Mycket slit för liten vinst
Tillsammans med min bästa kompis har jag stått på loppis i dag. Vi har sålt diverse saker som bara tar plats i våra hem, allt från böcker och lp-skivor till porslin och prydnadspryttlar.
Jag gillar att gå på loppis själv, och har haft loppisbord ett par gånger tidigare. Det är mycket jobb med det, att sortera sakerna, packa och inte minst bära fram och tillbaka. Känner mig rätt så slut och trött i ryggen just nu, men belöningen brukar vara när man räknar ihop dagskassan.
Mitt mål var att finansiera de nya stövlarna jag köpte i går (1099 kr).
Men tji fick jag.
Sedan jag räknat bort hyran för bordet så återstår en vinst på 325 kr.
325 kr!
För många, många timmars arbete.
Så nu åker en stor del av loppissakerna till Emmaus i stället, det är inte värt det med så här klent resultat.
Kan inte låta bli att göra paralleller till min viktminskning. Ibland känns det precis så här, man sliter och sliter, och får inget resultat som man blir nöjd med. Å andra sidan, tydligen hade jag inte rätt saker som besökarna ville sälja. Så det gäller att satsa sin energi på rätt saker för att få ut mesta möjliga... Det tål att tänka på.
Var inbokad på vattengympa i kväll, men fick just telefon från Iksu: passet är inställt.
Det var en ny variant, det brukar alltid vara jag som avbokar.
Brottas med mig själv i fall jag ska ge mig ut på en promenad i stället, eller slappa i soffan.
Eller slappa och slappa, har tvätt-tid i kväll, vilket är en hel del jobb, samtidigt som jag haft ett mindre styrketräningspass med alla loppis-lådor.
Ska i varje fall boka in mig på nytt pass på Iksu i morgon kväll.
Jag gillar att gå på loppis själv, och har haft loppisbord ett par gånger tidigare. Det är mycket jobb med det, att sortera sakerna, packa och inte minst bära fram och tillbaka. Känner mig rätt så slut och trött i ryggen just nu, men belöningen brukar vara när man räknar ihop dagskassan.
Mitt mål var att finansiera de nya stövlarna jag köpte i går (1099 kr).
Men tji fick jag.
Sedan jag räknat bort hyran för bordet så återstår en vinst på 325 kr.
325 kr!
För många, många timmars arbete.
Så nu åker en stor del av loppissakerna till Emmaus i stället, det är inte värt det med så här klent resultat.
Kan inte låta bli att göra paralleller till min viktminskning. Ibland känns det precis så här, man sliter och sliter, och får inget resultat som man blir nöjd med. Å andra sidan, tydligen hade jag inte rätt saker som besökarna ville sälja. Så det gäller att satsa sin energi på rätt saker för att få ut mesta möjliga... Det tål att tänka på.
Var inbokad på vattengympa i kväll, men fick just telefon från Iksu: passet är inställt.
Det var en ny variant, det brukar alltid vara jag som avbokar.
Brottas med mig själv i fall jag ska ge mig ut på en promenad i stället, eller slappa i soffan.
Eller slappa och slappa, har tvätt-tid i kväll, vilket är en hel del jobb, samtidigt som jag haft ett mindre styrketräningspass med alla loppis-lådor.
Ska i varje fall boka in mig på nytt pass på Iksu i morgon kväll.
Självrannsakan
Ska jag lyckas med min viktminskning måste jag öka min egen insats.
Det är bara att inse.
Det går inte att sitta i soffan och titta på tv hela kvällarna och hoppas att jag ska gå ner.
Det finns inga ursäkter längre.
Det är bara att inse.
Det går inte att sitta i soffan och titta på tv hela kvällarna och hoppas att jag ska gå ner.
Det finns inga ursäkter längre.
Helvetet är en kakbuffé
Det är ren och skär lyx att bo på hotell.
Och totalt förödande för min del.
Det är någonting med det där då det bara finns uppdukat och obegränsad tillgång. Då blir också jag gränslös i mitt intag. Mitt besök i Göteborg i går är ett bevis för detta, om det nu behövs ytterligare bevis.
