kakanskilokamp

Ett par promenader har jag klämt in de senaste dagarna.
Och i går cyklade jag uppförsbacke till en kompis för att vara med på fotbolls-grillning (grillat först, fotboll på tv sedan).

Då blev det pinsamt uppenbart att min kondition ligger i botten.

Jag brukar klara av samma sträcka, trots den segslitna uppförsbacken, rätt så bra men nu blev jag en blåsbälg redan i början av turen.

Nä, ut och promenera mera kakan. Det är det enda som gäller. Det finns egentligen inga ursäkter.
Vädret är bra.
Jag har tid.
Jag har ett bra elljusspår runt knuten.
Jag har bra skor.

Men jag är lite lat...  och det är det hinder jag har att tampas med just nu.

Det övriga hindren och projekten i livet, typ gå ner i vikt,  tänker jag inte på just nu...

I går fundrade jag allvarligt på om jag har en ätstörning.
Alltså på riktigt.

Klappade igenom efter jobbet av flera olika skäl och frossade sedan i onyttigheter.
Pringels chips. Plättar med sylt och socker. Marängglass. Och mer chips.

Mådde riktigt illa men kunde inte sluta äta för det.
Och riktigt kände hur jag gick upp i vikt och alla mina ambitioner att gå ner kastades överbord.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att ta mig ur det. Har fortfarande en tanke på att nutriletta för att bryta det destruktiva mönster jag är mitt inuti igen.

Enda trösten i bredövelsen är att jag inte stoppar fingrarna i halsen efter mina frosserier.
Där går gränser.
Även om jag hatar att vara fet så tar jag det tusen gånger hellre än kräks upp maten.

Det måste finnas en annan lösning

För övrigt har det regnat hur många dagar i sträck som helst här i Umeå.
Om inte annat så är det skäl för att bli deprimerad.

I går skrek hela jag efter glass.
En Rocky Road.
Eller vaniljglass med lite smulade maränger på och chokladsås.
Eller en lyxig variant från Häagen-Dazs, strawberry cheescake.
Eller Glenn Strömbergs glassefterrätt i smakerna tiramisu eller cappucino.

Jo, glass det kan jag.

Men jag stod emot.
Knaprade riskakor med Philadelphia light och tvingade sedan ut en kompis på en promenad.

Så jag känner mig rätt nöjd med gårdagen.

Hur dagen blir återstår att se.

Har inte börjat nutriletta på allvar än.
Bara lite.

I morse åt jag en liter glass till frukost.
Med ett wienerbröd som avslutning.

Jag har säkert ätit upp mig ett kilo på en vecka.
Nu får det fan i mig vara nog.

På söndag börjar jag en ny nutrilett-kur. Jag måste bryta denna hysteriskt dåliga trend att vräka i mig onyttiga saker. Just nu äter jag fastän jag är så mätt att jag nästan mår illa.

Det måste ta slut.

Anledningen till att jag sätter söndag som startdag är två:
- jag ska bort på middag i kväll, och ut och äta i morgon kväll. Och jag vill verkligen göra de sakerna. Men nu gäller äta med måtta.
- jag behöver några dagars ställtid. Förutom det jag äter när jag är ute/bortbjuden så gäller mjukstart av nutrilett.

Jag har fått nog av mig själv just nu.
Blä igen.

I brist på annat så bjuder jag på ett underbart mail som jag hittade igen i min brevlåda när jag rensade i den.
Att just 80-talet ligger mig lite extra varmt om hjärtat gör det bara bättre. Det faktum att vissa modetrender är tillbaka är väl bara ett bevis på att vissa saker var bättre förr, eller....


Trevlig midsommar så länge!
från kakan.


