kakanskilokamp

Det är inte särskilt kul att bara äta nutrilett.
Mat är trots allt en stor del av vardagen - från en kopp kaffe på stan med kompisarna, eller en god middag tillsammans, eller en delad popcorn på bion.

Så jag kör rätt så solo de här dagarna, håller mig lite för mig själv, allt för att undvika frestelser.
Det går fortfarande förvånansvärt bra. Trots gråväder och blåst tog jag mig dessutom ut på en promenad även i dag. Jag är förvånad och imponerad av mig själv.

Samtidigt är jag lite rädd för mina egna tankar och drömmar. Vägde mig även i morse, och just nu så rinner ungefär ett halvt kilo av mig per dygn. Det är otroligt! Och en kick varje dag jag ser att det händer något. I morse fick jag dra åt skärpet ett steg till på byxorna, ett nytt, oanvänt hål, och det var en njutning.

Men det är då jag spinner i väg. Ett halvt kilo om dagen - om jag då håller på i 20 dagar, går jag ner tio kilo då? Eller om jag håller på i 40 dagar - då kan jag kanske ta mig under 100-kilo sträcket. Och plötsligt så förväntar jag mig att vara betydligt smalare redan till sommaren.

Jag vet att det inte är så enkelt. Jag vet att en kur med vlcd inte är en långsiktig lösning, men jag gillar den genväg jag ser just nu. För jag får en sådan kick av att gå ner, och inbillar mig att om jag bara går ner i vikt då kommer jag automatiskt kunna hålla min nya vikt.

Så oron är att jag inte kan behålla en sund och balanserad tanke, att jag sätter för höga mål, misslyckas och blir besviken på mig själv. Och deppar ihop.

Just nu brottas jag med mig själv om jag ska hålla fast vid min ursprungliga plan och köra nutrilett fram till och med nästa helg, eller om jag ska förlänga det med en vecka eftersom det går så bra. Å ena sidan tror jag det är bra att hålla fast vid det jag besämt, det hjälper mig att inte bygga luftslott runt min viktminskning, å andra sidan kanske det är vettigt att ta vara på det flow jag har och att det fungerar bra just nu.
Jag grunnar vidare.

Solen skiner i Umeå i dag. Jag är ledig och har precis varit ute på en promenad, 45 minuter. Känner mig riktigt nöjd med mig själv.

Det här är fjärde dygnet med nutrilett och det går fortfarande förvånansvärt bra. Tjuvkikade på vågen i morse och konstaterade att ytterligare något halvkilo försvunnit. Samtidigt vet jag att jag inte får ha för stora förväntningar - när man kör en sådan här kur så är mycket av den viktminskning man gör i början vatten. Så jag kommer att lägga på mig något eller några kilo när jag slutar kuren och börjar äta mat igen.

Men målet är att samla på sig många kilo minskat fett, så att det ändå är ett rejält minus på vågen.

Det var i varje fall länge sedan jag kände mig så här nöjd och peppad.
Bara det är värt mycket.

Jag har hållit mig borta från vågen ett bra tag. Inte velat se de dåliga nyheterna svart på vitt.
Men nu när jag kör min vlcd-kur så vill jag så gärna kunna mäta min eventuella framgång, så därför fanns det inget alternativ.

Jag har dragit på det några dagra, men i morse var det dags.
Nervöst.
Orolig.
Jag var rädd för att bli nedslagen.

Och vågen stannar på.... 123,2 kg.
Va? Inte mer?
Stor lättnad.
Jag vet ju att jag varit tillbaka runt mina 125-126 kg för inte så länge sedan!
Härligt.
Varje framsteg är viktigt i det här läget.

Nu är målet att snabbt ta mig under 120 - det var åratal sedan jag var där.
Det skulle vara en otrolig kick.

För övrigt väntar jag fortfarande på det där tillståndet då hungerkänslorna ska dämpas och man känner sig smått euforisk.

Andra dygnet med vlcd = very low calorie diet = nutrilett. Det går förvånansvärt bra. Men det känns för tidigt att dra några växlar på det ännu.

