Känslomässig berg- och dalbana
Oj, vad det svänger nu.
Ena dagen full av tillförsikt, på hugget, peppad och förvissad att allt kommer att lösa sig.
Fast förvissad om att jag ska hålla i min viktresa trots allt annat.
Så nästa dag bara depp, depp, depp, ledsen, rädd, förtvivlad.
En riktig känslomässig berg- och dalbana just nu.
Det behövs så lite för att det ska tippa över.
Som härom dagen när min bästa kompis klagade om och om igen på sina barn.
Jag ville bara skrika till henne att hon ska vara glad och tacksam för att hon har barn. Att jag skulle byta vilken dag som helst med henne, utan att tveka. Att barnens gnäll kanske beror på att hon hela tiden gnäller på dem...
Men jag var tyst.
För det passar sig ju inte.
Blev i stället bara ledsen och sorgsen, medveten om att det här med barn aldrig blir för mig om det visar sig att jag är sjuk igen.
Eller nyss på lunchen på jobbet, när vi satt och pratade om spännande saker som ska hända under våren. Blev så sorgsen, för det kändes plötsligt i hela mig att jag inte kommer vara med. Att jag kommer traggla på sjukhus hela våren i stället.
Just nu vill jag bara få svar.
Få veta.
Även om det är ett dåligt besked.
För den här ovissheten gör mig tokig.
Dagens vikt: åt helvete för hög, gissar jag.
Ena dagen full av tillförsikt, på hugget, peppad och förvissad att allt kommer att lösa sig.
Fast förvissad om att jag ska hålla i min viktresa trots allt annat.
Så nästa dag bara depp, depp, depp, ledsen, rädd, förtvivlad.
En riktig känslomässig berg- och dalbana just nu.
Det behövs så lite för att det ska tippa över.
Som härom dagen när min bästa kompis klagade om och om igen på sina barn.
Jag ville bara skrika till henne att hon ska vara glad och tacksam för att hon har barn. Att jag skulle byta vilken dag som helst med henne, utan att tveka. Att barnens gnäll kanske beror på att hon hela tiden gnäller på dem...
Men jag var tyst.
För det passar sig ju inte.
Blev i stället bara ledsen och sorgsen, medveten om att det här med barn aldrig blir för mig om det visar sig att jag är sjuk igen.
Eller nyss på lunchen på jobbet, när vi satt och pratade om spännande saker som ska hända under våren. Blev så sorgsen, för det kändes plötsligt i hela mig att jag inte kommer vara med. Att jag kommer traggla på sjukhus hela våren i stället.
Just nu vill jag bara få svar.
Få veta.
Även om det är ett dåligt besked.
För den här ovissheten gör mig tokig.
Dagens vikt: åt helvete för hög, gissar jag.
Sluta strula
Okej.
Det är dags att sluta strula.
Det finns ingen anledning att strunta i min vilja och behov av att gå ner i vikt bara för att läget är som det är.
Om det nu visar sig att jag är allvarligt sjuk, då är det bara en fördel för min hälsa och min möjlighet att ta mig igeno en tuff behandling att jag mår så bra som möjligt fysiskt.
Och om det visar sig vara falskt larm, tja, då är det bara onödigt att jag förspillt en massa tid, tröstätit och tappat farten i mitt viktiga hälsoarbete.
Det kan låta självklart, men det har krävts en hel del överväganden för att landa i det här.
Har kämpat med många "det spelar ändå ingen roll" och "tycka synd om - orkar inte bry mig" tankar.
Det är bara förtärande och leder inte till något bra.
Så nu ska jag sluta strula.
Jag fortsätter enligt plan.
Just nu vet jag inget - jag får acceptera att oron finns där, att jag är mer sårbar just nu.
Men tanken var att under februari köra kombinerad kur, det vill säga pulver + ett eller två små mål mat om dagen.
Så det så.
Nu: ut i solen och drömma om vår och värme.
Det är dags att sluta strula.
Det finns ingen anledning att strunta i min vilja och behov av att gå ner i vikt bara för att läget är som det är.
Om det nu visar sig att jag är allvarligt sjuk, då är det bara en fördel för min hälsa och min möjlighet att ta mig igeno en tuff behandling att jag mår så bra som möjligt fysiskt.
Och om det visar sig vara falskt larm, tja, då är det bara onödigt att jag förspillt en massa tid, tröstätit och tappat farten i mitt viktiga hälsoarbete.
Det kan låta självklart, men det har krävts en hel del överväganden för att landa i det här.
Har kämpat med många "det spelar ändå ingen roll" och "tycka synd om - orkar inte bry mig" tankar.
Det är bara förtärande och leder inte till något bra.
Så nu ska jag sluta strula.
