kakanskilokamp

Kroppen är fullproppad med nya cellgifter, och jag mår bra.
Det känns märkligt.

Borde jag inte ligga på badrumsgolvet och spy i toaletten?
Knappt orka ta mig ur sängen?

Nä. Jag är på jobbet. Jobbar min halvtid, har lite ont i lederna, men annars så känns det inte så mycket...

Pratade lite med min läkare om det, om oron för att "giftet" inte tar, eftersom jag mår relativt bra.
Men det ska jag inte vara bekymrad över, säger hon.
För man reagerar så olika.
Det finns inget samband mellan hur jag reagerar på behandlingen och hur den verkar.
Och att jag har tappat allt mitt hår, är ett bevis på att det verkar...

Ska bli väldigt spännande att få resultaten från den nya skiktröntgen jag ska göra om drygt två veckor.
Om det går att mäta att tumörerna krymper.
Hoppas, hoppas.

I dag valborg. I Umeå först snö, nu regn. Och 2 grader varmt bara.
Fortsätter det så här är det mycket tveksamt om det blir någon majbrasa för kakan.
Men i morgon hoppas jag på bättre väder, då jag bjudit hem goda vänner på grillknytis.

Vad du än gör - och hur du än mår - ha en härlig valborg!

Så var den avklarad.
Tredje dosen med cellgifter.
Börjar närma mig halvvägs. För den här kuren i varje fall.
6-8 behandlingar är vad som är sagt.

Det har gått riktigt bra i dag.
Blir som vanligt dåsig och trött av alla olika mediciner mot biverkningar de trycker i mig.
Men det är rätt bra, då sover jag mig igenom delar av behandlingen.
Det är rätt långtråkigt att sitta där i sex timmar och få dropp...
Men det går förvånansvärt bra, ändå.

Såg en kvinna på behandlingen i dag som knutit en sjal så snyggt runt huvudet.
Ingen märkvärdigt, men det var ändå tufft och fint.
Måste öva mig på det.
För till sommaren tror jag det blir för varmt med peruk, och då är sjalen ett alternativ.

Det blir intressant att se hur jag mår den här gången.
Efter första behandlingen blev jag helt sänkt
Efter andra mådde jag riktigt bra.
Hoppas på en repris av det senare.

Alla prover var bara bra.
Fick okej från läkaren. Så nu blir det cellgift nummer tre hela onsdagen.

I bästa fall är jag typ halvvägs nu.
6-8 behandlingar har läkaren sagt.
Exakt hur många det blir får den kommande utvärderingen visa.

Själv tycker jag att det känns som om knölen på halsen är mindre.
Sa det till min läkare i dag, och hon kände också.
Och höll med.

Det känns hoppfullt.

Tog också upp att jag haft svårt att stå emot alla impulser att äta onyttigt.
Det är kortisonets fel, svarade hon.
I samband med själva behandlingen äter jag en kortisonmedicin för att motverka illamående. Men en bieffekt av kortison är att man blir sugen på att äta hela tiden.

Se där.
Eftersom jag har en "sårbarhet" när det gäller att stoppa i mig för mycket godsaker sedan tidigare, så blir det definitivt inte bättre av att det späs på av en medicin.
Känns ändå lite bra att få veta det, så det inte enbart handlar om att jag inte har karaktär eller förmåga att stå emot.

Eftersom jag inte mått så illa de tidigare behandlingarna ska jag nu trappa ner den medicinen den här gången, för att se om det fungerar ändå. Då kanske den massiva överätningen kan mildras något...

I morgon är det dags för cellgifter nummer tre.
Om alla mina värden är bra, det vill säga.
Så i dag ska jag och ta ett blodprov och sedan träffa läkaren för att diskutera hur det ser ut.

Nu kanske jag också kan få lite ledtrådar om hur fortsättningen ser ut.
Ska ju göra en utvärdering efter den tredje behandlingen för att se om de elaka tumörerna krymper, eller i varje fall har slutat att växa.