Jag och mina kollegor bodde på ett hotell, där vi också hade vårt möte. Lunch först i restaurangen. Buffé. Obegränsat med mat. Efteråt en liten efterrättsbuffé, det vill säga ett par olika efterrätter att välja på.
Men den riktiga dödsstöten kom till fikan.
Kakabuffé.
Ät tills du storknar.
Jag klarar inte av att välja i det här läget. Så det blir bara en liten bit av också den där. Och så en bit av den andra, i fall den första inte är så god som jag hoppats. Och så ser ju bara den tredje sorten så spännande ut, så den kan man väl inte hoppa över....
Som grädde på moset avslutade vi kvällen på Svenska Mässan och ett buffémingel inför Bokmässan.
Just det: buffé.
Tack och lov ingen efterrätt. Däremot obegränsat med toblerone-praliner till kaffet.
Tacka vet jag mitt eget kylskåp och skafferi. Där är tillgången för det mesta begränsad.
Jag ser fram emot den dag jag klarar av att stå emot kakbuffér och gigantiska godisskålar.
PS: Om man som jag gillar att spana på kändisar är Bokmässan ett bra ställe att befinna sig på. Känner mig mest nöjd med att jag under middagen träffade på Kristi Brud. Men naturligtvis kände jag först inte igen henne, inte förrän hon berättade vem hon var. DS.
Och totalt förödande för min del.
Det är någonting med det där då det bara finns uppdukat och obegränsad tillgång. Då blir också jag gränslös i mitt intag. Mitt besök i Göteborg i går är ett bevis för detta, om det nu behövs ytterligare bevis.
Jag och mina kollegor bodde på ett hotell, där vi också hade vårt möte. Lunch först i restaurangen. Buffé. Obegränsat med mat. Efteråt en liten efterrättsbuffé, det vill säga ett par olika efterrätter att välja på.
Men den riktiga dödsstöten kom till fikan.
Kakabuffé.
Ät tills du storknar.
Jag klarar inte av att välja i det här läget. Så det blir bara en liten bit av också den där. Och så en bit av den andra, i fall den första inte är så god som jag hoppats. Och så ser ju bara den tredje sorten så spännande ut, så den kan man väl inte hoppa över....
Som grädde på moset avslutade vi kvällen på Svenska Mässan och ett buffémingel inför Bokmässan.
Just det: buffé.
Tack och lov ingen efterrätt. Däremot obegränsat med toblerone-praliner till kaffet.
Tacka vet jag mitt eget kylskåp och skafferi. Där är tillgången för det mesta begränsad.
Jag ser fram emot den dag jag klarar av att stå emot kakbuffér och gigantiska godisskålar.
PS: Om man som jag gillar att spana på kändisar är Bokmässan ett bra ställe att befinna sig på. Känner mig mest nöjd med att jag under middagen träffade på Kristi Brud. Men naturligtvis kände jag först inte igen henne, inte förrän hon berättade vem hon var. DS.
Mellanlandning
Sitter på Arlanda och surfar i väntan på att få flyga vidare till Göteborg. Ska vara där till i morgon eftermiddag, först ett par möten, sedan lite besök på Bokmässan. Ska bli riktigt kul, har aldrig varit på Bokmässan förut.
Det här med att resa är annars något jag försöker undvika. Herregud, om det är tillräckligt svårt att hålla ihop sig och följa någon slags röd tråd i vanliga fall är det nästintill en katastrof på resor. Jag vet inte vad det är, men jag blir bara så himla godissugen när jag flyger. Jag tror att det har med rastlöshet att göra, eller någon gammal trigger när föräldrarna kom hem med en kartong Marianne efter en flygresa.
Marianne, mmmm.
Och så är det denna ständiga tillgång på kiosker. Överallt på flygplatsen. Och fika. Och snabbmat. Och en massa väntetid som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Ska försöka surfa bort rastlösheten och godissuget, men just nu ligger en påse Marianne nära till hands.
Samtidigt så vet jag att jag är mer förlåtande och tillåtande mot mig själv just på resor, eftersom det är en speciell situation. Undermedvetet tror jag att jag utnyttjar det. "Dagen är ju ändå förstörd, så vad spelar några Marianne för roll. "
Eller en toblerone. Mums.
