kakanskilokamp

Jag har tagit mig förbi tröskeln.
I dag hoppade vikten ner lite till, till 93,1 kg.
Bara 0,2 kg kvar till den vikt jag har haft som min lägsta notering hittills, strax innan jag åkte till London.
Dags att byta ut den och börja tappa nya kilon.
Det känns så himla skönt.

Just nu funderar jag på att fortsätta några extra dagar för att få lite bonus.
Men jag vet hur det är, när vågen stannar till ett par dagar tryter tålamodet.

Något helt annat:
En kollega kom förbi i morse och tackade för tipset som jag tydligen gett honom för många, många år sedan. Att lägga in sitt påslakan i kylen eller frysen för att få en sval säng när man lägger sig på kvällen.
Jag hade helt glömt bort det själv, men nu drar jag mig till minnes någon riktigt varm sommar som jag gjorde så.
Och det funkade kommer jag ihåg!

Det blir till att testa det igen i natt.
Kanske kan jag sova lite bättre då, det har varit skralt på den fronten senaste nätterna.

Dagens vikt: 93,5 kg.
Minus ett halvt kilo.
Äntligen!

Känner att jag kan slappna av lite mer nu, och har nya krafter inför sista pulverveckan.
Samtidigt måste jag börja förbereda mig mentalt för sommaren.
Hur ska jag tänka - hur ska jag förhålla mig till mat, glass, godis, chips, vin, ost, choklad och allt annat gott som jag så gärna stoppar i mig lite för mycket av.

Fick en liten aha-upplevelse när jag var hos min terapeut senast. Jag tänker på något sätt fortfarande som det här läget, när jag tänker på vad jag äter, när jag motionerar regelbundet och strävar mot min målvikt, som något tillfälligt. Att det jag gör nu är undantaget och när jag frossar loss är normalläget.
Inte undra på att det blir kämpigt.

Måste ställa om i hjärnan så det är normalläge att sköta om mig. Inte så att jag menar att jag ska gå på pulver ständigt, just själva pulverdieten är tillfällig, men tankesättet att äta sunt för att nå och behålla den vikt jag vill ha, det ska vara normalläget. Det är det andra, när jag överäter och hetsäter och lägger på mig vikt, som är undantagen.

För övrigt jobbar jag bara fyra dagar till innan semester.
Längtar.

Det står hur stilla som helst på vågen.
Orka!
Gillar inte när jag hamnar på platå.
Ska nu försöka köra pulver exklusivt veckan som kommer, skippa min plusmeny med ett ägg eller några räkor.
Får se om det skakar om lite grann så jag får effekt på vågen.

Det är lite tröstlöst att känna att jag sköter mig bra utan att få minsta lilla resultat.
Motståndskraften blir lite svagare för varje dag, och jag vet att det blir värre ju närmare jag kommer semester och ledighet och det planerade sommaruppehållet.

Håller tummarna för att jag i morgonbitti får ett litet bevis på att det lönar sig att hålla ut.
Behöver det!

Dagens vikt: 94,0 kg.
Vikten vägrar att röra sig nedåt.
Superjobbigt. Gillar inte att stå sill flera dagar.
Har inte tid med det!
Tålamod har aldrig varit min starka sida....

I dag: jobb - innomhus - hela dagen.
I kväll: motionsspåret.

Vilken värme!
30 grader varmt i Umeå i dag.
Det går knappt att tänka, det är bara att försöka njuta de korta stunder man kan stjäla till sig utetid från jobbet!
Hoppas, hoppas verkligen att det här håller i sig in i juli då min semester börjar.

Som grädde på moset så jobbar jag hela denna helg då värmeböljan forstätter.
Vältajmat.
Å andra sidan så är det nog lika bra, eftersom jag går på pulver och därför inte ska göra något särskilt, kan jag lika gärna jobba och därmed undvika alla frestande uteserveringar, glassbarer och picknick-korgar.

Var och tog prover nu på morgonen, och fick 93 kg som officiell vikt hos vårdcentralen, och 112 cm i midjemått. Blodtryck 110/80. Övriga resultat får jag senare, men jag hoppas de ser lika bra ut.