Jag fortsätter enligt plan.
Just nu vet jag inget - jag får acceptera att oron finns där, att jag är mer sårbar just nu.
Men tanken var att under februari köra kombinerad kur, det vill säga pulver + ett eller två små mål mat om dagen.
Så det så.
Nu: ut i solen och drömma om vår och värme.
Välgörande sömn
Tänk vad sömn gör skillnad.
Det som i går kändes helst hopplöst och omöjligt, har i dag varit något mer överkomligt.
Skillnaden: jag har sovit i natt, utan att vakna oroligt var och varannan timme.
Utan sömn blir jag tokig.
Och nu när livet är skakigt som det är, så är marginalerna mindre...
Hoppas, hoppas, att sömnen nu fungerar framöver. I varje fall hyggligt.
Försöker hitta någon strategi för att fungera och acceptera att det nu är några ovissa veckor framför mig.
Jag kan inte göra något åt det.
Och framför allt så kan jag inte påverka resultatet.
Har slarvat med mat & sån´t de senaste dagarna, och känner att det måste jag sluta med.
För min egen skull.
Är lite i valet och kvalet om jag ska hoppa på en ren kur igen, bara för att det är enkelt och tydligt.
Flera av de planerade dagarna i Stockholm har blivit intställda, så det skulle vara möjligt...
Ska suga lite på den karamellen ett par dagar till, så får vi se.
Det som i går kändes helst hopplöst och omöjligt, har i dag varit något mer överkomligt.
Skillnaden: jag har sovit i natt, utan att vakna oroligt var och varannan timme.
Utan sömn blir jag tokig.
Och nu när livet är skakigt som det är, så är marginalerna mindre...
Hoppas, hoppas, att sömnen nu fungerar framöver. I varje fall hyggligt.
Försöker hitta någon strategi för att fungera och acceptera att det nu är några ovissa veckor framför mig.
Jag kan inte göra något åt det.
Och framför allt så kan jag inte påverka resultatet.
Har slarvat med mat & sån´t de senaste dagarna, och känner att det måste jag sluta med.
För min egen skull.
Är lite i valet och kvalet om jag ska hoppa på en ren kur igen, bara för att det är enkelt och tydligt.
Flera av de planerade dagarna i Stockholm har blivit intställda, så det skulle vara möjligt...
Ska suga lite på den karamellen ett par dagar till, så får vi se.
Tuff dag
Har sovit typ två timmar i natt.
Och inte så många fler blev det natten innan.
I dag är jag nere i Stockholm för att vara med på ett viktigt möte, men just nu känns det som ett dåligt beslut...
Det är väl reaktionerna som kommer nu, när den första chockfasen sakta börjar lägga sig.
Fick smått panik när jag klev på planet.
Tur att jag lärt mig "andas i fyrkant" för att hejda panikkänslor när de kommer, det blev min räddning kan jag säga.
I går fick jag kallelse till skiktrönten, får komma först om två veckor.
Vet att det nog räknas som snabbt i landstingsvärlden, men just nu känns två veckor som en evighet.
Just nu känns allt bara blä och hemskt. Mår illa. Har ont i kroppen. Kan inte tänka klart. Vill bara hem och krypa under täcket.
Men duktiga kakan biter ihop, försöker, stretar på.
Undrar hur klokt det är egentligen.
Tar jag mig igenom den här dagen helskinnad kanske jag ska unna mig att bryta ihop i morgon...
Och inte så många fler blev det natten innan.
I dag är jag nere i Stockholm för att vara med på ett viktigt möte, men just nu känns det som ett dåligt beslut...
Det är väl reaktionerna som kommer nu, när den första chockfasen sakta börjar lägga sig.
Fick smått panik när jag klev på planet.
Tur att jag lärt mig "andas i fyrkant" för att hejda panikkänslor när de kommer, det blev min räddning kan jag säga.
I går fick jag kallelse till skiktrönten, får komma först om två veckor.
Vet att det nog räknas som snabbt i landstingsvärlden, men just nu känns två veckor som en evighet.
Just nu känns allt bara blä och hemskt. Mår illa. Har ont i kroppen. Kan inte tänka klart. Vill bara hem och krypa under täcket.
Men duktiga kakan biter ihop, försöker, stretar på.
Undrar hur klokt det är egentligen.
Tar jag mig igenom den här dagen helskinnad kanske jag ska unna mig att bryta ihop i morgon...
En chipspåse senare
TACK
alla för fina, peppande, inkännande kommentarer.
Ni är min ventil, mina stötdämpare, mina förtrogna och stöd och
bidrar till att jag orkar vidare.
Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag hittar en kommentar på min
blogg.