Suck. Tur att det inte är så många fler resor inplanerade i höst.
Det här med att resa är annars något jag försöker undvika. Herregud, om det är tillräckligt svårt att hålla ihop sig och följa någon slags röd tråd i vanliga fall är det nästintill en katastrof på resor. Jag vet inte vad det är, men jag blir bara så himla godissugen när jag flyger. Jag tror att det har med rastlöshet att göra, eller någon gammal trigger när föräldrarna kom hem med en kartong Marianne efter en flygresa.
Marianne, mmmm.
Och så är det denna ständiga tillgång på kiosker. Överallt på flygplatsen. Och fika. Och snabbmat. Och en massa väntetid som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Ska försöka surfa bort rastlösheten och godissuget, men just nu ligger en påse Marianne nära till hands.
Samtidigt så vet jag att jag är mer förlåtande och tillåtande mot mig själv just på resor, eftersom det är en speciell situation. Undermedvetet tror jag att jag utnyttjar det. "Dagen är ju ändå förstörd, så vad spelar några Marianne för roll. "
Eller en toblerone. Mums.
Suck. Tur att det inte är så många fler resor inplanerade i höst.
Varudeklaration
Vägde mig i morse.
Vill fortfarande inte prata om det.
Åt lunch på stan, dagens wok på Ica Gourmet.
Gott, gott. Och hyggligt nyttigt kändes det som.
I kön till kassan hittade jag en chokladbit som lockade. Cloetta mjölkchoklad med crisp, utan tillsatt socker.
Det lät så bra att den fick följa med i köpet.
Efter min lunch så tog jag en bit choklad. Smakade helt okej, även om det inte var någon wow-upplevelse. Medan jag tuggade så började jag läsa varudeklarationen på baksidan av chokladkakan.
Som första ingrediens, och alltså det som det är mest av, står sötningsmedel.
Hmm.
Läser sedan vidare och upptäcker att den innehåller 35 procent fett.
35%!!!!
Det är betydligt mer än i en vanlig kexchoklad. Eller värstingen schweizernöt.
Om detta stod det naturligtvis ingenting på framsidan.
Lurad ännu en gång, med andra ord.
Det är värt att ta sig tid att läsa på baksidan och ta reda på vad det man köper egentligen innehåller.
Nu slängde jag större delen av chokladkakan. Först i varudeklarationen stod det dessutom att den kan vara "milt laxerande".
Vill fortfarande inte prata om det.
Åt lunch på stan, dagens wok på Ica Gourmet.
Gott, gott. Och hyggligt nyttigt kändes det som.
I kön till kassan hittade jag en chokladbit som lockade. Cloetta mjölkchoklad med crisp, utan tillsatt socker.
Det lät så bra att den fick följa med i köpet.
Efter min lunch så tog jag en bit choklad. Smakade helt okej, även om det inte var någon wow-upplevelse. Medan jag tuggade så började jag läsa varudeklarationen på baksidan av chokladkakan.
Som första ingrediens, och alltså det som det är mest av, står sötningsmedel.
Hmm.
Läser sedan vidare och upptäcker att den innehåller 35 procent fett.
35%!!!!
Det är betydligt mer än i en vanlig kexchoklad. Eller värstingen schweizernöt.
Om detta stod det naturligtvis ingenting på framsidan.
Lurad ännu en gång, med andra ord.
Det är värt att ta sig tid att läsa på baksidan och ta reda på vad det man köper egentligen innehåller.
Nu slängde jag större delen av chokladkakan. Först i varudeklarationen stod det dessutom att den kan vara "milt laxerande".
Filmfest
Här i Umeå har det varit filmfestival. Jag tillhör väl inte de flitigaste besökarna, men några filmer brukar jag försöka beta av på varje filmfestival. Inte minst för att det är billigt att se film på festivalen, att festivalen är bra och behöver stödjar och mitt i alltihopa så kan man råka se en film som man aldrig annars skulle se.
