kakanskilokamp

Jag är en rätt så reserverad person.
Har svårt att släppa andra människor nära inpå livet, även de jag känner väldigt väl, de som är mina närmsta vänner.
Det är en av mina största akilleshälar.
För jag bär allt inom mig i stället.
Jag försöker dämpa min oro och ångest med att äta i stället.

Därför har det genom åren varit så svårt att prata om mina problem med vikten.
Och om mina försök att gå ner i vikt. Om min längtan att bli normalviktig.
Det är det fortfarande svårt att prata om det, även om jag vågat börja öppna mig lite mer.

Nu känner jag hur denna reserverade ådra ställer till det igen för mig.
Gruvar mig så in i bombens för att berätta om knölen på halsen, och oron för att det kan vara något riktigt illa.
Men känner samtidigt att jag måste, jag behöver stödet från mina vänner nu.

I går var jag och fikade hos en kompis och tänkte berätta det. Men klockan gick, och jag kom mig aldrig för. Hur säger man? Förresten, det kan vara så att jag har cancer igen.....
Så inget blev sagt.
I stället pratade vi om hennes liv & krämpor.
Jag var glad och glättig som vanligt.

Har inte berättat för mina föräldrar. Tänker nog vänta med det tills jag vet mer.
Men det är också svår att vara tyst. I går när jag pratade med min mamma på telefonen, så kände jag mig som en enda stor lögnare hela tiden. Svarade det obligatoriska "bara bra, det knallar på som vanligt" på frågan om hur det är...

Just nu är allt bara kaos, och jag vet varken ut eller in, hur jag än gör så känns det fel.

Jag har varit tyst ett par dagar.
Allt är upp och ner just nu.
Oro. Chock. Förtvivlan.
Och massa tröstätande.

Jag tar det från början.

De senaste veckorna har jag känt mig öm på sidan av halsen, och varit svullen där.
Det har känts som att det hör ihop med mina alltid krånglande axlar och skuldror, kanske en inflammation som satt sig illa till, har jag tänkt.
Men oron har ändå legat och gnagt i bakhuvudet.
Så i går när jag hade tid hos naprapaten bad jag henne att känna där, om det var någon muskel eller sena som hon kunde behandla eller hjälpa mej med.

Men hon tyckte inte det kändes bra utan ville att jag skulle kolla upp det vidare hos läkare.
Det känns som om lymfkörtlarna är svullna, eller sköldkörteln, eller både ock, sa hon.

Då började larmklockorna ringa hos mig.
Jag har nämligen en cancer i min sjukdomshistoria.
Visserligen snart tio år sedan.
Men ändå.
Lymfkörtlar som inte känns bra, är inget bra tecken.

Så jag ringde direkt till min "gamla" läkare på onkologen för att rådgöra, och fick en tid direkt. Hon ville känna och se så snabbt som möjligt.
Fortfarande kände jag mig rätt säker på att det inte var något annat än typ en inflammation, att hon skulle klämma lite och sedan skriva ut antiinflamatoriskt.

Så blev det inte.
Jag har en onaturlig förändring på sidan av halsen som "oroar", säger hon.
Hon vet inte vad det är, men vill att den ska undersökas så snart som möjligt.
Den känns inte bra, men det behöver inte vara det värsta för det. Men hon tycker att jag ändå ska börja förbereda mig på att det kan vara ett dåligt besked....

Så nu börjar en tid med olika provtagningar. Skiktröntgen. Biopsi. Undersökning under narkos.
Förhoppningsvis ska de klaras av de närmsta två veckorna, så jag snabbt får veta hur det ligger till.

Jag har gråtit i dag. Skrikit. Varit förtvivlad. Varit helt apatiskt. Allt på några timmar.

Det som nästan känns värst är att jag inte vill bli "den sjuke" igen.
Allt blir så förändrat då.
Helt plötsligt blir man behandlad annorlunda.
Flera vänner sluter naturligtvis upp och finns som underbart stöd.
Andra drar sig undan, vet inte vad de ska säga och göra, och undviker en därför helt och hållet.
Andra möter en med "tycka-synd-om" ögon, den medlidande blicken som jag hatar.

