kakanskilokamp

Jodå. Det blev liten operation i går.
Det hade blivit ett missförstånd om vem som skulle kalla mig, sa sköterskan. Men jag tror hon helt enkelt missat det.
Må så vara.
Huvudsaken att jag fick göra ingreppet.

En bit av lymkörteln är nu utskuren och skickad på lab för analys.
Någon vecka ska det ta innan det finns svar enligt läkaren.
Frågan är bara om alla andra prover har börjat droppa in.
Känner att jag behöver någon typ av tidsram att förhålla mig till, så jag ska nog ringa min läkare i nästa vecka och kolla läget. Kan det vara så att jag får veta i slutet av nästa vecka, eller ligger det längre bort?

Har tagit mig en ledig dag i dag, och det känns så himla skönt.
Var så trött i går kväll, somnade på soffan ett par timmar när jag kom hem från sjukhuset, och sov sedan utan problem åtta timmar i natt.
Skönt.
Sömn är bra.

I dag ska ut och shoppa scarvs för att dölja såret på halsen.
Sedan blir det middag med träningskompisen H som jag har berättat för.

Aaaggh!
I kväll har jag varit riktigt arg<!
Blir så förbannad när sjukvården inte fungerar.
Jag har den största respekt och beundran för alla som jobbar i denna slitiga värld, men man är sårbar och utsatt så måste vissa saker bara fungera.

Tanken är att jag ska göra en liten operation i morgon för att ta vävnadsprov på knölen i halsen.
Först så fick jag en tid långt senare än vad läkaren menade var acceptabel väntan.
Och jag fick själv ringa och maila och fråga för att få veta vilken dag som jag var inplanderad på.
Då sa hon sköterskan som planerar operationerna att hon skulle ringa mig dagen innan operationen med exakt tid och med instruktioner. Sent på eftermiddagen skulle hon ringa.

Inte har hon ringt i dag.
Och att själv försöka komma fram till mottagningen var kört - dessutom sent på eftermiddagen, det fanns typ tio minuter kvar att försöka ringa på innan de stängde....

Så nu vet jag varken ut eller in.
Ska jag göra operationen i morgon eller inte?
Och vilken tid ska jag vara där?
Från när ska jag vara fastande?
Osv osv.

Jag orkar inte med sådant här strul just nu!!!!

Det jag är mest rädd för är att jag i morgon får veta att de glömt bort mig, att jag inte alls finns med i planeringen, så allt ihopa skjuts upp ytterligare någon vecka eller så. Vilket betyder ännu mer tid av ovisshet, oro och förtvivlan.

Det mesta av mina kontakter med sjukhuset har fungerat jättebra. Men just den här mottagningen har det strulat med från första början....

Har rådgjort med min kompis som är sjuksköterska hur jag ska göra. Vi kom fram till att det enda rätta är att åka upp till sjukhuset direkt mottagningen öppnar i morgon för att på plats få besked om vad som gäller. För att vänta och bli sittandes i telefonkö känns för riskabelt.

Men bara oron, risken för att allt ihopa ska bli uppskjutet igen, gör mig så bottenlöst ledsen.

I dag har jag diskat.
Och plockat undan massa tidningar som legat utspridd över lägenheten.
Öppnat oöppnad post och sorterat den.

Vardagliga saker.
Men väldigt viktiga för mig just nu.

Jag har märkt sista veckorna att jag har depressiva symptom, känner så väl igen det från förra vändan då jag hamnade i en ganska besvärlig depression och fick medicinera ett bra tag för att ta mig igenom den. Den kom efter min förra vända med sjukdomen, så det var i sig inget konstigt att jag reagerade.

Nu smygger de på igen, signalerna på att jag inte mår bra.
Som att jag inte orkar ta itu med disken.
Eller öppna posten.
Eller ens plocka upp posten från dörrmattan.
Men framför allt att jag vaknar tidigt, tidigt på morgnarna, typ vid halv fem, och har svårt att somna om.
Ett klassiskt tecken på depression!

Pratade med min terapeut om det här i fredags, för är det något jag inte vill tillbaka till så är det antidepressiv medicin. Har absolut inget emot det som sådant, det är en fantastisk hjälp när man behöver det. Men att sluta med den medicinen var bland det svåraste jag har gjort. Plus att det är hopplöst att försöka gå ner i vikt när man äter antidepressivt....

