kakanskilokamp

Äntligen kunde jag ställa mig på vågen med gott samvete, vägdag och allting.
Dagens vikt är 106, 4 kg.
Okej, hyfsat nöjd.
Vill ju alltid mer, men det går i varje fall tydligt nedåt.

Jag har bloggat om det här med att vara nöjd förut, och det är ett ämne jag ständigt brottas med. Jag är en sådan här människa som är duktig på att planera och förbereda, skriva att-göra-listor, sätta upp delmål och så vidare. Men när jag sedan gör det jag sagt att jag ska göra, så kan jag ändå inte kvittera ut en nöjd-känsla. Nej, är delmålet nått så lurar tanken "men det kunde ha varit ännu bättre om..." i bakhuvudet. Bockar jag av min att-göra-lista, så tänker jag ändå mest på alla saker som INTE står på listan, som jag också borde göra...

Konstigt.

Min terapeut säger att jag måste lära mig att det inte är farligt att var nöjd. Att någonstans så har min hjärna kopplat ihop den känslan med något negativt, i stället för positivt. Och jag försöker öva mig på det. Att inte hålla på och laborera med mina delmål till exempel, är en sak som jag kämpar med. Men jag lyckas inte helt. Har ju sedan tidigare reviderat mitt mål 20 kilo innan jul till 25 kilo... Vilket innebär att om jag går ner 23 kilo till jul så kommer jag inte att vara nöjd.

På Weekend-mässan jag ska gå på i helgen så finns det ett seminarium om just det här med att våga känna sig nöjd, med Linda Nederberg. Funderar på att gå dit. Dummare lär man ju inte bli, i varje fall.

I dag: tvättstuga och vattengympa på förmiddagen.
Jobb, jobb, jobb hela eftermiddagen och kvällen.