kakanskilokamp

Dagens vikt: 98,0.
Skutten nedåt fortsätter. Men i kväll blir det en GI-middag med brodern, så nu stannar det upp någon dag gissar jag.

Dagens miss: den planerade vattengympan är inställd.
Shit. Hade behövt komma i vatten och stretcha rumpan.

Dagen outfit: svart, enkel top, mörkblå Zizzi-jeans. Diskret, enkelt, tråkigt...

Dagens att göra: fixa med datorn, kolla hockey med brodern i Ö-vik, lämna igen filmen Wall-E (en besvikelse).

Dagens positiva: att jag klarar av att hålla fast vid Cambridge fastän jag har besök. Brukar vara svårt då, men nu håller jag mig till min plan, och det känns riktigt bra.

Dagens negativa: blir mer och mer varse om att jag måste göra något åt min madress som har en stor grop i mitten. Det hjälper inte att vända och vrida på den längre. Kanske räcker det med ny bäddmadrass...

Jodå, det fortsätter skutta nedåt på vågen.
*glad*
I dag: 98,6.
Alltså totalt 24,2 minus.

Nu borde jag rensat ur mina kolhydratlager, så jag är nere på "grundvikten", alltså utan de kilon jag binder i vätska. Känns bra. För det jag nu går ner efter detta, är alltså fett som försvinner.
Precis som det ska!

Det gör mig peppad, glad, motståndskraftig och segerviss.
Och som alltid - lite rädd också. Men nu ska jag verkligen leva i nuet. Inte ta ut en massa i förskott, varken det som braiga eller dåliga som eventuellt lurar runt hörnet.

I dag är det minus.
Bra.
Jag är nöjd så och låter det prägla mina val i dag.

Jag är distansstudent den här terminen, så någon dag nu och då är jag ledig från jobbet och är på universitetet för föreläsningar och seminarier. Vi är indelade i mindre grupper som ska förbereda olika uppgifter tillsammans, och jag känner att jag har lite svårt att känna mig bekväm i min grupp.

Först trodde jag det var en åldersgrej, att jag är 15-20 år äldre än de andra i gruppern. Att jag har jobbat i många år, och de är studenter fortfarande, som gör att vi har så olika referensramar.

Men i dag kom jag på vad det var.
Jag känner mig inte omyckt.
Framför allt en av de yngsta tjejerna, jag upplever att hon inte alls gillar mig och tycker att jag är jobbig och krånglig och en besserwisser. Inte så att hon har sagt eller gjort något, och vi känner varandra inte så väl att jag egentligen kan "läsa" henne. Utan det är bara en känsla jag får.

Först kändes det obehagligt och jobbigt.
Sedan tänkte jag om.
Varför måste alla tycka om mej?
Jag tycker defintiivt inte om alla människor som jag har stött på i mitt liv (även om det är ytterst få människor som jag tycker rent illa om). Och om hon nu verkligen inte tycker om mig, så är det inte så mycket jag kan göra åt det.

Det här  handlar i stället om mitt behov av att hela tiden känna mig omtyckt.
Det handlar om hur jag mäter mitt eget värde.
Att sträva efter att vara omtyckt av alla är ett omöjligt uppdrag, och det är när jag gör det som jag tappar bort mig själv och förminskar det som jag vill, tycker och tänker.

Jag kan inte påverka hur andra tänker om mig, men jag kan påverka hur jag själv tänker om mig. Och när jag påverkar och styr mina tankar, då tar jag kontroll över mina känslor och när jag kontrollerar mina känslor så behöver jag inte ägna mig åt destruktiva beteenden som överätning. (Tack för den kognitiva triangeln, Tjica!)

Sedan är det ändå trevligt att vara omtyckt och tycka om människor.
Men jag går inte under i fall jag någon gång i mitt liv stöter på en människa där personkemin inte stämmer.

Dagens vikt: 99,2
Min förhoppning om ett litet skutt nedåt på vågen i dag infriades.
Det känns skönt.

Måste nu bestämma mig hur jag ska hantera helgen när min bror kommer.
Tror det blir en GI-middag på lördagkväll, men inget mer.
Samma sak i nästa vecka, när jag ska bort i två dagar för att vara på en konferens. Då blir det en hel del "mat-övningar" att förhålla sig till. Siktar just nu på att vara med på en lunch, men i övrigt cambridga.

Eftersom det flyter på bra just nu vill jag så mycket som möjligt ta vara på det flowet. Vet hur liten skillnad det är mellan flyt och svacka, hur snabbt jag kan pendla mellan "ja, jag kan ju det här" till "nä, det är inte lönt".
Och fortfarande letar jag efter den där av- och påknappen...
För det är ett mysterium för mig, varför det fungerar ibland och andra gånger är helt omöjligt.

Inser att det bara är att jobba vidare med mig själv.
Blir man någonsin färdig med den resan?

Det var ett tag sedan, men här kommer den.
Dagens vikt: 99,8 kg
Alltså en total viktminskning på 23 kg sedan augusti förra året.

Jag är lättad över att jag ligger kvar på rätt sida om tresiffrigt.
Ledsen över att jag väger dryga två kilo mer än för en månad sedan.
Å andra sidan, nystarten på Cambridge har bara börjat, och det kan skutta nedåt rätt fort både dag fyra och fem. Så jag hoppas att jag snart är i kapp igen.

Funderade fram och tillbaka hur jag skulle göra med vägningen i morse, men någonstans bestämde jag mig för att jag måste avdramatisera vikten. Det jag väger just nu kan jag inte göra något åt, och att vägra väga mig är en sorts förnekelse. Och förnekelse leder inte till något bra... been there, done that!

Känner mig annars mest avig i dag. Trött och slut efter två intensiva dagar på jobbet, och all ledig tid som ägnats åt pluggande för att hinna med det jag ska göra innan fredagens seminarium. Kan bara inse att jag innan jag började plugga underskattade hur mycket tid det tar.