Jat tycker att knölen på halsen känns mindre.
Men det kan vara en inbillning.
Eller en effekt av att jag gått upp i vikt, så den har blivit mer "inbäddad" och därför känns mindre.

Har haft en hygglig helg.
Det blev en rejäl långpromenad på söndagen. Som slutade med ett par nyinköpta skor, svarta Converse i svart skinn. Skitsnygga!

Tröstätningen är det väl fortfarande si och så med.
Det var inte helt hopplöst i helgen, men fortfarande för mycket intag.

I brist på annat så bjuder jag på den chokladsås, eller fudgesås som den heter enligt receptet, som jag slevat i mig alldeles för mycket de sista veckorna. Tillsammans med glass då. Enkel att göra, snabbt går det, och ljuvligt gott... Så du som inte har problem med vikten eller karaktären, varsågod:

Fudgesås
1 dl strösocker
1 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1/2 dl mjölk
50 g smör

Blanda i kastrull, koka upp under omrörning. Rör tills smöret smält, låt sedan koka på låg temperatur i ca fem minuter. Rör om någon gång nu och då. Låt svalna en eller två minuter, häll sedan över glassen och njut.

Överätningen fortsätter.
Jag hittar inte stoppknappen.
Visst, jag har accepterat att det inte är någon idé att försöka gå ner i vikt nu.
Det är dödsdömt, även om tankar om pulver och så dyker upp då och då.

Men för den skull behöver jag inte göra mitt bästa för att gå upp i vikt...
Måste hitta något mellanläge. Balans.

Det är så uppenbart att jag tröstäter i det här läget.
Känslor som oro, nedstämdhet, rädsla och brist på kontroll dövar jag med att äta.
Och när jag nu har alla samtidigt, tja, då blir det mycket ätande för att skuffa undan alla känslorna.

En bra sak. Har varit duktig och promenerat i veckan.
Två långpromenader avklarade.
Ska få till två til i helgen.

Har varit tyst på bloggen några dagar.
Har helt enkelt varit tom.
Inte haft något att skriva.

Det har varken varit jättebra eller jättedåligt.
Bara varit.
Äter visserligen alldeles för mycket. Vräker i mig glass och chokladsås just nu.
Men i övrigt fungerar det hyggligt bra.

I kväll var det premiär för att tvätta peruken.
Den ska tvättas i ett särskilt schampo och balsam, och sedan lufttorka över natten.

Just nu ser den ut som en enda stor hårtova.
Hoppas verkligen den blir bättre till i morgon!

Börjar vänja mig mer och mer vid att ha peruk. Har inte samma ångest över att träffa människor och att det ska synas att jag har peruk, att den ska halka av, att någon ska få för sig att rufsa mig i håret och dra av den.... Ni må tro att jag har haft ångesttankar om alla möjliga varianter!

Men tycker fortfarande det är jobbigt när folk kommenterar mitt hår. För det syns att jag gjort något med håret, även om både färg och frisyr är hyggligt nära mitt vanliga hår. I kväll var jag på ett arrangemang och träffade lite folk som jag inte träffar så ofta, och fick flera kommentarer om att jag var fin i håret och att jag måste ha nygjort det... Visst, det är bra att de tycker det är fint, det är väl ett tecken på att det inte syns att jag har peruk. Men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska svara...

Annars är det nedräkning för nästa behandling som kommer om en vecka.
Och nya försök att få stopp på överätningen.

Har tokjagat efter en ny vårjacka i dag.
Den jag köpte förra våren är för liten.
Kilona har letat sig tillbaka igen under vintern, vilket inte är så konstigt trots allt.

Men det känns inte alls bra.
Inte nog med att jag har cancer och är skallig - jag blir allt tjockare också.

Snacka om att inte göra det lätt för sig här i livet.

Funderar allvarligt på att ta ett pulverryck en vecka, bara för att komma igång lite och krympa magsäcken så jag inte vräker i mig onyttigheter. Inte köra stenhårt med enbart pulver, utan kombinera och byta ut några mål om dagen mot pulver.

