är att låta bli att börja överäta och frossa i onyttigheter igen.
Bara för att jag går ner i vikt och kanske till och med når någon form av normalvikt så kommer inte mitt förhållande till mat/ätbart som tröst och känslodövare att automatiskt försvinna.

Men tills jag är där känns det bra att det finns ren kur att luta sig mot.
Nu gäller den i åtminstone två veckor till.
Och gårdagens frossa arkiveras som en nyttig erfarenhet som jag får försöka lära mig något av.

En av "biverkningarna" med att gå på ren kur är att jag vaknar så tidigt på morgnarna. Jag som är en riktigt utpräglad kvällsmänniska och kroniskt morgontrött.

Så en sådan här lördag, med i stort sett obegränsad sovmorgon, är guld värd i min kalender. Dagens första åtagande är i eftermiddag, så jag skulle kunna ligga länge i sängen, sova till si så där tio, sedan ligga och läsa och bara sakta vakna till och ha det allmänt bra...

Men inte i dag. 
Kvart över sex säger kroppen att det är färdigsovet för den här morgonen. Det bara går inte av somna om. Så nu har jag läst ut den där deckaren jag hållt på med i evigheter (Dödsdomen av Val McDermid, riktigt bra), läst VK, gäspat och snurrat ett antal varv i sängen.
Det är bara att ge upp.
Kanske går det att få till en tupplur i eftermiddag i stället...

Blänger lite på vågen så här på morgonen. Har kommit överens med min terapeut att jag bara ska väga mig två gånger/vecka. En gång hemma, tisdag eller onsdag lite beroende på mitt jobbschema, och en gång hos cambridgekonsulenten, oftast på fredagar.

Det låter som en bagatell, men är inte riktigt så enkelt. Allra hellst inte nu när jag är så nära tio kilo, och är nyfiken... Å andra sidan så måste jag sluta värdera mig efter hur dagens (eller rättare sagt gårdagens) viktminskning gick.
Jag måste hitta ett lugn och en tillit i att det här är en resa som jag klarar av, och att jag inte behöver en daglig värdering i form av några siffror som egentligen inte säger något om mig. Risken är för stor att jag tappar mitt fokus om jag blir för fixerad vid enskilda hekto - det är en sund och bra viktminskning i längden som är målet - och det är där jag måste ha mitt fokus.

När man äter ren kur så som Cambridge förespråkar ska man inte äta något annat än tre pulverpåsar per dag och massor med vatten.

Det klarar jag inte riktigt av.
Jag blir så himla hungrig, och behöver något att tugga på, få någon smak i munnen.

Så jag kör min egen variant.
Det betyder att jag kokar mig ett ägg vissa dagar. Jag slickar i mig lite kaviar. Eller skalar lite räkor.
Har precis lagt fram tio stora räkor på tining till i kväll. Jag riktigt längtar!

Försöker att tänka proteiner i det jag lägger till, så jag inte fyller på mina kolhydratlager och därmed börjar binda vätska igen. Förstår att min orena kur innebär att viktminskningen går lite, lite långsammare, men det tar jag. Som det är nu så går jag nästan ner två kilo i veckan - och det duger bra!

Vägningen hos min cambridgekonsulent på förmiddagen visar -9,6 kg och en sänkning av fettprocenten.
På tavlan hemma står det -9,7 kg.

Tio kilos-målet är nära nu!

Varje morgon skriver jag upp på en liten, hjärtformad griffeltaval hur mycket jag har gått ner i vikt.
Det är riktigt kul de dagar jag får ändra på siffrorna, åt rätt håll då givetvis.

Just nu står det -9,4 på tavlan.
Med -7,7 inom parantes.
Det senare är den officiella nedgången hos min cambridge-konsulent
där jag väger mig en gång i veckan.

Men egentligen är frågan hur mycket jag gått ner vikt.
Allt beror på från vilken tidpunkt jag räknar.
Jag jämför nu mot min vikt när jag började cambridga för drygt fyra veckor sedan.

