kakanskilokamp

Simma är en av de motionsformer jag gillar bäst.
När man är tung är det en fröjd att vara i vatten, tyngden försvinner, och man känner sig nästan smidig och lätt.
I dag simmade jag och kompisen H 30 längder på IKSU.
Det var ljuvligt.

Förstår inte varför jag inte simmar oftare, när jag både tycker det är kul och mår bra av det.
Ny sim-date är inbokad nästa helg, men jag tror banne mig att jag ska försöka få till ett eller två egna simpass i veckan.
Nu är jag peppad.

Vågen i morse visade låga 114.
Den officiella noteringen är nu -8,5 kg.

Det skiljer mellan min våg hemma och den hos cambridge-konsulenten.
Jag väger ungefär ett kilo mindre hemma.
Gissa vilken våg jag rättar mig efter!

I morse kunde jag inte låta bli att väga mig, trots att jag inte borde steppa på vågen varje morgon.
Men vågen visade 115 kg blankt, och det kändes helt underbart.
Det var evigheter sedan jag vägde så "lite".
110 - here I come!

Men det är tufft att hålla sig till sopporna.
Särskilt i dag när jag är barnvakt åt min gudson, 3 år, som behöver ständigt påfyllning av energi.
Jag tjuvsmakade lite av hans kött till lunchen.
Och nu kämpar jag med att inte äta upp resterna av hans chokladboll som ligger på köksbordet. Den ser himmelsk ut...

Men jag ska försöka hålla mig.
Vatten är gott.

Gudsonen, som bjuder generöst av både pasta, kött, chokladboll och medhavt godis förstår inte hur man kan vara så dum att man inte vill äta chokladboll eller godis.
– Varför? undrar han frågande när jag tackar nej.
Och det finns bara ett svar som biter på en frågvis 3-åring:
– Därför.

Var så himla hungrig när jag var hem för att äta min middags-cambridge i kväll.
Kunde inte motstå att plocka fram ett kycklingspett ur frysen (rester från festen).
Tinade i micron, och njöt sedan i fulla drag.

Tack vare detta lilla fusk så hade jag sedan inte några problem att avstå från det obligatoriska fredags-kvälls-fikat på jobbet. Wienerlängd med pecannötter. Jag riktigt kände smaken i munnen... men var nöjd med mitt vatten.

Jag tror ändå att jag behöver få något att tugga på då och då för att stå ut med ren kur.
Och så länge jag håller mig till proteiner och undviker fett så borde de gå rätt så bra.
Tänka GI helt enkelt.

Planerar att gå och handla en kartong ägg i morgon och unna mig ett kokt ägg och kaviar under helgen.
Mums.

Men längtan till vågen i morgonbitti är stor.
Vill se resultat. Snabba resultat.
Vill bli bekräftad.
Det blir en brottningsmatch med mig själv igen.

Var i valet och kvalet om jag skulle väga mig hos min cambridgekonsulent i dag. Var rädd att vågen skulle visa plus efter förra veckans fester och den tröga omstarten.

Men det gjorde den inte.
I stället visade den att omstarten gett snabb effekt.
Jag har nu gått ner 7,7 kilo sedan cambridgestarten för dryga tre veckor sedan.
Aktuell vikt: 116,1 kg.

Jodå, det är jättemycket fortfarande.
Men det är 7,7 kilo också.
Inte minst med tanke på hur kort tid jag hållit på.

En kompis frågade skeptiskt i går hur länge jag skulle hålla på med den här straffkuren.
Just nu känns det som att jag kan hålla på hur länge som helst.
Men jag vet att det kommer sämre dagar, och jag tar en dag i taget.
Varje kilo jag hinner med att gå ner är en bonus.

Utmaningen nu är att låta bli att okynnesväga mig varje morgon.
Jag måste hitta ett lugn och en trygghet i mig själv utan att behöva söka "dagens facit" på vågen.
Jag ska ge mig en vägning på hemmavågen på måndag tror jag, sedan blir nästa vägning hos konsulenten igen i slutet av nästa vecka.