Måste också fatta några beslut i dag som tär på mig, angående jobbet . Jag är en person som behöver tid på mig, grubbla, fundera och landa, och då är det mycket vånda när det är dags att sätta ner foten.
Men jag vet att det brukar lossna när jag väl landat.

För övrigt är jag sur över att jag måste laga bilen (besiktning igår).
 Bye, bye åtskilliga tusenlappar

Så är jag framme vid den stora frågan, som dyker upp efter varje nystart.
NÄR ska jag ställa mig på vågen igen?

Vet att vikten vänt lite uppåt under de senaste veckorna, det känns på kläderna att det stramar lite mer än vanligt runt midjan. Men jag har inte vägt mig på länge, så exakt hur illa det är vet jag inte.

Nu är jag tillbaka på cambridge sedan i söndags.
Och det har funkat bra.
Förvånandsvärt bra!
Så ska jag kolla in vågen redan i morgon bitti, eller vänta ytterligare några dagar?
Brottas mellan att å ena sidan bli peppad och inspirerad, å andra sidan risken att bli nedslagen.
Det brukar vara ungefär fifty-fifty hur det slår, om jag tänker tillbaka på tidigare liknande situationer.

Det vore jobbigt om vågen ligger på fel sida om 100.
Å andra sidan är det kanske lika bra att fejsa verkligheten.
Vikten är ju densamma, oavsett om jag väger mig eller inte...

Ska sova på saken.
Men gissar att min nyfikenhet kommer att vara starkare än rädslan för bakslag.

Det bjuds på semlor på jobbet i dag.
Jag försöker stå emot.
Det går hyggligt bra, bara jag slipper se på när alla andra äter.
Så jag gömmer mig på mitt rum.

I förra veckan fick jag vad jag tror var mitt första migränanfall någonsin.
I morse vaknade jag med lite lätt, dunk-dunk på vänster sida av skallen, så där så det trycker ner mot ögat.
Det känns allt för bekant...
NEJ!
Jag vill inte.
Vill inte vara en person som får ständiga migränanfall!!!

Hoppas nu att det "bara" är vanlig huvudvärk som kommer efter lång och slitig dag på jobbet.
Har petat i mig ett par panodil, och ska lägga mig i sängen en liten stund till (börjar jobba efter lunch, skönt).

Samtidigt dyker det upp en massa oroliga tankar. Om det inte är en reaktion på lång arbetsdag, vad är det då? Kan min vikt-kur framkalla migrän? Måste jag sluta med Cambridge - nu när jag är på väg att lyckas med en omstart? Är det inre stress (har varit en hel del grubbel och lågt läge på sistone)? Eller är det något helt annat?

Försöker att inte dra iväg och ta ut en massa i förskott.

Jag vill tipsa om en ny blogg som handlar om vikt, övervikt och försök att gå ner i vikt.
Tjica i Umeå berättar på sin blogg om den behandling, KBT, som hon precis har inlett, men framför allt så försöker hon via sin blogg bryta fördomar och förutfattade meningar.

Gillar framför allt hennes tankar runt skam och övervikt - att själv skammen vi överviktiga känner gör att vi är tjocka. Eller i varje fall gör det så mycket svårare för oss att gå ner i vikt.

Visst är det så, känner så väl igen hur skammen och mina egna negativa tankar runt  min kropp och vikt, hindrar mig i så många situationer. Från att det var flera års startsträcka för att våga gå på ett pass vattengympa, till att be om råd på restaurangen om bra mat att äta. Känner ibland att det styr vad jag plockar i varukorgen när jag handlar - att jag vissa dagar drar mig för att lägga ner nyttig mat eftersom jag tror att alla tänker "det är väl inte lönt, så som du ser ut" till att jag drar mig för att stoppa ner någon guldkant eftersom jag tror att någon då ska tänka "men ska du verkligen, så som du ser ut".

Tjica har valt att blogga med namn och bild på sig själv, och jag frågade henne om hur hon tänkt runt detta.
Och fick det kloka svaret:
"Jag vill ha en diskussion om vad övervikt egentligen handlar om. Då tror jag att jag själv måste prata. Jag har också bestämt att visa hur jag ser ut för att besegra den skam jag känt så länge."

Även vi som bloggar anonymt kan ta efter Tjica, och börja i vår egen lilla sfär av familj,vänner och arbetskamrater.  Om vi börjar med att ta bort skammen så blir det så mycket enklare att jobba med övervikten.

Har en fullspäckad dag på jobbet idag, och vet redan nu att det blir några timmars övertid.
Är hemma bara för att snabbt få i mig lunch, och lika snabbt lägga ut en blogg...

En fördel med cambridge:
du klarar av maten, från tillredning till drickandet till diskandet på si så där två minuter.

Fungerade bra i går att växla över till cambridge, med hjälp av lite ägg och andra proteiner.
Den tuffa dagen kommer i morgon, då sötsug och allmänt "jag vill äta något" sug kommer. Så har det varit vid alla tidigare omtag med kuren.
Så jag ska se till att "säkra" hemmet ordentligt i kväll och ge bort eventuella frestande rester från lördagens fest till kompisen AK. Framför allt en påse nötter och en halv brieost som ska bort.

Veckan som kommer är redan nu rätt inrutad med jobb, pluggande och dagar på universitetet, storebror-besök över helgen med tillhörande ishockematch. Måste få till lite träning också, det har varit för lite av den varan på sistone.
Varför kommer träningen alltid sist på listan?
Något att fundera över.
Borde planera livet tvärt om - boka först in träningen, och lägg sedan övriga "måsten" utifrån detta...

Vaknade irriterande tidigt med tanke på att lördagskvällen blev sen.
Får tillbaka det senare i dag, när jag ska sitta och plugga.
Tack, tack.

