kakanskilokamp

Är mätt och belåten i magen efter en riktigt god lunch. Improviserad sådan.
Tänkte dela med mig av mitt "Kajsa Warg-recept":

Choritzo med tomatsås och ris

Börja med att göra tomatsåsen.
Finhacka 1 gul lök. Fräs i stekpanna i lite olivolja. Pressa ner två vitlöksklyftor. Låt det bli lite gult, men inte för mycket färg. Häll i en tetra krossade tomater (500 g), en halv tärning grönsaksbuljong och ca 1 dl vatten. Rör om och låt tomatsåsen börja puttra.
Nu kommer det roliga: kryddorna! (Tyvärr kan jag inte erbjuda exakta mått)
Ta rejält med grovmalen svartpeppar och paprikapulver, fortsätt med chilipulver, cayennepeppar och så en försvarlig dos pizzakrydda. Komplettera med några nypor socker, för att locka fram det söta i tomaterna...
Smaka av med salt.
Jag tog i några matskedar vanlig ketchup också, mest för konsistensens skull.
Låt allt puttra på svag värme. Späd med lite mer vatten om den blir för tjock.
Smaka av och fortsätt experimentera med kryddorna tills du får just det sting du vill ha på såsen!

Koka ris.
Lägg korvarna i en ungsfast form, snitta, steg i ugnen i 225 grader i ca 10 min. Givetvis fungerar det lika bra med någon annan lite tjockare, kryddig korv...

Servera gärna med en god vitkålssallad till.

Jag begriper inte hur det kan fungera, men de där nålarna som jag fick i ryggen och rumpan för några dagar sedan hjälper. Det onda gör inte lika ont, men det behövs några behandlingar till innan det är helt borta.

Säger bara respekt för akupunktur. En skeptiker som jag är besegrad.
Undra om det går att sätta nålar mot övervikt också...

I övrigt en rätt så dålig vecka.
Maten har inte fungerat, även om det inte varit frossande och kilovis med glass.
Motionen har legat helt nere på grund av ryggvärk.
Humöret i botten beronde på stress runt faderns besök.

Men jag har överlevt denna vecka också.
I morgon börjar en ny vecka.
En ny chans att göra det lite bättre.

Inser att mitt dåliga och ojämna humör hör ihop med en ond rygg... Så jag satsar nu på att få bort det onda. Värktabletter tillsammans med naprapatbehandling.

Men så himla kul är det inte att gå till naprapaten. Eftersom mitt onda sitter långt ner i ländryggen så innebär det att jag får ligga där på britsen med rumpan bar medan han trycker och känner. I dag fick jag åtta nålar in i kroppen för att lätta på spänningarna. Och så ska man ligga där i ett antal minuter och bara vänta.

Beskedet i dag är att det inte verkar vara några kotor som krånglar, utan bara musklerna.
Men diskbråck går inte att utesluta, tillade han glatt och upplysande.
Tillbaka på måndag igen för ny behandling.

Suck.
Finns det några bra knep för att få en snygg rumpa på fyra dagar?

I dag kom min pappa på besök. Något jag har lite svårt att förhålla mig till.
Visst, det är väl trevligt när föräldrarna kommer och hälsar på.
Men samtidigt så har vi inte den bästa relation, och jag känner en konstant stress när han är här.

Framför allt känner jag att han inte respekterar mig.
Och det stör. Enormt. Och jag klarar inte av att säga ifrån.
Vi har som aldrig kunnat prata med varandra på det sättet.
Det är ytligt och glättigt hela tiden. Får inte bli komplicerat.

Egentligen är han här för att vi ska gå på ishockey i Ö-vik på lördag. Biljetterna är en födelsedagspresent från min bror, som också kommer hit. De är båda stora modo-iter. Pappa ville komma några dagar innan, och det går väl bra.
Men nu i kväll, när han är här, talar han om att han bokat hemresan först om en vecka.