Jag vill inte.

Och allt det här med mat och vikt vet jag inte hur jag ska göra med.
Å ena sidan vill jag tröstäta och frossa.
Nu spelar det ju ändå ingen roll, typ.

Å andra sidan så vet jag ju inte. Det kan vara något ofarligt, något som lätt går att åtgärda.
Och då vill jag inte förstöra för mig ännu mer än vad jag hittills har gjort.

Än så länge har jag inte berättat för någon.
Min närmsta chef på jobbet vet ungefär, vilket var nödvändigt för att förklara min plötsliga frånvaro.

Känner mig kluven hur jag ska göra.
Vill inte oroa och skrämma i onödan.
Men vill samtidigt inte bära på det helt och hållet själv.
Men det är så svårt att berätta. Det finns som aldrig något bra tillfälle.
Hur jag än gör så är det en bomb att släppa.

Som det känns nu ska jag nog bara inviga en eller två av mina närmsta vänner tills jag har gjort ytterligare undersökningar. Måste bara hitta mod och ork att berätta.

Måste bara hitta mod och ork att fortsätta.

Nähepp.
Vågen var inte med mig.
Stod still på 100,1 i morse.
Blä.
Hade så gärna velat se en nia först i stället.

Men det är som det är.
Bara ta nya tag, eller rättare sagt se till att jag nu sköter mig helt okej fastän jag gör ett avbrott i pulverkuren.
Det går ju faktiskt att gå ner i vikt ändå :-)
.... vilket jag ibland glömmer bort....

Just nu längar jag bara efter att få äta och tugga och njuta.
Mjukstartade på lunchen med ett stekt ägg och lite, lite bacon.
Nu i kväll blir det lite grillad kyckling och broccoli, tror jag.
Och kanske en liten liten bit mörk choklad för att tillfredställa min längtan.

Vågen låter jag nu bli, i varje fall blir det inte daglig vägning.
Ska försöka väga mig en gång i veckan.
Det blir tufft i början, för nu kommer jag lägga på mig ett par kilo vätska i kroppen.

Men nu: MAT!!!

Dagens vikt: 100,1 kg.
Snubblande nära!

Och det är verkligen i sista sekund. För i morgon kväll bryter jag min rena pulverkur och lägger till lite vanlig mat. Eller vanlig och vanlig, det kommer vara fokus på proteiner och bort med onödiga kolhydrater. Pulver en eller två gånger om dagen för att hålla kalorierna nere.
Men ändå.

MAT!
Jag längtar.
I morgon blir det nog lite grillad kyckling, tror jag.

Hoppas och ber att vågen är på bra humör och ger mig de där sista hektona så jag får se tvåsiffrigt innan jag bryter.
För tyvärr så går vikten genast upp ett par kilo när man börjar äta kolhydrater igen. Är visserligen bara vätska som kroppen lagrar på sig, men det gör ingen skillnad på vågen.

Håll tummarna för mig i morgonbitti!!!!

I julas var jag helt utan några vettiga byxor att ha till vardags.
Ett par jeans passade, och de var lagade.
Och så använde jag ett annat par som var lite för stora, och egentligen bortplockade från garderoben...

Så under mellandagarna, på rean, passade jag på att köpa nya byxor.
Nödvändigt, men dumt.
För det var då jag vägde som mest under mitt "återfall".

Ett par jag köpte satt bra då, lagomt löst och ledigt för att vara bekväma.
Två andra par var på gränsen till för tighta, men jag tänkte att jag chansar att jag lyckas komma igång igen.

I dag passar de perfekt.
Och det par som var lösa och lediga är egentligen förstora nu.

Att köpa kläder i mindre och mindre storlek är fortfarande det roligaste med att gå ner i vikt.
Det känns bra att ha blivit påmind om det igen.