Om allt går vägen borde jag närma mig tio kilo då...

Det går bättre i dag. Än så länge. Peppar peppar.
Ställde mig på vågen i morse och vet inte om det var bra eller dåligt.
Men kan konstatera att jag väger nästan som jag gjorde innan jag bröt min ren kur förra gången.
Lite, lite över.

Det har sina förklaringar, och förhoppningsvis kapar jag de sista hektona med denna dag så jag vid morgondagens vägning hos min cambridgekonsulent får resultatet plus/minus noll sedan sist.

Sedan ska kilona rinna av igen, hoppas jag.
Till min pappas 70-årsfest om en knapp månad vill jag vara nere på 110 kg.
Det är ungefär 6 kilo dit.
Om det går lika bra som sist, så är det inget problem.

Har skaffat en ny leksak, en alldeles egen och sprillans ny laptop, Acer Aspire 5920.
Så förhoppningsvis kan det hjälpa mig att hålla tankarna på annat när suget blir allt för påträngande.
Ska bli spännande att sätta sig in i pc-världen, jag som mest har lekt med mac.

En stor nackdel med att jobba eftermiddagsskift är att det allt för ofta är kollektivt kvällsfika.
I kväll bjuds det på Maryland cookies. Mums.
En av mina favoriter.

Jag ska inte ta en.
Jag ska inte ta en.
Jag ska inte.

Vatten är gott.

Egentligen borde jag inte ha något problem med motivation, det finns massor med drömmar och möjligheter som jag ser framför mig om jag lyckas gå ner i vikt, och tuffa hot och risker om jag inte lyckas.

Bara längtan att vara vanlig, kunna shoppa kläder som vem som helst, inte fundera över om bältet på flygplansstolen ska räcka runt mig eller avstå från saker som jag egentligen vill på grund av min stora kropp - den längtan är stark och borde räcka.

Ändå så får jag kämpa.
Nu är cambridge-kuren en tuff kur, visst, men det är det som visat sig fungera bäst och snabbast. Och tålamod har jag dåligt med, så det här med snabbt gillar jag.

Men i dag får jag hela tiden hejda mig för att inte ge upp.
Det är så enkelt att strunta i alltihopa.
Att tillfredställa suget för stunden.
Att trösta mig med något gott.

Just nu känner jag att jag behöver hjälp med motivationen.
Så jag funderar på att ge mig själv en extra vägning i morgon. Om den är bra, om den visar att jag nu går ner igen, så kan det ge mig den där kicken och energin som jag så väl behöver.
Samtidigt är det en risk - om jag inte har gått ner, och födelsdagsfirandet i flera dagar har satt sådana spår att vikten visar åt fel håll, då vet jag inte hur jag reagerar.

Just nu försöker jag bara bita ihop och härda ut.
Jag bestämmer mig i morgonbitti hur jag ska göra.

Tandställningen är på plats.
Det gjorde inte ont. Det gick fort. Det känns jättekonstigt.
Men jag är stolt över mig själv.
Om ett år har jag ett bländande leende och törs le med stor, öppen mun.
Kanske för första gången i mitt liv utan att skämmas för mina fula tänder.

Jag längtar.

Och tänk, då ska jag vara normalviktig också!

Gårdagens omstart med ren kur och cambridge gick fullständigt åt skogen.
Det finns inga förskönande omskrivningar.
Det är bara att erkänna, jag ballade ur och stoppade i mig onyttigheter.

Tror att det är en viss nervositet som spökar, tillsammans med en helstressig dag på jobbet.
Och sedan så hade jag onyttigheter hemma i form av chips och nötter. Rester från helgens fest.
Jag vet att jag inte klarar av att ha det hemma. Det jag har hemma, det stoppar jag i mig.
Så enkelt är det.

Nå, chipset är i varje fall uppätet och resterande nötter ska jag bära ner i förrådet i källaren nu på förmiddagen. Där får de stanna tills det blir dags för nya festligheter. För lite snål är jag ju också, och nämns inte slänga bort hur mycket som helst...