Känner mig varm i själen efter gårdagens middag med tjejerna.
Mycket god mat - bäst var de två första rätterna med baconlindade ostron och sparrissoppa samt den avslutande ostbrickan. Tonfisken och chipotleskyn bra, men övriga tillbehör rätt konstiga.
Chokladsoppan - misslyckad då den ansvarige (tack och lov inte jag) lyckades på den full med redningsklumpar.

Men framför allt blev det en kväll med mycket prat, skratt, fniss och allvar.
Det är skönt att ha vänner som man kan blanda hög och låg med. Från skvaller om gemensamma bekanta och rent struntprat till djupa tankar om livet.

Har funderat fram och tillbaka vilken väg framåt som nu gäller för mig.
För framåt ska jag.
Inte bakåt (eller uppåt om man tänker vikt-mässigt).
Men det finns olika vägar att gå.
En är att ta en ny omgång cambridge och kapa kilon den vägen.
En annan är att växla över på typ tallriksmodellen med GI-mat och gå ner i vikt den vägen.
En annan kan vara att ge mig på något helt annat.

Även om det varit kämpigt på slutet så väljer jag att fortsätta med Cambridge. Framför allt för att det är den metod jag kan bäst. Det är den väg som gett mig bäst resultat. Och det är den väg där jag får snabbast resultat (när jag väl sköter mig).

Jag börjar nu.
Visserligen kommer brodern på besök nästa helg.
Men det löser jag då.

Nu sätter jag mig själv i centrum igen i mitt liv.

Har fått lite hjälp att strukturera mina tankar av min terapeut i dag.

I stället för att vara rädd för förändring ska jag tänka "nyfiken" på det nya som nu väntar mig.
Nyfiken på vad jag får nya möjligheter när jag inte längre är en 100-plussare i vikt.

Nyfiken på att utmana gamla sanningar om mig själv. Saker som jag tänkt att det inte går för att jag är för tjock ska jag nu tänka "så var det förut, undra hur det är nu".

Också modig för att våga titta på de känslor och tankar som jag gömt undan bakom övervikten.

Som alltid handlar det om förhållningssätt. Att våga släppa lite på kontrollen, undersöka vad som väntar runt hörnet och inte fastna i massa tankar om vad som kan hända eller vad som har varit och låta det styra mitt nu.
– Att du ska misslyckas och äta upp dig alla kilon igen är något som kan hända. Men det kan också hända att du vinner en miljon på lotto. Du kan inte ta ut något av dem i förskott. Händer det, då får du hantera det då, som min terapeut sa.

Enkelt?
Nä.
Men möjligt.

Vad gjorde människan innan psykoterapeuterna fanns?

Det blev sushi till lunch i dag.
Orkar inte med cambridge i dag.
Dessutom ska jag ju ha uppehåll för tjejmiddag i morgon, och då behöver kroppen vänja sig vid lite mer vanlig mat för att inte hamna i total chock...

Så jag lägger på en tårtbit i eftermiddag, eftersom det bjuds till fikat.
Jo, jag vet.
Jag är hopplös ibland.
Ska försöka jämna ut dagen med lite enkel kyckling till middag...

Ser hur som helst fram så otroligt mycket till lördagsens gourmetmiddag.
Tänkte bjuda på menyn här:

Baconlindade ostron med aioli
Champange

Sparrissoppa med tomat och parmabruschetta
Chateau Coucheroy

Pepparstekt tonfisk med chipotlesky och mango/tequilacoulis
Pommard 2006

Chilihet chokladsoppa med konjakskyss

Kaffe

Ostbricka med bl a Saint Agur och Brieost.
Grahams LBV samt Gnarly Head

Alla recepten kommer från recept.nu och expressen/mat.

Omdöme om maten kommer på söndag.
Och tänk - söndag - en ny möjlighet att ta nya tag.
Då minsann!!!

Trodde jag hade hyggligt grepp om läget i kväll.
Men icke.
De cashewnötter som jag köpt hem som snacks till lördagens middag är nu betydligt färre än för en timme sedan.
Har slukat flera stora nävar.
Några av dem med choklad på.

Det var gott först.
Nu mår jag lite illa.

Tror jag hoppar över vågen i morgonbitt igen.
Tur att jag ska träffa min terapeut i morgon, behöver hjälp att hitta tillbaka till mig själv.

Är tillbaka på jobbet i dag, till min chefs förvåning. Han var helt övertygad om att jag skulle ligga nedbäddad ett par dagar efter min plötsliga sorti i går.
"Det var otäckt att se, all färg försvann från ansiktet och du såg svimfärdig ut" berättar han i dag.
Jodå. Jag kände mig riktigt vissen.

I dag är jag mest spak, och lite orolig för att det ska hända igen. Men har sovit mycket och länge, ätit bra cambridgefrukost, och dricker mycket vatten. Det här med migrän (som jag tror att det var) är en helt ny erfarenhet för mig, så jag vet ju inte riktigt hur jag reagerar...

Fick ställa in både vattengympa samt storhandling med kompisen L i går. Storhandlingen är inför lördagens gourmetmiddag. Återkommer med menyn, som inte har ett uns av cambridge eller viktnedgång över sig. Men lördagens middag är min guldkant, så den tänker jag njuta av utan dåligt samvete.

Längtar just nu till helgen.
Känner att jag behöver lite extra tid för mig själv, både praktiskt och känslomässigt.
Lägenheten behöver städas, kroppen behöver motioneras och några känslor måste sorteras.
Ibland känns det som ett heltidsarbete i sig själv att ta hand om mig på ett bra sätt.

Dagens vikt: fortfarande okänd.
Men tänkte ta mig i kragen och väga mig i morgon, för att få en ny referensvikt, hur illa den än är...