I kväll ska jag festa loss på ramlösa tillsammans med mina vänner.
Och det känns helt okej.
En vecka till, drygt, sedan tar jag pulver-uppehål.
Ska verkligen försöka ge järnet nu under sista rycket och presa ner några kilon till inför sommaren.

Det är en helt underbar sommarkväll i Umeå, det har bara smällt till så har sommaren kommit på allvar.
Klockan är nu tio på kvällen, och det är fortfarande 20 grader varmt.
Så det blev en kvällstur i motionsspåret i dag.
Är mycket nöjd med min insats - har joggat en riktigt lång sträcka och tagit ut mig mer än någonsin!
Men oj vad benen var tunga på slutet, det gick riktigt sakta, men joggade gjorde jag.

Märker dock att jag har lite problem med andningen, tvärt-om-andas gärna, det vill säga magen ut när jag andas ut, och in när jag andas in. Det blir lite kontraproduktivt.
Vet inte riktigt hur jag ska rätta till det.
Andningsövningar kanske?

I morgon bitti ska jag på vårdcentralen och ta lite prover, två års uppföljning efter min första vända på hälsohemmet. Skulle ha gjort den redan, men har skjutit på det - det har varit lite svårt att få tiden att räcka till.
Ska i varje fall bli spännande att få se svaren så småning om, och få en jämförelse på alla värden under de här två åren.

Nu ska jag belöna mig med några parti betapet innan jag hoppar in i duschen och sedan sängen.

Dagens vikt: 94,2 kg.
Stilla.
Hmm. Here we go again...

Dagens outfit: blå capri-jeans (Rocha) och70-talsblommig  top från Next, båda inköpta i London.
Svartvita pumaskor, Attling-smycke.
Känner mig fin.

Dagens mat: pulver, pulver och pulver.
Ska festa loss på ett ägg också.

Dagens borde: ut i motionsspåret.
Har inte blivit av de två senaste dagarna. Dax nu!

Dagens nedräkning: sju arbetsdagar kvar till semester.

Dagens måste: dammsuga.
Får fint främmande i kväll, katten S som ska bo hos mig i två veckor.

Dagens irritation: att jag aldrig får till routern till datorn.
Nu är det helt kajko och jag sitter i hallen och surfar. Inte kul.

Dagens stolta: att jag klarade gårdagskvällen på uteservering med kompisarna och höll mig till min ramlösa.

(Går)Dagens ocker: att denna ramlösa, 33 cl, kostade mig 28 kronor!

Jag har fått en ny last.
Betapet.
Ni vet, alfapet, fast på nätet, där man spelar live-matcher mot andra spelare.
Hur roligt som helst!

Tiden bara springer i väg när jag fastnar för ett parti betapet, och om jag förlorar vill jag spela bara en till för att förbättra min rankingpoäng. Och de (få) gånger jag vinner blir jag full av självförtroende och kör en match till av bara farten.

Känner riktigt hur lätt det är att bli sittandes i timmar vid datorn.
Just nu så konkurrerar det bara med tv-tid, men får verkligen skärpa mig så jag inte väljer ett part betapet före en tur i motionsspåret. För lockelsen är stark!

För övrigt så ställde jag mig på vågen i dag.
Så dagens vikt: 94,2 kg.
Härligt,
Ett kilo mindre än vad jag vägde dagen innan midsommar.
Har något pluskilo kvar innan jag är helt i kapp, men det känns skönt att ha krupit under 95 igen.

Precis som efter en vinst i betapet känner jag mig full av självförtroende och lust att kämpa vidare.

Har haft en jobbig natt. Kunde inte somna.
Att det var den ljusaste natten på hela året gjorde det inte direkt lättare... vet att sover lite mindre när pulverkuren är i sin mest intensiva fas, men det brukar mest handla om att jag vaknar tidigt, inte att jag har svårt att somna.
Men i går var det kört, somnade inte förrän efter tre-tiden.

Man hinner tänka mycket när man ligger och snor sig i sägen, och jag kände att jag trasslade in mig i mina tankar.
Mycket om bara... om inte...
Kämpar i dag för att ta mig tillbaka till mantrat här&nu och inte fastna i det förflutna eller i spekulationer om framtiden.

Känns i varje fall som pulverätandet flyter på bra.
Börjar bli sugen på vågen.
Kanske i morgon.