Dagens vikt: ingen aning.
Batterierna var slut i vågen.
Nya är inhandlade till morgondagens vägning.

Dagens vikt: står stilla.
Inte oväntat.
Hade ganska stort minus i går, och då brukar det stå stilla en eller två dagar.
Dessutom fuskåt jag en liten mörk chokladbit i går.
När man är på ren kur så blir man känslig för minsta lilla fusk....

I kväll ska jag ut på puben med goda vänner.
De ska äta, jag ansluter någon timme senare.
Och ska pimpla bubbelvatten hela kvällen.
Det gör mig ingenting.
Det brukar vara de andra i sällskapet som tycker det är jobbigt...

Det enda som stör mig är att det är så förbaskat dyrt att köpa flaskvatten på puben. En liten 33 cl flaska kan man få betala upp till 30 kronor för!!! Det är alltså dyrare än öl, om man jämför hur mycket puben lägger på priset jämfört med om man köper det själv.
Hutlöst.

Längtar, längtar till tisdag då jag gör sista dagen på ren kur.
Även om jag vill och behöver gå ner mycket mer, så känner jag att jag behöver äta vanlig mat nu.

Dagens vikt: 100,7 kg.
Helt okej.

Det har annars varit en spänd dag.
Orkar inte gå in på det just nu, men jag har ett par stora beslut att fatta om mig själv, och det frestar på.
Jag har för vana att försöka smita undan beslut, skjuta på det, tills tiden och omständigheterna gör att det blir som det blir i stället.

Ibland tror jag att det är mitt livs motto: nästan, men aldrig ända fram.
Jag tvekar alltid inför det där sista steget, sista beslutet, det som innebär en definitiv förändring.
För det är bekvämt, vant, och kravlöst att vara kvar där jag är just nu.
Rädslan för förändring, för att ta mig själv på allvar, på att våga satsa och hoppa utan att veta var jag ska landa, har styrt mitt liv för länge.

Jag famlar efter modet att en gång för alla våga bryta det.
Jag har chansen med de beslut som jag nu står inför.
Jag vet inte om jag vågar hoppa.
Står fortfarande på kanten och överväger.

Känner hur det börjar krypa så där rastlöst i kroppen på mig.
Känner så väl igen det.
Det är sluttampen.
Då jag blir som mest otålig.
Då det gäller att verkligen vara på sin vakt så jag inte börjar "fuska" tidigare än vad jag tänkt mig.

På tisdag kväll bryter jag min pulverkur.
Sedan blir det blandad kur i minst en månad.
Det betyder att jag fortsätter med två eller tre cambridgemål om dagen, men äter samtidigt ett (ibland två) små portioner vanlig mat också.

Ska hålla GI/LFHC-stil på det jag stoppar i mig tänkte jag.

Efter påsk blir det pulver igen, ett rejält ryck, tänkte jag.

Diskuterade med min cambridgekonsulent i dag har jag ska tänka nu när det blir mycket resor och jag inte kan köra rent pulver längre. Har köpt några bars att testa, som ett alterantiv på framför allt resdagarna. Ska bli kul att testa dem.

Dagens vikt: 101,1 kg.
Det betydder att jag gått ner 2,1 kg på en vecka.
Helt okej.

Nu biter jag ihop och hoppas, hoppas att jag hinner ner på tvåsiffrigt innan tisdag...

Dagens vikt: 101,4 kg.
Ett helt okej minus (-0,4) med andra ord.

Men nu är jag otålig, vill under 100 snabbt, snabbt.
Borde vara där efter helgen om allt går som det ska :-)

Kom på i dag att jag helt glömt bort att promenera de senaste dagarna. Poff. Det bara försvann. Och jag som kom igång så bra.... Det finns flera förklaringar; jag är kattvakt och tycker det är mysigt att vara hemma med katten, temperaturen har sjunkit så det har blivit kallare och mindre trevligt att gå ut, och så har jag börjat spela Café World på Facebook och blivit helt uppslukad av det!