Har nog haft mitt livs första migränanfall i dag.
En upplevelse jag kunde ha klarat mig utan.
Fick huvudvärk vid lunchtid, som snabbt exploderade. Tog två huvudvärkstabletter, lade mig en stund i vilrummet på jobbet, men i stället för bättre blev jag yr, frusen och illamående.
Så jag avslutade snabbt det jag var tvungen att göra klart i dag och åkte sedan hem.

Spydde fyra gånger utanför bilen (tack och lov för snö så det går att gömma undan, ska skyffla bort äcklet med en spade i morgon). Och har sedan sovit i flera timmar.

Livet börjar nu återvända. Är matt och trött, och lite yr fortfarande, men huvudvärken är borta.
Har läst mig till att plötslig, ensidig huvudvärk som följs av illamående oftast är migrän. Kompisen L tror också att det handlar om migrän. Vet inte varför det kommer just nu, men jag har sovit dåligt de senaste nätterna, och varit allmänt låg och nere de senaste veckorna. Kanske räcker det.

Hur som helst, första migränanfallet på 40 år.
Det får gärna dröja lika länge till nästa.

När det mesta känts motigt ett tag - och resultaten på vågen inte finns - så är det trevligt att få luta sig mot några andra fina resulta. Så nu känner jag hur motivationen och jäklar anamma kommer tillbaka!

Var i slutet av januari och kollade mitt blodsocker, och blev nu på morgonen uppringd av läkaren.
Han är helt lyrisk.
Han hävdar att jag inte längre är diabetiker.
Halleluja!

Mitt långtidssocker visade 4,7 vilket är ett helt normalt värde. Och det utan några som helst mediciner för att hjälpa ner blodsockret (de slutade jag med redan i november), Dessutom ger det mig en fingervisning att jag håller ett bra blodsocker även när jag äter - för långtidssockret i det här fallet visade ett genomsnitt att mitt blodsocker från tiden innan jul till slutet av januari. Och jul & nyår åt jag ju som vanligt (och lite till...).

"Jag vill använda dej som förevisningsexempel" sa läkaren på skämt.
Och fortsatte:
"Men det är oerhört viktigt att du håller vikten, för går du upp i vikt igen så hamnar du nog i samma situation med blodsockret".

Där kom det.
Just det.
Jag måste fortsätta ta hand om mig.
Bara för att det har gått bra kan jag inte luta mig tillbaka och strunta i allt nu. För då går det dåligt, inte bara på vågen utan även hälsomässigt.

Läkaren vill fortsätta följa mig, och nya prover är nu inbokade till i början av april.
Mitt mål är att kunna visa upp ännu bättre reusultat då när det gäller vikten.
Visa att jag är undantaget, som lyckas med en livsstilsförändring.
Och då måste jag börja i dag.
NU.
Ta mig tusan. Jag kan!

Hörde något bra i kväll.
Det må vara en klyscha - men det kan ju vara bra för det:

"Jag har gått i livets skola. Och det är den bästa skolan. För man kan inte skolka någon dag."

I dag har jag lärt mig att jag kan bättre.
Att den här dagen, och de senaste dagarna, inte är typiska dagar för mig.
Att jag kan och vill bättre.
Jag förtjänar bättre.

Jag har ett mål. Jag ska fortsätta ner i vikt.
25 kilo är avklarade. 25 till ska bort.
Halvvägs är jättebra.
Men jag är inte färdig.
Jag börjar nu.
Eller i varje fall i morgon...

Det låter väldigt konstigt.
Men ju mer jag funderat på det, desto mer tror jag att det är här som skon klämmer.
För jag har verkligen inte kunnat hitta någon logisk förklaring till att det går så trögt just nu.
Varför plötsligt fusken inte bara är acceptabla småsnubbel, utan riktiga vräka-i-sig-en-påse-chips-fusk.

Jag har fått viktnoja.
Blivit rädd.
Mycket hänger ihop med de tankar jag bloggade om här tidigare, vem är jag när jag inte längre är rejält överviktig?
Att gå från tresiffrig - som jag varit i hela mitt liv - till tvåsiffrig var och är en stor glädje. Men plötsligt så kom förändringen nära. Plötsligt kände jag mig inte som ett fetto-freak, utan mer "vanligt" överviktig, med en hanterbar vikt.

En sådan väckarklocka som skrämde mig var när jag insåg att jag numer bara väger ca 15 kg mer än min bästa kompis. Och hon har alltid varit mitt smal-ideal! Visserligen är hon längre än mig, och väger väl några kilo mer nu än tidigare, men ändå...

Bittan gav mig också kloka tankar i en kommentar, och jag tror hon satte fingret på den ömma punkten. Jag identifierar mig som en person som misslyckas. Jag identifierar mig som en person som överäter. Jag identifierar mig som en person som är hopplöst överviktig och inte tar sig ur det.

Så länge jag gör det, så jobbar jag mot mig själv.

Jag måste nu hitta mitt "noralviktiga" jag, den jag är när jag värnar min kropp, tillåter mig att lyckas, och accepterar mig själv som jag är här och nu.

Hjälp.
Det var ett projekt som heter duga så här på tisdagsmorgonen...

Tja, har inte så mycket att berätta.... läget är som förut.
Ömsom vin, ömsom vatten
Får inte till ren kur med cambridge, men försöker fortfarande.
Tar inte ens en dag i dagen - utan det är en timme i taget som gäller just nu.

Enda fördelen är att jag nu i helgen gjort mig av med de sista frestelserna i frysen.
Nackdelen är väl att jag åt upp dem...
Nu gäller det att inte handla på sig mer reservmat utan att jag nöjer mig med det jag har hemma.
Jag kan inte lita på mig själv, så jag får hålla mig borta från affären så mycket jag kan, helt enkelt.

Har inte vägt mig på några dagar.
Ska ta itu med det oxå.

Positivt: promenad lördag, simning söndag. Bra motions-helg.
Negativt: fortsatt fuskande....
Att se fram emot: gourmetmiddag på lördag med tjejkompisarna.
Vi har komponerat en meny som får smaklökarna att dansa av glädje.
Den dagen blir det officiellt uppehålla med andra ord.