EN VECKA!

Utan att prata med mig om det.
Han tycker inte det är något problem. Nehej.
Men för mig är det ett problem.

Han tycker att han är snäll som är här och ska hjälpa mig.
Och jag behöver inte tänka på honom, han klarar sig själv, jag kan göra som vanligt...
Pyttsan.

Jag känner att jag är på riktigt dåligt humör just nu.
Dessutom gör det ont av bara fan i rygghelvetet.
Livet är riktigt pest och pina.
Fan.

I måndags:
det blev ingen vattengympa.
Jag åt en halv liter glass i stället.

Som sagt: pest och pina.

Står och köpslår med mig själv. Är inbokad på ett vattengympa-pass i kväll, och vet inte om jag ska fara.

Å ena sidan så bidde det inte så mycket motion förra veckan, så det vore bra att komma igång.
Å andra sidan har jag rätt så ont i ryggen efter allt möbelsläpand/bårande/byggande i helgen.
Dessutom är jag dyngtrött.
Och så är det himla mycket folk på Iksu på måndagarna, trångt och jag inbillar mig hela tiden att alla tittar nedlåtande på mig och min tjocka kropp....

Men det är kanske bra för ryggen att röra sig i det varma vattnet.
Gör gott mot det onda.
Och mycket folk - vad spelar det för roll...
Dessutom är det risk för att det inte blir så många tillfällen i veckan att träna, så det är bra att passa på.


Köpslåendet fortsätter.
Vet inte vilken sida som vinner.
Just nu lutar det åt att avboka..
Jag har en timme till på mig att bestämma mig.

Lyssnade på underbara Mark Levengood i fredagskväll här i Umeå. Hamnade på hans lilla seminarium av en slump, men är så här i efterhand riktigt glad för det. Det är spännande att se hur en människa med så små medel och en så finstämd humor kan trollbinda en publik på närmare 800 personer.

Egentligen är jag lite allergisk mot olika typer av "må-bra" seminarier med käcka tillrop om att älska sig själv och tro på sig själv. Inte för att det är något fel på detta, men när det framförs hurtigt - och gärna med rekommendationen att man ska stå och se sig själv i spegeln och tala om för sig själv hur bra man är osv - då blir jag skeptisk.

Mark Levengood har dock en annan framtoning som passar mig bättre än hurtbullarnas överoptimistiska deviser. Och han hade några riktigt tänktvärda saker att säga. Som det här med förändring och att förändringar tar tid. Enligt Mark tar en förändring 21 dagar att genomföra. Och då pratar vi bara om små förändringar. Til exempel om man får order från tandläkaren att börja med tandtråd varje kväll måste man påminna sig själv, och vara vaksam  på sig själv, i 21 kvällar innan rutinen sitter och blir en naturligt del.

21 dagar.
Och jag som brukar ge upp efter typ tre dagar.

Han pratade även en hel del om att våga misslyckas. Att misslyckas är något jag kan, så jag spetsade öronen. Enligt Mark Levengood är misslyckanden nödvändiga för att vi ska lyckas. Och det går alltid flera misslyckanden på varje framgång. Det viktiga är att man inte misslyckas på exakt samma sätt varje gång, utan att misslyckandena ser lite annorlunda ut. Då är de bara en viktig del i framgångsprocessen. (Men springer man huvudet in i väggen på exakt samma ställe mer än tre gånger, då är man bara dum, menade Mark).

Den sista lilla visdomen från Mark som jag tog till mig handlar om inspiration. Också något jag funderat över. Har personligen en tendens att sitta och vänta på så väl inspiration som motivation. Men inspiration är ingen man väntar på, säger Mark. Inspiration kommer inte tilol den late. Inspirationen kommer när man utsätter för nya saker.


Så det här är mina nya riktlinjer:

- låt förändringar ta tid. Har jag inte försökt i mer än tre veckor så har förändringen egentligen inte fått en chans.