Så i stället ska jag diska.
Och öppna posten.
Se till att de där små sakerna i vardagen blir gjorda. Trots att de känns meningslösa och onödiga.
Det är i sig medicin mot nedstämdhet, hur konstigt det än låter.

Jag måste också se till att jag kommer mig ut i ljuset på dagen.
Om så bara tio minuter.
Solen är balsam för själen.

Så därför känns dagens sysslor så bra och viktiga. Ett första steg på att jag försöker kravla mig tillbaka och inte bara ger upp och deppar ner mig.

Min terapeut vill också att jag ska skapa mig en lista på "må-bra" saker att ta till för att just känna att jag gör något för mig själv, för att må bra. Enkel vardagslyx. Jag hade så himla svårt att komma på vad det skulle vara. Det stod helt still - vilket väl är ett utslag av hur jag mår just nu.
Det får inte vara något ätbart, eftersom tröstäta är det sista jag ska göra.
Inte heller något som är ett stort projekt, tar lång tid eller kostar pengar.

Det jag har kommit på är att ta ett fotbad.
Lägga en ansiktsmask.
Köpa färgglada tulpaner.

Så jag behöver din hjälp - vad gör du för att må bra?
Något litet för att pyssla om dig själv, något som får dig att må lite bättre, känna att nu har jag varit snäll mot mig själv? Vad är din vardagslyx, din "bonus", din stund för dig själv? Jag hoppas du förstår ungefär vad jag är ute efter...

Kram.

Jag blir tokig av att vänta.
Inte veta säkert vad som gäller.
Inte veta om jag ska jobba eller vara sjukskriven.
Inte veta om jag är allvarligt sjuk eller frisk.
Inte veta om jag över huvudtaget kan bli frisk igen.

Den här veckan har jag väntat och väntat på besked om när jag ska få göra min lilla mini-operation i halsen. Först i dag, efter flera påstötningar, fick jag besked. Och mitt ingrepp är inplanerat till torsdag nästa vecka. Trots att läkaren sa att han tyckte det var för långt bort.

Några dagar hit eller dit kan tyckas inte spela någon roll.
Men det betyder att det blir ytterligare väntan på att sedan få provsvar.

Nu har det snart gått tre veckor sedan jag fick veta att min cancer troligtvis är tillbaka.
Och jag vet egentligen inte så mycket mer än.
Annat än att de undersökningar jag gjort hittills inte ser bra ut, utan bekräftar de första misstankarna.

Troligtvis får jag vänta i tre veckor till innan jag vet säkert.

Jag klättrar på väggarna.
Eller rättare sagt: jag deppar, äter, frossar, har ingen energi till något annat än att hanka mig igenom jobbet och sedan falla ihop i soffan på kvällen.

Måste, måste bryta trenden.
Oavsett vad som händer så måste jag hitta ett sätt att må lite bättre nu.

Nepp.
Blev inget stick i halsen i dag.
Läkaren vill inte göra det som nålbiopsi eftersom det går så många viktiga blodkärl precis där knölen sitter.
Så det en liten operation nästa vecka i stället.
Lika bra.
Då får jag sova och slipper se en stor nål som ska in i halsen.

Men det betyder också ärr och stygn som på något sätt måste förklaras för omgivningen.
Och det betyder att det definitiva beskedet blir försenat ytterligare.
Men jag känner mig rätt säker.
Läkarna är så tydliga och ger egentligen inga alternativ.
Men man vill ju ändå få det svart på vitt.
Och framför allt få veta hur det ska behandlas.

Om det går att behandla.
Tills vidare väljer jag att bortse från den sista meningen.

Det är märkligt vad man kan oroa sig för olika saker.
Just nu är jag riktigt nervös inför nästa läkarbesök, i morgon måndag.
Ska till öra-näsa-hals som ska titta och klämma på halsen, där det troligtvis sitter en tumör.
Och så ska de ta en biopsi.
Vilket betyder ett stick i halsen.

Det är där min nervositet kommer in.
Jag gillar inte sprutor särskilt mycket, men har vant mig vid att ta olika blodprov och så finger och arm.
Men nu ska de sticka i halsen. Och det känns riktigt läskigt.

Men lika orolig för själva sticket är jag för att det ska bli ett stort märke efteråt.
Hur tusan döljer man det?
Jag är ingen polo-tröja-människa - så den metoden funkar inte.
Är inte heller sjal-person, men inser att det nog är enda sättet.
För ett stort blåmärke, eller plåster på halsen leder till en massa frågor som jag varken vill eller kan svara på just nu.