I går hamnade jag på en sådan film, en tysk film Nothing else matters (Was am Ende zählt) om två tonårstjejer på drift i Berlin. Riktigt trevlig film, som man blir så där varm i hjärtat av efteråt. Vänskap, viljan att överleva och leva ett bättre liv. Förmågan att anpassa sig till en omöjlig situation. Svårigheten att ge upp en dröm för en annan, bättre dröm...
Den andra filmen blev jag mest förbannad av, även om det är fruktansvärt bra.
Det är Michael Moore som slagit till igen och den här gången satt luppen på det
amerikanska sjukvårdssystemet i filmen Sicko. Snacka om ett sjukt system. Och ett
skräckexempel på vad som händer när pengar får styra. Som vanligt tar sig
Michael Moore an problemet med en stor portion humur, men budskapet går inte att
ta miste på: det är rätt så fantastiskt med allmän sjukvård där läkaren inte frågan om
du kan betala innan han räddar ditt liv... Min kompis fällde en rätt så träffande kommentar efter filmen: Stackars amerikanarna, de borde kunna få politisk asyl hos oss.
Träningen har det varit lite si och så med i veckan. I kväll blir det dock vattengympa. Och så har jag cyklat.
Åt upp ett paket Ballerinakex i går.
Annars har jag klarat helgen bra.
Peppar peppar.
I morgon är det måndag. Ännu en gång ser jag fram mot en ny vecka.
I´m a slow starter...
I går hamnade jag på en sådan film, en tysk film Nothing else matters (Was am Ende zählt) om två tonårstjejer på drift i Berlin. Riktigt trevlig film, som man blir så där varm i hjärtat av efteråt. Vänskap, viljan att överleva och leva ett bättre liv. Förmågan att anpassa sig till en omöjlig situation. Svårigheten att ge upp en dröm för en annan, bättre dröm...
Den andra filmen blev jag mest förbannad av, även om det är fruktansvärt bra.
Det är Michael Moore som slagit till igen och den här gången satt luppen på det
amerikanska sjukvårdssystemet i filmen Sicko. Snacka om ett sjukt system. Och ett
skräckexempel på vad som händer när pengar får styra. Som vanligt tar sig
Michael Moore an problemet med en stor portion humur, men budskapet går inte att
ta miste på: det är rätt så fantastiskt med allmän sjukvård där läkaren inte frågan om
du kan betala innan han räddar ditt liv... Min kompis fällde en rätt så träffande kommentar efter filmen: Stackars amerikanarna, de borde kunna få politisk asyl hos oss.
Träningen har det varit lite si och så med i veckan. I kväll blir det dock vattengympa. Och så har jag cyklat.
Åt upp ett paket Ballerinakex i går.
Annars har jag klarat helgen bra.
Peppar peppar.
I morgon är det måndag. Ännu en gång ser jag fram mot en ny vecka.
I´m a slow starter...
Motståndskraft
Har haft en riktigt jäktig dag på jobbet i dag. Mycket att göra, mycket information att hantera och massa saker att skjuta fram till i morgon eftersom dagen till slut inte räckte till.
Nu är det dags att åka hem och i min lilla hjärna har jag redan målet inställt på ett och annat glasspaket. Eller en snabb hamburgare. Eller en chipspåse. Har alltså inte hunnit äta middag ännu, och är riktigt hungrig. Och då är det inte morotsstavar och tallriksmodellen som kroppen längtar efter.
Har lärt mig att stress dessutom gör att kroppen i ännu högre grad än annars suger åt sig det fett man stoppar i sig. Så det gör att alla onyttiga snabbmatsvarianter i all hast blir en dubbel börda. Suck.
Men jag försöker tänka logiskt och tränga undan alla begär och allt sug efter feta sliskiga saker.
Morötter är gott.
Jag mår bättre av en riktig middag - i längden.
Inser att min räddning är att jag inte har några onyttigheter hemma och ska jag hinna se idol så hinner jag inte förbi någon kiosk eller affär på vägen hem.
Se där, det var en högoddsare. Räddad av Kishti & co...
Nu är det dags att åka hem och i min lilla hjärna har jag redan målet inställt på ett och annat glasspaket. Eller en snabb hamburgare. Eller en chipspåse. Har alltså inte hunnit äta middag ännu, och är riktigt hungrig. Och då är det inte morotsstavar och tallriksmodellen som kroppen längtar efter.