Alltså, det är bara att inse att det är lätt att bli lite hög på motion!

Känner mig riktigt nöjd med mig själv, har precis varit ute i motionsspåret, min vanliga runda på dryga fem kilometer, och i dag klarade jag av jogga lite, lite längre sträckor än tidigare.
Det går frammåt!

När jag joggar mig fram i maklig takt så tänker jag på tv-serien Biggest looser på femman, en tidigare sässong när en av deltagarna blev förskräckt över all den motion som de skulle göra. "Vet de inte om att vi är feta, feta människor springer inte" sa hon (ungefär).

Den mentala spärren har jag också haft i många, många år. Inte bara för att jogga, utan för att motionera över huvudtaget. Att vissa saker kan man inte göra som tjock. Den första mentala spärren, som tog flera år för mig att ta mig över, var att träna vattengympa. Där var det framför allt känslan av att visa mig i badkläder, och i omklädningsrummet med alla en massa vältränade kvinnor som hindrade mig.

Samma sak nu med att jogga, jag har hela tiden haft det som mål att kunna börja springa, men alltid tänkt "senare", jag ska bara gå ner lite till.... blir lite mer vältränad... få lite bättre kondition.

Jag vet att jag har fler mentala spärrar på andra områden, som hindrar mig från att försöka göra saker som jag vill göra. Det är nog dags att börja syna dem, och försöka övervinna några fler.

Är för övrigt rätt nöjd med midsommarhelgen. Det har funkat bra att hålla mig till pulver - unna mig en liten, liten chokladpralin på midsommarafton, men annars har jag hållit mig till min pulver-plus meny med lite ägg och några räkor som komplement.

Har inte ställt mig på vågen än.
Ska vänta några dagar till.
Just nu tänker jag bara njuta av att jag mår riktigt bra och känner mig nöjd med mig själv!

Det är lurigt det här med mål.
Å ena sidan så gillar jag att tävla, att ha något att sträva mot och försöka slå.
Å andra sidan hatar jag att misslyckas, det drar ner mig och ger näring åt alla tankar som "värdelös" och duger inte.

Jag hade satt upp som mål att väga 85 kg till midsommar.
Det gör jag inte.
Jag är inte ens nära.
Vet inte exakt vad jag väger i dag - eftersom jag bojkottar vågen ett tag - men gissar att det är 95 kg.

Okej.
Då gäller det att försöka förhålla sig till detta.

Att jag inte nådde målet kan jag inte göra något åt nu. Om jag tittar tillbaka på vintern och våren så var kanske målet väl högt satt - först strul i vintras som gjorde att jag inte mådde bra och inte klarade av att hålla mig till min plan, sedan utlandsvistelse i nästan tre veckor. Så det finns förklaringar.

I stället för att fokusera på det jag inte klarat av så försöker jag därför flytta fokus och titta på vad jag faktiskt gjort.
För två år sedan vägde jag 126 kg.
Då var jag på hälsohe, åt antidepressiva piller och fick medicin mot diabetes.
Mitt sockervärde var skyhögt.

För tio månader sedan, när jag började med cambridgekuren vägde jag 122,8 kg.
Om jag går ännu längre tillbaka i tiden, så vet jag att jag som mest har noterat 133 kg på vågen.

Jag köper kläder i storlek 46/48 i stället för 54/56.

Det må vara att jag inte klarade av målet till midsommar.
Jag har ändå kommit en lång bit på vägen. Jag är inte framme ännu.
Nu ska jag sätta upp nya mål.

En riktigt glad midsommar till dej!













Sibirisk vallmo, uteplatsen.

Har rest mig efter senaste dippen, och känner mig nu lite försiktigt optimistisk igen.
Är på pulverläge, och kör så fram till och med semestern. Hoppar över midsommarfirandet i år, ansluter till vännerna efter grillningen och håller alltså fast vid pulver även i morgon kväll.
Ingen alkohol heller med andra ord.
Vill göra så här, även om det är tråkigt, för att få lite flow och stabilitet med mig in i sommaren.

Planen är sedan har gå på det som kallas blandad kur, det vill säga jag äter en eller två påsar pulver per dag och ett eller två mål vanlig mat per dag.