I går kväll var jag rejält sugen när jag kom hem från jobbet och kokade mig ett ägg. Åt med kavias. Det var ljuvligt. Och jag var nöjd med det. Otroligt. Det är intressant att se hur mycket psyket spelar in, att när jag helt väljer bort mat så blir det enklare att motstå frestelser. En klar fördel är ju att jag inte behöver vara i butiker med massa frestelser så ofta...

Har surfat runt en del i dag och läst på mer om vlcd. Det är den metod som bland annat används på Huddinge och Sahlgrenska i behandling mot övervikt. Då kör man kurer på minst åtta veckor. På egen hand, utan läkarkontakt, så rekommenderas inte mer än två veckor. Men hittade en artikel av Stephan Rössner i Läkartidningen där han skriver om att egen behandling där man kör flera två-veckors-kurer med tre-fyra veckor av vanlig, kalorifattig mat emellan, är helt okej.

Värt att testa i fall jag klarar av den här första svängen.

Annars väntar jag nu på att ketosen ska inträffa. Det är ett tillstånd då kroppen börjar förbärnna fett i stället för kolhydrater. Samtidigt så dämpas hungerkänslorna och man kan känna sig lätt euforisk. Låter intressant. Nackdelen är att man kan få dålig andedräkt... och dofta lite lätt aceton från kroppen. Nåväl, det kan jag stå ut med om det ger resultat.

Gud vad jag är hungrig!!!
Tror att jag snart börjar gnaga på min ena arm.
Drömmer om ett riktigt skrovmål (ett hamburgermål på norrländska) eller en grillad kyckling eller en enkel brödbit med lite ost på.
Mat, mat, mat.

Very Low Calorie Diet är ingen lek. Vilket jag visserligen visste.
Jag kan ju inte ge upp efter mindre än en dag.
Måste försöka härda ut.
Tror att de första dagarna är värst.
Sedan anpassar sig nog kroppen... hoppas jag...

Men just nu är jag HUNGRIG.

Det är en återuppståndelse i min strävan efter ett sundare och lättare liv.

Så jag rivstartar.
Ett seriöst försök att bryta vanor som inte fungerar och få stopp på destruktiva ät-mönster.
Så jag dricker Nutrilett i två veckor.
Start i dag.

Egentligen så vet jag att det här med pulver inte är den bästa metoden långsiktigt. Det handlar om att skaffa sig ett nytt förhållande till mat i vardagen, äta sunt, med lite fett och socker, och lagomt stora portioner. Och det handlar om att röra på sig för att förbränna kalorier.

Men att gå ner i vikt tar tid, och att bryta vanor är svårt.
Så därför kör jag brutal-metoden i två veckor.

Med fem påsar nutrilett om dagen, massor av vatten och morotsstavar för att få något att tugga på, så ska jag klara mig på strax under 600 kalorier per dygn.

Det borde ge effekt. Och det är det jag vill. En kickstart. Ett spark i rumpan åt rätt håll.
Det behövs desperat, eftersom de senaste veckorna inte alls varit bra med allt för mycket onyttigt.

Just nu känns det bra. Även om jag är hungrig. Men har varit på hälsokosten och köpt sådant där pulver som sväller i magen för att man inte ska vara lika hungrig.

Utmaningen är att stå ut i två veckor utan vanlig mat.
Men eftersom jag just nu inte klarar av att hantera matintaget på ett vettigt sätt så ger jag det här en chans.

Håll tummarna för mig!

Tänk att en hel dag kan passera och man gör ingenting.
Måndag var en sådan dag för mig.
Visserligen var jag rätt trött och urlakad efter att ha jobbat mellanskift på jobbet hela veckan innan, med en extra intensiv söndag som avslutning, men ändå.
Timmarna bara gick
Jag satt i soffan.
Zappade.
Slumrade.
Funderade.

Till sist blev det en dusch. Ett biobesök på en förhandsvisning (27 dresses) och sedan inget mer.
Åt knappt någon mat.
Så jag var supersötsugen på bion = biogodis. Inte värstingmycket, men ändå.