- det är okej att misslyckas. Det är till och med en förutsättning för att lyckas.

- gör det jag ska i mat och motion även om inspirationen och motivationen inte finns där. De kommer.

Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag har svårt att prata om min vikt.
Här på jobbet finns en annan tjej som precis som jag är uppenbart överviktig.
Hon har liksom jag varit på hälsohem och försökt med ett antal olika varianter av kurser och kurer.
Vi har med andra ord en hel del att ge varandra, i peppning, råd och allmänt funderande. Inte minst då att få det att gå ihop med sund mat och regelbunden träning och det märkliga och stressiga jobb i båda har.

Men gör vi det?
Nej.

I dag hamnade vi sist kvar vid ett bord i matsalen, och då tog faktiskt hon initiativ till att prata vikt.
Det är jag himla glad för.

Det är märkligt att det tar så emot att prata om det.
Fast det är  egentligen mest här på jobbet som det är svårt.
Med mina vänner kan jag prata på en hel del. Eller en del i varje fall.

På något konstigt sätt är det skillnad.

Veckan så långt
Träning: nja, hittills bara långpasset på ikea. Rycker upp mig i helgen.
Mat: fungerat bra - förutom stressdagen på ikea. Lite för mycket godis för att det ska bli helt godkänt.
Vikt: har en vågfri månad fortfarande så jag har ingen aaaning.

Många saker har jag kallats för, men aldrig förut har jag betraktats som en säkerhetsrisk.

En heldag på ikea har satt sina spår, inte bara i plånboken.
Vaknade i morse med träningsvärk i hela kroppen.
Många kilometers vandring blir det under en dag i varuhuset, tillsammans med lyft av tunga, platta paket.
För att inte prata om pysslet att montera ihop det hela efteråt.
Kondition, styrka och uthållighet i ett.

Ett riktigt träningspass med andra ord.

Men i längden är det billigare med Iksu och skogsprommenader.

Sötsuget slog till på eftermiddagen. Så det slank ner en liten Daim i magen. Hjälp så gott det var.
Det känns helt okej ändå. Har hållit maten bra i dag, så här långt. Riktig lagad lunch med stor portion vitkålssallad, matdosa här på jobbet till middag - även den med vitkålssallad.

Å så en liten, liten bullbit till kaffet...

Inte en perfekt matdag. Men gott nog.

Gjorde förresten en himla god lunch, en egen variant på köttfärssås/köttfärssröra där jag använde massos med coctailtomater, hackade soltorkade tomater, hackad vitlök och hackade oliver. Krydda med svartpeppar, cayennpeppar och paprikapulver (givetvis med köttfärs, gul lök, vatten och kalvfond som bas). När det var dags för servering smulade jag lite fetaost över det hela. Mums.

Laddar inför morgondagen som ska tillbringas på ikea i Sundsvall. Många pengar ska jag göra av med, men kommer förhoppningsvis hem med välbehövda möbler.

Bloggtips för dig som gillar heminredning: saravillfara

Har äntligen bestämt mig. För vilken ny tapet jag ska ha i mitt kök. Ska få omtapetserat och har suttit och bläddrat i ett antal tapetkataloger de senaste dagarna. Nu har jag bestämt mig. Eftersom jag har väldigt lite vägg som ska tapetseras så kör jag på en mörkt mönstrad variant från Eco. På deras hemsida finns för övrigt en kul möjlighet att provtapetsera olika rum.



Till detta ska jag ha nya, ljusa björkluckor tänkte jag. Tror det blir riktigt snyggt! Ser riktigt fram emot att få det fixat. Fördelen med att bo i hyreshus är att man slipper bekymra sig för annat än att bestämma vilken tapet och vilka luckor man vill ha. Resten tar hyresvärden hand om.