Men som alltid handlar det om prioriteringar.
Så jag ska skärpa mig.
Att röra på mig måste alltid prioriteras. För min egen skull.

Jag är otålig som person.
Det vet ni som har följt min blogg.
Och att gå ner i vikt är något som kräver tålamod.
Så det blir många timmars frustration, och övning i just tålamod.

Den metod jag använder, pulver, är ett sätt att få viktnedgången att gå snabbare.
Med snabbt menas ungefär två kilo i veckan i snitt.

Det är jättebra.
Det är suveränt!
Men ändå har jag svårt att vara tillfreds med det.

I morse stod vågen still igen, och jag kände snabbt en välbekant panik växa i bröstet.
"Nu är det stopp, det spelar ingen roll vad jag gör, jag är fast på tresiffrigt...."

Det har inte ens gått en vecka sedan jag klev upp på vågen igen.
Hittills har jag gått ner nästan 1,5 kilo - på mindre än en vecka.
Och ändå kan jag inte vara nöjd.

Jag inser att om jag inte lär mig att vara nöjd i stunden, och acceptera att viktminskningen tar den tid den tar, då kommer jag aldrig att lyckas nå ända fram.

I dag är det svårt att hålla mig nöjd på pulver.
Vattnet smakar inte.
Mättar inte.
Tror att det sitter mycket i skallen, att den saknar nya smaker, få tugga, få njuta...

Så jag tror jag festar loss på ett ägg i kväll.
Eller en mini-äggröra.
Bara för att få lite variation så jag orkar "pulvra" veckan ut.

Dagens vikt: 101,8 kg.
Ett trevligt skutt nedåt.
Mer sådant!

Dagens vikt: 102,4 kg.
Hm.
Inga kommentarer!

Jo, förresten. Kan inte hålla mig.
Är sur. Tycker det är skit att det inte ger mer resultat.
Inte ett minsta lilla fusk de senaste dagarna, och ändå bara -0,3 kg.

Det är just nu lite tufft att hålla mig till min nya, positiva linje att "varje minus är bra minus".

Dagens vikt: 102,5 kg
Pytteminus från i går.
Okej då. Kan inte tappa ett halvt kilo om dagen, det är inte realistiskt.
Varje minus är bra minus, eftersom de visar att jag är på rätt väg.

Kom på mig själv i går eftermiddag med att inte vara hungrig.
Det är egentligen märkligt, med tanke på hur lite jag äter.
Men kroppen anpassar sig snabbt, och pulvermåltiderna mättar bra.

Förut, när jag kört ren kur, har jag alltid haft min egen lilla plusmeny och lagt till ägg, äggröra, räkor eller lite kyckling. Så började jag även den här gången, men har nu plockat bort det mesta av tillägget och kör bara pulver + lite hälsofil för att hålla magen igång.

Och det funkar riktigt bra, det med.
Förhoppningen är att jag ska få lite extra resultat på vikten genom att ligga på den rekommenderade nivån.

En dryg vecka till kör jag ren kur, sedan börjar en strulig period med jobbresor till stockholm, en eller två dagar i veckan, övernattning på hotell, gemensamma luncher och så vidare. Jag jobbar på en strategi för att ta mig igenom den tiden så bra som möjligt. Att försöka ligga på rent pulver då vet jag är dömt att misslyckas.

Dagens vikt: 102,7.
Down, down, going down!

En mental viktig vikt också, eftersom jag nu är tillbaka på över 20 kilo i total viktminskning sedan cambridgestarten.

Träffade min cambridgekonsulent i går.
Hon är som alltid klok.
Hon säger att jag nu ska se den här vikten som min nya startvikt, och att varje gång min nya startvikt ligger lägre än den första startvikten, så är det bra. Men samtidigt att jag måste vara beredd på att det här så här det kan se ut. Man går ner. Och så åker några pluskilon på igen. Och så får man kämpa sig ner igen. Tricket är att göra de där pluskilona så få som möjligt, så man hela tiden orkar lite längre ner, och lite närmare sin målvikt.