Har haft en jobbig natt i natt. I går tröståt jag, kunde inte stå emot.
En chipspåse senare så mådde jag inte direkt bättre...
Har sovit dåligt i natt.
Vaknar hela tiden, grubblar, gråter en skvätt, somnar om någon
timme, vaknar igen.
I dag ska jag sitta i flera möten på jobbet, planera våren och jobbet.
Det känns jättekonstigt, men samtidigt viktigt. Livet får inte stanna upp nu.
Det gäller att hålla i, planera framåt, få vardagen att flyta på.
Men det som irriterar mig mest just nu är att jag i går fick veta att man ska
göra lite förändringar runt min tjänst, förändringar som jag personligen har
varit emot. Typiskt att de ska komma just nu. Det känns som jag har nog som det är.
Men vem har sagt att livet ska vara lätt och rättvist.
Förlåt mitt något deppiga inlägg.
Men i dag är en down-dag.
Det är bara att bita ihop.
Jag tar mig igenom den här dagen också.
Dagens vikt: bryr mig inte.
Men efter en chipspåse så förstår jag åt vilket håll det går...
Vaccum & kliv över liten tröskel
Egentligen förstår jag inte hur det går att kliva upp, duscha, äta frukost och sätta sig i bilen för att köra till jobbet.
Men det går.
Lite på automatik.
Det känns så konstigt.
Å ena sidan måste allt fortsätta som vanligt.
Inte minst för min egen skull.
Å andra sidan är allt helt annorlunda. Kaos. Upp och nervända världen.
Det som känns jobbigast just nu är att inte veta.
Knölen på halsen känns bara större och större. Jag vet att det är min upplevelse av den, inte verklighet, men just nu känns hela jag som en enda stor tumör på halsen...
Och jag vet ju inte ens säkert att det är så.
Men eftersom läkaren sa att jag skulle börja förbereda mig på ett dåligt besked, så utgår jag i princip från att det är så det är.
Har i varje fall tagit mig över den första tröskeln när det gäller att berätta.
Min närmsta vän var hos mig i går, och efter att ha gruvat mig ett tag så hittade jag modet och berättade. Vi pratade, grät och kramades.
Det känns skönt att ha släppt in henne.
Har också berättat för min närmsta chef, för att förklara varför jag är ur gängorna, och måste försvinna lite då och då från jobbet.
Jag tror att en sak som gör det så svårt att berätta är att jag har så jobbigt med att gråta.
Jag klarar inte av att gråta inför andra människor.
Eller klarar och klarar, jag har väldigt svårt för det, och det är just oron för att inte orka hålla tårarna tillbaka som oftast hindrar mig.
Jättefånigt, jag vet.
Men så är det.
Klarade samtalet med chefen utan att gråta i varje fall.
Vikten.
Tja, den bryr jag mig inte om just nu.
Men det går.
Lite på automatik.
Det känns så konstigt.
Å ena sidan måste allt fortsätta som vanligt.
Inte minst för min egen skull.
Å andra sidan är allt helt annorlunda. Kaos. Upp och nervända världen.
Det som känns jobbigast just nu är att inte veta.
Knölen på halsen känns bara större och större. Jag vet att det är min upplevelse av den, inte verklighet, men just nu känns hela jag som en enda stor tumör på halsen...
Och jag vet ju inte ens säkert att det är så.
Men eftersom läkaren sa att jag skulle börja förbereda mig på ett dåligt besked, så utgår jag i princip från att det är så det är.
Har i varje fall tagit mig över den första tröskeln när det gäller att berätta.
Min närmsta vän var hos mig i går, och efter att ha gruvat mig ett tag så hittade jag modet och berättade. Vi pratade, grät och kramades.
Det känns skönt att ha släppt in henne.
Har också berättat för min närmsta chef, för att förklara varför jag är ur gängorna, och måste försvinna lite då och då från jobbet.
Jag tror att en sak som gör det så svårt att berätta är att jag har så jobbigt med att gråta.
Jag klarar inte av att gråta inför andra människor.
Eller klarar och klarar, jag har väldigt svårt för det, och det är just oron för att inte orka hålla tårarna tillbaka som oftast hindrar mig.
Jättefånigt, jag vet.
Men så är det.
Klarade samtalet med chefen utan att gråta i varje fall.
Vikten.
Tja, den bryr jag mig inte om just nu.
Betungande reservation
Jag är en rätt så reserverad person.
Har svårt att släppa andra människor nära inpå livet, även de jag känner väldigt väl, de som är mina närmsta vänner.
Det är en av mina största akilleshälar.
För jag bär allt inom mig i stället.
Jag försöker dämpa min oro och ångest med att äta i stället.
Därför har det genom åren varit så svårt att prata om mina problem med vikten.