Är i varje fall glad över att jag tog mig ut på en runda i motionsspåret i går, trots att tiden var knapp. I stället för att strunta i det så körde jag en lite kortare sträcka, och testade lite jogging igen. Det känns fortfarande bra. Nu är bara tricket att öka på de kort-korta sträckorna som jag joggar.

Vågen låter jag bli just nu, och tänker strunta i den så länge som jag står ut med att inte veta vad jag väger.

Ingen bra dag i går.
Framför allt ingen bra kväll.
Tröståt.
Vill inte prata om det.

Upptäckte två saker när jag var på affären för att köpa hem onyttigt att trösta mig med. Två beteenden som skrämmer mig lite.

1. Jag valde en affär där risken skulle vara som minst att jag skulle stöta på någon jag känner. Allt för att inte behöva bli "avslöjad". När jag ändå såg ett bekant ansikte så nästan gömde jag mig, försökte göra mig osynlig, och gick en omväg så vi inte skulle mötas.

2. Jag ville så gärna ha något gott fikabröd och bestämde mig för en morotskaka, som man köper styckevis. Jag plockade i två i påsen, fastän en hade räckte mer än väl. Kom på att jag med två ville skicka den osynliga signalen att det var jag och en till som skulle dela på det, att det inte var tjockisen som köpte något onyttigt att frossa på... Upptäckte att så gör jag nog för det mesta, köper så det ska se ut som om jag ska dela med någon eller bjuda på det.

Egentligen är det nog mig själv som jag försöker lura på det här sättet.
Men det lyckas inte särskilt bra.
Resultatet blir bara att jag fyller kylskåp och skafferi med ännu mer onyttigheter, och finns det hemma så äter jag upp det förr eller senare.

I dag ny dag.
Nytt fokus.
Det kan bara bli bättre.

Jag har kört ner i diket.
Passivitetsdiket.
Har bara supersvårt att ta mig för något.
Sitter mest i soffan, tittar på tv och spelar meningslösa spel på datorn.

Visserligen har det varit supermycket regn och supermycket jobb de senaste dagarna, så det har väl inte funnits varken väder eller energi för att göra så himla mycket.
Men ändå.
Har ingen bra känsla i kroppen.
Ungefär så här kände jag mig för ett par år sedan när jag gick in i en depression.
Vill inte tillbaka dit!

Är i varje fall tillbaka på pulver på heltid igen.
Söndagens nystart gick väl inte lysande, men hallå - vad tänkte jag på. Att gå direkt från en fest med mycket vin = smått bakis på söndagen = omöjligt att låta bli att småfuska lite.

Det var inte så farligt, men med facit i hand så inser jag att jag inte ens skulle haft ambitionen att klara mig på bara pulver i söndags. Det var överambitiöst.

Längtar så otroligt mycket efter min semester just nu, men har drygt 2,5 veckor kvar.
Känner mig sliten och i stort behov av att bara få rå om mig själv.
Fram till dess är det nog bara att stå ut som gäller.

Efter två intensiva dagar försöker jag nu samla mig, hitta lugnet och få ett bra avstamp för min fortsättning.
Det har varit  lite upp och ner här i hlegen (hört det förut...)

Först så var det den där tårtan jag skulle baka min min gode väns födelsedagsfest. Gav mig på ett recept jag aldrig testat förut, chokladpavlova där själva marängsmeten ska vispas över vattenbad. Första försöket blev misslyckat - vilket betydde en hel del smet att slicka i sig - och halvfärdig maräng att smaka på. Givetvis kunde jag inte låta bli... och kroppen fick väl en rejäl sockerchock efter alla pulverdagar! Men gud så gott det var.

Må så vara, det som var värre var att  jag hamnade i tidsnöd - var alltså tvungen att göra om tårtan, samtidigt som de sista förberedelserna inför festen skulle göras (lite bus för födelsedagsbarnet). Ovanpå detta så hade jag smått ångest över mina kläder för festen. Klänningen jag köpt är jättefin, men när jag tar på mig den så ser jag bara en jättestor mage som hänger ner. Har försökt på olika sätt att trolla bort den under klänningen (korsett, strumpor med control-top high waist och underkjol) men hur jag än gjorde så fanns magen kvar (självklart...).