Har lärt mig att stress dessutom gör att kroppen i ännu högre grad än annars suger åt sig det fett man stoppar i sig. Så det gör att alla onyttiga snabbmatsvarianter i all hast blir en dubbel börda. Suck.
Men jag försöker tänka logiskt och tränga undan alla begär och allt sug efter feta sliskiga saker.
Morötter är gott.
Jag mår bättre av en riktig middag - i längden.
Inser att min räddning är att jag inte har några onyttigheter hemma och ska jag hinna se idol så hinner jag inte förbi någon kiosk eller affär på vägen hem.
Se där, det var en högoddsare. Räddad av Kishti & co...
Måndag
Ställde mig på vågen i morse.
Vill inte prata om det.
Vill inte prata om det.
Helvetet tur och retur
Jag tror att helvetes-resan är över för den här gången.
Det är nästan lite skrämmande hur snabbt det går att fastna i negativa tankar, och vips så försvinner alla mål, alla ambitioner och alla drömmar.
Jag önskar att det fanns en knapp att stänga av och på, så man kunde hejda sig i tid.
Men vem har sagt att livet ska vara enkelt...
Priset är ett antal glasspaket, en halväten ostkrokspåse och en marängbotten för tårta (reserv från födelsedagen som aldrig behövdes). Och så lite allmänt slarvig kosthållning under några dagar.
Men det finns även positiva saker och därför ska jag lista dem. Kanske kan jag kika tillbaka på bloggen nästa gång det bär utför och hitta något i det positiva som får mig att orka hålla fast vid mina mål lite bättre.
1. Trots allt har jag klarat mitt mål med tre träningspass under veckan.
2. Jag mår bra när jag tränar, och det har hjälpt mig att hitta tillbaka mitt fokus.
3. Jag går inte sönder bara för att jag är ledsen. Det är okej att vara ledsen utan att låta det påverka hela min tillvaro.
4. Jag har inte låtit min depp-period påverka mitt jobb eller mina kontakter med mina vänner. Det fungerar att "fortsätta som vanligt" fastän jag är nere.
5. Jag mår inte bättre när jag tröstäter. Tvärt om, det har känts som bäst de gånger jag stoppat mitt tröstätande och slängt bort det sista i soporna. Ju snabbare jag bryter, desto bättre har det känts.
I morgon är det en ny vecka. Nya tag.
Jag ser fram emot det.
Det är nästan lite skrämmande hur snabbt det går att fastna i negativa tankar, och vips så försvinner alla mål, alla ambitioner och alla drömmar.
Jag önskar att det fanns en knapp att stänga av och på, så man kunde hejda sig i tid.
Men vem har sagt att livet ska vara enkelt...
Priset är ett antal glasspaket, en halväten ostkrokspåse och en marängbotten för tårta (reserv från födelsedagen som aldrig behövdes). Och så lite allmänt slarvig kosthållning under några dagar.
Men det finns även positiva saker och därför ska jag lista dem. Kanske kan jag kika tillbaka på bloggen nästa gång det bär utför och hitta något i det positiva som får mig att orka hålla fast vid mina mål lite bättre.
1. Trots allt har jag klarat mitt mål med tre träningspass under veckan.
2. Jag mår bra när jag tränar, och det har hjälpt mig att hitta tillbaka mitt fokus.
3. Jag går inte sönder bara för att jag är ledsen. Det är okej att vara ledsen utan att låta det påverka hela min tillvaro.
4. Jag har inte låtit min depp-period påverka mitt jobb eller mina kontakter med mina vänner. Det fungerar att "fortsätta som vanligt" fastän jag är nere.
5. Jag mår inte bättre när jag tröstäter. Tvärt om, det har känts som bäst de gånger jag stoppat mitt tröstätande och slängt bort det sista i soporna. Ju snabbare jag bryter, desto bättre har det känts.
I morgon är det en ny vecka. Nya tag.
Jag ser fram emot det.
Vem ska trösta kakan?