Och om mina försök att gå ner i vikt. Om min längtan att bli normalviktig.
Det är det fortfarande svårt att prata om det, även om jag vågat börja öppna mig lite mer.
Nu känner jag hur denna reserverade ådra ställer till det igen för mig.
Gruvar mig så in i bombens för att berätta om knölen på halsen, och oron för att det kan vara något riktigt illa.
Men känner samtidigt att jag måste, jag behöver stödet från mina vänner nu.
I går var jag och fikade hos en kompis och tänkte berätta det. Men klockan gick, och jag kom mig aldrig för. Hur säger man? Förresten, det kan vara så att jag har cancer igen.....
Så inget blev sagt.
I stället pratade vi om hennes liv & krämpor.
Jag var glad och glättig som vanligt.
Har inte berättat för mina föräldrar. Tänker nog vänta med det tills jag vet mer.
Men det är också svår att vara tyst. I går när jag pratade med min mamma på telefonen, så kände jag mig som en enda stor lögnare hela tiden. Svarade det obligatoriska "bara bra, det knallar på som vanligt" på frågan om hur det är...
Just nu är allt bara kaos, och jag vet varken ut eller in, hur jag än gör så känns det fel.
Har svårt att släppa andra människor nära inpå livet, även de jag känner väldigt väl, de som är mina närmsta vänner.
Det är en av mina största akilleshälar.
För jag bär allt inom mig i stället.
Jag försöker dämpa min oro och ångest med att äta i stället.
Därför har det genom åren varit så svårt att prata om mina problem med vikten.
Och om mina försök att gå ner i vikt. Om min längtan att bli normalviktig.
Det är det fortfarande svårt att prata om det, även om jag vågat börja öppna mig lite mer.
Nu känner jag hur denna reserverade ådra ställer till det igen för mig.
Gruvar mig så in i bombens för att berätta om knölen på halsen, och oron för att det kan vara något riktigt illa.
Men känner samtidigt att jag måste, jag behöver stödet från mina vänner nu.
I går var jag och fikade hos en kompis och tänkte berätta det. Men klockan gick, och jag kom mig aldrig för. Hur säger man? Förresten, det kan vara så att jag har cancer igen.....
Så inget blev sagt.
I stället pratade vi om hennes liv & krämpor.
Jag var glad och glättig som vanligt.
Har inte berättat för mina föräldrar. Tänker nog vänta med det tills jag vet mer.
Men det är också svår att vara tyst. I går när jag pratade med min mamma på telefonen, så kände jag mig som en enda stor lögnare hela tiden. Svarade det obligatoriska "bara bra, det knallar på som vanligt" på frågan om hur det är...
Just nu är allt bara kaos, och jag vet varken ut eller in, hur jag än gör så känns det fel.
När livet plötsligt vänds upp & ner
Jag har varit tyst ett par dagar.
Allt är upp och ner just nu.
Oro. Chock. Förtvivlan.
Och massa tröstätande.
Jag tar det från början.
De senaste veckorna har jag känt mig öm på sidan av halsen, och varit svullen där.
Det har känts som att det hör ihop med mina alltid krånglande axlar och skuldror, kanske en inflammation som satt sig illa till, har jag tänkt.
Men oron har ändå legat och gnagt i bakhuvudet.
Så i går när jag hade tid hos naprapaten bad jag henne att känna där, om det var någon muskel eller sena som hon kunde behandla eller hjälpa mej med.
Men hon tyckte inte det kändes bra utan ville att jag skulle kolla upp det vidare hos läkare.
Det känns som om lymfkörtlarna är svullna, eller sköldkörteln, eller både ock, sa hon.
Då började larmklockorna ringa hos mig.
Jag har nämligen en cancer i min sjukdomshistoria.
Visserligen snart tio år sedan.
Men ändå.
Lymfkörtlar som inte känns bra, är inget bra tecken.
Så jag ringde direkt till min "gamla" läkare på onkologen för att rådgöra, och fick en tid direkt. Hon ville känna och se så snabbt som möjligt.
Fortfarande kände jag mig rätt säker på att det inte var något annat än typ en inflammation, att hon skulle klämma lite och sedan skriva ut antiinflamatoriskt.
Så blev det inte.
Jag har en onaturlig förändring på sidan av halsen som "oroar", säger hon.
Hon vet inte vad det är, men vill att den ska undersökas så snart som möjligt.
Den känns inte bra, men det behöver inte vara det värsta för det. Men hon tycker att jag ändå ska börja förbereda mig på att det kan vara ett dåligt besked....
Så nu börjar en tid med olika provtagningar. Skiktröntgen. Biopsi. Undersökning under narkos.