Kakan + tidspress + stress + oro + osäkerhet = ingen bra kombination.

Så jag stoppade i mig lite saker under lördagen som jag inte behövde eller hade tänkt mig.
Vilket gav mig mer ångest.

Men nu är det passerat. Festen gick i varje fall jättebra, jag åt som planerat, drack vin som steg mig åt huvudet direkt och hade trevligt. Fick komplimanger för mina kläder, och kunde även prata med några kompisar om min osäkerhet och hur jobbigt det är att få ihop det mentalt när man gör en sådan här förändring.

Jag har jättesvårt att förlika mig med hur jag ser ut, och jag får inte bilderna att gå ihop. Jag har tjatat om det här i bloggen förut, och det blir bara mer och mer tydligt för mig att det här är något jag måste jobba på. Även om jag har gått ner mycket, även om jag får fina komplimanger om hur liten jag blivit - så är jag fortfarande överviktig och har för mycket mage som hänger och för stora armar som dinglar.
Så är det bara.

Det finns bara ett sätt att ändra på det.
Och det är att fortsätta.

Pulver-omstart i dag efter gårdagens lilla uppehåll och snedsteg.
Tre veckor på raken nu, sedan tar jag semester.

Nöjd är inte ett ord jag använder särskilt ofta, i varje fall inte så att jag verkligen menar det.
Men nu känner jag mig NÖJD.

Fick i dag veta resultatet från min tenta från den distanskurs jag läst i vår, och jag klarade ett VG.
Oj, så bra det känns.

Har dessutom klarat av ännu en frestelse i eftermiddag, när hela jobbet fikade go´fika. Så här dagen innan jag ändå ska göra ett litet uppehåll är det så lätt att falla för frestelser. Men jag höll mig till mitt vatten.

I kväll ska jag dock fira mitt VG med några räkor tänkte jag!

Dagens vikt: 94,8 kg.
Minus igen. Skönt. Men har fortfarande ungefär två klio plusvikt att ta igen.

Dagens outfit: jeans, vit/svart top, sneakers. Rätt fantasilöst, men funktionellt. Piggar upp med turkosa strumpor.

Dagens frukost: cambridge milkshake kakao - som alltid! Och vatten, vatten, vatten.

Dagens träning: hmm, tveksamt om det blir något. Kanske en runda i skogen i kväll om de gråa, regnmolnen drar iväg...

Dagens frestelse: måste gå på affären för att köpa ingredienser till den tårta jag ska baka till kompisens födelsedagsfest i morgon... dubbla frestelser med andra ord...

Dagens aj: höger axel har börjat göra ont igen. Märkligt att den var bra under de veckor jag var borta från jobbet och skrivbordet...  ett samband kanske?

Dagens jobbiga: superfå på jobbet i dag, och jag har hur mycket som helst som jag "borde" göra men hela tiden skjuter på framtiden för akuta arbetsuppgifter.

Dagens ser fram emot: lördagens fest då jag ska göra ett mini-uppehåll i pulvertuggandet. Tårta! Och rödvin!

Dagens vikt: 95.1 kg.
Vågen tog ett skutt nedåt i dag.
Tack. Behövde det.

Hade annars fullt sjå i går med att prova kläder här hemma. Ska på fest på lördag och ska ha klänning på första gången sedan.... typ någonsin. Den är jättefin, och jag har hittat en vit, kort kofta att ha till.
Och så en korsett från Lindex under.
Jodå. Den är inköpt. Och provad.
Och ja, något sådant kan man ju oxå ha på sig.

Det är en märklig känsla.
Den höll in och tryckte till bra, samtidigt gick det att både andas och sitta och röra sig i den.
Men en hel kväll - går det? Vete tusan. Måste testköra den några timmar i sträck för att se vad kroppen säger.
Får göra det samtidigt som jag går in nya London-skorna i kväll.

Vad gör man inte för att känna sig fin en kväll!

Tycker annars att jag fått bra snurr på pulverätandet. Det har gått bra den här veckan. Funkar att stå emot olika frestelser - var till och med på affären för att handla lite utan att köpa med mig något annat än vad som stod på listan. Just handling är annars en stooor akilleshäl för mig.