80-talet, visst är det ofattbart att:

Vi på fullt allvar trodde att George Michael var hetero

Vi köade utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem

Hockeyfrillan fanns på var mans huvud - gärna i kombination med en synthtofs

Seglarskon betraktades som 'klassisk' och 'tidlös'

En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr - både på tjejer och killar

Dirty Dancing stjärnan Patrick Swayze betraktades som supersexig

Ett Lycra-plagg vid namn 'Body' (som knäpptes i skrevet med en konstruktion som var fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol) hade en naturlig plats i våra garderober

Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett

Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen - blå, grön eller brun

En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii

Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottaste efterrätten glace au four

Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack i skivan

Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på, den kallades stereobänken.

Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar.

Det gick rykten om att Michael och Janet Jackson var samma person.

Det vita mirakelmedlet Tippex var det enda sättet att åtgärda stavfel

 Vi trodde att vi skulle få HIV vid blotta anblicken av Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård

Tights och storskjorta var en naturlig kombination

Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande clowner och galopperande enhörningar

Vi gick och tränade med stringtrosor utanpå gympadräkten

"jag skriver en check" var en vanlig replik i shoppingsammanhang

Snabbmat var detsamma som 'en grillad med mos'  


År 2008, du vet att du lever år 2008 när :

1. Du av misstag knappar in en pin-kod på mikrovågsugnen

2. Du inte har lagt patiens med verkliga kort på flera år

3. Du har 15 telefonnummer till en familj på 3 personer

4. Du skickar e-post till dem som sitter bredvid dig

5. Ursäkten för att du har tappat kontakten med gamla vänner är att du inte har deras e - postadresser

6. Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för tre olika företag

7. Din chef klarar inte av att göra ditt jobb

8. Din lunch består av rå fisk som du äter med pinnar

10. Du ringer familjen för att höra om de är hemma medan du kör in i garaget

11. All reklam på TV har en internetadress under

12. Du får panik för att du lämnat huset utan mobilen (som du inte hade de första 20-40 åren av ditt liv) och måste åka tillbaka för att hämta den

13. Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå 'online' innan du hämtar kaffet i espressomaskinen

14. Du lägger huvudet på sidan för att le :)

15. Du läser detta och nickar och ler

16. Ändå värre; du vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till

17. Du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknas i denna lista

18. Du scrollade upp för att kolla att den faktiskt inte var där

19. Och nu sitter du och ler åt dig själv

Får inte ordning på livet just nu.
Vill bara trycka på pausknappen och hoppa av ett tag.

Vågar inte ens titta på vågen, eller de snart intorkade walking-skorna.

Just nu är det mesta blä känns det som.

Det går inte bra för mig i helgen.
I dag som jag tänkte ägna mig åt viktiga och nyttiga saker som att städa mitt badrum, vattengympa och en långpromenad har  det blivit ingenting av.

Första halvan har jag varit bakfull.
Andra halvan har jag degat i soffan och stoppat i mig onyttiga saker (vilket brukar höra ihop med det första).

Det finns fortfarande en chans att rädda lite av hedern med en kvällspromenad.

Tur att det är ny vecka snart...

Äntligen.
Efter en dålig start på veckan med noll motion och ett par påsar chips som tröst i soffan så tog jag mig i kragen i dag. Ut på rundan i elljusspåret, åt en nyttig lunch och en bra middag. Hyggligt med grönsaker, och inte en massa onödigt småätande.

Så det känns bra.
Nu ska helgen fortsätta i samma stil, är tanken.

Bjöd en god vän som fyller år i dag på lunch, fylld pasta som serverades med ruccolasallad, körsbärstomater, kokta sockerärtor, parmaskinka och parmesanost. Gott.
Och en födelsedag kräver en efterrätt - naturligtvis!

Jag experimenterade lite på egen hand, tror att jag sett någon variant av detta på tv eller i en tidning. Gott blev det i varje fall, alldeles lagomt stort och inte så fett och farligt.

Här är receptet.


Limejordgubbar i glas

Blanda rivet skal av en lime med 1 - 1,5 msk strösocker.
Dela jordgubbarna i mindre bitar. Blanda med limesockret. Låt det hela stå och dra ihop någon timme om det går (men det fungerar att servera direkt också).

Smula 1/2 - 1 digistivekex i ett glas - hur mycket kex du tar beror på hur stort glaset är...

