kakanskilokamp

Egentligen är jag inget fan av nyårslöften. Det blir lätt lite fånigt och krystat och till intet förpliktigande.

Men så här en sen kväll före nyårsafton kan jag bara konstatera att jag ändå vill ge mig själv några löften för 2008. Ett sätt att markera att jag vänder blad i boken. Att året 2007 som åt minstone när det gäller hösthalvåret varit allt annat än bra...  nu definitivt är slut.


Så här kommer mina nyårslöften:

Jag lovar att när 2008 är slut ska jag väga mindre än vad jag gjorde när året började.

Jag lovar att jag ska vara bättre på att ta emot den hjälp som finns och erbjuds runt omkring mig.

Jag lovar att jag ska jobba på att vara snällare med mig själv och ge mig själv tid för mig själv.

Jag lovar att jag ska jobba på acceptansen - acceptans mot mig själv, mot nuet och det förförlutna och acceptans att förändring tar tid.



Hur du än firar nyår - med eller utan nyårslöften - så önskar jag att du får ett riktigt gott slut och gott nytt år.

Jodå, jag finns kvar.
Även om jag svikit min blogg på sista tiden.  Förlåt!

Förklaringen är delvis praktisk: datatrubbel. Min dator hemma står just nu nedpackad då den är på flytt mellan två olika rum. Och min dator på jobbet har det varit lite strul med. Dessutom försöker jag undvika att blogga på arbetstid (hederssak)...

MEN det kanske viktigaste är jag känt mig tom på inlägg. Det är mycket roligare att blogga när det går bra. När det finns framgång att berätta om. Så har det inte varit på länge.
Å andra sidan tror jag att det är viktiga för mig själv att skriva när det går dåligt också. Lite egen terapi med andra ord.

Just nu står jag på lite vänteläge. I mitten av januari ska jag tillbaka till hälsohemmet för en uppföljning. Ser SÅÅ mycket fram emot det. En riktig nystart. Det enda som oroar är jag inför detta måste väga och mäta mig igen. Och ta prover. Mitt blodsocker lär vara en katastrof. Vikten likaså.

Men det är bara ta tjuren vid hornen. Jag tänker inte banga ur.
Ser fram emot att träffa alla igen i gruppen, få några dagar då jag kan fokusera på mig själv, motion och mat och må bra. Det behövs.

Har fått en bra kommentar från Fredrik på bloggen.
Fredrik: jag håller med. När jag blir smal blir jag lycklig är mer ironi än mitt motto. Men som tjockis så är det så lätt att tro att det är så. Att alla problem i världen försvinner när man blir smal. Det är en fälla som jag lätt faller i - och därför har jag det som min påminnare. Dessutom är det så jäkligt att jag vet att jag inte kommer att lyckas helt och fullt med min kamp förrän jag hittar en acceptans inom mig själv för vem jag är. Jag måste hitta lyckan först, eller i varje fall börja hitta lyckan först. Det är också därför jag inte tror att en magsäcksoperation är något för mig, även om jag funderat riktigt mycket på det på sista tiden. För vad finns då kvar, om jag blir smal men inte trivs bättre med mig själv, inte accepterar mig själv?

Nej. Tillbaka till gruvan. babysteps, baby. Ett steg i taget.
I dag har jag tagit ett av dem genom att återvända till min blogg.
Hoppas ni vill fortsätta följa med mig på resan.

Varje år inför jul har vi ett boklotteri på jobbet. Det är böcker som kommit ut under året som lottas ut bland oss anställda. Och det kan bli en rejäl hög man får!

I år undrar jag om inte min bokhög försöker säga något till mig. Bland böckerna fanns nämlien Mia Törnbloms bok En härlig bok med små peppande och tänkvärda ord för varje dag. Inte för att jag egentlien är något fan av den typen av självhjälpsböcker - men jag förstår vad hon menar.

Och lite längre ner i högen fanns boken Kom i form med Stavgång.

Jaja, jag ska. Tänka mer positiva tankar, och komma i form.

Fick även Ingemar Bergmans Laterna Magica. Men den har jag inte hittat någon undermening till.