Känns lite både ock med fest på lördag. Jag har bestämt mig för att göra ett mini-uppehåll över kvällen. Det är en av mina närmsta vänner som fyller jämnt, och då vill jag kunna delta på festen fullt ut. Äta god mat, dricka några glas vin, smaka på tårtan. Men allt går ju att göra med måtta. Och  söndag morgon är det tillbaka till pulver. Funderar däremot att hoppa över midsommarafton, så jag får en längre sammanhållen pulverperiod innan semestern.

Jakten på kilon är i gång igen som ni ser.

Dagens vikt: stilla på höga 95.
Hade hoppats på ett glädjeskutt nedåt, men inte.
Det är bara att fejsa verkligheten.
Att önska att det vore annorlunda hjälper inte direkt...

Desto roligare känns då gårdagens andra runda i motionsspåret där jag kunde utöka mina korta joggingsträckor. Sprang betydligt längre bitar den här gången, även om det är i beskedlig fart och för andra korta sträckor. Men jag är fortfarande så förundrad över att jag över huvudtaget gör något som liknar att springa!
Hela rundan tog också ungefär åtta minuter kortare än i söndags!

Det känns bra.
Ska fortsätta växla upp motionen steg för steg.
Vikten måste följa efter förr eller senare.

Funderar för övrigt på att köpa en korsett för att hålla inne "mellanmagen" under en klänning som jag ska ha på lördag. Då blir det fest för en god vän som fyller jämna år. Har inte haft klänning på evigheter, och känner mig lite nervös för det, alla bilringar och valkar känns så mycket mer synliga än när man har flera delar...

Så vägde jag mig då nu på morgonen.
Vet inte det var smart eller inte, men nu är det gjort, och siffrorna inetsade i minnet.

Inte kul siffror.
Är tillbaka över 95 kg.
Plusvikt på tre kilo jämfört med för en månad sedan.
Semestrandet, och framför allt de urspårningar med tröst/hetsätning jag har haft under den tiden har satt sina tydliga spår.

Förbannat att det ska vara så lätt att gå upp i vikt!

Nu gäller det att bita ihop och inte tappa modet.
Visst, jag har gått ner de här kilona en gång förut, men det hjälper inte.
Det är bara göra om det.
Sikta nedåt.
Under 90.
Kämpa på.
Heja heja.
Blä!

Klarar inte av att vara hurtfrisk och "tänk positivt".
Men det spelar ingen roll.
För jag ska vidare.

Tröstar mej med lite Nalle Puh som jag fick via mailen i dag och använder det som en metafor för att inte krångla till det i onödan nu:

Träningsvärk i rumpan i dag.
Tyckte jag var duktig på att stretcha efter gårdagens runda, men tydligen så räckte det inte till.

Känner mig peppad på träning just nu, har bokat in vattengympa i kväll och tänker ta en ny runda i skogen i morgon förmiddag om vädret tillåter.

Jag vet att det är en effekt av pulverkuren, när man kommit över de första dagarna så frigörs en massa energi i kroppen, och det är den jag försöker ta tillvara på bästa sätt. Kan jag få in rutiner nu så blir det lättare att hålla dem när sommaren och semestern kommer igång på allvar.

Däremot är jag rädd för att kliva upp på vågen igen. Vet att jag måste göra det snart, om inte annat så på torsdag eller fredag då jag ska på vårdcentralen och ta lite prover (uppföljning på mitt hälsohemsbesök). Är så himla rädd för att vikten ska ha stuckit i väg för många kilon, för det är så tröstlöst att gå ner samma kilon gång på gång. Samtidigt vet jag att jag blir peppad av att se hur det sjunker, och nu borde det gå nedåt i hygglig fart.

Det lutar det åt att jag väger mig i morgonbitti.
Lika bra att få det gjort.

Känner mig helt lycklig just nu.
Har för första gången i år varit ute i motionsspåret i Gammliaskogen, en runda på knappa fem kilometer som jag brukar nöta på när jag är duktig på att motionera. Det har varit trögt att komma igång den här säsongen, men i morse så kände jag lite "jäklar anamma" och tog mig ut.

Kände direkt att jag hade klipp i steget, trots att jag är rätt otränad just nu. Det kändes lättare att gå, och det är i och för sig inte så konstigt eftersom sist jag gick slingan så vägde jag 30 kg mer. Plötsligt så fick jag en längtan efter att springa lite. Sagt och gjort.
Jag sprang.
Joggade mig fram en kort sträcka mellan tre eller fyra lyktstolpar.

