kakanskilokamp

I morgon kör jag pulver igen.
Det är ett fullständigt vansinnigt beslut.
Säkert dömt att misslyckas.
Men jag är desperat!

Vikten har verkligen skenat uppåt. Har klädpanik. Ingenting passar längre, känns det som.
Många av de kläder jag hade förut har jag gjort mig av med, eftersom jag lovade mig själv att aldrig bli så fet igen.
Men så kom cancern och ställde till det...

Kroppen är svullen, tung och otymplig.
Jag måste bara bli av med några kilon, för att känna igen mig själv igen.
Komma ihåg att jag kan.
Att det finns något annat än att äta och gå upp i vikt, sitta still och svälla.

Jag vet att det är vansinnigt att ge sig på pulver igen. Men för en vecka så är jag beredd att ta den risken, för annars tror jag att jag går under.

Ögonbrynen blir bara tunnare och tunnare.
Ser nu också att ögonfransarna blir allt glesare.
Som om det inte vore nog med att jag tappat håret på skallen redan...

Försökte lägga på lite mascara i dag, men tyckte att det bara gör det tydligare att ögonfransarna är glesa.

Jag känner mig så ful.

Dessutom sväller mina fötter upp. En reaktion på behandlingen.
Vilket gör att jag blir ännu mer stillasittande och inaktiv = lägger på mig ännu mer vikt.

Jag vill verkligen att det här ska vara över snart.

Den är tillbaka. Förkylningen från helvetet.
Hann bara vara frisk i några dagar, innan den slog till igen.

Förstår att det beror på att jag har nedsatt immunförsvar på grund av behandlingen.
Men det är tröttsamt.
Och onödigt.
Tråkigt.

Den analkande förkylningen kan också vara förklaringen till att jag var så trött och slut i helgen (och därmed deppig).

Klarar i varje fall av att jobba, men hjälp av diverse apoteks-produkter.

I dag är en sådan där dag då allt är fel.
Jag är bara grinig, tvär, sur och ledsen samtidigt. För allt. För ingenting.

Blev heligt förbannad när jag tog på mig peruken i morse för att gå ner i tvättstugan (bor i hyreshus). Den skaver, är obekväm och det känns som ett förbannat fängelse varje gång jag tar på mig den. Jag känner mig så besvärad. Ofri. Hämmad. Samtidigt är alternativet att gå med kal skalle ännu värre.

Det är bara så jälva orättvist!!!

Jag är så less på att vara sjuk. Jag vill inte längre. Jag vill vara som vanligt, tillbaka där jag var efter förra sommaren, då jag gått ner jättemycket i vikt och kände mig fri och glad och nöjd. Då det fanns planer och framtidstro, hopp och förväntan.
Nu finns bara förtvivlan, depp och desperation.

Är fortfarande hemma, ska börja jobba lite senare, men har redan via mail och telefon blivit irriterad och sur på ett antal kollegor. Minsta lilla anledning jag kan hitta, så hugger och blir irriterad och sur.

Just i dag är jag ingen trevlig person.
Varken för mig själv eller omgivningen.

Är bara så less, så urbotat less på det här så kallade livet.

Har haft en rätt tuff helg.
Tidigare har jag mått rätt bra direkt efter cellgiftsbehandlingen, men den här gången har det varit lite annorlunda.

Framför allt har jag varit rejält trött.
Sovit flera timmar mitt på dagen både lörag och söndag.
Och så ont, ledvärken kändes snäppet värre än vanligt, och domningar i fötterna som varit lite värre än normalt.

Men det är väl inte så konstigt. Har ju gjort fyra behandlingar nu, och kroppen tar mer och mer stryk förstår jag.

Det som är jobbigast är dock att en hel del depp-tankar kommer samtidigt när orken tryter.
En känsla av att jag inte kommer klara av det här, en oro för att det inte är tillräckligt. Att även om cancern går tillbaka, så räcker det inte till utan kommer blossa upp igen när behandlingen är över...

Fått kämpa en hel del med att inte snurra ner mig i de här tankarna.
För det hjälper mig inte ett dugg just nu.

Som en god vän sa till mig: det får du ta sedan. Nu ska jag ha allt fokus på den behandling jag gör och att den ger resultat. Sedan när det är över, då får jag ta ställning till vad som kommer därefter.

Jag försöker.
Men det är svårt.