Alla hjärtans dag.
Som singel så har jag alltid lite kluvna känslor för denna dag (och all över-kommersiallisering som den innebär). Men det går faktiskt att göra dagen till sin egen ändå.

Även om jag inte har en sambo eller pojkvän, har jag människor i mitt hjärta.
Och i år har jag försökt uppvakta några av dem på alla hjärtans dag på ett litet annorlunda sätt: jag har i deras namn köpt nötkräm, högenergimjölk och en fotboll! Är sedan några år tillbaka världförälder i Unicef och har köpt alla hjärtans-presenter i deras gåvoshop i år.

Det känns bra.
Jag hoppas att mina hjärte-vänner uppskattar gåvan. Och om inte annat så vet jag att någonstans i världen har några barn fått det lite bättre.

I dag är det plugg och åter plugg som gäller. Ligger efter så det skriker om det. Så jag lär sitta hela dagen i morgon också.

Återupptäckte en ny "matfälla i går kväll" - fett och socker för att varva ner. Var så otroligt uppe i varv efter jobbet i går kväll, positiv stress, mycket pepp och energi, nästan lite eufori efter en bra sak som hände, och när jag kom hem så bara sprudlade det i hela kroppen. Så tyvärr bidde det en sväng till macken och lite onyttigheter...

Men ny dag och nya tag i dag.
Jag kämpar på.
Gjort är gjort.
Jag försöker lära mig att parrera fällorna...

Vågen fick dock vila i dag.

Det blev inga onyttiga inköp i går kväll.
Bra.

Däremot var jag vrålhungrig när jag kom hem, så jag började rota i kyl och frys, hittade några frysta creps som åkte in i micron. Rätt okej mat, om jag kikar på innehållsdeklarationen, men ändå något som inte riktigt hör hemma på ren kur.
Må så vara.
Det kan jag leva med.

I morse tog jag också mod till mig och ställde mig på vågen igen.
Var förberedd på det värsta.
Vet att jag väger mer än innan mitt uppehåll, bara det här med att tömma kolhydratlagren innebär ungefär 1,5 kg.

Med minsta marginal (ett par hekto) så håller jag mig fortfarande under 100 kg.
Känns så bra!
Så nu är jag glad att jag vägde mig, det ger extra motivation att nu vara lite uthållig och se till att komma igång med cambridge på allvar igen.
Om några dagar borde jag vara tillbaka under 98 kg igen.

Däremot blir det ingen träning i dag.
Måste plugga nu på förmiddagen innan jag ska och jobba.
Däremot ska jag unna mig en sol-paus på uteplatsen om solen fortsätter att titta fram.

Några vägval jag brottas med just nu, så här minutrarna innan jag åker hem från jobbet:

1.
a) Åka direkt hem och inte stoppa något mer än vatten i munnen resten av kvällen.
b) Åka förbi Max köpa en Delifrech LowCarb-burgare för att dämpa hungern och suget.
c) Åka förbi macken och köpa mörk choklad.

2.
a) Åka på vattengympa innan jobbet i morgon (börjar sent).
b) Hoppas på sol, och lapa sol på uteplatsen för att bli lite piggare, gladare och brunare.
c) Ägna hela förmiddagen åt att plugga eftersom jag ligger risigt till i tid och lär sitta hela helgen...

3.
a) Strunta i att väga mig i morgon, eftersom jag riskerar att bli deppig.
b) Väga mig i morgon för att få en reality-check och förhoppningsvis goda nyheter.


Facit kommer i morgon.

Har en lugn eftermiddag och kväll på jobbet, vilket i och för sig är bra eftersom jag inte känner mig 100% pigg och kry.
Men å andra sidan är det lite tråkigt också.
Och det ger utrymme för tankarna att vandra...

Just nu vandrar de i väg till gnälliga, negativa och sura tankar.
Känner mig missnöjd med det mesta just nu (jobbet, chefen, livet, vännerna, lägenheten, inneboende, vikten, ekonomin, fan och hans moster).
Vill bara krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv.
Inte särskilt konstruktivt med andra ord.

Ska snart ta kvällsmat. Kanske kan en pulvermiddag pigga upp.
Eller not.

Hmm, blir nog en kamp i kväll att INTE ta vägen förbi macken hem och köpa något tröstande och gott som ostkrokar, glass och choklad.

Har precis ätit lunch och är mätt i magen.
Som vanligt så har jag min egen "plus-meny" som komplement till pulversopporna.
Så i dag festade jag till på ett stekt ägg och några skivor bacon efter dagens andra kakao-shake.
Massor med proteiner.
Har kokat ett reservägg till kvällsmaten också.
Ägg är gott!

Mår bättre i dag, så det finns ingen anledning att vara fortsatt hemma sjuk, hur gärna jag än vill... men både samvetet och plånboken säger något annat. Tusan vad dyrt det är att vara sjuk! Tack och lov att det kommer på lönen med en månads fördröjning.

Dagen är snart slut, och jag kan summera en bra dag.
Ingen hetsätning, ingen överätning, inga onyttigheter.
Bara min cambridgekur, vatten och några ägg för att hålla den värsta hungern borta.
Skönt.
Behövde få en bra dag med mig, för att komma ihåg att jag faktiskt kan det här. Jag har ju gjort det tidigare. Och jag är ju fortfarande bara halvvägs på min vikt-minskar-resa, så jag kan inte stanna här...

Vågar dock inte väga mig ännu. För mycket strul i för många dagar. Är rädd för att vikten krupit över till tresiffrigt igen, och vet inte om jag fixar att se det. Så jag väntar några dagar till, några bra dagar ytterligare, så ska jag nog ta steget upp på vågen....