Idag tar jag nya tag. Ren kur gäller fortfarande.
Jag tänker på min läkare som skällde på mig och hotet om att jag måste ta sprutor i framtiden om jag inte lyckas gå ner i vikt. Det är en sporre.
Jag tänker också på min pappas 70-års fest om en månad och känslan att komma dit och det ska synas på mig att jag har gått ner i vikt.
Det är också en sporre.

Nervositeten då, jo den hör ihop med dagens tandläkarbesök.
I dag sätter jag in tandställning.

Nya räls.
Kanske blir det färre urspårningar efter det?

Så var det måndag och vardag igen. Jag är firad i dagarna tre, och har haft en fantastisk födelsedag och fest.
Tänk att det kan vara så kul att bli gammal!!!
Ska inte trötta er med detaljer om födelsedag och fest, men kan bara konstaterar att jag tillät mig att äta massa god mat, tårta och godis under mitt firande - och det var fantastiskt gott. En hel del vin, champange och en och annan Cosmopolitan bidde det oxå...

Men nu är jag tillbaka på ren kur och mina cambridge-drinkar.
Omstart i dag.
Ska köra intensivt i två veckor är tanken, sedan får jag ta ett nytt beslut. Siktet är inställt på att kunna vara med på en surströmmingsfest den 6 september.

Vågen har jag ställt undan, vill inte veta vilka spår som födelsedagsfirandet satt. Tänkte inte väga mig förrän det är dags för nytt besök hos min Cambridge-konsulent på fredag.

Dessutom måste jag komma bort från okynnes-vägandet varje dag. Min terapeut och jag är överens om att det nog inte är riktigt bra för mig. En bra dag - då hektona rinner av mig - så får jag en kick. Men den där dagen jag står still, eller till och med kanske ökar lite i vikt, då åker humöret i botten. Och det blir en belastning, en negativ tanke, och så deppar jag ner mig.

Samtidigt är jag nyfiken. Får se hur många dagar jag klarar av att låta bli vågen...

40 år.
Jag?
Det känns inte rätt...
Det där med 30 någonting känns mer som jag.

40 låter så vuxet, nästan lite tantigt, och framför allt betyder det att man börjar komma till den punkt i livet då det är fler år bakom mig än vad jag kan förvänta mig ha kvar...

Men jag säger ändå grattis till mig själv.
I dag ska jag fira, inte så mycket den där fyran och nollan, utan att det här är första året på ett nytt decenium som ska bli förändringens decenium för mig.

Det är nu jag ska hitta min rätta vikt. Mitt viktprojekt fortsätter, och ska avslutas inom ett par år.
Det är nu jag ska förändra mitt leende, på tisdag sätts tandställningen in.
Det är nu jag ska hitta mig själv - vilket jag tror blir enklare när jag skalar bort yttre hinder som t ex övervikten som varit en black om foten i allt för många år för mig.

Men i dag är det bara ja må jag leva.
Snart väntar presenterna från familjen, och sedan ska jag unna mig tårta.
Det första söta jag stoppar i mig på ett par veckor.

Var hos min Cambridgekonsulent och vägde mig på förmiddagen. Den officiella vikten i dag är -6,5 kg sedan starten för drygt två veckor sedan. Med tanke på att jag bröt min rena kur för en krog-kväll, och att jag numer går på kombinerad kur så borde jag vara nöjd med det.

Men det är jag inte riktigt.
Hade velat kapa ett kilo till eller så.

Det gäller nu att gilla läget, vara glad över de kilon jag gått ner och peppa för en ny vända med ren kur. Jag är övertygad om att jag kan gå ner runt sju, åtta kilo på två veckor om jag får köra en "ostörd" ren kur utan utsvävningar och fester.

Så nu är planen att inte fokusera på viktminskning under några dagar, bara njuta av att jag fyller 40 år (lite svårt, men ska försöka) och satsa stenhårt på en ny Cambridgevända med start den 25 augusti.

