Tandläkarskräck
Jag har varit hos tandläkaren i eftermiddag.
Det är alltid en nervpers.
Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. Det gör ont, det är obekvämt, jag har ingen kontroll. Och så skäms jag över mina fula tänder.
Men för några år sedan, när en tand gick sönder och jag in i det längsta försökte undvika tandläkaren så blev jag bara tvungen att söka akut. Efter en sömnlös natt, då hela munnen värkt sönder, kändes det som. Och så träffade jag en jättebra tandläkare. Full av förståelse och tålamod. Inte med ett ord antydde han att jag hade mig själv att skylla för att jag inte skött mina tänder bättre - eller ifrågasatte varför jag inte kommit tidigare.
Det blev lite av vändningen. Med hjälp av den tandläkaren repade jag mod att börja göra något åt mina tänder. Så det har lagats och fixats. Och nu förbereder jag för en tandställning i överkäken för att rätta till mina skevheter. Och sedan ska de numer utdragna, trasiga tänderna ersättas.
Min tandläkarskräck är inte helt över. Men den är hanterbar.
Tänk vilken skillnad det gör när man möter riktiga människor som är duktiga på sitt jobb och utrustade med en god portion empati.
Kan inte tandläkaren hjälpa mig att gå ner i vikt också???
Det är alltid en nervpers.
Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. Det gör ont, det är obekvämt, jag har ingen kontroll. Och så skäms jag över mina fula tänder.
Men för några år sedan, när en tand gick sönder och jag in i det längsta försökte undvika tandläkaren så blev jag bara tvungen att söka akut. Efter en sömnlös natt, då hela munnen värkt sönder, kändes det som. Och så träffade jag en jättebra tandläkare. Full av förståelse och tålamod. Inte med ett ord antydde han att jag hade mig själv att skylla för att jag inte skött mina tänder bättre - eller ifrågasatte varför jag inte kommit tidigare.
Det blev lite av vändningen. Med hjälp av den tandläkaren repade jag mod att börja göra något åt mina tänder. Så det har lagats och fixats. Och nu förbereder jag för en tandställning i överkäken för att rätta till mina skevheter. Och sedan ska de numer utdragna, trasiga tänderna ersättas.
Min tandläkarskräck är inte helt över. Men den är hanterbar.
Tänk vilken skillnad det gör när man möter riktiga människor som är duktiga på sitt jobb och utrustade med en god portion empati.
Kan inte tandläkaren hjälpa mig att gå ner i vikt också???
Ingenting särskilt
Det hankar sig fram just nu. Pendlar mellan bra stunder och dåliga stunder.
Jobbet tar för mycket tid och kraft, och det lilla som blir över får soffan och sängen.
Men nu ska jag vara ledig i tre dagar - jippi - och satsar då på att få upp motionerandet igen.
En långpromenad om dagen ska det bli.
Några större ambitioner än så tänker jag inte sätta upp för närvarande. För en gångs skull så hoppas jag att jag ska kunna nå upp till mina kortsiktiga mål...
Jobbet tar för mycket tid och kraft, och det lilla som blir över får soffan och sängen.
Men nu ska jag vara ledig i tre dagar - jippi - och satsar då på att få upp motionerandet igen.
En långpromenad om dagen ska det bli.
Några större ambitioner än så tänker jag inte sätta upp för närvarande. För en gångs skull så hoppas jag att jag ska kunna nå upp till mina kortsiktiga mål...
Födelsedagsångest
Jag är ett barn av 1968. Så jag fyller alltså 40 år i år. Hjälp. Jag känner mig inte som en dag över typ 27... eller 32...
40 är väl mest bara en siffra, men ändå har jag en rejäl ångest inför min födelsedag. Inte för att bli äldre, nej, utan inför min födelsedagsfest.
Det är fyra månader kvar, men jag inser att jag måste börja planera nu. Inte för att jag har tänkt ha någon stor fest, men jag vill vara på lokal, leja bort maten till något cateringföretag och sedan har en mysig kväll med god mat, dryck och musik och bara allmänt avslappnat och kul.