Får suga på den karamellen lite till.
Men det är frustrerande att så snart liver blir besvärligt så sätter det sig på vikten.
Det är verkligen min akilleshäl.

Annars har det varit en helt okej vecka. Har jobbat halvtid, lite med till och med, och ändå känt att jag inte tar ut mig för mycket. Nu ser jag fram emot en lat helg med mamma-besök.

En jacka hittade jag till slut på HM, men den är egentligen en storlek för stor.
Ska söka vidare, men det är svårt att hitta bra jackor i storlek 50 som tjej...
Önskar så in i bombens att den jag har hemma, i storlek 46, skulle passa.
Kanske senare i vår.
Om jag bara skärper mig....

Nu är peruken på.
Nyklippt och fixad.

Grät i bilen på väg hem från frissan.
Plötsligt kändes det så definitivt.
Så sorgligt.
Jag har inget hår.

Är inte helt nöjd.
Tycker att peruken blev mycket mörkare när hon klippte den lite kortare för att bli mer min frisyr.
Tycker den skriker peruk.

Grät i bilen till jobbet också.
Det känns jobbigt att gå omkring med en peruk på huvudet och hela tiden undra om det syns, inte syns, om det ser konstigt ut eller vad.

En kollega kom in efter bara några minuter och konstaterade att jag varit hos frissan och fixat håret.
Blev helt ställd.
Vad ska jag säga.
Ska jag säga att det är peruk, eller bara le och tacka?

Just nu vill jag bara ha tillbaka mitt eget hår.

Hjälp. Jag har blivit en riktig soffpotatis.
Blir sittandes i soffan i timmar, utan anlening.
Zappar på tv.
Spelar fåniga spel på datorn.
Gör så lite som möjligt.

Det finns ingen egentlig anledning till det.
Att jag är sjuk betyder inte att jag måste sitta passivt i soffan.
Jag kan läsa.
Titta på film.
Prata i telefon.
Surfa.
Inte spela bort timmar på tetris och snood...

I kväll tog jag mig till slut ut på en kort-kort promena.
Måste skärpa mig.

Mår rätt så bra i dag.
Har jobbat flera timmar, varit på bio i kväll, och hunnit slappa framför tv:n.
Utan att känna mig helt urlakad.
En rätt vanlig dag, typ.

Inser mer och mer att det är den där jäkla värktabletten jag tog efter förra behandlingen som gör skillnaden.
Visst, jag känner av ledvärk som en halvjobbig biverkan av cellgifterna, men det är uthärdligt, och så totalt sänkt som jag blev av en starka värktabletten - tja, det är inte värt det helt enkelt.

Håret är annars mitt fortsatt stora problem.
Har provat de båda perukerna i dag fram och tillbaka.
Och tror att jag har bestämt mig.
I morgon ska jag till frissan för att få den jag valt klippt i min frisyr.

Vendela undrar hur det funkar med peruk. Det är olika från landsting till landsting. Här i norra landet där jag bor får man ett bidrag på 3000 kr till en peruk, resten betalar man själv. Det blir ett par tusenlappar som jag måste betala för den.

Men i värsta fall, om jag inte tycker att det fungerar bra, så får jag väl gå med sjal runt huvudet så länge.

Det här med att vara skallig skapar också andra problem.
Jag har fått fullt med irritation och små utslag på huvudet.
Det är väl en reaktion på att håret farit gissar jag, men den där blanka, släta bowlingkulan som man föreställt sig, är det långt ifrån...

Åh, vad svårt det här är!
Skulle egentligen bestämt mig om peruk i fredags, men klarade inte av det.
Det var för många "om" och "men".
Dessutom fanns det som kändes snäppet för stor i en oprovad modell nu, och då satt den genast bättre...
Ungefär som när man provar en oprovad sko i skoaffären, helt annorlunda mot den ute i butiken.

Så nu fortsätter jag prova över helgen.
Måndag ska jag ha bestämt mig.
Basta.