Började äta lite mat i går. Först ett kokt ägg och kaviar innan simturen.
Oj så gott.
Sedan lite grillad kyckling, och sist några räkor.
Länge sedan jag nöjt så mycket av mat.

Men det visade sig på vågen direkt. Rent logiskt så vet jag att när jag bryter min rena kur (fastan) så fylls kolhydratlagren i kroppen på med vätska, och det visar sig på vågen. Men ändå så kändes det inget kul när vågen gick två hekto åt fel håll. Felräkningshekto visserligen, men just att det var åt fel håll drog ner humöret.

Lite mer uppåt blev det när jag var och shoppade kläder till min födelsedagsfest. Fick gå ner en storlek på både byxor och top. Visserligen sitter toppen lite tajtare än vad jag brukar gilla, men storleken större var bara helt omöjlig att ha. Det kändes gott.

Kvällens middag: tonfisk, kokt ägg och lite blandade grönsaker. Och en Cambridge-shake naturligtvis.
Jag längtar.

I dag kunde jag dra åt skärpet lite extra.
Det blev premiär för ett helt oanvänt hål på livremmen.
Det känns gott.

-6,7 kg enligt dagens vägning.
Jag hoppas jag kommer upp till 7 kg blankt i morgon, för sedan stannar viktminskningen av för en vecka eller så då födelsedagsfestligheterna så smått drar igång.

Men jag planerar redan för en ny ren kur efter det.
Målet är att nå 20 kg minus till jul,
Just nu känns det fullt realistiskt och möjligt.

Det har gått segt med mina cambridgedrinkar de senaste dagarna. Inte så att jag har gett upp dem, men det tar emot och tankarna på att strunta i alltihopa växer sig allt starkare. Dessutom har det gått sakta på vågen, vilket inte ger mig den där extra kicken som jag behöver.

Fast sakta och sakta är väl en sanning med modifikation, jag anser allt under 0,4-0,6 kg per dag vara sakta, vilket egentligen är vansinnigt. Men Cambridge kan ge snabba resultat, och då VILL jag ha snabba resultat...   Det är irriterande, att jag är så beroende av snabba resultat för att orka göra något som är bra för mig själv.
Något för min psykoterapeut att gräva lite i...

Nå, i morse så gick det i varje fall bättre på vågen, och nu är jag nere i -6,4 kg totalt.
Det känns bra.
Det gör att jag orkar fortsätta med ren kur den här dagen ut i varje fall.

Sedan måste jag måndag eller tisdag börjar vänja mig med mat igen, ett mål om dagen, för att jag inte ska må dåligt när jag äter min födelsedagsmiddag i slutet av veckan. Jag har redan köpt hem räkor och ägg till min första middag, eftersom den bara ska bestå av bra proteiner och inga kolhydrater. Jag längtar....

Det går i vågor det här med att leva på pulver och en lågkaloridiet. I går kväll var verkligen jobbig. Då klättrade jag mer eller mindre på väggarna. I ren desperation värmde jag till slut fyra pyttesmå köttbullar i mikron för att få tugga på något och få i mig lite proteiner.

Ja, jag vet, köttbullar var väl inte bästa valet. Ett kokt ägg, eller några räkor hade varit bättre om jag nu behövde fylla på med något, men köttbullar var vad frysen och kylen bjöd. Jag vågade helt enkelt inte gå till affären av rädsla för att jag skulle köpa på mig något omöjligt att motstå.

Under kvällen riktigt såg jag hur jag åkte i väg och köpte en hamburgare med pommes, eller en stor sushi, eller en påse ostkrokar och satte i mig... Jag är riktigt stolt över mig själv att jag inte gav upp. För det kändes nära.

Men jag vill verkligen kapa några kilo till innan jag avbryter kuren för att fira födelsedag.

Nu återstår bara att klara helgen.
Nästa prövning kommer redan i kväll då jag ska och fira en kompis som fyller år. Det blir tårta, fika och massa snacks och vin. Jag ska dricka vatten tänkte jag. Kanske smaka lite vin. Får se hur det går....

Min kropp består till 49,9 procent av fett.
Yippi.