Just nu är jag inte i fas med livet.
Brottas med en massa tankar om allt från att jag är allvarligt sjuk igen, till att jag bara är ett hopplöst fall, en lat, bekväm och bortskämd person som inte tar något ansvar för sitt liv och därför inte förtjänar att må bra.

Jag tar nya tag efter påsk.
Satsar på en 2-veckors kur med Nutrilette för att få något att hända.

Jag har inget positivt att berätta om just nu. Och orkar inte älta allt som går fel.
Så jag gör som jag brukar - tar till mat när det kniper.

Här bjuder jag på ett recept på en smörgåstårta som jag ska göra till en liten schlager-fest i morgon kväll med goda vänner:

Ansjovistårta
3 polarkakor eller Hönökakor (alltså 6 halvor)

Fyllning:
2 ansjovisburkar á 125 g
3 st hårdkokta ägg
1/3 purjolök
1 paket dill, ca 1,5 dl
2 msk majonäs
2 burkar creme fraiche

Hacka ansjovis, ägg, purjolök och dill. Blanda med majonäsen och creme fraich. Bred ut halva fyllningen på en polarkaka. När du lägger dit nästa lager polarkaka, lägg halvorna så skarven inte kommer på samma ställe! Bred över resten av fyllningen, lägg på de två sista halvorna.
Bred creme fraiche, turkisk ypugurt eller en blandning av dessa båda över kakan, eventuellt även på sidorna. Garnera efter tycke och smak, t ex rökt/gravad lax, kokt ägg, räkor, körsbärstomater, gurka, paprika, sallad. Ett tips: Spenat-blad är väldigt dekorativa på kanten av tårtan!

Själv ska jag göra två smörgåstårtor, så jag har köpt en färdig skagenröra så jag får två olika fyllningar i varje tårta.

Inte särskilt smala tårtor, men jag har valt lätt-varianter av mejeriprodukterna för att hålla fettet så lågt som möjligt.
En stor fördel med att göra smörgåstårta på polarbröd är att tårtan inte behöver stå och dra ett dygn i förväg för att bli krämig och god.

Okej, även om jag försöker skärpa mig och ta en liten stund i taget så finns det frestelser som är rätt så svåra att motstå. I dag är en dag som hade kunnat sluta som en perfekt dag. Nu blir det bara nästan perfekt. Jag tog mig i väg på vattengympan, åt en riktig lunch med mycket grönsaker, packade min matsäck för jobbet - utan onyttigheter.

Väl på jobbet så står ett litet fat med chokladkakor på ett litet bord strax utanför mitt rum.
De bara står där.
Och väntar.
Det är fritt fram att ta för den som vill.
Precis utanför mitt rum.

Det var omöjligt att stå emot.
Men gott som fan...

Men det är ett litet framtsteg: jag nöjde mig med en kaka. Inte ett helt kakpaket som jag smällde i mig i går.
Man får vara glad för det lilla.

Håller mig hyfsat i skinnet, men når inte ända fram till mållinjen. Saknar det där lilla extra.
I kväll har jag fallit för kakor. Var så himla sötsugen så jag köpte kakor till kvällsfikat och bjöd kollegorna på. Uppskattat, men inte så nyttigt för den egna karaktären...

Vad värre är att det blev ett extra kakpaket som ligger på förarsätet i bilen. Det är mitt kvällsgodis.
Kan inte låta bli.

Jag tröstar mig med att jag tänkt vara duktig i morgon och vattengympa.
Jag ska, jag ska, jag ska ta mig i väg och träna.

I morgon ska jag också undvika kakor. Och glass. Och godis. Och allt annat som innehåller en massa socker och fett.
Tror jag.

Jag jobbar sen kväll i kväll, och har urtråkigt. Inget att göra egentligen, sitter mest av tiden.
Då kommer det smygande. Choklad-suget. Är så sugen att jag skulle kunna krypa till närmsta mack och köpa en toblerone. Eller Schweizernöt. Eller polly. Eller...