Blev helt snopen.
För det gick bra.
Inte alls ont i knän, vrister eller rygg.

Så efter en lite stund tog jag en spring-sträcka till.
Och en tredje.

Totalt blev det väl inte mer än en knapp kilometer som jag sprang, uppdelat på tre kortare sträckor.
Men så mycket har jag inte sprungit sedan jag gick gymnasiet och vi hade idrott på schemat!
Så det känns stort.
Och hoppfullt.
För kan jag komma igång och springa så blir träningen både mer effektiv, går snabbare och det känns så otroligt mycket roligare.

Någon som har några bra tips eller råd vad man bör tänka på när man ska börja jogga? Bra skor står redan på min "att-göra-lista", för walkingskorna jag har är två år gamla och behöver bytas ut.
Men något annat jag bör tänka på?

Om spring är dagens ena ord är dagens andra ord rösta.
Jag ska snart gå och avlägga min röst och jag hoppas att du gör det samma. Vi är så lyckligt lottade som bor i ett land där demokrati och rösträtt en självklarhet, så av respekt för det - och för de som inte har samma möjlighet - hoppas jag att även du väljer att rösta i dag.

Ha en bra dag.
För det har jag!

Har ägnat dagen åt att åka runt på handelsträdgårdar och köpt lite sommarblommor till min uteplats.
Älskar att få göra i ordning där, sätta vackra, färgglada blommor, få lite jord under naglarna.
Men i dag kändes det konstigt.
För plötsligt började det hagla.

Sommaren är visst inte här riktigt ännu.

Om haglet inte fortsätter blir det i varje fall plantering i morgon.
Dahlior och sibirisk vallmo är mina favoritet.
Funderar på om jag ska skaffa en tomatplanta också, har min uteplats i söderläge så om sommaren blir bra brukar tomatplantor trivas där...

Känns i varje fall skönt att vara lite mer aktiv i dag. Det har varit lite dåligt på den fronten.
Ingen motion att tala om, men ger det ett nytt försök i morgon.

Har annars funderat en hel del på det här med självbild i dag.
Jag förstår att jag är i en "nyorienteringsfas" just nu - från extremt överviktig, till mer normalt överviktig, på väg mot normalviktig. Huvudet hänger inte riktigt med, och spegelbilden är oftast smått overklig - inte i någon bra mening - utan jag känner och ser mig som lika stor som för 30 kg sedan.

Tills hjärnan kommti i kapp så får jag bara lita på resultaten som vågen - och kläderna visar.

Vågen ja.
Har inte vågat mig på den riktigt än.
Vet att jag har pluskilon sedan London-äventyret och svårigheterna att komma tillbaka efter resan, men vet inte hur mycket.

Tidigast tisdag kliver jag upp på vågen, har jag bestämt mig för.

Nä. Att känna likgiltighet är inte särskilt konstruktivt. Och inte leder det mig närmare målet.

Har träffat min terapeut i dag och pratat om varför det den här gången varit så svårt att komma tillbaka. Jag efterlyste min av/på knapp.
Men någon sådan finns inte (vilket jag visste).
I stället handlar allt om min egen attityd - om jag orkar, vill och vågar kämpa emot de negativa känslorna som kommer.

Men likgilthet är så svår, invänder jag.
För den är bara tom.

Och? Är det en känsla som är bra för dig?
Är den en känsla som gör dej aktiv? Om svaret är nej, så ska du kämpa emot den.
Observera den, acceptera att den dyker upp och låt den sedan passera.
Svarar han.

Så nu gör jag upp med likgiltigheten.
För den har ingenting i mig att göra.
Likgiltighet är bara ett ord.
Och pusslar man om bokstäverna får man betydligt trevligare ord.
Som kittlig.
Kelig.
Hel.
Gille.
Tillit.
Het.
Kilt.
Get.
Och kletig.

När likgiltiheten knackar på nästa gång så tänker jag på något av de orden i stället.

Idag bättre med andra ord.
Tror jag har hittat tillbaka.
Men låter vågen vara ett par dagar till tills jag är på mer stabil mark.