Missade att väga mig i morse. Och det var nog bra.
Ska ta ledigt från vågen resten av oktober tror jag.
Måndagen summeras som en bra dag.
Mat okej - lite för många riskakor i kväll bara men annars mycket bra.
Motion - nej, men hade denna dag som planerad vilodag så det är okej.
Jobb - hyggligt. Hann som vanligt inte färdigt tills arbetsdagens slut, men det blev inte supersent ändå.

Jag ska fixa det här - en dag i taget.

Är så där härligt trött i kroppen. Har varit på ett sent vattengympapass på Iksu - och wow vilket bra pass det var. Fick verkligen ta ut mig. När det är bra instruktörer, som det var i kväll, kan aqua-passen bli en verklig hit. (Å andra sidan blir det magplask med en dålig instruktör, vilket var fallet i lördags...) Nu känns det bara sköönt. Ser verkligen fram emot att få krypa i säng snart, läsa lite i min bok och sedan vakna upp till en ny, bra vecka.

Ska göra en veckosallad innan jag avslutar kvällen. Har flera nyttiga matdosor i kyl och frys och nya motionspass inbokade för veckan som kommer. Just nu känner jag att jag klarar allt. Nästan. Gruvar lite för vägningen i morgonbitti. Å andra sidan borde chansen att jag klarar ett inte allt för roligt besked bättre när jag är i balans.

Logiskt så vet jag att jag måste ha mer än bara några enstaka lyckade dagar med mig till varje veckovägning innan det går neråt igen, men känslomässigt är det ändå tuftt att fejsa vågen.

Kanske borde jag inte väga mig varje vecka? Men när det går bra är det en kick att se förändringarna... Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

En sak är i varje fall säkert: någon magsäcksoperation blir det inte för kakan än på många kilon. När det gått tungt så har tankarna vandrat iväg till att göra en gastic bypass, men surfade runt på detta ämne i går och blev avskräckt. Visst: resultaten på vågen är fantastiska, men biverkningarna inte så roliga och framför allt har jag svårt att tänka mig ett liv där maten blir så begränsad och minimerad och centrerad....

Jag kämpar vidare med en gammeldags tallriksmodell.

Har officiellt bestämt mig för att fredagkväll INTE räknas till helgen.
Därmed är chanserna goda att det här verkligen blir en bra helg.
Fredagskvällen däremot glömmer jag snabbt som ögat. Det var då.

Nu är det lördag morgon och jag har två helt jungdruliga dagar framför mig. Inte nedsolkade av överätning eller onyttigheter. I stället fulla med oceaner av ledig tid, inplanerade vattengympapass och ett väder som ser ut att kunna bjuda in till både en och två promenader.

Det ska bli en bra helg.
Behöver verkligen det efter flera veckors skakig färd.

Det blev en hygglig dag häromdagen.
Kanske hjälpte mitt mantra.

Invigde till och med nya baddräkten på ett vattengympa pass, efter alla vedermödor.
Hmm, inte helt nöjd. Jodå, den passar i storlek men sitter inte så bra som jag vill.
Lite för stor över rumpan, för liten fram i grenen och över bysten inbillar jag mig. Är rädd att det ska sticka ut och hoppa ut saker som jag inte vill....
Får duga så länge i varje fall.
Jakten fortsätter efter den perfekta baddräkten storlek 52.

Mitt nya mantra är att det ska bli en bra helg.
Planen är att fredag eftermiddag ta en långpromenad i gammliaskolgen. Lördag och söndag vattengympa. Plus ytterligare någon långpromenad.
Och så kontroll på maten.
Jag behöver inget godis. Inga kakor. Och definitivt ingen glass.
Det är också en del av mitt nya mantra.

Åt en riktigt god röra på frukostmackan i morse, inspirerad av köket här på jobbet:
blanda mini-keso med lite smulad fetaost (efter smak). Hacka några gröna oliver och blanda ner. Strö på lite svartpeppar, gärna grovmalen. Bred på grovt rågbröd. Går utmärkt att äta utan smör under. Mums.