Känner mig lite extra stolt då jag utan större problem kunde stå emot när min tillfälliga inneboende plockade fram chips och åt i kväll. Hon frågade om lov - och jag kände att jag inte kunde säga nej.... även om jag var lite osäker på hur jag skulle klara det. Men samtidigt måste jag öva mig, och lära mig att det inte är hela världen att se när andra äter sådant som inte är bra för mig.

Nä, nu blir det lite Dirty, Sexy Mony innan jag kryper ner i sängen.
God natt, bloggvänner.

Är inte riktigt lika nere i skoskaften i dag som i går.... Har i varje fall börjat dagen bättre, som en bra cambridge-dag med kakaodrink, kokt ägg och hälsofil med inolaxol (för att undvika stopp i tarmen) samt massor med vatten.

Har samvetskval över gårdagens frossande. Det är märkligt det där, jag åt utan att vara hungrig, stoppade i mig onyttigt utan att egentligen vilja ha det.
Mådde nästan illa.
Snacka om att vara en mat-knarkare!

Gjorde i varje fall två bra saker som ändå måste ses som ett litet, litet steg framåt:
- efter halva påsen ostkrokar hällde jag diskmedel i påsen och kastade bort den. (Tack för tipset, Erika!)
- den andra semlan som stod kvar i kylen åkte samma väg, i soporna.

Se där, några tusen kalorier mindre blev det i varje fall.

Är hemma sjuk i dag också. Känner mig ungefär som i går, vet inte om det blir någon förändring, och en stressad chef i luren konstaterade att jag inte var den enda som var sjuk just nu... han är bra på att ge mig dåligt samvete.

Ska försöka plugga lite i dag, det torde jag orka med när panodilen kickar in...

Annars är jag mest irriterad över att bokstaven M på datorn krånglar, det verkar ha kommit något skit under tangenten som gör att den inte alltid tar. Hmm, måste skaffa någon tangentbordsrengörare. Eller testa med dammsugaren.

I dag frossar jag.
Kan inte låta bli.
Är hemma sjuk från jobbet, inte dödssjuk, men har någon obehaglig light-variant av influensa tror jag med ont i kroppen, yr i bollen, lite feber och allmänt hängig och orkeslös.

Men en sak som jag orkar är att äta.
Proppar i mig onyttigheter, och har ingen som helst motståndskraft i dag.
Besöket på affären blev en katastrof, och hittills i dag har jag avverkat en halv påse ostkrokar, en semla, och en kaka mörk choklad. And there is more to come...

Suck.
Min nystart på cambridgekuren är inte särskilt lyckad.
Men just nu bryr jag mig inte så mycket.
Jag tar tag i det i morgon. Eller övermorgon.

Jag SKA ta tag i det, jag lovar.
Men jag orkar inte föra alla krig samtidigt....

Är så himla glad!
Efter två timmar i telefonen och väntande på internet så kom jag fram och kunde köpa biljetter till Madonnas konsert i Göteborg i augusti. Jag och kompisen AK åker. Nu fanns det bara kvar ståplatser på innerplan när jag kom fram, men gott så - jag var rädd för att jag skulle missa biljetterna helt! Nu vid lunchtid så var konserten helt slutsåld, har jag noterat.

Det var ett litet äventyr att försöka få tag på biljetter. Fy fasen för alla uppköpare som blockerar linjerna och nätet! Man blir lite ledsen när man själv sitter i telefonkö för att komma fram när biljetter dyker upp till försäljning på olika sajter till överpriser...

Men nu har jag ännu en morot att jobba mot: 9 augusti i Göteborg,
Kakan ska vara smal och fin och rocka loss på Ullevi!

Dagens nystart med ren kur har än så länge funkat bra.
Men har ont i kroppen och känner mig fortfarande hängig.
Undrar om det är någon förkylning/influensa på gång...

Hjälp vad jag har mått dåligt i dag!
Chockade kroppen i går och gick på fest.
Supergod mat, och en hel del gratis alkohol till detta, och jag åt, åt, åt och drack.
Ändå tyckte jag att jag "värmt upp" genom att bryta min rena kur flera dagar innan fest-kvällen.
Men jag har mått riktigt pyton i dag. Och det är inte bakfylla (i varje fall inte enbart), utan det har riktigt värkt i magmusklerna.

Enda fördelen är att jag nu längtar efter att fortsätta med cambridge och ren kur i morgon.

I dag har jag dock fulätit, för lite dagen-efter har det också varit, och då behöver kroppen onyttiga saker.
Konstigt det där.

Vågen låter jag bli ett tag till, men på fredag siktar jag på ny invägning, och förhoppningsvis en vettig vikt på låga 97.

Ha en bra söndag - och en bra vecka!

Kan man vara för snäll?
Ja. Absolut.
Jag har en tendens att vara det.
Svårt att säga ifrån. Vill så gärna ställa upp och hjälpa till.
Men någonstans så tappar jag bort mig själv i min snällhet mot andra...
När snällhet blir mjäkighet så riskar man att utplåna sig själv, förminska sina egna behov och känslor till förmån för att andras framfart.

Ett exempel är min till-och-från inneboende M-a.
När hon frågade om hon kunde få bo hos mej i vinter/vår "lite nu och då" när hon pluggar sa jag ja utan att fråga vidare hur mycket det egentligen innebar. Nu har det visat sig vara två-tre nätter i veckan.... Vilket jag egentligen tycker är för mycket, men eftersom jag har sagt ja så känner jag att jag inte kan backa ut.
Må så vara.
Jag har sagt till mig själv att jag tar en vecka i taget, så länge det funkar så funkar det ju...

Men nu börjar det dessutom dyka upp en hel del "kan du skjutsa mig hit och dit" mest varje dag.
Och jag säger ja.
Fastän jag inte vill alla gånger.