Förhoppningsvis ska de klaras av de närmsta två veckorna, så jag snabbt får veta hur det ligger till.
Jag har gråtit i dag. Skrikit. Varit förtvivlad. Varit helt apatiskt. Allt på några timmar.
Det som nästan känns värst är att jag inte vill bli "den sjuke" igen.
Allt blir så förändrat då.
Helt plötsligt blir man behandlad annorlunda.
Flera vänner sluter naturligtvis upp och finns som underbart stöd.
Andra drar sig undan, vet inte vad de ska säga och göra, och undviker en därför helt och hållet.
Andra möter en med "tycka-synd-om" ögon, den medlidande blicken som jag hatar.
Jag vill inte.
Och allt det här med mat och vikt vet jag inte hur jag ska göra med.
Å ena sidan vill jag tröstäta och frossa.
Nu spelar det ju ändå ingen roll, typ.
Å andra sidan så vet jag ju inte. Det kan vara något ofarligt, något som lätt går att åtgärda.
Och då vill jag inte förstöra för mig ännu mer än vad jag hittills har gjort.
Än så länge har jag inte berättat för någon.
Min närmsta chef på jobbet vet ungefär, vilket var nödvändigt för att förklara min plötsliga frånvaro.
Känner mig kluven hur jag ska göra.
Vill inte oroa och skrämma i onödan.
Men vill samtidigt inte bära på det helt och hållet själv.
Men det är så svårt att berätta. Det finns som aldrig något bra tillfälle.
Hur jag än gör så är det en bomb att släppa.
Som det känns nu ska jag nog bara inviga en eller två av mina närmsta vänner tills jag har gjort ytterligare undersökningar. Måste bara hitta mod och ork att berätta.
Måste bara hitta mod och ork att fortsätta.
Allt är upp och ner just nu.
Oro. Chock. Förtvivlan.
Och massa tröstätande.
Jag tar det från början.
De senaste veckorna har jag känt mig öm på sidan av halsen, och varit svullen där.
Det har känts som att det hör ihop med mina alltid krånglande axlar och skuldror, kanske en inflammation som satt sig illa till, har jag tänkt.
Men oron har ändå legat och gnagt i bakhuvudet.
Så i går när jag hade tid hos naprapaten bad jag henne att känna där, om det var någon muskel eller sena som hon kunde behandla eller hjälpa mej med.
Men hon tyckte inte det kändes bra utan ville att jag skulle kolla upp det vidare hos läkare.
Det känns som om lymfkörtlarna är svullna, eller sköldkörteln, eller både ock, sa hon.
Då började larmklockorna ringa hos mig.
Jag har nämligen en cancer i min sjukdomshistoria.
Visserligen snart tio år sedan.
Men ändå.
Lymfkörtlar som inte känns bra, är inget bra tecken.
Så jag ringde direkt till min "gamla" läkare på onkologen för att rådgöra, och fick en tid direkt. Hon ville känna och se så snabbt som möjligt.
Fortfarande kände jag mig rätt säker på att det inte var något annat än typ en inflammation, att hon skulle klämma lite och sedan skriva ut antiinflamatoriskt.
Så blev det inte.
Jag har en onaturlig förändring på sidan av halsen som "oroar", säger hon.
Hon vet inte vad det är, men vill att den ska undersökas så snart som möjligt.
Den känns inte bra, men det behöver inte vara det värsta för det. Men hon tycker att jag ändå ska börja förbereda mig på att det kan vara ett dåligt besked....
Så nu börjar en tid med olika provtagningar. Skiktröntgen. Biopsi. Undersökning under narkos.
Förhoppningsvis ska de klaras av de närmsta två veckorna, så jag snabbt får veta hur det ligger till.
Jag har gråtit i dag. Skrikit. Varit förtvivlad. Varit helt apatiskt. Allt på några timmar.
Det som nästan känns värst är att jag inte vill bli "den sjuke" igen.
Allt blir så förändrat då.
Helt plötsligt blir man behandlad annorlunda.
Flera vänner sluter naturligtvis upp och finns som underbart stöd.
Andra drar sig undan, vet inte vad de ska säga och göra, och undviker en därför helt och hållet.
Andra möter en med "tycka-synd-om" ögon, den medlidande blicken som jag hatar.
Jag vill inte.
Och allt det här med mat och vikt vet jag inte hur jag ska göra med.
Å ena sidan vill jag tröstäta och frossa.
Nu spelar det ju ändå ingen roll, typ.
Å andra sidan så vet jag ju inte. Det kan vara något ofarligt, något som lätt går att åtgärda.
Och då vill jag inte förstöra för mig ännu mer än vad jag hittills har gjort.
Än så länge har jag inte berättat för någon.
