kakanskilokamp

Hann bara kom in på jobbet så sjönkt humöret ner i skoskaften.
Jag och min chef och min närmsta kollega kommer inte riktigt överens alla dagar.
Och ibland blir det bara för mycket...
Jag vill bara skrika rakt ut.
Men det går ju inte för sig. Så jag är tyst och lider.

Nä, jag måste göra något åt min jobbsituation.
Den påverkar mig för mycket och jag märker att så fort jag känner så här kommer längtan efter chips, glass, godis och kakor. Jag vill TRÖSTÄTA!!!

I dag klarar jag än så länge av att stå emot den impulsen, och tror att det ska gå resten av dagen också.
 Men jag är rädd för att jag trillar dit någon annan dag och förstör för mig själv.

En tröst är i varje fall att vikten fortsätter nedåt.
En dag till, sedan blir det cambridgeuppehåll i dagarna tre.
Jag längtar.
Både till uppehållet, och till att sedan starta om igen och fortsätta klättringen mot tvåsiffrigt på vågen.