Men det som känns mest befriande just nu är att jag slutat sticka huvudet i sanden och nu vet om vad jag väger. För nu har jag åter något konkret att förhålla mig till.

I höstas, när jag inte vägde mig, blev det där helt konstigt.
För när jag själv kände mig som mest misslyckad, och tyckte jag bara fuskade hela tiden, kunde jag ändå få komplimanger för hur mycket jag gått ner i vikt, och att jag fortfarande "krympte".
Jag kände mig så falsk, väntade bara på att bli "avslöjad"....

Sedan märkte jag att de kommentarerna tystnade ju längre hösten gick. Frågorna om hur det gick med mitt viktprojekt uteblev. Vilket gjorde att jag drog slutsatsen att alla nu såg hur mycket vikt jag lagt på mig, hur stort jag misslyckats osv. Inte minst min mamma som varit så sprudlande glad över att jag äntligen går ner, och flitigt både berömt mig och frågat hur det går, var helt tyst under hela julhelgen.

Visst är det märkligt.
Det kanske var då, när det var som svårast, som jag som allra mest hade behövt ett vänligt men bestämt påpekande om att det nu verkar som att jag är på väg åt fel håll, en pepp om att jag inte ska slänga bort den stora förändring jag lyckats med.

Men det är så mycket enklare att berömma någon för att den går ner i vikt än prata om vikten ökar.
Då blir man i stället tyst.

Och jag tröstäter ännu mer.

Så var det gjort.
Vägningen.

Dagens vikt: 103,2 kg.

Bättre än vad jag vågats hoppas på. Har haft mardrömmar om en vikt långt över 110 kg igen....
Men ändå så är det med viss eftertänksamhet och sorg som jag noterar den.
Nu är det svart på vitt att jag är och har varit en lång till tillbaka över 100 kilo.
Att jag slarvat bort över tio kilo som jag lyckats gå ner.
Att jag nu har en tuff väg framför mig för att överhuvudtaget komma ner till min egen "bästa" notering som är strax under 92 kilo, där var jag i början av sommaren förra året.

Försöker bestämma mig här och nu att räkna minuskilo i stället för pluskilo.
Sedan cambridgestarten augusti 2008: -19,6 kg.
Sedan bloggstarten: - 22,8 kg.

Nu är siktet inställt på att ta mig under 100 kg under de veckor jag nu kör ren kur.
Det borde vara fullt möjligt.

Det känns i varje fall skönt att spärren för att väga mig - vilket jag inte gjort på evigheter - nu är borta.
För jag vet hur peppad jag blir när jag ser framsteg på vågen.
Den extra skjutsen behöver jag nu.

Ingen promenad i dag.
Har haft en "fixar"-dag med tvätt, städa undan julen och byta gardiner.
Och så har jag fått fint besök, favoritkissen S som jag ska vara kattvakt åt i en vecka.

I morgon är det dags för vägning, och jag gruvar mig.
Vet inte vad jag ska tro och hoppas på, samtidigt som jag försöker att hålla mig så neutral som möjligt.
Det är vad det är.

Har i varje fall gått över till en mer strikt form av ren kur, och skippat plusmenyn de senaste dagarna, så ingen äggröra har det blivit. Vill få så mycket utväxling som möjligt under de veckor jag nu kör lite hårt...

Återkommer i morgon med dagens vikt.
Hoppas jag.
Håll tummarna för mig!

Jag är inte särskilt förtjust i vinter, vilket är jobbigt eftersom jag bor i norra delen av landet.
Men när dagarna är som i dag, -2 grader, strålande sol, kritvit snö på träden och knarr under skorna, ja då är det helt enkelt underbart.

Är så glad att jag kom mig ut på en promenad i dag. Den satt långt inne, men till sist fick latmasken ge sig.
Gick min vanliga slinga på 45 minuter, en del av den går genom skogen, och där är det som ett sagolandskap.