Har haft den ena på stan i dag, den tunnare peruken.
Den kryper uppåt på huvudet, så jag känner att jag vill gå och rätta till den hela tiden.
Så det lutar åt den andra, då må den vara lite tjockare, men den sitter säkrare.

Men som sagt. Jag hinner ändra mig.
Söndag är det fortsatt provning som gäller.
En av perukerna får nog följa med mig på musikal för att testas irl.

Annars mår jag än så länge rätt bra efter behandling nr 2.
Lite ont i lederna.
Men är inte lika sänkt den här gången.
Inte på långa vägar.
Det beror på att jag valt bort de starkare smärtstillande tabletterna.
Vilken skillnad!

Trist bara att metallsmaken i munnen kommit tillbaka, det är ingenting som smakar riktigt bra.
Var i kväll på god middag hos vänner, med gott vin, och kunde inte njuta av det riktigt, allt smakar ungefär likadant.

Trevlig helg på er!

Åh, så svårt det är!
Ska bestämma mig om vilken peruk jag vill ha till i eftermiddag.
Har två som jag väljer mellan, och jag vet varken ut eller in!

Den ena är lite ljusare än min normala hårfärg, men hårkvalitén känns nära min egen.
Dessutom är den lite tunnare, den är helt handknuten, och jag tror den sitter lite bättre - men den känns samtidigt snäppet för liten...

Den andra är nästan på pricken min hårfärg, så som jag brukar ha det med slingor i håret. Men den är tjockare - och det är mer hår - så mycket hår har jag inte normalt... Den är lite större, så den känns lite säkrare, men sitter ändå inte helt perfekt, blir lite bullig på vissa ställen...

En kombination av de båda skulle vara perfekt.
Nu måste jag välja en.

Två av mina närmsta kompisar agerade smakråd i går kväll.
De tyckte helt olika.

Hilfe!

Så är det gjort.
Det sista av håret har fått falla för trimmern.
Frisören i morse tog bort det, för att peruken ska fästa bättre.

Det känns kalt.
Det känns udda.

Jag vet att jag definitivt inte har en framtid som skinheads.
Hahaha.
Inte för att jag någonsin varit särskilt vacker, men det här tar nog priset...

Däremot känns det riktigt bra med perukerna.
Har två olika varianter med mig hem för att prova lite mer, känna vilken av dem som sitter bäst på den rakade skallen. Frisyrerna och färgerna ligger nära det jag hade förut, så när jag väl bestämt mig ska frisökern klippa till dem lite, så det blir så nära som möjligt.

Men det är en märklig känsla att ha peruk. Som att ha en tjock mössa på huvudet, som man hela tiden är rädd att den ska hamna på sniskan. Gissar att det är en vanesak som det mesta här i livet. Till sommaren blir det nog en hel del bandanas och sjalar, för peruk är rätt så varmt!

Annars mår jag riktigt bra i dag. Har jobbat några timmar hemifrån, känner inte av några biverkningar än. Om det följer samma mönster som förra gången, så lär de komma om ett par dagar.

Nåväl.
Bjuder så länge på en bild på min skalliga hjässa.

I dag var det dags för cellgifter igen.
Och premiär för venporten.
Det funkade riktigt bra, men gjorde lite ont när de satte nålen eftersom jag fortfarande är öm och svullen efter operationen av venporten.

Men det var skönt att sedan ha händer och armar fria under behandlingen, och inte behöva tänka på att passa nålen hela tiden.

Under och efter behandlingen var jag väldigt trött.
Jag får en medicin, Tavegyl, för att inte få en allergisk reaktion av cellgifterna, och den gör mig riktigt trött och dåsig.
Visserligen är det bra, eftersom jag sover bort en del av den långa tiden på behandlingen.
Men tröttheten sitter i nu när jag är hemma, och jag har sovit några timmar i soffan redan.

Det känns så märkligt att sitta där och få cellgifterna.
Å ena sidan är det bra, eftersom jag vet att det här är min chans att bli frisk.
Å andra sidan vet jag att det är ett gift som kommer att göra mig dålig de närmsta dagarna.
Rejält dålig.