Missförstå mig inte.
Jag gillar verkligen M-a, och har inget emot att ställa upp och hjälpa till.
Men någonstans passeras en gräns och jag börjar känna mig utnyttjad.
Häromdagen blev jag en halvtimme sen till jobbet för att hon fem i åtta frågade om skjuts till universitetet eftersom hon hade så mycket att bära och det var dåligt väder och inte kul att gå....
Hallå. Det går bra med bussar här i Umeå!

Samma sak med min chef.
Vi hade bokat ett möte i onsdags för att jag behövde hjälp att planera och bolla en framtida satsning.
Jag kollade dagen innan, visst kommer du ihåg.
Jodå.
Påminde under dagen.
Jodå, vi tar det i eftermiddag.
Och dagen passerar, han rusar runt, och inget händer.
Och jag är tyst.

Det värsta är att jag inte egentligen är en person som har svårt att hävda mig, tala om vad jag tycker.
Jag är inte rädd för att vara obekväm, rak och ärlig.
Tvärt om, en del skulle nog till och med se mig som en stridbar person, orädd, en som vill hävda sig.
Men när jag inte kan gömma mig bakom min yrkesroll, eller ett uppdrag, då tar jag för lätt ett steg tillbaka och förminskar mig själv.

Nu måste jag hitta styrkan i mig att bryta det, att våga säga min mening utan dramatik.
Bara lugnt förklara vad jag tycker och känner, och inse att det inte är något fel med det.
Vet bara inte riktigt hur och vart jag ska börja...

Men jag tror att det är viktigt för mig.
För just nu är jag inte särskilt nöjd med mig själv och min situation.

Det är intressant att se hur jag svänger: på några dagar så pendlar jag från superpeppad och uthållig i min cambridgekur till superdeppad och "vill-äta-allt-jag-ser monster". Jag kan inte skylla på hormoner, jag vet inte riktigt vad jag kan skylla på, men svänger gör det och det gäller att hålla i sig i något för att inte helt tappa fotfästet.

Fick ett tips från Erika att hälla diskmedel på det jag vill äta, när attackerna sätter i.
Gjorde det i morse.
Spårade ut i går kväll, frossade i choklad och ostkrokar, men de ostkrokar som fanns kvar i påsen i dag är nu mer indränkta i diskmedel och förpassade till soppåsen.

Just nu känns det bättre.
Har ätit en bra cambridge-frukost, har lunch med mig till jobbet, och ska och träna i eftermiddag.
I helgen väntar fest med jobbet, och sedan lite vänner på middag på söndag.
Och måndag fortsätter jag viktresan.

Men måste hitta ett sätt att hantera mina svängningar.
Dagens ämne hos psykoterapeuten är rätt så givet...

Håller mig fortfarande borta från vågen.
Räknar med come back på den fronten i slutet av nästa vecka.

Det känns mycket bättre i dag.
Gårdagens beslut att ge mig själv några dagars paus i viktminskandet ger effekt. Plötsligt är jag inte lika omättlig, inte lika desperat efter något att stoppa i munnen, för nu vet jag att jag får om jag vill.
Det är konstigt hur man funkar ibland...

Så lunchen blev nyttig cambridge kompletterat med två stekta ägg.
Och en micrad kanelbulle till efterrätt.
Är proppmätt och nöjd, och vägrar ha dåligt samvete.
Jag ska igång igen på måndag, då gäller ren kur på cambridge, och kilona ska rinna av mig igen.

Men just nu funderar jag på lite sushi till middag...

Har längtat efter en hamburgare med strips och varm cheddarost hela dagen.
Har riktigt känt smaken i munnen, nästan hallucinerat om det...
På väg hem från lunch körde jag till och med förbi Max och kollade in kön.

Men jag stod emot.
Inget skrovmål. Ingen cheesburgare.
Det är jag nöjd med.

Däremot är det fortsatt svårt att hålla sig till cambridge, så jag har gett upp att försöka.
Accpeterar att jag har en svacka nu, och växlar över till blandad kur. Det betyder att jag äter något mål mat om dagen, utöver min cambridge. Har hur som helst ett planerat uppehåll lördag-söndag då jag ska på fest.

Det känns bättre så.
Då behöver jag inte gå med ständigt dåligt samvete, ständigt kämpa med mig själv, utan nu tar jag det lite lugnare några dagar.
Ger mig själv en liten paus.
Tror att jag kan undvika "ät-attacker" på det här sättet också.

På måndag är det ren kur som gäller igen.
Det långsiktiga målet ligger kvar.
Jag SKA fortsätta nedåt i vikt.
Under 90 kg till påskhelgen gäller fortfarande!

Är också nöjd över att jag tog mig i väg på vattengympan i kväll.
Men hamburgaren hägrade i bakhuvudet på vägen hem, och efter ett träningspass så skrek magen efter mat.
Så det bidde en varmkorv på Preem i stället.
Himmelskt gott!

Först: tack för peppande kommentarer. Ni gör skillnad, kära bloggläsare, när svackorna kommer.
Och svackor kommer och går, som Bittan påpekar.
Det gäller bara att härda ut.

Har inga som helst förväntningar på denna dagen. Den har börjat dåligt. Vaknade på dåligt humör, ont i huvudet och allmänt grinig. Vill helst bara ligga i sängen med ett täcke över huvudet, men tyvärr (eller tack och lov?) funkar livet inte så.
Så nu sitter jag på jobbet, fortfarande moloken och sur och försöker göra så lite som möjligt...

Å andra sidan: i måndags, när jag spårade ur på kvällen, så hade jag en bra dag trodde jag.
Kände mig peppad och på G, och ändå snavade jag rejält på kvällen och tappade kontrollen.
Kanske är det en riktig skit-dag som behövs för att komma ner på jorden igen.

Dagens vikt: ingen aning. Tittar just nu inte på vågen.

Dagens mål: att ta mig i väg på min vattengympa i kväll.

Dagens uppdrag: köpa mer cambridge-pulver.

