kakanskilokamp

Nä. Livet är inte särskilt kul just nu.
Är i en rejäl svacka.
Sitter mest i soffan och tittar på massa tv-program.
Och tänker deppiga tankar.

Hade kommit i gång och prommenera, men nu tar jag mig inte ut.
Fastän solen skiner och jag är ledig hela dagarna.

På måndag ska jag börja jobba.
Just nu känns det overkligt.
Vill bara dra täcket över huvudet.

Förstår att det inte är konstigt att det kommer en reaktion, efter den tuffa behandlingen. Nu när behandlingen är över finns det som inget att hålla fast i längre, och jag känner det stundtals som om jag är i fritt fall. Vet inte var och när jag landar.

Var på vårdcentralen i går och fick min venport spolad. Bad dem kolla mitt blodvärde samtidigt, eftersom jag hoppades att förklaringen till min trötthet och passivitet skulle finnas där. Blodvärdet var lågt, men inte extremt lågt, utan ungefär lika lågt som jag legat genom hela behandlingen. Läkaren på VC tyckte ändå jag skulle ringa min läkare på onkologen för att diskutera det, men jag har inte tagit mig för det heller.

Jag måste försöka ta mig ut i dag.
Lite sol kanske kanske göra skillnad.
Att sitta i soffan med deppiga tankar gör i varje fall inget bättre. Ändå är det just det jag väljer om och om igen.

Varför är det så svårt att göra det som är bra för mig, när jag så väl vet vad jag behöver?

Hej.
Nä. Jag har inte försvunnit.
Men plötsligt tog orden bara slut.
Visste inte vad jag skulle skriva.
Tyckte inte att jag hade något att säga längre.

Det blev som om jag hamnade i ett vaccum. Sista behandlingen gjort. Jaha. Och nu då?
Vad finns det att säga?
Jag är fortfarande för "sjuk" för att på allvar ta tag i viktminskningen.
Men inte under behandling längre. Utan någonstans mitt emellan.

Så därför "glömde jag bort" bloggen ett tag.

Men nu börjar orden komma tillbaka.

Jo. Jag mår rätt bra, tror jag. Blir piggare och piggare för varje dag. Har till och med kunnat börja vara ute och prommenera. Inte riktigt varje dag, men nästan. Och korta sträckor. Men ändå.

Försöker nu hitta något sätt att förhålla mig i detta vaccum. Denna väntan på nästa utvärdering som sker först i december. Ska jag vara frisk nu? Eller i varje fall leva som frisk? Eller som sjuk? Eller vad?
Tanken är att jag om en vecka ska börja jobba halvtid. Förhoppningsvis orkar jag det, och förhoppningsvis så blir det då lite enklare att hitta min plats i detta intet. I varje fall kan jag nu sätta ord på det. Det har jag inte kunnat på ett par veckor. Det gäller att ta vara på varje litet framsteg.

Kram.

Har precis sett det första avsnittet av Biggest Loser Sverige.
Jag har i flera år följt den amerikanska versionen och tyckt om serien.
Varit imponerad över hur kraftigt överviktiga människor jobbat sig igenom sin övervikt och övervunnit enorma hinder. Och framför allt gått ner i vikt.

Men jag är besviken på den svenska versionen.
Visst. Det är kittlande att se så överviktiga människor ta itu med sina kilon, ge gärnet i träningslokalen och gå in helhjärtat för en stor förändring.

Men jag saknar värmen och hjärtat.
Den omtanke och värme som finns i den amerikanska versionen saknas i den svenska.
Där bryr sig tränarna och programledaren verkligen om personerna, och framför allt finns en insikt om att det finns bakomliggande faktorer till att en person dragit på sig en kraftig övervikt. Där jobbar de med hela människan, från första timmen.

I stället får vi en kall programledare som undrar "hur kunde du låta det gå så här långt?". Och "ni har alla nått botten nu".

Det kändes så kallt. Så beräknande. Så utan empati.
Att vara kraftigt överviktig är en sjukdom som sitter lika mycket i huvudet som i ett känslomässigt beteende.
Den insikten saknade jag i Biggest Loser Sverige.

Vad tycker du?

Så nu är den gjort.
Cellgifter #8.
Sista.
I varje fall för den här gången.

Hur det än blir i framtiden så just nu känns det så himla skönt att inte behöva livet i tre-veckorscykler längre.
Ser nu fram emot att håret ska börja växa. Att få tillbaka ögonbryn och ögonfransar. Att få tillbaka ork.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på hur osäkert allt är.
Läkarens ord att jag inte kan räkna med att bli helt cancerfri finns i bakhuvudet hela tiden.
Att jag får räkna med att det kommer tillbaka, men att det förhoppningsvis kan dröja år innan jag är där igen.
Som en tidsinställd bomb i kroppen, som jag får lära mig att leva med.

Om allt nu går som det ska blir nästa anhalt en ny undersökning om tre månader. Då kan jag få lite mer besked om hur bra den här behandlingen tagit, och om cancern verkar hålla sig på sin plats tills vidare. Så i stället för tre-veckorscykler så kommer mitt liv framöver att handla om tre-månaderscykler.

Men nu tänker jag fira.
I helgen har jag bjudit hem vänner, vi ska fira min födelsedag i efterhand med surströmmingsskiva.
Ser så fram emot det.

Så är undersökningen avklarad.
Allt gick bra.
Är som alltid trött och lite groggy efteråt. Märkligt. Man är sövd mindre än en halvtimme, men det tar på ändå.

Träffade min läkare efteråt.
Hon sa att det ser bra ut när det gäller lymfkörtlarna, däremot var det svårt att känna någon större skillnad på själva huvudtumören i underlivet. Hennes känsla är att den minskat, men inte så mycket. Men den har i varje fall inte vuxit, och det menar hon är bra.

Däremot var det lite si och så med mina blodprover.
Har för högt krea-värde, vilket har att göra med njurarna. Troligtvis är det en rest av den blodförgiftning och njurbäckeninfektion jag har haft. Men när värdet är för högt så kan jag inte få behandling.

Nu hoppades hon att det skulle rätta till sig om jag ser till att få i mig rejält med vätska. Så jag fick två påsar dropp på sjukhuset, och order att dricka ordentligt hemma. Tidigt i morgonbitti ska jag ta om provet, och om det sjunkit så blir det behandling i morgon.

Vill så gärna göra bort det.

Däremot så blir det mer och mer tydligt för mig det läkaren sagt förut, att jag inte kan räkna med att bli botad den här gången. Utan att det handlar om att hålla sjukdomen i schack. Även om jag vet det, så är det svårt att helt ta in. Svårt att förhålla sig till.

Framför allt är det svårt att veta vad jag ska säga till alla som frågar om jag är frisk nu.