Hm.
Får göra en akututryckning till någon lämplig affär i morgon eftermiddag för att införskaffa en sjal att vira runt halsen.

Besiktade bilen i dag.
Glapp spindelled. Vad det nu är.
Gissar att det kostar en hel del att få åtgärdat hur som helst.
Fy fariken vad dyrt det är att ha bil!

Besiktade "kroppen" i dag också.
Undersökning på sjukhuset.
Inte så bra besked.
En till misstänkt tumör hittades.
Läkaren är rätt så säker på att det är så, det handlar inte så mycket om "om" sjukdomen är tillbaka, utan "hur", vilken typ det är, exakt var den sitter och hur den i så fall kan behandlas.
Ska göra fler prover till veckan.
Sedan är det till att vänta två, tre veckor innan alla provsvar har kommit.

Den här förbannade väntan gör mig tokig.
Ingemansland.
Vill få något konkret att förhålla mig till.

Hur det än är så utgår jag från att det inte blir lika enkelt som att åtgärda spindelleden.

Oj, vad det svänger nu.
Ena dagen full av tillförsikt, på hugget, peppad och förvissad att allt kommer att lösa sig.
Fast förvissad om att jag ska hålla i min viktresa trots allt annat.
Så nästa dag bara depp, depp, depp, ledsen, rädd, förtvivlad.

En riktig känslomässig berg- och dalbana just nu.

Det behövs så lite för att det ska tippa över.
Som härom dagen när min bästa kompis klagade om och om igen på sina barn.
Jag ville bara skrika till henne att hon ska vara glad och tacksam för att hon har barn. Att jag skulle byta vilken dag som helst med henne, utan att tveka. Att barnens gnäll kanske beror på att hon hela tiden gnäller på dem...
Men jag var tyst.
För det passar sig ju inte.
Blev i stället bara ledsen och sorgsen, medveten om att det här med barn aldrig blir för mig om det visar sig att jag är sjuk igen.

Eller nyss på lunchen på jobbet, när vi satt och pratade om spännande saker som ska hända under våren. Blev så sorgsen, för det kändes plötsligt i hela mig att jag inte kommer vara med. Att jag kommer traggla på sjukhus hela våren i stället.

Just nu vill jag bara få svar.
Få veta.
Även om det är ett dåligt besked.
För den här ovissheten gör mig tokig.

Dagens vikt: åt helvete för hög, gissar jag.

Okej.
Det är dags att sluta strula.
Det finns ingen anledning att strunta i min vilja och behov av att gå ner i vikt bara för att läget är som det är.
Om det nu visar sig att jag är allvarligt sjuk, då är det bara en fördel för min hälsa och min möjlighet att ta mig igeno en tuff behandling att jag mår så bra som möjligt fysiskt.
Och om det visar sig vara falskt larm, tja, då är det bara onödigt att jag förspillt en massa tid, tröstätit och tappat farten i mitt viktiga hälsoarbete.

Det kan låta självklart, men det har krävts en hel del överväganden för att landa i det här.
Har kämpat med många "det spelar ändå ingen roll" och "tycka synd om - orkar inte bry mig" tankar.
Det är bara förtärande och leder inte till något bra.

Så nu ska jag sluta strula.
Jag fortsätter enligt plan.
Just nu vet jag inget - jag får acceptera att oron finns där, att jag är mer sårbar just nu.
Men tanken var att under februari köra kombinerad kur, det vill säga pulver + ett eller två små mål mat om dagen.
Så det så.

Nu: ut i solen och drömma om vår och värme.

Tänk vad sömn gör skillnad.
Det som i går kändes helst hopplöst och omöjligt, har i dag varit något mer överkomligt.
Skillnaden: jag har sovit i natt, utan att vakna oroligt var och varannan timme.

Utan sömn blir jag tokig.
Och nu när livet är skakigt som det är, så är marginalerna mindre...
Hoppas, hoppas, att sömnen nu fungerar framöver. I varje fall hyggligt.

Försöker hitta någon strategi för att fungera och acceptera att det nu är några ovissa veckor framför mig.
Jag kan inte göra något åt det.
Och framför allt så kan jag inte påverka resultatet.