Dagens utmaning: att stå ut. I morgon kan bara bli bättre.

Just nu är det bara hopplöst.
Vill bara äta, äta, äta.
Och orkar inte riktigt stå emot.
Vet inte vad som händer. Tycker jag har motivationen och viljan, men ändå funkar det inte.

Det kan vara den magiska "tredje veckan" - enligt min cambridgekonsulent är det psykiskt som jobbigast under eller efterde tredje veckan på ren kur, då kommer längtan efter vanlig mat igen som starkast. Eftersom jag under hösten gjorde så många uppehåll så hamnade jag aldrigt riktigt i det läget...

Nu har jag ett planerat uppehåll till helgen, men hade tänkt köra på fram till dess.
Just nu vet jag inte hur jag ska få till det.
Har tjuvätit en hel del smått och gott hela kvällen so far.
Oj, vad det går att hitta längst bak i skafferiet och frysen när man väl rotar runt.... Digestivekex har aldrig varit så gott som nu!

Suck.
Men jag ger inte upp.
Okej, det strular just nu.
Men det är en ny dag i morgon.
Ny dag = nytt försök.

Jag vet inte vad som hände, men i går kväll fick jag ett totalt sammanbrott.
Jag överåt. Det är bara att erkänna. Det var inget litet fusk, utan ett riktigt misslyckande.
Var omättlig och ville bara ha mer och mer och mer.

Nu går det inte att jämföra med hur det var förut, så det var egentligen en rätt liten "attack" jämfört med den tid då jag kunde klämma i mig först en chips-påse sedan ett paket glass och ovanpå det lite mat/kakor/mackor. Nu blev det kanske tio after eight (mörk choklad) som fanns kvar i frysen tillsammans med två små frysta glassefterrätter (2 x 80 g).

Kalorimässigt så är det ingen katastrof med andra ord, och det kommer inte bli någon katastrof på vågen av det, men beteendet är inte bra. Det visar att jag fortfarande har lång väg kvar och måste jobba med mig själv och mitt ät-beteende för att klara av att hålla en ny, låg vikt.

Först måste jag fundera igenom varför jag föll igenom i går kväll. Har mina aningar, tror att jag började fundera för mycket i "om" och "men"-termer. Negativa tankar, stressig dag, sen middag och ett litet bakslag på jobbet - på en dag så blev det för mycket och den gamla reflexen poppade upp.

I dag försöker jag fokusera på det jag kan lära mig av gårdagen, i stället för att må dåligt över det:

• Det är så otroligt viktigt att jag inte har onyttiga frestelser hemma, för när jag tappar omdömet så har jag svårt att hejda mig.
• Jag har trots allt flyttat fram min spärr i överätningen något - jag traskade inte i väg till affären för att köpa något ännu värre än det jag hade hemma
• Jag behöver regelbundna mattider och rutiner för att minska risken för överätning.
• Jag ska öva mig mer på att leva i nuet och inte älta det som varit eller gräma mig över sådant jag inte kan påverka.

Dagens vikt: vill inte veta av förklarliga skäl.
Så jag struntade i vågen i morse.
Ska försöka låta bli den ett par dagar nu...

Fick skrämselhicka när jag ställde mig på vågen i morse.
97,7 kg - alltså ett halvt kilo PLUS sedan i går!
Klev av, satte mig helt matt på sängen och tusen tankar började snurra.

Men tänkte att det kan inte stämma, så jag testade igen.
Och igen.
Och en gång till.
Då fick jag - alla tre gånger - samma vikt som i går.

Puh, vilken lättnad. Jag har nog aldrig varit så glad över att stå still som i dag. Men fick mej en rejäl tankeställare, för nog har jag varit lite slarvig de senaste dagarna. Det har "unnats mej hit" och "unnats mej dit". Inga stora utsvävningar, men ändå sådant som definitivt inte hör hemma på ren kur. Och jag vet hur lätt jag drar i väg och lägger till först en liten chokladbit, sedan en stor chokladbit, sedan något till och sedan är jag fast...

Skärpning.
Jag vill inte att det som hände i morse händer på riktigt.

På lördag har vi fest på jobbet, och då ska jag äta och dricka som vanligt.
Då ska jag unna mig, för det har jag bestämt mej för i förväg.
Fram till dess är det principfast cambridge-kur utan utsvävningar som gäller.
Basta.

Vågen står still i dag.
Inte så oväntat.
Dels brukar den stanna till någon dag då och då, dels har jag unnat mig några små godsaker både fredag kväll och lördag kväll, vilket saktar ner viktminskningen. Inga stora utsvävningar, men på cambridge-kuren så "störs" processen av minsta lilla godsak som innehåller kolhydrater...

Jag har funderat en del på det här med att vara normalviktig i dag. Jag har ju aldrig varit det, så jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns. Det är en oerhört lockande och fantasieggande tanke, samtidigt som den skrämmer mig lite. Vem är jag under allt detta fett? Att vara överviktigt har varit min identitet i 25 år ungefär, så hur ska jag vara den dag jag inte längre är en tjockis?

Jag tänkte på ett uttryck som jag tror att jag hört eller läst någonstans, något i stil med "jag tappade halva min vikt och hittade mig själv". Jag tror att det kan vara lite så. För hur det än är, att vara överviktig innebär så många hinder både rent praktiskt och mentalt. Fettet fungerar också som ett skydd för mig själv, en ursäkt för att inte ta itu med jobbiga saker utan göra det enkelt och skylla allt på övervikten. Men vad händer när jag inte har den ursäkten längre?

Det ska bli så spännande att få upptäcka vem jag verkligen är när jag skalat av kilona och inte längre behöver gömma mig bakom en offer-attityd och tjock mage. Inte så att jag tror på en total personlighetsförändring, utan snarare en förädlad och förhoppningsvis tryggare och nöjdare verion av tjockis-Kakan.