Min närmsta chef på jobbet vet ungefär, vilket var nödvändigt för att förklara min plötsliga frånvaro.
Känner mig kluven hur jag ska göra.
Vill inte oroa och skrämma i onödan.
Men vill samtidigt inte bära på det helt och hållet själv.
Men det är så svårt att berätta. Det finns som aldrig något bra tillfälle.
Hur jag än gör så är det en bomb att släppa.
Som det känns nu ska jag nog bara inviga en eller två av mina närmsta vänner tills jag har gjort ytterligare undersökningar. Måste bara hitta mod och ork att berätta.
Måste bara hitta mod och ork att fortsätta.
Inte ända fram...
Nähepp.
Vågen var inte med mig.
Stod still på 100,1 i morse.
Blä.
Hade så gärna velat se en nia först i stället.
Men det är som det är.
Bara ta nya tag, eller rättare sagt se till att jag nu sköter mig helt okej fastän jag gör ett avbrott i pulverkuren.
Det går ju faktiskt att gå ner i vikt ändå :-)
.... vilket jag ibland glömmer bort....
Just nu längar jag bara efter att få äta och tugga och njuta.
Mjukstartade på lunchen med ett stekt ägg och lite, lite bacon.
Nu i kväll blir det lite grillad kyckling och broccoli, tror jag.
Och kanske en liten liten bit mörk choklad för att tillfredställa min längtan.
Vågen låter jag nu bli, i varje fall blir det inte daglig vägning.
Ska försöka väga mig en gång i veckan.
Det blir tufft i början, för nu kommer jag lägga på mig ett par kilo vätska i kroppen.
Men nu: MAT!!!
Vågen var inte med mig.
Stod still på 100,1 i morse.
Blä.
Hade så gärna velat se en nia först i stället.
Men det är som det är.
Bara ta nya tag, eller rättare sagt se till att jag nu sköter mig helt okej fastän jag gör ett avbrott i pulverkuren.
Det går ju faktiskt att gå ner i vikt ändå :-)
.... vilket jag ibland glömmer bort....
Just nu längar jag bara efter att få äta och tugga och njuta.
Mjukstartade på lunchen med ett stekt ägg och lite, lite bacon.
Nu i kväll blir det lite grillad kyckling och broccoli, tror jag.
Och kanske en liten liten bit mörk choklad för att tillfredställa min längtan.
Vågen låter jag nu bli, i varje fall blir det inte daglig vägning.
Ska försöka väga mig en gång i veckan.
Det blir tufft i början, för nu kommer jag lägga på mig ett par kilo vätska i kroppen.
Men nu: MAT!!!
Ett noll noll ett
Dagens vikt: 100,1 kg.
Snubblande nära!
Och det är verkligen i sista sekund. För i morgon kväll bryter jag min rena pulverkur och lägger till lite vanlig mat. Eller vanlig och vanlig, det kommer vara fokus på proteiner och bort med onödiga kolhydrater. Pulver en eller två gånger om dagen för att hålla kalorierna nere.
Men ändå.
MAT!
Jag längtar.
I morgon blir det nog lite grillad kyckling, tror jag.
Hoppas och ber att vågen är på bra humör och ger mig de där sista hektona så jag får se tvåsiffrigt innan jag bryter.
För tyvärr så går vikten genast upp ett par kilo när man börjar äta kolhydrater igen. Är visserligen bara vätska som kroppen lagrar på sig, men det gör ingen skillnad på vågen.
Håll tummarna för mig i morgonbitti!!!!
Snubblande nära!
Och det är verkligen i sista sekund. För i morgon kväll bryter jag min rena pulverkur och lägger till lite vanlig mat. Eller vanlig och vanlig, det kommer vara fokus på proteiner och bort med onödiga kolhydrater. Pulver en eller två gånger om dagen för att hålla kalorierna nere.
Men ändå.
MAT!
Jag längtar.
I morgon blir det nog lite grillad kyckling, tror jag.
Hoppas och ber att vågen är på bra humör och ger mig de där sista hektona så jag får se tvåsiffrigt innan jag bryter.
För tyvärr så går vikten genast upp ett par kilo när man börjar äta kolhydrater igen. Är visserligen bara vätska som kroppen lagrar på sig, men det gör ingen skillnad på vågen.
Håll tummarna för mig i morgonbitti!!!!
Rymliga byxor
I julas var jag helt utan några vettiga byxor att ha till vardags.
Ett par jeans passade, och de var lagade.
Och så använde jag ett annat par som var lite för stora, och egentligen bortplockade från garderoben...
Så under mellandagarna, på rean, passade jag på att köpa nya byxor.
Nödvändigt, men dumt.
För det var då jag vägde som mest under mitt "återfall".