En stor del av promenaden fick jag sällskap av min egen skugga snett framför mig.
En bild som gjorde mig på riktigt bra humör.
I min skuggbild fick jag långa slanka ben.
Riktiga modellben.
Ja, hela jag såg riktigt slank och fin ut.

Längden på benen lär jag inte kunna göra så mycket åt, men lika slanka som min skugga kan de förhoppningsvis bli.
Jag längtar!

Ta mig tusan!
Gick det inte att dra åt skärpet ett snäpp till i morse.
Har varit i det "hålet" förut, men lossat på remmen i takt med att kilona har kommit tillbaka.
Så nu känns det riktigt bra.

Ett litet bevis att det ger resultat, och konstigt vore det väl annars.

Vet inte vad jag ska våga tro inför torsdagens vägning. Försöker låta bli att hoppas på någon speciell siffra, utan bara försöka acceptera det som står på vågen. Oavsett hur dåligt det är. Min cambridgekonsulent säger att jag ska vara nöjd så länge jag inte är tillbaka på min utgångsvikt, och jag försöker ha det i bakhuvudet. Men det är svårt. Låga 90 kilo finns också i bakhuvudet...

Är också lite nervös för februari och mars. Genom mitt jbob kommer jag att resa en hel del på olika möten under nästan två månader, i princip en gång i veckan, oftast med en övernattning. Och att då köpa stenhårt med pulver när jag bor på hotell, har affärsmiddagar osv det vet jag är kört. Måste hitta ett sätt att ta mig igenom den perioden, för att sedan gå för fullt igen i april.

Men nu är det januari och pulver som gäller i drygt två veckor till.
Jag börjar så.

Så kom det.
Det som alltid händer någon gång när jag är på pulver.
Ett fusk.
I form av choklad.

Behövde göra en akut utryckning till en stormarknad för att hjälpa en kompis, och kunde inte motstå två små chokladkakor med mörk choklad. Inte stora alls, men ändå.

Gott var det.
Jag njöt av varje tugga.

Så det får vara så.
Tänker inte ha dåligt samvete.
Gjort är gjort.
Ska inte göra om det i morgon.

Tröstar mig med att jag promenerat både lördag och söndag, en timme varje dag, och därför förbränt lite extra kalorier.

Nu handlar det egentligen inte så mycket om själva chokladkakorna, de gör ingen skillnad i det stora hela. Utan det handlar om att disciplin och att hålla fast vid vad jag planerat. Men ett fusk gör ingen katastrof. Så länge det inte får leda vidare till något med. Och så ska det inte bli.

Till veckan jobbar jag ett mellanskift på mitt jobb, och jag tänkte använda den lediga tiden på dagarna till att vara ute så mycket jag bara kan. Målet är att fyra av fem dagar komma mig ut på åtminstone 30 minuters promenad.

Peppar mig mentalt för vågen också.
Torsdag morgon ska den fram, tänkte jag.
Gruvar.....

Nä, det blev ingen simning i dag.
Det blev en timmes promenad i stället.
Vädret var så fint, och temperaturen överkomlig efter nästan två veckor med under -20 grader, så vi skippade simhallen och gick ut och gick längs umeälven i stället.
Härligt.

Varför går jag inte på promenad oftare?
Jag mår ju så bra av det!

Har precis tittat på ett avsnitt av Big medicine på TV4+, en klinik som hjälper överviktiga med magsäcksoperationer och sedan plastikoperationer för att fixa till huden efteråt.
I dag var det en kille där som hade vägt över 400 kilo.
Med hjälp av operation hade han nu gått ner till typ 250 kg.
Han har varit sängliggandes i sju år, på grund av sin vikt.

Det är en tankeställare.
Någonstans känner jag att det lika gärna kunde ha varit jag.

Att vara överviktig är en sjukdom, som man behöver hjälp med.
Det handlar inte bara om karaktär och viljestyrka, det handlar om att komma tillrätta med ett beteende som skadar mig, och om jag inte kommer till rätta med det i tid så kan det spåra ur rejält.