PS: Har du fler roliga ord på likgiltighet så får du gärna dela med dig av dem! DS.

Det går bättre i dag.
Efter en låååång uppförsbacke så har jag snart klarat av ett helt dygn utan att fuska med cambridge.
Alltid något.
Nu gäller det bara att klara två till likadana, så är jag på banan igen...

Fortfarande undrar jag var den där knappen sitter, den som gör skillnaden mellan att jag får det att fungera och inte fungera.

Men känsloläget är detsamma, en slags nedstämd likgiltighet.
Försöker bara härda ut just nu, vet att det ger med sig förr eller senare.
Stå ut i känslan, som min terapeut säkert skulle ha sagt.

Ser i varje fall fram emot en ledig helg - utan tentaplugg, utan massa måsten. Ska verkligen försöka hitta på saker att göra bara för min skull. Tror att jag ska köpa blommor till min uteplats, plantera och pyssla, det är bra för själen!
Och så motion.
Promenader. Ut och gå.
Jag ska.

Hm. Omstarten går väl inte direkt smärtfritt.
Den går rakt ut sagt dåligt.
Men jag kämpar på.
Hoppas att det ska bli lite enklare efter denna dagen - i går var jag på resande fot (Stockhol tur och retur för ett möte) och det är alltid svårt att få till en bra matordning då. Sedan har jag tenta i dag för den lilla "vid-sidan-av"-kurs jag läst i vår. Och jag har varit rätt så stressad inför den, eftersom jag inte alls hunnit plugga så som jag velat...

Men det positiva är att jag efter tentan i dag är ledig, ska alltså inte tillbaka till jobbet.
Så eftermiddagen tänkte jag tillbringa på Iksu med lite solning och vattengympa.

Det som bekymrar mig mer är att jag inte känt mig särskilt glad sista veckan.
Visst, det har varit mycket ett tag, och nu är det som om luften gått ur mig.
Ser inte riktigt fram emot något.
Det mesta känns bara jobbigt.
Och det här är ingen bra känsla, likgiltighet är min värsta fiende mot kampen mot vikten.
Jag måste hitta ett sätt att vända den känslan.
Jag hoppas att eftermiddagen, när jag fokuserar på mig själv, kan vara en bra start för det.

Och sedan tror jag att pulver-ätandet kommer igång på allvar när jag nu lagt dessa "störande element" bakom mig.

Tack alla bloggläsare som hållit ut trots oregelbunden uppdatering sista veckorna, och tack för kommentarer och mail! Ni är min livlina!

I går började jag om med cambridge-kuren.
Sakta och försiktigt försöker jag hitta tillbaka.
Vet att varje omstart är tuff, kroppen vill ha mat, de dåliga vanorna har snabbt hittat tillbaka, och det är tufft i början när resultaten inte kommer.

Men jag har klarat det förut. Så jag ska klara det igen,
Lägger den mindre lyckade helgen bakom mig.
Det var då.
Siktar framåt nu.

Planen är att äta cambridge hela juni, med två uppehåll: en inplanerad födelsedagsfest och midsommar.
Annars pulver.

Min alltid så kloka och peppande cambridgekonsulent menar att jag kan ta åtta kilo under juni.
Jovisst, om jag är behård och inte äter minsta lilla utöver mitt pulver är det kanske möjligt.
Men jag har inte så högt ställda förväntningar.
Nu ska jag först och främst tillbaka där jag var innan London-resan och alla utsvävningar. Sedan ska jag försöka ta mig under 90 kg.

Kan jag klara det innan semestern så är jag nöjd.

Problemet är att jag inte har koll på vad jag väger nu - hur mycket uppehållet och det sista hetsätandet "kostat" mig. Vill inte ställa mig på vågen riktigt än. Ska försöka vänta till slutet av veckan, så jag i varje fall kommit över de första tuffa cambridge-dagarna.

Annars är jag mest irriterad över mina fladdriga överarmar. Det är som två konsumkassar som hänger och sladdrar, och inte har det blivit så mycket bättre av att jag gått ner i vikt! Visserligen är "påsarna" tomma nu, förut var de fyllda med fett. Men ärmlöst är i varje fall inte att tänka på den här sommaren heller...