Ett par jag köpte satt bra då, lagomt löst och ledigt för att vara bekväma.
Två andra par var på gränsen till för tighta, men jag tänkte att jag chansar att jag lyckas komma igång igen.
I dag passar de perfekt.
Och det par som var lösa och lediga är egentligen förstora nu.
Att köpa kläder i mindre och mindre storlek är fortfarande det roligaste med att gå ner i vikt.
Det känns bra att ha blivit påmind om det igen.
Dagens vikt: ingen aning.
Batterierna var slut i vågen.
Nya är inhandlade till morgondagens vägning.
Ett par jeans passade, och de var lagade.
Och så använde jag ett annat par som var lite för stora, och egentligen bortplockade från garderoben...
Så under mellandagarna, på rean, passade jag på att köpa nya byxor.
Nödvändigt, men dumt.
För det var då jag vägde som mest under mitt "återfall".
Ett par jag köpte satt bra då, lagomt löst och ledigt för att vara bekväma.
Två andra par var på gränsen till för tighta, men jag tänkte att jag chansar att jag lyckas komma igång igen.
I dag passar de perfekt.
Och det par som var lösa och lediga är egentligen förstora nu.
Att köpa kläder i mindre och mindre storlek är fortfarande det roligaste med att gå ner i vikt.
Det känns bra att ha blivit påmind om det igen.
Dagens vikt: ingen aning.
Batterierna var slut i vågen.
Nya är inhandlade till morgondagens vägning.
Bubbelvatten
Dagens vikt: står stilla.
Inte oväntat.
Hade ganska stort minus i går, och då brukar det stå stilla en eller två dagar.
Dessutom fuskåt jag en liten mörk chokladbit i går.
När man är på ren kur så blir man känslig för minsta lilla fusk....
I kväll ska jag ut på puben med goda vänner.
De ska äta, jag ansluter någon timme senare.
Och ska pimpla bubbelvatten hela kvällen.
Det gör mig ingenting.
Det brukar vara de andra i sällskapet som tycker det är jobbigt...
Det enda som stör mig är att det är så förbaskat dyrt att köpa flaskvatten på puben. En liten 33 cl flaska kan man få betala upp till 30 kronor för!!! Det är alltså dyrare än öl, om man jämför hur mycket puben lägger på priset jämfört med om man köper det själv.
Hutlöst.
Längtar, längtar till tisdag då jag gör sista dagen på ren kur.
Även om jag vill och behöver gå ner mycket mer, så känner jag att jag behöver äta vanlig mat nu.
Inte oväntat.
Hade ganska stort minus i går, och då brukar det stå stilla en eller två dagar.
Dessutom fuskåt jag en liten mörk chokladbit i går.
När man är på ren kur så blir man känslig för minsta lilla fusk....
I kväll ska jag ut på puben med goda vänner.
De ska äta, jag ansluter någon timme senare.
Och ska pimpla bubbelvatten hela kvällen.
Det gör mig ingenting.
Det brukar vara de andra i sällskapet som tycker det är jobbigt...
Det enda som stör mig är att det är så förbaskat dyrt att köpa flaskvatten på puben. En liten 33 cl flaska kan man få betala upp till 30 kronor för!!! Det är alltså dyrare än öl, om man jämför hur mycket puben lägger på priset jämfört med om man köper det själv.
Hutlöst.
Längtar, längtar till tisdag då jag gör sista dagen på ren kur.
Även om jag vill och behöver gå ner mycket mer, så känner jag att jag behöver äta vanlig mat nu.
Hoppa utan skyddsnät
Dagens vikt: 100,7 kg.
Helt okej.
Det har annars varit en spänd dag.
Orkar inte gå in på det just nu, men jag har ett par stora beslut att fatta om mig själv, och det frestar på.
Jag har för vana att försöka smita undan beslut, skjuta på det, tills tiden och omständigheterna gör att det blir som det blir i stället.
Ibland tror jag att det är mitt livs motto: nästan, men aldrig ända fram.
Jag tvekar alltid inför det där sista steget, sista beslutet, det som innebär en definitiv förändring.
För det är bekvämt, vant, och kravlöst att vara kvar där jag är just nu.
Rädslan för förändring, för att ta mig själv på allvar, på att våga satsa och hoppa utan att veta var jag ska landa, har styrt mitt liv för länge.
Jag famlar efter modet att en gång för alla våga bryta det.
Jag har chansen med de beslut som jag nu står inför.
Jag vet inte om jag vågar hoppa.
Står fortfarande på kanten och överväger.
Helt okej.
Det har annars varit en spänd dag.
Orkar inte gå in på det just nu, men jag har ett par stora beslut att fatta om mig själv, och det frestar på.