Jag har laddat och laddat. Nu på söndag var det meningen att jag skulle på ett speciellt möte som betyder mycket för mig. Ett möte som skulle vara ett steg vidare i livet. Ett steg mot min längtan efter barn. Ett steg som jag varit och är rädd för att ta, men ändå bestämt mig för att våga - i varje fall detta lilla första steg.
Men så blir det inte. Mötet är inställt. Punkt och slut.
Det beror visserligen inte på mig, utan andra omständigheter.
Men jag hade laddat så. Satsat så mycket enerig på att våga nu på söndag. Det var en liten milstolpe för mig.
Just nu vet jag inte hur jag ska hantera det. Känner mig bara djupt sorgsen.
Ledsen.
Tom på enerig och vilsen.
Kanske är det ändå inte meningen att...
Kanske förtjänar jag det ändå inte..
Kanske är det ett sätt för ödet att skaka om mig, tala om för mig att jag minnsann inte ska hoppas på för mycket...
Så snurrar mina tankar. Fram och tillbaka. Runt, runt.
Jag kämpar för att inte söka tröst i glass, ostkrokar och kakor. Jag kämpar för hålla alla destruktiva ord borta från mig. Men när jag inte kan trösta mig själv längre på det sätt jag vet och kan, vem ska då trösta mig? Hur ska jag trösta mig?
Just nu är jag bara ett stort, tomt hål.
Rädd
Söndag
Mat ok.
Vattengympa 1 timme.
Måndag
Mat ok.
Slukar ett glasspaket 0,5 liter.
Tisdag
Mat ok.
Promenad i elljusspåret 1 timme.
Slukar ett glasspaket 0,5 liter.
Onsdag
Mat ok.
Vattengympa 1 timme i kväll.
Slut på glass hemma.
Egentligen är det mot all logik att jag har denna glassfrossa nu när jag fått hygglig ordning på maten och är på allvar igång med motionen igen. Det är som om en viljelös zombi ibland tar över mig.
Men jag vet vad det innerst inne handlar om: rädsla. En av alla dessa känslor som jag har så svårt för att konfrontera. Det jag inte riktigt kan klura ut är om jag är mest rädd för att misslyckas med mitt livsprojekt, eller om jag är mest rädd för att lyckas med det. Rädd är jag i varje fall.
Jag jobbar på att repa mod.
Mat ok.
Vattengympa 1 timme.
Måndag
Mat ok.
Slukar ett glasspaket 0,5 liter.
Tisdag
Mat ok.
Promenad i elljusspåret 1 timme.
Slukar ett glasspaket 0,5 liter.
Onsdag
Mat ok.
Vattengympa 1 timme i kväll.
Slut på glass hemma.
Egentligen är det mot all logik att jag har denna glassfrossa nu när jag fått hygglig ordning på maten och är på allvar igång med motionen igen. Det är som om en viljelös zombi ibland tar över mig.
Men jag vet vad det innerst inne handlar om: rädsla. En av alla dessa känslor som jag har så svårt för att konfrontera. Det jag inte riktigt kan klura ut är om jag är mest rädd för att misslyckas med mitt livsprojekt, eller om jag är mest rädd för att lyckas med det. Rädd är jag i varje fall.
Jag jobbar på att repa mod.
Jetlag
Kan man ha jetlag när man bara förflyttar sig inom landet? Så har det i varje fall känts den senaste veckan. Det har bara varit sååå segt att hitta tillbaka till normala vanor. Inte så att det har kantrat över helt och hållet, mer bara så där segt och långsamt och jobbigt att göra den där extra ansträngningen som behövs.
Jag känner igen mönstret. Av någon konstig anledning behöver jag långa förberedelsesträckor. En strulvecka då jag har bestämt mig - men inte riktigt lyckas genomföra det jag bestämt. Ambitionen finns där, men inte orken. Kanske lika bra att sluta fred med mig själv och acceptera att så här fungerar jag.
