kakanskilokamp

Det är bara att inse.
Jag begriper mig inte på mig själv.
Nu är det helt plötsligt inga som helst problem att hålla mig till min cambridge-kur.

Gårdagen var perfekt.
Min lista med fem punkter betade jag eftersom.
Till och med disken, även om klockan blev närmare midnatt innan jag gjorde klart det sista...
Och jag var nöjd och glad och mätt och belåten hela dagen.
Nemas problemas.

Och i dag har jag suttit på möte på förmiddagen, men en supergod macka framför mig på en bricka, och hade inga som helst problem att avstå.

Jag fattar ingenting. Tisdagen, som jag raderade ur mitt minne eftersom den var så erbarmligt dålig ur alla aspekter, verkar som taget ur någon annans liv. Det kan inte bara skilja några timmars sömn mellan så totalt olika dagar och inställningar...

Om jag bara visste vad tricket är, var knappen sitter som gör att jag ändå kan slå om från noll motivation och ge-upp-tankar och tröstätande till att vara motiverad och karaktärsfast.

Tjuvvägde mig i morse, och även om jag inte är tillbaka där jag var innan uppehållet var det skönt att se att även en enda dag på ren kur ger utslag på vågen. Tillbaka under 108 efter helgen är målet. Sedan fortsätter klättringen mot tvåsiffrigt.