Vågen hos Cambridgekonsulenten ger mig måttet, och det är en rejäl framgång. Sist jag vägde mig där så sa vågen Error. Det var för mycket fett, det gick inte att mäta.

Nu, när jag med minsta möjliga marginal krupit under 50 procent, är jag plötsligt mätbar. Och det är bra. För att se hur fettprocenten minskar är ett bättre mått än antalet kilo, eftersom det kan variera så himla mycket bara på några dagar. Ett normalt fettprocent ska tydligen vara mellan 20 och 30 procent för kvinnor.

Så jag har en bit kvar...

Vågen gav även bra besked kilomässigt. Nu skiljer det lite på vågen hos konsulenten och den hemma, men minskningen blir ungefär densamma (tack vare lite olika utgångsvikt och startdatum) och nu noterar jag 5,2 kilo minus.

Jag känner mig nöjd med mig själv.
Ska fira med en kanna Slimbridge Hallon i kväll!
Målet är att nå -8 kg innan jag gör ett litet brejk för att fira min 40-årsdag i slutet av nästa vecka. Just nu känns det fullt möjligt.

Kan inte låta bli att väga mig varje dag. Egentligen är det sanslöst, men med en sådan här lågkalori-kur så händer det ju faktiskt rejält med saker hela tiden.

Morgonen våg stannade på 117,9 kg.
Totalt sedan jag började kuren förra måndagen, -4,9 kg.
Jag är nöjd.

I morgon blir det dock dags för den riktiga vägningen hos min cambridgkonsulent Carola. Då får vi se vad facit visar.
Men tills vidare är jag nöjd med det hemmavågen visar och räknar kallt med att nå runt 5,5 kg minus till i morgonbitt...

Just nu känns det inte svårt att avstå mat.
Å andra sidan vet jag att jag om ungefär en vecka kommer äta riktigt gott, då jag ska fira min 40-årsdag på restaurang Viktor med föräldrarna.
Mums.

Jag har varit så förbannat less på mig själv, på bloggen, på livet, på alla måsten, borden, drömmar och tankar. Så jag struntade i allt det där ett tag. Det var riktigt skönt. Så jag har inte brytt mig om att äta rätt eller att motionera. Inte för att jag mått särskilt bra av den taktiken, men jag tror den var nödvändig. För någonstans mitt i all glass-frossa så föddes en ny lust att ta tag i mig själv igen. Och där är jag nu.

Jag har gjort en rejäl omstart.
En nystart för typ sjuttielfte gången eller så i ordningen.

Och jo, det går riktigt bra. En god vän inspirerade mig till att testa cambridgekuren och nu har jag avverkat en vecka på ren kur. Det betyder att jag inte äter annat än deras pulver-shake tre gånger om dagen plus dricker litervis med vatten. Tråkigt, ja visst, men effektivt. Kilona rinner av mig. - 4 kilo på en vecka. Och då har jag ändå en "fusk-kväll” på krogen när mina tjejkompisar kidnappade mig och bjöd på mat och dryck.

Minus fyra kilo.
Jag väger med marginal under 120 nu.
Jag vet inte när det hände senast. Det var många år sedan i varje fall.

Extra bränsle till denna nytändning fick jag av min läkare som spännde ögonen i mig och menade att nu måste något hända med min vikt, annars så har jag sprutor att vänta inom kort för mitt för höga blodsocker. Det gav mig skrämselhicka. Han vill skicka mig till Lycksele för en operation. Men jag vill inte ta till kniven. Och jag vill inte vara bunden av sprutor två gånger om dagen.

Så när jag skakar mitt pulver och tycker att det är urtrist så tänker jag på min läkare först, och blir lite rädd, och sedan på vågen, och blir lite glad.

Minus fyra kilo på en vecka.

Jojo, jag vet att när man går på en sådan här lågkaloridiet så är det första kilot eller så vätska, som man lägger på sig när man börjar äta igen.
Men so what.

Äntligen går jag ner i vikt.

Det känns redan som att jag svävar litegrann...