Det ska bli en bra helg.

Idag ska bli en bra dag.
I dag ska bli en bra dag.
I dag ska bli en bra dag.
I dag ska bli en bra dag.
I dag ska bli en bra dag.

Tänkte att jag skulle göra en omstart på veckan i morse. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Har haft en riktigt intensiv jobbdag igen - om än rolig sådan eftersom det hänt lite oväntade saker.
Men åter igen så påverkas jag allt för mycket i min vikt-kamp när det kör ihop sig på jobbet.

Sitter nu kvar och väntar på ett telefonsamtal som jag bara måste ha innan jag går hem.
Vilket innebär att  jag inte ätit middag och är rätt så hungrig vid det här laget.
Vilket ökar risken för någon form av snabbmat i stället för nyttig mat.
Varför är det så svårt att ta till nyttig snabbmat när man är stressad? Det är precis som om kroppen är förprogrammerad på hamburgare och pizza när stresshormonernar ökar...

Men veckan har bara börjat.
I morgon onsdag tänker jag börja om. Då ska jag sluta redan kl 14.00 för att jag ska på sjukhuset och fotografera bottnarna i mina ögon. Sedan tänkte jag vattengympa på kvällen.
Än så länge håller den planen...

Så hände det där som inte hänt på länge.
Det körde ihop sig på jobbet och blev superstressigt.
 Och jag lovade att sitta barnvakt en halvtimme hos min bästa kompis.
Och mitt i alltihopa skulle jag försöka träna och äta vettigt.

Omöjlig situation för kakan.
Så det blev en hamburgare i flygande fläng på Max.
Ingen träning.
Och övertid på jobbet.

Inte den start på veckan jag ville ha.
Men hamburgaren var otroooligt god....

Som vanligt en måndag morgnon ställde jag mig på vågen.
Klev av och ställde mig igen.
Trodde inte mina ögon.

Vill definitivt inte prata om det.

Två inlägg på samma dag.
Wow.

Visserligen lär Alex Schulman haft som devis att uppdatera sin blogg minst sex gånger per dag. Å andra sidan så har han ju slutat blogga för att det blev för mycket. Å ena sidan hade han 250 000 läsare i veckan. Det är lite bättre än 50 läsare i veckan...

Men det här är absolut ingen ambition att matcha Schulman.
Kände bara att jag ville ge ett boktips, eller rättare sagt två.

Det handlar om hur man ska förhålla sig till sitt liv, sin situation och att det faktiskt finns en hel del som man själv kan göra genom att jobba med sina tankar om sig själv. Det är inga glättiga må bra bra böcker där glada tillrop om att du duger som du är radas på varandra. Tvärt om.

Ninann ni nann ni nanni.
Dagens boktips:

Anna Kåver: Att leva ett liv, inte vinna ett krig.
Åsa Nilssonne: Vem är det som bestämmer i ditt liv?


Båda finns att köpa för överkomligt pris på Bokus och Adlibris.

Jag vet inte varför ballerinakex helt plötsligt blivit ett begär. Men den där nougaten mellan kexen - mmmmmmm.
Så jag har haft ballerinabegär i massor senaste veckan.
Och det har blivit ett och annat ballerinakex.
Eller rättare sagt ett och annat ballerinapaket.

Inte bra.
Spolade varmvatten i det sista, halvätna paketet i går.
Nu är det ballerina-stopp.

I dag är en förberedelsedag.
Ska planera maten för nästa vecka.
Planera motionen.
Planera matinköpen.
Ballerinakex står inte på inköpslistan.

Jag älskar att simma. Simma, bada, vattengympa, flyta. Allt som har med att befinna sig i vatten är på min topplista.

MEN
Jag hatar baddräkter. Eller rättare sagt att köpa baddräkter.