Men det är här ångesten kommer: Tänk om den inte blir kul? Tänk om det blir stelt, fel och obekvämt? Tänk om de jag bjuder inte kommer, eller kommer, äter och sedan drar vidare... Och så är det det här med att stå i centrum. Det känns obekvämt. Jag som hade tänkt vara smal till min 40-årsdag. Nu vet jag att det inte blir så - hur mycket nutrilett jag än försöker mig på! Däremot kan födelsedagen vara något att sikta på, som peppar mig att göra mitt bästa för att vara mer nöjd med mig själv. Men då motarbetas jag av min egen ångest inför festen, blir stressad och ledsen och orolig - och tröstäter.
Varför är livet fullt av ekvationer som känns omöjliga att få ihop?
40 är väl mest bara en siffra, men ändå har jag en rejäl ångest inför min födelsedag. Inte för att bli äldre, nej, utan inför min födelsedagsfest.
Det är fyra månader kvar, men jag inser att jag måste börja planera nu. Inte för att jag har tänkt ha någon stor fest, men jag vill vara på lokal, leja bort maten till något cateringföretag och sedan har en mysig kväll med god mat, dryck och musik och bara allmänt avslappnat och kul.
Men det är här ångesten kommer: Tänk om den inte blir kul? Tänk om det blir stelt, fel och obekvämt? Tänk om de jag bjuder inte kommer, eller kommer, äter och sedan drar vidare... Och så är det det här med att stå i centrum. Det känns obekvämt. Jag som hade tänkt vara smal till min 40-årsdag. Nu vet jag att det inte blir så - hur mycket nutrilett jag än försöker mig på! Däremot kan födelsedagen vara något att sikta på, som peppar mig att göra mitt bästa för att vara mer nöjd med mig själv. Men då motarbetas jag av min egen ångest inför festen, blir stressad och ledsen och orolig - och tröstäter.
Varför är livet fullt av ekvationer som känns omöjliga att få ihop?
Fredagsvägning
Ställde mig på vågen i morse.
Inte så där jättekul, men inte heller katastrofdåligt mot för vad jag befarat.
Vikt: 123 kilo.
Alltså har jag på knappt ett år, sedan jag började min viktblogg, gått ner tre kilo.
Tre kilo på ett år.
Fast om man tänker på det så har jag säkert gått ner närmare 15 kilo om jag räknar samman alla upp- och nedgångar som varit... Det är irriterande att behöva gå ner samma kilon flera gånger. Men jag har bara mig själv att skylla.
Optimisten i mig säger att utan mina ansträngningar hade vågen kunnat vara närmare 130 nu.
Men jag önskade att jag hade kommit längre än så här.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Inte så där jättekul, men inte heller katastrofdåligt mot för vad jag befarat.
Vikt: 123 kilo.
Alltså har jag på knappt ett år, sedan jag började min viktblogg, gått ner tre kilo.
Tre kilo på ett år.
Fast om man tänker på det så har jag säkert gått ner närmare 15 kilo om jag räknar samman alla upp- och nedgångar som varit... Det är irriterande att behöva gå ner samma kilon flera gånger. Men jag har bara mig själv att skylla.
Optimisten i mig säger att utan mina ansträngningar hade vågen kunnat vara närmare 130 nu.
Men jag önskade att jag hade kommit längre än så här.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Skärpning.
Ett rejält skrovmål
Okej, jag har ju en tendens att göra saker lite överdrivet. Så nu när jag bestämde mig för att inte nutrlietta så seriöst denna vecka, så hamnade jag plötsligt på Frasses och mumsade på ett skrovmål. Hjälp så gott!
Det bara blev så. Lämnade in bilen för att få däcken bytta, fick en halvtimme över, och där i närheten låg Frasses och lockade med sina goda hamburgare. Och eftersom jag bara hade nutrilett i magen, men tankarna på fast föda, ja då blev det helt enkelt så att jag gav efter för frestelsen.
En tröst i bedrövelsen är att jag nu har ont i magen.
Rätt åt mig.
Behöver nu ta mig en rejäl funderare på hur jag ska ha det med min kost den närmaste tiden. En ny kur, eller ska jag ge mig på en period av strukturerad, fettsnål och nyttig mat?