Om jag å andra sidan jämför mot när jag började blogga för drygt ett år sedan, då skulle det stå -13,5 på tavlan.

Om jag jämför med den högsta vikt jag någonsin haft, så skulle det stå - 19,5 kg på tavlan. Men det var si så där sex, sju år sedan jag vägde så mycket, så det är väl inte en riktigt bra jämförelse.

Samtidigt kan man leka med siffrorna åt andra hållet:

För att klara målet att gå ner 20 kg till jul så fattas det 11,5 kg.
För att bli normaliviktig enligt BMI-tabellen, ja då fattas det hela 48 kg.

Men så smal kommer jag aldrig att bli. Jag är nöjd om jag tar mig under 80 kg så småning om.
Det är 35 kg bort ungefär.

Och med den här motivationen och takten så känns det fullt överkomligt just nu.

Med vånda ställde jag mig på vågen i morse igen.
Borde inte väga mig så här ofta, men behövde samtidigt en bekräftelse på att stilleståndet är över.
Det är det.
Men inte var det mycket neråt på vågen.
Jag hoppas att jag kan klämma de sista hektona till nio kilo blankt till i morgon.

Däremot känner jag sakta hur min kropp förändras i takt med att jag tappar kilon.
Som i duschen i morse när jag plötsligt kände mina revben som varit (och fortfarande är) inbäddade under massa fett.
Hallå - det var länge sedan!
Men de finns kvar, och det kvar trevligt att återupptäcka dem...

Jag har kämpat mot ett för högt blodsocker det senaste åren. Jo, jag vet, läkare och sådana där medicinska experter hävdar att jag har diabetes typ 2, men själv är jag inte riktigt med på den båten. Men att bli av med det för höga blodsockret är ytterligare en rejäl motor i projektet att gå ner i vikt - tillsammans med min bryska doktors hot om medicinering med sprutor och andra otäcka saker...

Tittade förbi hos företagssköterskan nyss för att få en snabbkoll på hur sockret ligger till, för att se om cambridge och viktminskning gett någon effekt.

Och gissa om det hade!
Blodsockret visade 4,5.

Det kompenserar med råge att vågen stått still de senaste dagarna.
Motivationen återvände precis.

Vågen visar exakt samma vikt som i går.
Även på andra och tredje försöket.
Ibland kan man få den att ändra sig lite genom att ställa sig annorlunda på vågen, men icke denna gång.

Tycker inte om det.

Vet att jag har mig själv att skylla, att det är osunt att väga sig varje dag, att det är naturligt att kroppen hamnar på en platå och behöver lite tid på sig för att anpassa sig.
Jag vet det ju, rent logiskt.

Men känslorna är inte riktigt hopkopplade med logiken.

Ändå känns det inte lika tungt som i går.
Jag ska inte slänga bort en veckas vedermödor på ren kur för det här utan fortsätter enligt plan. Ren kur veckan ut, med en försiktig surströmmingsfest som avbrott på lördagkväll. Försiktig i den bemärkelsen att jag nog ska avstå från all alkohol.

Sedan kör jag på igen.
Om jag fixar det vill jag köra ren kur fram till den 20 september, då jag ska till Stockholm och fira pappa som fyller jämt.
Det vore väl ändå 17 om jag inte ska kunna kapa de sista 1,5 kilo till tio blankt till dess.

Så hände det där som precis är anledningen till att jag inte ska väga mig varje morgon.
I morse stod vågjäveln inte bara still, den visade till och med något hekto plus.

Hekto!
Det är typ ingenting.
Det är skillnaden mellan ett toalettbesök, ett glas vatten, en tandborstning, en kam genom håret.
Typ.

Trots att jag vet det, att det inte är något att bry sig om en så liten förändring, så sjönk humöret i botten direkt och de där små, vassa "ge-upp-för-det är-ändå-ingen-idé" tankarna kom smygande.

Morgonens cambridge-drink var tung att få i sig.
Jag ska inte ge upp.
Jag ska inte.
Jag ska inte.