Finns det något mer avslöjande plagg än en baddräkt? Känner mig som en val som vaggar fram när jag tar mig fram och tillbaka till bassängen... Väl i vattnet går det bättre, det är transportsträckan på land som är jobbig. Jag kan alla trix med att svepa ett badlakan runt mig på bästa sitt, har hittat var det är närmast att lämna handduken till att ta sig ner i vattnet, och vet vilka tider det är som minst folk på plats i bassängen.

Men att köpa en baddräkt är snäppet värre. Jag drar storlek 50/52. Om man vill ha en sportig baddräkt med axelband som inte hasar ner under vattengympan - ja då är inte utbudet så stort.

Den baddräkt jag har nu är egentligen en mamma-baddräkt. Det känns pinsamt. Men den fungerar bra och ger bra utrymme för stora magen. Men den har blivit anfrätt av klor och har behövts bytas i ett halvår ungefär.

På sportaffärerna här i Umeå hittar jag inget i en storlek som passar.
På stora storleks-avdelningarna på klädbutikerna finns inte rätt typ av baddräkt.
Så hittade jag ett alternativ på internet, hos Ulla Popken.

Beställde glatt en baddräkt, storlek 52. Fick vänta en evighet på den.
När den kom var den snäppet för stor och inte den modell jag tänkt mig (svårt att se ryggen på en bild framifrån...)

Så jag bytte den, mot en storek mindre och en annan modell med rätt rygg.
Fick vänta en ny evighet.
Och när nya baddräkten kom var jag på resande fot och hann inte prova den. Så tiden för byte rann ut i sanden. Och givetvis - nya modellen var för liten i en storlek mindre.

450 kr åt skogen. Å andra sidan har jag ju kvar den när jag går ner i vikt... Den får ligga på vänt tillsammans med en eller två andra panikköpta baddräker som finns i garderoben.

Jakten på en ny baddräkt fortsatte över nätet och så småningom hittade jag Timarco och deras klorbaddräkt som finns upp till storlek 52. Ny beställning skickades i väg. Snabb levereans - och en baddräkt som var lite väl stor kändes det som.

Så jag bytte till en storlek mindre.
I går tänkte jag inviga den. Stursk som jag är så packade jag ner den nya baddräkten (oprovad) i väskan och åkte på mitt vattengympapass. I duschen kom chocken: den mindre storleken är helt enkelt snäppet för liten!

Så nu har jag ännu en baddräkt som väntar på att jag ska gå ner i vikt.

Har precis mailat i väg en ny beställning. Vågar mig inte på att pröva nya modeller eller nya leverantörer. Kör på en baddräkt från Tmarco igen.
Svart. Storlek 52.



PS: Det är inte jag på bilden.....  ;-)  DS.

Vissa dagar vet jag bara inte varför det blir som det blir.
Oftast finns det förklaringar till varför jag klappar igenom och tröstäter eller bara struntar i att göra det som är bra för mig. Men i dag är en sådan dag som jag inte vet varför det gått åt skogen.

Jobbet - helt ok. Varken superbra eller dålig.
Helgen - helt ok. Varken superbra eller dålig.
Allmänt humör - helt ok. Varken superbra eller dålig.
Motion - jo, det har blivit en hel del vattengympa senaste veckan.

Och så sitter jag här, inte långt från midnatt, med ett paket ballerinakakor och en påse chips (less fat i och för sig) som en stor fet kudde inombords.

Ingen aning om varför.

Men just nu känns det inte särskilt bra.

Och vågen i morse vill jag fortfarande inte prata om. Inte för att det var oväntat att jag fortfarande ligger lite över den nivå jag var för någon månad sedan. Men ändå...

Läser några av mina favoritbloggar och söker inspiration. Hittar det hos alltid lika inspirerande starlight. Ska försöka haka på hennes omstart. Sju kilo på tio veckor. Borde inte vara omöjligt.

Jag börjar i morgon.
Och som starlight skriver: tur att man kan börja om hur många gånger som helst.