Men jag ska försöka stå ut.
Har skött mig hela dagen när det gäller det jag stoppar i mig.
Det skulle vara så skönt att kvittera ut en godkänd dag.
Det var länge sedan.

Har surfat på xtravaganzas hemsida och funderar på att joina dem. Eller så tar jag den billigare vägen och kör en två veckors nutrilett-kur efter påsk. Funderar seriöst på det. Vill att något drastiskt ska hända.

Jag ska sova på saken. Och drömma om choklad. Tack och lov att nutrilett finns i chokladsmak...  det kanske är ett alternativ ändå för några veckor.

Jag var hos min terapeut i dag och vi pratade om varför jag just nu överväldigas av känslan att bara ge upp, att inte bry mig. När jag ger upp så vräker jag i mig onyttigheter och struntar i min träning. Vilket gör att jag mår ännu sämre, och bryr mig ännu mindre och äter ännu mer.

Visst ser jag att det är ett tankemönster som inte fungerar. Men just då, i stunden, så fungerar inte logiken. Då styr känslorna. Acceptera känslan, men ge inte efter för den. Syna den, är hans råd. Klokt som vanligt, men lättare sagt än gjort.

Jag måste nu börja joba med mina mål och ambitioner igen. Jag tar i för mycket. Jag har satt upp för höga mål. Och när jag inser att jag inte når dem, då göder det ?ge upp-känslan?. Ta det i små portioner, säger terapeuten. Tänk två timmar frammåt. Tänk den här dagen. Om jag går och tränar nu, hur mår jag då om två timmar? Om jag äter enligt min matsedel, hur känns det då när jag går och lägger mig i kväll?

Det är svårt, när jag vill gå ner tio kilo på två veckor, och vara trådsmal till sommaren, eller varje fall till årsskiftet. Logiken och känslan går inte alltid hand i hand, men jag måste hitta ett sätt att hålla balansen mellan dem. Just nu balanserar jag på en skör tråd, känns det som.

Men jag tar det timme för timme.

Jag gillar att laga mat. Vilket är både bra och dåligt. Roligast är att göra festmat, men tyvärr så har jag en tendens att krångla till det för mig.
Har det lugnt på jobbet i dag och har suttit och surfat runt efter recept till en middag i morgon kväll. Kompisarna M och AK kommer och äter hos mig, och jag vill absolut bjuda på pilgrimsmusslor. Har nu hittat ett recept med risotto med pilgrimsmusslor och lite andra skaldjur. Tror jag ska våga mig på den.

Eller så blir det svartpepparstekt pilgrimsmussla med potatis- och purjolökskräm och tomat- och persiljekompott. Verkar betydligt enklare än det låter.Dock innehåller receptet en massa grädde...

Jag tycker det är svårt att bjuda på middag, samtidigt som jag tycker det är så himla kul att laga mat.

Kanske ska jag ge mig på anka i stället. Eller nöja mig med något roligare kycklingrecept.
Hjälp!

Jag får nog surfa runt ett tag till...

Helt klart så lär det inte bli någon smalisvariant.

Det finns få saker som väcker så mycket ångest som att ta nya foton på mig själv. Det kan vara till passet, körkortet eller något annat. Eller en okänslig kompis som rycker fram en kamera på en fest eller så och börjar knäppa hejvilt. Vilket jag själv i och för sig gärna gör, men då slipper jag ju bilder på mig själv...

På något konstigt sätt så har jag lyckats förlika mig med min spegelbild. Det går att se utan att se hur tjocka kinderna är, halsen som inte existerar, de breda axlarna och överarmarna. Men på en bild blir det plågsamt påtagligt.

Jag har i flera år levt på tanken att när jag blir smal ska jag ta nya, fina bilder på mig själv. Då behöver jag inte skämmas för mitt körkort och mitt pass längre. Problemet är bara att den dagen inte kommit än.