Jag försöker skärpa mig när det gäller vad jag stoppar i mig.
Har faktiskt plockat fram lite cambridgepulver också, mest för att komma ihåg och ha som alternativ när inspirationen tryter. Jag kan ju faktiskt byta ut ett mål mat då och då mot pulver, för att hålla nere kalorierna!

Förkylningen är snart ute ur kroppen, så i helgen tänkte jag ge mig på att få igång mina promenader igen, tänkte jag. Om nu inte ledvärken efter senaste cellgiftsbehandlingen blir för tufft. Men å andra sidan - ont gör det i lederna oavsett om jag rör på mig eller inte...

Tyvärr börjar nu håret i ögonbrynen fara allt mer nu. Har köpt en svindyr ögonbrynspenna och försöker måla i lite, så det inte ska se allt för tunnt ut. Tack och lov är luggen rätt lång på peruken, så det syns inte så noga hur det ser ut! Men tusan vad svårt det är att måla i så det ser någorlunda naturligt ut!

Annars väntar en rätt lugn och soft helg.
Ska försöka umgås med vänner och njuta av vädret.
Och njuta av att behandlingen går så bra som den gör.

Så är den fjärde cellgiftsbehandlingen gjord.
Det har gått bara bra, men som vanligt blir jag väldigt trött både under behandlingen och efteråt.
Det är framför allt den medicin jag får för att klara av att ta hand om cellgifterna som gör mig trött.

Men jag räknar ändå med att jobba några timmar i morgon, för de första verkliga biverkningarna brukar komma först efter några dagar. Lagomt till helgen, med andra ord :-)

Fjärde behandlingen betyder också att jag är definitivt halvvägs, eftersom det är max åtta behandlingar som gäller.
Det kan bli stopp efter sex behandlingar också. Det bestäms efter nästa röntenundersökning som jag ska göra i slutet av juni/början av juli om allt går som det ska.

Förkylningen känns i varje fall mindre och mindre, och om det är hyggligt väder och kroppen någorlunda pigg så tänker jag satsa på att komma igång med dagliga prommenader från och med i morgon. Jag måste verkligen komma igång och röra på mig. Har inte några höga krav, men prommenad i lagomt tempo ska jag i varje fall klara av.

Fick ett bra besked hos läkaren i dag.
De nya röntgenbilderna visar att cancern går tillbaka.
Lymfkörtlarna krymper, och det rejält.

Herregud så skönt!!!!!!
Det känns så himla bra. Att det fungerar, att behandlingarna är värt det. Att det finns ett hopp.

Däremot fick jag vet att definitivt frisk för hela livet kan jag nog aldrig räkna med att bli.
Risken är stor att det kommer blossa upp igen, att jag aldrig blir helt av med skiten.
Men om det dröjer månader, år eller riktigt många år - det vet man inte.
I bästa fall så handlar det om många, många år.

Att jag svarar bra på behandlingen är dock ett gott tecken. För kommer det tillbaka, då kan man fortsätta behandla, se till att det krymper och håller sig på mattan igen.

Fick också klart för mig att jag har förstorade lymfkörtlar på flera ställen i kroppen, vilket jag inte riktigt fattat förut. Men nu är de flesta av dem i det närmaste normalstora.

I morgon blir det behandling nummer fyra. Efter sex behandlingar görs en ny utvärdering, och då tas beslutet om det blir två till eller inte.

Men i dag ska jag bara vara glad över att det fungerar.
Att jag är på väg att vinna över cancern en gång till.
Det är ett mirakel.

Har verkligen mått dåligt de senaste dagarna över alla kilon jag lagt på mig igen.
Känner mig så orörlig, ofräsch, klumpig och svullen.
Allra helst nu när det blir varmare och sommarkläderna ska fram.
Linnen, kortärmade t-shirts och shorts är rena mardrömmen...

Dessutom har jag gjort mig av med en hel del kläder jag krympt ut, och nu skulle behöva.
Så det är halvpanik över vad jag ska ha på mig nu när det inte går att gömma sig i tjocka tröjor hela tiden.

Jag måste bara ta tag i vikten.
I varje fall se till att jag inte äter upp mig mer.
Nu får det vara nog.
Jag hatar verkligen alla mina överviktskilon - och hatar att jag tillåtit dem att komma till baka.

Tack och lov börjar förkylningen ge med sig, så jag hoppas att jag kan komma igång med prommenader igen. Det skulle göra stor skillnad. Och öka motivationen.