Då och då funderar jag på om en gastric by-pass ändå är lösningen för mig.
Men jag tror inte det.
Inte än i varje fall.
Jag är rädd för att kilona visserligen skulle rasa snabbt, men att jag skulle fortsätta att överäta när pressen blir för stor, och därmed riskera att gå upp allt igen.

Det som hänt i höst har varit ett rejält bakslag, men jag tror att en orsak till att jag tappade greppet handlar om att jag upptäckte att livet varken blev roligare, enklare eller bättre bara för att jag vägde mindre. Det var samma som förut, men jag kunde köpa andra typer av kläder. Det är en sak att veta att det är så, en annan att känna och uppleva det.

Som överviktig är det lätt att inbilla sig att allt blir så mycket bättre om jag bara går ner i vikt.
Riktigt så enkelt är det inte.

Så har det gått en vecka med pulver.
Det har gått riktigt bra.
Jag kompletterar med något varje dag, mest har det blivit lite äggröra med lite parmesanost i.
Det mättar gott, men ger ändå inga kolhydrater direkt.

I morgon ska jag och träningskompisen H och simma.
Vi har inte tränat ihop på evigheter, så det ska bli kul att komma igång.
Men gruvar mig lite för det kalla vattnet, jag som fryser så hela tiden!

Kylan håller tack och lov på att släppa greppet om Umeå, i morse var det hela -31 grader!
Så blir det enkelsiffrigt på minussidan i helgen ska jag se till att få mig någon promenad också i helgen.

I slutet av nästa vecka ska jag upp på vågen har jag bestämt.
Känns jobbigt, men samtidigt vet jag att jag behöver se framsteg för att orka hålla ut.
Minuskilo ger sådan pepp.
Ska använda tiden fram till dess att jobba på det här med att acceptera att jag har gått upp i vikt, att det är något jag lämnat bakom mig och det tjänar inget till att älta det som varit, utan i stället jobba framåt...

I dag har jag en riktig pluggdag.
Men har samtidigt gjort allt annat, för det går så trögt med pluggandet...
Så nu sitter jag här, sent på kvällen, och ska vara färdig med ett paper till kl 08.00 i morgonbitti.
Vojne.

Pluggandet är något jag bara gör för min egen skull, läser på halvfart distans över nätet, och har sagt att jag inte ska ha några krav på mig själv. Men när det finns ett VG att få på någon uppgift, då vill jag minsann ha det.
Det här att nöja mig med godkänt fungerar tyvärr inte.
Det är nog en av mina stora akilleshälar.

"Good enough" kan man kalla det, att det räcker med att vara good enough.
Allt behöver inte vara perfekt eller bästa möjliga jämt.
Då skulle kraven på mig själv minska något, framför allt skulle jag kanske klara av att vara nöjd med mig själv lite oftare.
Och när jag är nöjd med mig själv så minskar behovet av att tröstäta.

Jag är bra nog, även om jag inte är perfekt.
Jag försöker lära mig det.

När jag tog mig under tresiffrigt förra våren så lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle väga över 100 kilo.
Vad som helst skulle få hända, men tvåsiffrig skulle jag förbli.

Det löftet har jag brutit.

Jag vet inte exakt vad jag väger just nu, men att det är över 100 kilo igen betvivlar jag inte ett ögonblick. Jag var i närheten redan efter sommarens utsvävningar, och sedan dess har det bara gått utför... Om inte annat så känner jag så tydligt på kroppen, på kläderna, att det är nog någonstans runt en 110-kilosvikt just nu.

Min terapeut brukar prata om att ta sig själv på allvar, något jag brukar ha lite svårt för i den bemärkelsen att jag inte respekterar mig själv, mina löften till mig själv, mina mål och mina drömmar. De hamnar alltid åtsidan när något annat pockar på.