För plötsligt vänder det. Släpar mig i väg på ett vattengympapass och plötsligt känns allt så enkelt. Snor ihop en veckosallad på nolltid, planerar matlistan för veckan och bokar in nya pass. Tar kontakt med en gammal träningskompis för att vi ska komma igång tillsammans. Plockar fram walkingskorna och planerar in en härlig höstpromenad. Oops. Var kom all den där energin ifrån? Allt detta genomför jag inom loppet av några timmar...
Snart 40 år och ändå så glömmer jag hela tiden bort saker jag vet om mig själv:
1. Det tar tid för mig - jag behöver lång startsträcka. Och det är okej.
2. Börja med träningen - för då faller maten och allt det andra på plats av sig själv.
3. Träna med en kompis - då är det svårare att banga ut.
Jag känner igen mönstret. Av någon konstig anledning behöver jag långa förberedelsesträckor. En strulvecka då jag har bestämt mig - men inte riktigt lyckas genomföra det jag bestämt. Ambitionen finns där, men inte orken. Kanske lika bra att sluta fred med mig själv och acceptera att så här fungerar jag.
För plötsligt vänder det. Släpar mig i väg på ett vattengympapass och plötsligt känns allt så enkelt. Snor ihop en veckosallad på nolltid, planerar matlistan för veckan och bokar in nya pass. Tar kontakt med en gammal träningskompis för att vi ska komma igång tillsammans. Plockar fram walkingskorna och planerar in en härlig höstpromenad. Oops. Var kom all den där energin ifrån? Allt detta genomför jag inom loppet av några timmar...
Snart 40 år och ändå så glömmer jag hela tiden bort saker jag vet om mig själv:
1. Det tar tid för mig - jag behöver lång startsträcka. Och det är okej.
2. Börja med träningen - för då faller maten och allt det andra på plats av sig själv.
3. Träna med en kompis - då är det svårare att banga ut.
Lättad
Ställde mig på vågen i morse. Men andan i halsen.
Och blev glatt överraskad.
120,7 kg.
Till och med lite minus sedan sist jag vägde mig.
Fattar inte hur det gått till, med tanke på vilket struligt liv jag haft de sista tre, fyra veckorna. Men minus är det.
Känns bra inför dagens omstart med min viktminskning.
Har bokat in flera pass med vattengympa i veckan. Har verkligen längtat efter det. Och i kväll ska jag göra en veckosallad. Mums.
Tänkte bjuda på en snabb-lunch-rätt som räddar mig rätt så många gånger i veckan när fantasin tryter. På tio minuter är maten klar.
1 dl pasta, kokas
1 chorizo, mager variant
1/2 rödlök
1 näve fryst broccoli
2-3 msk matlagningsgrädde eller ännu magrare variant
Koka pastan. Skiva korven och löken, lägg i stekpanna och stek ev med lite olja eller flytande margarin. Lägg i broccolin när korven fått färg och låt den tina/steka med. Häll av pastan, och häll ner i stekpannan. Häll över matlagningsgrädden. Låt allt koka ihop någon minut så det blir simmigt. Ös på med svartpeppar. Servera med en morot, en kiwi eller veckosallad.
Och blev glatt överraskad.
120,7 kg.
Till och med lite minus sedan sist jag vägde mig.
Fattar inte hur det gått till, med tanke på vilket struligt liv jag haft de sista tre, fyra veckorna. Men minus är det.
Känns bra inför dagens omstart med min viktminskning.
Har bokat in flera pass med vattengympa i veckan. Har verkligen längtat efter det. Och i kväll ska jag göra en veckosallad. Mums.
Tänkte bjuda på en snabb-lunch-rätt som räddar mig rätt så många gånger i veckan när fantasin tryter. På tio minuter är maten klar.
1 dl pasta, kokas
1 chorizo, mager variant
1/2 rödlök
1 näve fryst broccoli
2-3 msk matlagningsgrädde eller ännu magrare variant
Koka pastan. Skiva korven och löken, lägg i stekpanna och stek ev med lite olja eller flytande margarin. Lägg i broccolin när korven fått färg och låt den tina/steka med. Häll av pastan, och häll ner i stekpannan. Häll över matlagningsgrädden. Låt allt koka ihop någon minut så det blir simmigt. Ös på med svartpeppar. Servera med en morot, en kiwi eller veckosallad.