I morgon är det läkarbesök på schemat.
Ska ta prover för att se om kroppen återhämtat sig efter förra behandlingen.
Undrar hur den envisa förkylningen påverkat mig. Ska bli intressant att se.
Men om allt är som det ska, så blir det behandling på onsdag igen.

Cellgifter nummer 4.
Efter den kan jag börja räkna ner...

Förkylningen hänger sig envist kvar, men är något bättre känns det som.
Har kunnat jobba i varje fall.

Oroar mig för att den ska påverka mina "värden" så att nästa behandling skjuts upp.
Det vill jag inte!
Vill att cellgifterna ska rulla på, så jag kan lägga det här bakom mig så snabbt som möjligt.

Upptäckte i går att nu börjar ögonbrynen tunnas ut rejält.
De har långt i från farig helt, men det börjar bli glest...
Och jag som alltid haft rätt kraftigt markerade ögonbryn. Det kommer att märkas skillnad.
Någon peruk för ögonbrynen finns ju inte direkt...

Ska köpa mig någon brynpenna eller liknande och börja måla i brynen.
Får surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta någon vägledning till hur man gör så det ser så bra ut som möjligt.

Annars är det väl som vanligt.
Får inte ordning på kosten, och att vara sänkt i en förkylning har väl inte gjort det bättre.
Äter alldeles för mycket fortfarane, och för onyttigt.

Har varit - och är fortfarane - rejält sänkt av denna envisa förkylning.
Ont i halsen.
Tät i näsan.
Slem i halsen.
Hostig.
Samtidigt.

Och lite, lite feber.
Men inte över 38 grader, vilket är gränsen för att jag ska behöva åka in till sjukhuset.

Funderar ändå på om jag ska ringa, för nu har jag varit dyngförkyld i en vecka med lite småfeber hela tiden.
Orken har helt tagit slut.
I lördags var jag barnvakt ett par timmar, och cyklade hem efteråt - vilket tog ungefär fem minuter - och var helt slut efteråt.
Att gå i trappan upp för tvättstugan gör mig anfådd.
Så jag har mest suttit i soffan i helgen, och ser mig igenom andra sässongen av tv-serien Lost.

I dag blir det i varje fall en tur till sjukhuset hur som helst, ska göra min nya skiktröntgen i eftermiddag.
Jag hoppas verkligen att jag kan få något besked redan nästa vecka om tumörerna har krympt.
Det skulle vara ett bra kvitto att ha med sig in i den fortsatta behandlingen.

Jag har dragit mig för att skriva om det här ämnet.
Det känns så stort, så svårt, så allvarligt.
Och jag håller det lite i från mig, för någonstans är jag lite för rädd för att konfrontera mina egna tankar.

Men de finns där.
Tränger på, gör sig påminda lite nu och då.

Jag förstår att cancer är en livshotande sjukdom.
Inte just nu, inte som jag mår i dag, men om behandlingen inte fungerar, om det visar sig att det spridit sig mer än vad jag nu vet, då är läget annorlunda.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Borde jag förbereda på något sätt?
Skriva ett testamente?
Fundera igenom hur jag vill ha det, i fall det visar sig att jag blir sjukare och det inte finns något bot?
Planera för min begravning?

Allt det där känns så främmande, och på något sätt, om jag skulle börja göra allt det där, så blir det mer verkligt att det skulle kunna hända. Även om jag vet att det är en realistisk risk, så försöker jag blunda för det.
Det känns enklast så.
Nästan lite gran som en besvärjelse, att om jag inte låssas om att det värsta kan hända, så händer det inte...

Jag vet inte om jag är rädd för att dö, egentligen.
Just nu är det så overkligt, så ogreppbart, så det går ingte att vara rädd för det.
Jag är mer rädd för att jag inte ska finna tillräcklig med motivation för att leva vidare, i fall sjukdomen blir värre.

Så därför försöker jag att inte tänkta på det, varken livet eller döden.
Utan bara glider med, så länge det går.

Första gången jag var sjuk, för snart tio år sedan, då slog det mig inte ens tanken på att jag inte skulle klara av det. Att jag skulle bli frisk var en självklarthet.
Så har det inte känts den här gången.
Att bli frisk är fortfarande huvudspåret, och jag tror absolut att det kan ske.
Men det känns inte lika självklart.

Så därför undviker jag att tänka på det allt för mycket.
Men någonstans undrar jag om jag ändå inte borde.