Henke: tack för din kommentar! Jag håller i princip med, jag tror inte på pulverdieter i längden, men det kan vara en bra kick för att orka hålla ut när man ska gå ner så många kilo som jag ska göra!
För övrigt har jag registrerat min blogg på bloggkartan varför jag avslutar mitt inlägg med denna länk för att det ska fungera http://bloggkartan.se/registrera/25760/umeaa/
Det bara blev så. Lämnade in bilen för att få däcken bytta, fick en halvtimme över, och där i närheten låg Frasses och lockade med sina goda hamburgare. Och eftersom jag bara hade nutrilett i magen, men tankarna på fast föda, ja då blev det helt enkelt så att jag gav efter för frestelsen.
En tröst i bedrövelsen är att jag nu har ont i magen.
Rätt åt mig.
Behöver nu ta mig en rejäl funderare på hur jag ska ha det med min kost den närmaste tiden. En ny kur, eller ska jag ge mig på en period av strukturerad, fettsnål och nyttig mat?
Henke: tack för din kommentar! Jag håller i princip med, jag tror inte på pulverdieter i längden, men det kan vara en bra kick för att orka hålla ut när man ska gå ner så många kilo som jag ska göra!
För övrigt har jag registrerat min blogg på bloggkartan varför jag avslutar mitt inlägg med denna länk för att det ska fungera http://bloggkartan.se/registrera/25760/umeaa/
Jag avbryter
Den här gången har det inte alls fungerat att nutriletta. Så jag bryter här. Det är ingen idé att skapa massa frustation och ryckighet i maten. Jag kör en light-variant där jag då och då byter ut enstaka måltider mot nutrilett, och på så sätt får i mig färre kalorier under en dag. Men den där ruschen som en vlcd-kur ger, den uteblir.
Ska göra ett nytt försök. För jag vill fortfarande. Och det gick så bra sist. Så jag vet att jag kan. Men den här gången så blev det fel. Behöver nog ladda mer mentalt inför nästa försök.
Samtidigt spökar mitt återbesök på hälsohemmet. Det är bara en månad bort. Och som vanligt har jag inte några stolta, fina resultat att visa upp. Så lite panik finns i kroppen, jag vill så gärna gå ner inför det! Men det är som sagt en månad kvar, jag kan hinna en hel del ändå.
Nu satsar jag i stället stenhårt på mina promenader. I går blev det visserligen ingenting, men i kväll ska det bli en rejäl runda tänkte jag. Om det nu inte blir något av mitt barnvaktande, förståss. Nå, en kortare promenad ska jag hinna med hur som helst...
Har inte vägt mig på ett par veckor. Siktar på att steppa upp på vågen i morgonbitti.
Om jag törs.
Ska göra ett nytt försök. För jag vill fortfarande. Och det gick så bra sist. Så jag vet att jag kan. Men den här gången så blev det fel. Behöver nog ladda mer mentalt inför nästa försök.
Samtidigt spökar mitt återbesök på hälsohemmet. Det är bara en månad bort. Och som vanligt har jag inte några stolta, fina resultat att visa upp. Så lite panik finns i kroppen, jag vill så gärna gå ner inför det! Men det är som sagt en månad kvar, jag kan hinna en hel del ändå.
Nu satsar jag i stället stenhårt på mina promenader. I går blev det visserligen ingenting, men i kväll ska det bli en rejäl runda tänkte jag. Om det nu inte blir något av mitt barnvaktande, förståss. Nå, en kortare promenad ska jag hinna med hur som helst...
Har inte vägt mig på ett par veckor. Siktar på att steppa upp på vågen i morgonbitti.
Om jag törs.
Inspirerande visshet
Har precis träffat en kvinna som gett mig ett och annat att fundera på. Vi träffades genom jobbet, och har stött på varandra tidigare regelbundet. Jag har sett hur kilona verkligen rasat av henne i vinter, och i dag kunde jag inte låta bli att kommentera det och gratulera henne.
Fick då veta att hon gått ner 26 kilo på dryga tre månader genom Xtravaganza. Pulverdiet och mycket motion är receptet. Och hon verkligen strålade när hon berättade om hur bra det gått.