Jag hoppas ändå att det går lite bättre den här gången, eftersom jag ändrat lite i den medicin jag tar mot biverkningarna. Så trött och nere som jag blev förra vändan var inte bra. Det var ren förtvivlan. Och ett tappat livsmod. Dit vill jag inte igen.

Snart ska jag sova igen.
I morgon: perukprovning.
Återkommer med rapport om mitt nya hår ;-)

Nä, nu är det inte mycket hår kvar...
Borde raka av det sista, för att slippa alla lösa hårstrån över allt. Men det tar emot...
Vill nog att frissan fixar det. Så jag väntar tills på tisdag.

I dag tog jag på mig en scarvs på huvudet för första gången.
Det kändes väldigt obekvämt först, men gick bättre och bättre.
Har en lång scarvs, blå batikfärgad, som jag knyter lite på sidan av huvudet och låter ändarna hänga ner över ena axeln. Det känns lite mindre "gumma" på det sättet, än att knyta som en traditionell sjalett.

Tycker det är svårt att veta hur man ska knyta en scarvs runt huvudet, så den sitter på plats, men ändå ser okej ut. Hoppas att övning ger färdighet.

Blev lite ledsen på min mamma häromdagen.
Jag hade huvan över huvudet när jag kom till föräldrarna, och hon ville att jag skulle ta ner huvan så att alla fick se hur mycket hår jag hade tappat.
Bara så där.
"Ta av dig huvuan nu så vi får se" sa hon uppfodrande.
"Nä, det har jag ingen lust med" svarade jag överrumplad.
"Jaså, är det så jobbigt" sa min mamma då.
Sedan pratade vi inte mer om det.

Det kändes så okänsligt och respektlöst.

Ja. Det är jättejobbigt att tappa håret.
Det är inte jag i spegeln längre.

Oj, oj, vilken känslomässig berg- och dalbana det är just nu.
Håret trillar i massor.
Det finns kvar, men är så tunnt, så tunnt.
Det går inte att visa sig utan något på huvudet just nu, för det ser verkligen för taskigt ut.

Hade ett kort sammanbrott i går och grät floder i ren förtvivlan,  i dag går det bättre.
Men att knyta en sjal runt huvudet, nej, det funkar inte.
Det känns så fel.
Och jag vet som inte hur jag ska knyta den, så jag inte ser ut som en förvuxen påskkärring...
Så jag har löst det genom att leta fram alla mina munkjackor och hood-tröjor som jag har, och fäller helt enkelt upp huvan över huvudet.

Det går det också.

Men på tisdag är det jag som ringer till sjukhusfrisören och ser till att få peruken fixad omgående.

Nu drar jag till mina föräldrar några dagar och firar påsk.
Där törs jag visa mig utan något på huvudet.
I varje fall lite grann.
Det känns skönt.

Just nu bryter jag ihop totalt.
Har tappat så mycket hår nu att jag inte vill visa mig utan något på huvudet.
Och hur jag än försöker så ser det bara så fel, så fult, så hemskt ut med sjal.

Tårarna bara rinner och rinner.
Nu går det inte att hejda längre.

Jag vet inte hur jag ska knyta en sjal runt huvudet på bästa sätt.

I kväll är tanken att jag ska träffa goda vänner och fira in påsken.
Men jag vill bara krypa under täcket och gömma mig, och inte komma fram förrän håret är tillbaka.

Tidigt uppe i dag.
Ska till sjukhuset och operera in en liten venport.
Känns helt okej.

Ska gå förbi frissan på sjukhuset också och beställa tid nästa vecka.
För nu börjar det bli riktigt tunnt.
Inte många dagar till som jag kan vara utan något på huvudet, och när jag väl måste börja använda sjal kan jag lika gärna gå på peruk direkt, tänker jag.

Skitdag i går.
Men det gick det också.
Den tog slut, jag överlevde.

Tack för uppmuntran och pepp.