Jag har för vana att försöka smita undan beslut, skjuta på det, tills tiden och omständigheterna gör att det blir som det blir i stället.
Ibland tror jag att det är mitt livs motto: nästan, men aldrig ända fram.
Jag tvekar alltid inför det där sista steget, sista beslutet, det som innebär en definitiv förändring.
För det är bekvämt, vant, och kravlöst att vara kvar där jag är just nu.
Rädslan för förändring, för att ta mig själv på allvar, på att våga satsa och hoppa utan att veta var jag ska landa, har styrt mitt liv för länge.
Jag famlar efter modet att en gång för alla våga bryta det.
Jag har chansen med de beslut som jag nu står inför.
Jag vet inte om jag vågar hoppa.
Står fortfarande på kanten och överväger.
Fem pulverdagar till...
Känner hur det börjar krypa så där rastlöst i kroppen på mig.
Känner så väl igen det.
Det är sluttampen.
Då jag blir som mest otålig.
Då det gäller att verkligen vara på sin vakt så jag inte börjar "fuska" tidigare än vad jag tänkt mig.
På tisdag kväll bryter jag min pulverkur.
Sedan blir det blandad kur i minst en månad.
Det betyder att jag fortsätter med två eller tre cambridgemål om dagen, men äter samtidigt ett (ibland två) små portioner vanlig mat också.
Ska hålla GI/LFHC-stil på det jag stoppar i mig tänkte jag.
Efter påsk blir det pulver igen, ett rejält ryck, tänkte jag.
Diskuterade med min cambridgekonsulent i dag har jag ska tänka nu när det blir mycket resor och jag inte kan köra rent pulver längre. Har köpt några bars att testa, som ett alterantiv på framför allt resdagarna. Ska bli kul att testa dem.
Dagens vikt: 101,1 kg.
Det betydder att jag gått ner 2,1 kg på en vecka.
Helt okej.
Nu biter jag ihop och hoppas, hoppas att jag hinner ner på tvåsiffrigt innan tisdag...
Känner så väl igen det.
Det är sluttampen.
Då jag blir som mest otålig.
Då det gäller att verkligen vara på sin vakt så jag inte börjar "fuska" tidigare än vad jag tänkt mig.
På tisdag kväll bryter jag min pulverkur.
Sedan blir det blandad kur i minst en månad.
Det betyder att jag fortsätter med två eller tre cambridgemål om dagen, men äter samtidigt ett (ibland två) små portioner vanlig mat också.
Ska hålla GI/LFHC-stil på det jag stoppar i mig tänkte jag.
Efter påsk blir det pulver igen, ett rejält ryck, tänkte jag.
Diskuterade med min cambridgekonsulent i dag har jag ska tänka nu när det blir mycket resor och jag inte kan köra rent pulver längre. Har köpt några bars att testa, som ett alterantiv på framför allt resdagarna. Ska bli kul att testa dem.
Dagens vikt: 101,1 kg.
Det betydder att jag gått ner 2,1 kg på en vecka.
Helt okej.
Nu biter jag ihop och hoppas, hoppas att jag hinner ner på tvåsiffrigt innan tisdag...
Promenaderna som försvann
Dagens vikt: 101,4 kg.
Ett helt okej minus (-0,4) med andra ord.
Men nu är jag otålig, vill under 100 snabbt, snabbt.
Borde vara där efter helgen om allt går som det ska :-)
Kom på i dag att jag helt glömt bort att promenera de senaste dagarna. Poff. Det bara försvann. Och jag som kom igång så bra.... Det finns flera förklaringar; jag är kattvakt och tycker det är mysigt att vara hemma med katten, temperaturen har sjunkit så det har blivit kallare och mindre trevligt att gå ut, och så har jag börjat spela Café World på Facebook och blivit helt uppslukad av det!
Men som alltid handlar det om prioriteringar.
Så jag ska skärpa mig.
Att röra på mig måste alltid prioriteras. För min egen skull.
Ett helt okej minus (-0,4) med andra ord.
Men nu är jag otålig, vill under 100 snabbt, snabbt.
Borde vara där efter helgen om allt går som det ska :-)
Kom på i dag att jag helt glömt bort att promenera de senaste dagarna. Poff. Det bara försvann. Och jag som kom igång så bra.... Det finns flera förklaringar; jag är kattvakt och tycker det är mysigt att vara hemma med katten, temperaturen har sjunkit så det har blivit kallare och mindre trevligt att gå ut, och så har jag börjat spela Café World på Facebook och blivit helt uppslukad av det!
Men som alltid handlar det om prioriteringar.
Så jag ska skärpa mig.
Att röra på mig måste alltid prioriteras. För min egen skull.