Har slarvat med mat & sån´t de senaste dagarna, och känner att det måste jag sluta med.
För min egen skull.
Är lite i valet och kvalet om jag ska hoppa på en ren kur igen, bara för att det är enkelt och tydligt.
Flera av de planerade dagarna i Stockholm har blivit intställda, så det skulle vara möjligt...
Ska suga lite på den karamellen ett par dagar till, så får vi se.

Har sovit typ två timmar i natt.
Och inte så många fler blev det natten innan.
I dag är jag nere i Stockholm för att vara med på ett viktigt möte, men just nu känns det som ett dåligt beslut...

Det är väl reaktionerna som kommer nu, när den första chockfasen sakta börjar lägga sig.
Fick smått panik när jag klev på planet.
Tur att jag lärt mig "andas i fyrkant" för att hejda panikkänslor när de kommer, det blev min räddning kan jag säga.

I går fick jag kallelse till skiktrönten, får komma först om två veckor.
Vet att det nog räknas som snabbt i landstingsvärlden, men just nu känns två veckor som en evighet.

Just nu känns allt bara blä och hemskt. Mår illa. Har ont i kroppen. Kan inte tänka klart. Vill bara hem och krypa under täcket.
Men duktiga kakan biter ihop, försöker, stretar på.
Undrar hur klokt det är egentligen.

Tar jag mig igenom den här dagen helskinnad kanske jag ska unna mig att bryta ihop i morgon...

Det känns så himla skönt att ni finns där ute.
Ni är min ventil, mina stötdämpare, mina förtrogna och stöd och
bidrar till att jag orkar vidare.

Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag hittar en kommentar på min
blogg.

Har haft en jobbig natt i natt. I går tröståt jag, kunde inte stå emot.
En chipspåse senare så mådde jag inte direkt bättre...
Har sovit dåligt i natt.
Vaknar hela tiden, grubblar, gråter en skvätt, somnar om någon
timme, vaknar igen.

I dag ska jag sitta i flera möten på jobbet, planera våren och jobbet.
Det känns jättekonstigt, men samtidigt viktigt. Livet får inte stanna upp nu.
Det gäller att hålla i, planera framåt, få vardagen att flyta på.

Men det som irriterar mig mest just nu är att jag i går fick veta att man ska
göra lite förändringar runt min tjänst, förändringar som jag personligen har
varit emot. Typiskt att de ska komma just nu. Det känns som jag har nog som det är.

Men vem har sagt att livet ska vara lätt och rättvist.

Förlåt mitt något deppiga inlägg.
Men i dag är en down-dag.
Det är bara att bita ihop.
Jag tar mig igenom den här dagen också.

Dagens vikt: bryr mig inte.
Men efter en chipspåse så förstår jag åt vilket håll det går...

Egentligen förstår jag inte hur det går att kliva upp, duscha, äta frukost och sätta sig i bilen för att köra till jobbet.
Men det går.
Lite på automatik.

Det känns så konstigt.
Å ena sidan måste allt fortsätta som vanligt.
Inte minst för min egen skull.
Å andra sidan är allt helt annorlunda. Kaos. Upp och nervända världen.

Det som känns jobbigast just nu är att inte veta.
Knölen på halsen känns bara större och större. Jag vet att det är min upplevelse av den, inte verklighet, men just nu känns hela jag som en enda stor tumör på halsen...

Och jag vet ju inte ens säkert att det är så.
Men eftersom läkaren sa att jag skulle börja förbereda mig på ett dåligt besked, så utgår jag i princip från att det är så det är.

Har i varje fall tagit mig över den första tröskeln när det gäller att berätta.
Min närmsta vän var hos mig i går, och efter att ha gruvat mig ett tag så hittade jag modet och berättade. Vi pratade, grät och kramades.
Det känns skönt att ha släppt in henne.

Har också berättat för min närmsta chef, för att förklara varför jag är ur gängorna, och måste försvinna lite då och då från jobbet.

Jag tror att en sak som gör det så svårt att berätta är att jag har så jobbigt med att gråta.
Jag klarar inte av att gråta inför andra människor.
Eller klarar och klarar, jag har väldigt svårt för det, och det är just oron för att inte orka hålla tårarna tillbaka som oftast hindrar mig.
Jättefånigt, jag vet.
Men så är det.

Klarade samtalet med chefen utan att gråta i varje fall.

Vikten.
Tja, den bryr jag mig inte om just nu.