Det är bara att inse. Jag har blivit en gammal gnällspik.
Sitter mest och tycker synd om mig själv.
Äter lite glass, och tycker ännu mer synd om mig själv och måste därför äta ännu lite mer onyttigheter.

Det är en riktigt destruktiv cirkel, självömkan.

Den förlamar. Den förbilndar. Den är bara förjävlig helt enkelt.

Har precis sett den trevliga filmen Love Actually (för tredje gången tror jag) och inser att det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen gräver man ner sig i sina sorger och tycker synd om sig. För det finns alltid mer eller mindre välgrundade skäl att tycka synd om sig själv. Eller så går man vidare. Ett steg i taget. Vill jag något så måste jag göra något.

Jag har väntat länge nog nu på inspiration, på motivation, på det där som ska göra att det känns meningsfullt att träna, äta nyttigt och ta för mig av det jag vill i livet.

Funderar på att sluta vänta. I stället för att stå stilla så ska jag försöka ta ett steg åt något håll. Om det blir spikrakt framåt betvivlar jag.

Men jag är less på att stå still.

Jag börjar med de små stegen, så jag får igång en rörelse. Sedan får vi se.
Jag sätter inte upp viktmål eller så, tänker fortsätta nobba vågen, troligtvis året ut. Sedan blir det omtag även där.

1. Frukost. Börja dagen med något bra. Fil och müsli. Macka.

2. Motion. Tre pass per vecka i någon form.

3. Meditation/avslappning. Tre pass i veckan i någon form. Även om jag inte är övertygad om att det fungerar, så ska jag ge mig den tiden för mig själv.


Jag tror att kakan är på banan igen....

Har haft det riktigt struligt och råddigt på jobbet ett par veckor nu. Inte själva jobbet i sig, utan det här runt om kring, det interna livet på arbetsplatsen. Sådant tar på, och jag inser att det har påverkat mig betydligt mer än jag velat erkänna.

I dag sa en rätt så viktig person något nedsättande om mitt jobb. Inte direkt adresserat till mig personligen, men ändå på ett sådant sätt att jag var måltavlan, Det känns riktigt jobbigt. Och gör ont. När det strular med livet runt omkring så har det alltid varit en trygghet att jobbet fungerar - det är lite fristaden där jag kan känna mig säker, duktig och att jag fungerar. Där inte missade träningspass, överätning och för fet mat dominerar min värld.

Jag har inte råd med att även denna del av mitt liv ska vara skakig.

Suck. Varför kan inte fler saker få vara enkla här i livet.
Men kanske är det bara en illussion, att man tror att livet ska flyta på och fungera av sig självt.
Kanske måste det hela tiden vara någon fnurra på tråden för att det ska vara liv?


Ska äta glass i kväll och titta på trådsmala modeller i Top Model och inse att livet inte behöver vara en dans på rosor bara för att man är smal... Men kanske lite roligare?

Det senaste försöket med en baddräkt från Ulla Popken visade sig fortfarande vara för liten. Jag fattade först ingenting. Jag har ju för sjutton beställt storlek 54 - så stor storlek har jag aldrig haft förut på en baddräkt. 50/52 brukar räcka nog.
Men det verkar ha gått troll i baddräktsfrågan.

Funderade ett tag på problemet. Jovisst, magen är för stor - det är den snabba och enkla förklaringen. Men varför fungerar inte en baddräkt som är gjord för tjockisar som jag? Studerade plagget och kom fram till att det är fodret på framsidan som ställer till det. Fodret gör att det inte finns någon som helst elasticitet... och det behövs över magen annars blir den helt enkelt för kort.

Sagt och gjort: fram med saxen och bort med fodret från bysten och nedåt. Och vips: en baddräkt som passar!
Den är inte invigd ännu. Bara provad. Men den passar i varje fall. Ett litet framsteg.

Men den mamma-baddräkt jag har haft senaste året har varit helt klart bäst - synd att den är klor-sliten.
Ska nog fortsätta spana efter en ny sådan. Sorgligt men sant.