I dag har jag behövt ta nya kort på mig själv för mitt jobb. Har ett jobb då min bild exponeras rätt ofta för rätt så många människor. Det är riktigt jobbigt. Den fotograf som nu hjälpte mig var tålmodig, och vi kunde resonera rätt så öppet om hur vi skulle göra för att inte mina överarmar ska dominera bilden. Och sedan ska man sitta med och välja ut bild. Hjälp. Jag önskar att jag behärskade photoshop så jag kunde retuchera bilderna å det grövsta.
För jag trivs inte alls med bilden av mig själv just nu.

Men den är verkligheten, och hur man än försöker se för bi sig själv i spegeln så lurar verkligheten runt hörnet.

Nä. Det går inte bra just nu.
Har ett så förbannat sug efter allt som är sött och fett.
Tankade bilen i går.
Det följde med en ask Nobless av bara farten när jag sedan skulle betala.
Riktig Nobless-frossa i går kväll.
Riktigt gott. Och samtidigt åckligt.

Söker med ljus och lykta efter diciplin, skärpa, vilja och motivation.

Måndag = vägdag.
Hoppade över det i morse.
Jag vet att jag borde väga mig, men det kändes helt enkelt inget kul
Och nu när det ändå finns en liten strimma av möjlighet att jag är på väg åt rätt håll vill jag inte riskera det med att få dåliga nyheter på vågen.

Så den fick stå där och samla damm.

Gränsen mellan en lyckad dag enligt planen och en misslyckad dag som gått åt h-vete är otroligt hårfin just nu.
I går söndag var ett sådant exempel. Jag klarade min mat på ett bra sätt. Gick på bio med en kompis och tittade inte ens åt popcorn eller biogodis. Trots att det tog emot så åkte jag på min dans-träning och tog ut mig riktigt ordentligt.

Men så fanns det en liten flicka på dansen, som följde med sin mamma, som tittade med stora ögon på min mage och frågade med hög röst om jag hade en bebis i magen.

Det är inte första gången jag får frågan, och fortfarande har jag inte hittat ett bra sätt att förhålla mig till den. Först låssades jag att jag inte hörde, men när hon frågade igen så svarade jag vänligt att nej, det har jag inte och fortsatte sedans om ingenting. Men med blossande kinder, och ett sorgset hjärta.

Jag förstår att den lilla flickan frågar - jag lägger absolut ingen skuld på henne. Hon var bara nyfiken, och det fanns inget ont i hennes fråga. Utan det är jag som lastar på mig en massa känslor. Eftersom jag dessutom så gärna önskar att det vore så, att det var en bebis i stället för en mass fett, så tar det dubbelt så bra.

Så den braiga dagen avslutades med en attack på frysen och ett paket Magnum Dinner som fanns där.
Det gick av bara farten.
Det var inte ens särskilt gott.

Men i dag är det en ny vecka, och jag har varje fall försökt ge mig en bra start på den.
Nu är mitt mål att jag nästa väg-måndag ska vara nyfiken på vågen, och få en bra start på dagen efter min vägning.

Livet känns verkligen både ock just nu. Jodå, jag har fått till träningen bättre denna vecka.
Vattengympa både i onsdags och i dag lördag. I morgon söndag blir det dans.
Tre pass på en vecka, helt okej.

Men jag stoppar i mig för mycket och för fel. Och vet inte riktigt hur jag ska hitta motivationen till att ändra på det.

Just nu är jag i ett tillstånd där jag funderar mycket över mig själv och framtiden. Och behöver utrymme för att få ta mig igenom dessa tankar. Samtidigt känner jag mig såå ensam och vill ha ett facit så jag slipper ta alla beslut själv.

Jag känner mig trots allt laddad för att satsa ännu en gång och hitta tillbaka till den röda tråden, mitt fokus, mitt viktminskningsprojekt. Jag är inte redo att ge upp! Funderar på att testa någon pulverdiet för ett tag, bara för att komma igång... Å andra sidan känns det som om slaget är förlorat. Så många år har gått till spillo, att jag tvivlar på att det är värt satsningen.

Så här håller jag på.
Inte undra på att jag då och då känner mig lite vilse i pannkakan.
Kom till baka Staffan Westerberg och ge mig svaren!