Så nu försöker jag hitta balansen, å ena sidan vill jag inte förringa det löfte jag gav till mig själv. Det gäller fortfarande på sitt sätt. Samtidigt får jag inte låta det bli ännu en sak som jag slår mig själv i skallen med, att jag inte klarade av det.

Jag måste hitta ett sätt att förlåta mig själv för att jag bröt mitt löfte.

Gud vad jag fryser!
Vet att det är ett bra tecken, då tar liksom kuren.
Men här i Umeå är det typ 17 grader kallt, så jag fryser dubbelt upp just nu...

Tredje pulverdagen och jag har varit superhungrig i kväll.
Men stått emot.
Gjorde mig en äggröra på två ägg och en skvätt grädde för att lugna hungern vid middagen, men annars så sköter jag mig enligt regelboken.

Vet att det är de värsta dagarna just nu, så det gäller verkligen att härda ut.
Det går förvånansvärt bra. Pepper peppar.

Det är märkligt det där, motivationen.
Jag söker fortfarande efter min av- och påknapp.
Begriper inte varför det funkar nu, och inte för en månad sedan. Men så är det.
Försöker att inte grubbla och se tillbaka för mycket, utan sikta framåt och göra nya, bättre val i stället.

Tack för hejarop och glada kommentarer.
Så himla glad att ni inte glömt bort mig trots att jag övergav bloggen ett ta....

Jepp.
Jag är på pulver igen.
Jag vet att det finns både ett och annat att säga om det, men när det kommer till kritan så har jag med hjälp av Cambrigdemetoden gått ner över 30 kilo. Att jag sedan gått upp en stor del av det igen är en annan historia...

Men pulver kan jag.
Jag vet att det fungerar.
Det betyder att jag slipper besöka affären så ofta = minimal frestelse.
Det ger snabbt resultat på kort tid.

Så nu är jag igång igen.
Tre veckor på ren kur är målet.
Sedan får jag se hur jag går vidare.

Jag försöker låta bli att göra allt för långa planeringar, utan ska ta ett steg i taget, utvärdera och sedan ta ett nytt steg. Allt för att inte få panik i fall jag halkar till längs vägen.
Och göra det mer greppbart och hanterbart.

Men just nu är den stora frågan när jag ska våga ställa mig på vågen igen.
Har inte vägt mig sedan början av hösten...

Jag gav upp.
Ramlade ner i en stor pöl av likgiltighet.
Allt kändes bara meningslöst.
Förstod inte längre varför det var viktigt att gå ner i vikt.
Det kändes som det spelade ingen roll om jag vägde 75 eller 125 längre.
För vad jag än vägde så var livet likadant.

Alla kilon jag kämpat bort betydde plötsligt ingenting.

Det var hemstk.
Likgiltighet och uppgivenhet är nog bland de värsta känslorna, för de finns som ingen väg ut känns det som.

Kilona smög sig på.
Nej, de smög inte. De exploderade.
Kläder som suttit löst började strama.
De nya byxorna jag köpt passade inte längre.

Och likgiltigheten och uppgivenheten blev bara större.

Min terapeut identifierade det som ett återfall.
Det händer alla som på något sätt ska göra sig fri från ett ohälsosamt beteende, ett missbruk.
Att få ett ord på det lugnade lite.
Men motivationen och engagemanget var fortfarande borta.

Jag hade slutat bry mig.
Jag gav upp.

Nu ska jag sluta med det.
Nu HAR jag slutat med det.
Jag har börjat bry mig om mig själv igen.
Motivationen finns inte där 100 procent, men jag är på väg.
Steg för steg drar jag mig bort från likgiltighetens vaccum.

Kilo för kilo ska de återvändande kilona bort igen.
Bara för min skull.
För min hälsas skull.

För är det något som blivit tydligt under min uppgivenhet är det hur dåligt kroppen mår när den blir tyngre. Krämpor jag glömt bort att jag har haft kom tillbaka.

Jag börjar inte om.
Jag slutar ge upp.

Kram.