Jag börjar vänja mig mer och mer vid peruken.
Tänker inte på den hela tiden, när jag träffar andra.
Kan slappna av mer och mer, utan att fundera på om det ser konstigt ut, om peruken sitter snett eller så.

Men hemma så har jag den inte på, utan går "skallig" som jag är.
Det är trots allt en typ av varm mössa, och efter en hel dag så blir det rätt varmt...

Har nu märkt att jag blir begränsad hemma utan peruken, även om jag bara är i min lägenhet.
Jag bor på nedre botten med en uteplats, och brukar när det är vår och sommar ha altandörren öppen.
Nu har jag inte det - för då ser man rakt in i köket - och där springer jag runt utan hår...
Vill inte att någon ska se mitt skalliga jag.
Är inte alls bekväm med det.

Samma sak med fönstren, känner att jag är lite rädd för att synas utifrån, håller gärna lite mörkt i lägenheten för att det inte ska bli för mycket "insyn".

Jag vet att jag är lite nojig, och jag gissar att det kommer att ge sig med tiden.
Räknar med att ha sjal på huvudet en del i sommar, när det blir varmt, och då blir det kanske enklare att röra sig bekvämt hemma och på altanen.

Vaknade i morse med ont i halsen och tät i näsan.
Så jag besämde mig för att stanna hemma från jobbet.
Den här veckan är jag som mest infektionskänslig, och får jag feber måste jag läggas in på sjukhus.
Immunförsvaret är så försvagat på grund av behandlingen.
Så jag ville inte riskera att öka på förkylningen.

Efter lite sömn och vila känns det nu mycket bättre.
Så det var nog ett klokt drag.

I kväll blir det peruk-tvätt igen.
Och så ska jag inviga min nya dvd-spelare som jag lyckats installera (fick bara två kablar över).
Första sässongen av Lost ligger och väntar.

Den onda ledvärken börjar lägga sig nu.
Den finns kvar där, men är inte alls lika påträngande som i helgen.
Däremot har jag upptäckt en annan liten märklig biverkan - jag får finnar några dagar efter behandlingen!
Inte många, men några riktigt stora, mitt i ansiktet.

Nåväl.
Det har jag inga problem att stå ut med :-)
Men det är märkligt att upptäcka hur kroppen reagerar på de mest märkliga sätt.

Har funderat en del över semestern i sommar.
Vet inte riktigt hur jag ska göra.
Det funkar inte att vara halvtidssjukskriven och ha semester på andra halvan.
Antingen tar jag semester helt och hållet, eller så får jag jobba min halvtid, eller vara helt sjukskriven.

Jobba hela sommaren har jag ingen lust med, inte hela sommaren.
Vara helt sjukskriven betyder att jag förlorar jättemycket pengar. Så så länge jag klarar av att jobba halvtid så vill jag göra det.

Återstår då att bryta sjukskrivningen och ta semester helt och hållet - men det känns också lite trist eftersom jag inte kan få full utväxling av ledigheten. Jag får inte sola, jag kan inte åka i väg någonstans annat än kortare turer på ett par dagar, jag måste hela tiden tänka på att jag är infektionskänslig och snabbt kan behöva till sjukhus... Så det skulle på ett sätt kännas bra att ha kvar den semestern tills senare då jag verkligen kan ha semester och göra vad jag vill!

Jag får grunna vidare på det där ett tag till.
Det blir nog någon kombo, några veckors semester, några veckor helt sjukskriven, och några veckor då jag jobbar min halvtid...

Hepp, vad det svänger.
I går slog ledvärken till med full kraft.
En biverkan av cellgifterna.
Det gjorde såå ont!
Så här ont har det inte gjort tidigare...

Hade grillfest tillsammans med några vänner i går, och det var så trevligt.
Men den förbannade ledvärken gjorde sig mer och mer påmind, och till slut var jag tvungen att gå hem.
För jag kunde inte tänka på annat än hur ont det gjorde...
Dessutom kliade peruken och jag bara längtade efter att få slita av den.

Eftersom jag ville kunna njuta av ett eller två glas vin till maten så försökte jag hålla igen på värktabletter i går, men i dag så är det piller som gäller! Tyvärr tycker jag inte att de hjälper så mycket, det lindrar något, men smärtfri blir jag inte.

Tack och lov vet jag att det går över på en eller två dagar till.
Så det är bara att stå ut.