Blanda 1 dl turkisk youghurt med 1-2 tsk florsocker. OBS: får inte bli för sött, det ska vara lite syrligt också. Börja gärna med en mindre mängd florsocker och smaka dig fram.

Skeda i youghurten ovanpå kexen, fyll upp glaset med limejordgubbar.

Tänk på att limesockret ger mycket smak. En lime-blandning räcker till minst 1/2 liter jordgubbar.
Men åter igen - det beror på hur mycket limesmak du vill ha.

Jag är extra-matte åt en kompis katt i veckan.
Det är en intressant upplevelse.
Jag som aldrig haft husdjur som vuxen, om inte några mindre akvarium ska räknas...

Kissen har på några dagar helt vunnit mitt hjärta. Hennes kelighet när jag kommer hem från jobbet, då hon stryker sig runt benen och följer varje steg jag tar, hoppar upp och lägger sig på min axel och vill bli kliad i all oändlighet... till de smygande stegen som plötsligt blir en tokrusning efter något som bara hon ser i andra änden av rummet... till det sömniga ögonen som lojt tittar upp från soffan för att kolla att jag är kvar då och då...ja, jag bara smälter.

Jag har upptäckt ett par saker:
- katter sover mycket.
- katter är självständiga och stunderna med mys och kel är bara till låns och på deras villkor.

Men jag är tok-förälskad.
Skulle utan tvekan kunna skaffa katt själv, om det nu inte var för att jag är borta då och då, och måste lämna kissen ensam långa stunder. Det är inte snällt mot ett djur.

Så jag nöjer mig med att vara kattvakt för tillfället och tar vara på tiden med lilla gummelumman (så snabbt man kommer på en massa smeknamn....)

I kväll ska jag bara ut och gå i elljusspåret.
De senaste dagarnas slöhet ska promeneras bort.
Så det så.

Just nu är stltje det ord som passar bäst i mitt liv.

Stiltje på vågen.
Stiltje på bloggen.
Stiltje i soffan = ingen motion att tala om.
Stiltje i matdiciplinen.
Stiltje i engagemang, pepp och lust.

Vill hitta tillbaka till det jag kände för bara en vecka sedan.

Så fort det slutar regna, då ska jag minsann...

Jag och bufféer är ingen bra kombination. Konceptet att "ät så mycket du vill" lockar fram det stora och riktigt hungriga monstret inom mig som inte vet vad ord som mätt och nöjd betyder.

Häromkvällen var jag på räkfrossa med mina jobbarkompisar. Räkfrossa med sillbuffé. Det betyder att räkskålarna hela tiden fylldes på, liksom sillburkarna, potatisen, aiolin, brödet och den goda mjukosten med soltorkade tomater. Jag frossade rejält. Hade dessutom"sparat" mig lite under dagen för att kunna unna mig gott på kvällen, och var rejält sugen och hungrig.

Även om det blev mer än jag tänkt mig så vägrar jag ha dåligt samvete i dag. Det var gott. Och räkor är rätt så nyttigt. Och jag försöker sköta mig resten av veckan. Lite guldkant behöver jag.

Men jag är mer bekymrad över min oförmåga att vara nöjd. Det gäller livet i stort som en enkel räkbuffé. Att säga till mig själv att nu räcker det - jag är mätt, belåten och nöjd och bara för att det finns obegränsat med mat framför mig så behöver jag inte vräka i mig ännu mer...

I morgon siktar jag på att både simmar och promenera. I dag blev det inte så mycket av motionsbiten. Men det berodde mer på tillbehören än själva räkorna....


Det var i varje fall en vacker kväll på umeälven där vi gled fram i måttlig mat på M/S Sandskär.

Var sååå trött i morse. Tänkte ge mig ut på en morgonpromenad i el-ljusspåret men det fanns inte en chans. Men trots allt motstånd, all trötthet och alla upptänkliga ursäkter så kom jag mig i väg till slut ändå.
Jag är så stolt över mig själv.

Benen kändes som bly - inte minst i uppförsbackarna.
Men jag gav inte upp.
Fem kilometer knatade jag runt.

Åt sedan en nyttig lunch och kände mig riktigt nöjd och belåten.

Tyvärr höll jag inte i det till slutet. Hade upp uppdrag för mitt jobb sent på eftermiddagen, och planen var att skaka nutrilett till middag och mellanmål. Men bilen stod parkerad utanför en hamburgerestaurang och då slog reptilhjärnan till.

En tröst i bedrövelsen är att jag valde bort stripsen och "bara" åt en hamburgare.
Men det var inte riktigt så jag tänkt mig.

Det känns ändå rätt okej. En liten fallgrop, men inte oöverkomlig.
Känner mig konstigt nog laddad för en ny runda i el-ljusspåret i morgon.

Hmm, är inte riktigt vän med min våg hemma just nu. På hälsohemmet i fredags morse så visade den vågen lite under 122 kilo. Min våg hemma visade i morse 123 kilo blankt.
Suck.
Osynkade vågar är inte kul.
Enda trösten är att jag vet att jag gick ner i vikt förra veckan eftersom jag vägde in mig och sedan ut mig på samma våg...

Men det hade varit kul om "osynket" var åt andra hållet...

Det har annars varit en bra dag. En timmes rejäl promenad i el-ljusspåret. Hjälp så slut jag var! Den är rätt så backig den där slingan jag går, så det känns i både puls och ben efteråt. Matintaget har varit mycket bra och balanserat, och överlag känner jag mig bra i dag.

Träffade min terapeut på förmiddagen och han tycker att jag nu måste ta steget och be om hjälp av min omgivning på min viktresa. Öppet berätta att jag arbetar för att gå ner i vikt, och därmed få hjälp att göra kloka val i vardagen. Det kan också bli den där extra sporren som gör att jag är mer uthållig, och den hjälp jag behöver för att inte falla tillbaka i gamla osunda vanor så snabbt, resonerar han.

Men det tar emot så det bara skriker om det. Visst vet några av mina närmaste vänner om min kamp för att gå ner i vikt, men det är inget jag basunerar ut. Det känns för privat. Det känns för svårt. Jag är så himla rädd för att misslyckas, och för att få dömande och uppgivna blickar från andra när jag misslyckas...

I grunden ligger nog en hel del skam och skuld över att jag inte tagit tag i min vikt tidigare. Att jag tillåtit mig själv att bli så stor och tjock. Att jag trots flera års försök misslyckats gång på gång. Och den skulden och skammen, tillsammans med rädslan för att misslyckas igen, är så stark att jag har svårt att prata om min vikt och min viktresa.

Om jag först bara kan gå ner si så där tio kilo, så det syns på mig, så jag vet att jag säkert är på väg, då skulle det kanske vara annorlunda...

Egentligen är det urdumt.
För egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker.
Rent logiskt så vet jag det.
Men känslomässigt är jag inte där ännu.

Det här med gamla vanor är inte enkelt. Så snabbt soffan och fjärrkontrollen känns bekväma och självklara - och träningskläder och promenader totalt främmande...
Känner redan att jag ligger fasligt nära att falla tillbaka i soffpotatis-rollen.

I går blev det ingen ombytt motion. I stället röjde jag på min uteplats tillsammans med gudsonen och hans syster och sedan gav vi oss ut på stadstur. Var helt slut efter en hel dag i solen tillsammans med de små. Hittills i dag har jag inte hunnit med så mycket mer än att ta itu med tvätten. Men många timmar återstår och ambitionen att ta en tur i elljusspåret i kväll finns kvar.

Maten - tja, det går hyfsat. Inte perfekt, men ingen katastrof heller. Men testet kommer i morgon, när vardagen börjar och det krävs lite planering för att få det att gå ihop. Känner mig ändå hyfsat förberedd - ska strax göra upp en matsedel för veckan och har prickat in tid för motion på schemat.

I mogon bitti  är det också dags för vågen och en ny officiell bloggvikt.
Känns spännande, och lite nervöst.