Men det som fick mig att haja till mest var hennes beskrivning av hur hon bestämde sig för att satsa på att gå ner i vikt. Hon har inte hållt på och försökt hit och dit tidigare, hon har inte jojat upp och ner i vikt, utan ändå varit till freds på något sätt med att vara överviktig. Men när oron för sjukdomar på grund av övervikten kom, då bestämde hon sig för att det var dags att göra något. Tidigare har hon skjutit det framför sig i väntan på att livet runt omkring ska ordna sig - att familjemedlemmar ska må bra, att något projekt på jobbet ska avslutas, att barnen ska ditt eller datt.
Så här berättade hon för mig:
"Om jag ska vänta på att allt runt omkring mig är bra innan jag bryr mig om mig själv så kommer det aldrig att hända. Och när jag kom på det så föll allt på plats. Då visste jag också att jag skulle lyckas. Efter det har jag aldrig sagt att jag försökter gå ner i vikt, jag har sagt att jag håller på och gå ner i vikt.?
Vilka inspirerande ord!
Jag vill också hitta det lugnet och den säkerheten i mig själv.
Fick då veta att hon gått ner 26 kilo på dryga tre månader genom Xtravaganza. Pulverdiet och mycket motion är receptet. Och hon verkligen strålade när hon berättade om hur bra det gått.
Men det som fick mig att haja till mest var hennes beskrivning av hur hon bestämde sig för att satsa på att gå ner i vikt. Hon har inte hållt på och försökt hit och dit tidigare, hon har inte jojat upp och ner i vikt, utan ändå varit till freds på något sätt med att vara överviktig. Men när oron för sjukdomar på grund av övervikten kom, då bestämde hon sig för att det var dags att göra något. Tidigare har hon skjutit det framför sig i väntan på att livet runt omkring ska ordna sig - att familjemedlemmar ska må bra, att något projekt på jobbet ska avslutas, att barnen ska ditt eller datt.
Så här berättade hon för mig:
"Om jag ska vänta på att allt runt omkring mig är bra innan jag bryr mig om mig själv så kommer det aldrig att hända. Och när jag kom på det så föll allt på plats. Då visste jag också att jag skulle lyckas. Efter det har jag aldrig sagt att jag försökter gå ner i vikt, jag har sagt att jag håller på och gå ner i vikt.?
Vilka inspirerande ord!
Jag vill också hitta det lugnet och den säkerheten i mig själv.
Påträngande ensamhet
Mitt nutrilett (vlcd) projekt fortsätter. Och fortsätter att haverera.
I går så gick det bra till sent på kväll.
Då blev det kraschlandning igen.
Jag blev bara plötsligt överfylld med känslor som rev i hela kroppen. Tårarna kom. Jag ville bara fly. Och för mig är att fly detsamma som att äta något onyttigt. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, när jag lärde mig den metoden - men den finns där, och den kommer fram när jag är som mest sårbar.
Min terapeut säger att jag måste öva mig på att vara i mina känslor. Att låta de komma, vara nyfiken och utforska dem, och låta dem passera. Inte försöka trycka bort dem och gömma dem under en massa glass, chips, kakor eller vad jag nu har till hands.
Det är lättare sagt än gjort. I går så försökte jag, en liten stund, men stod inte ut.
Det som kom över mig var en stor, påträngande ensamhet. En känsla av hur orättvist livet är. Hur värdelös jag är som inte får ihop mitt livspussel.
Det konstiga är att jag inte brukar känna mig ensam även om jag lever själv. Eller så är just ensamheten en sådan där känsla som jag blivit duktig på att dölja och glömma. I går kom den upp efter konsert med min kompis och sedan en fortsatt kväll framför tv:n hemma hos henne och hennes sambo. De började bråka. Ett sådant där bittert bråk som bara kryper sig in under huden. Som hänger kvar i luften när orden väl är sagda. Och där satt jag mitt i det hela. Och kände bara hur dumma de är som hakar upp sig på detaljer i stället för att uppskatta att de har varandra, att de har två underbara barn, att de är friska och har jobb.
Visst, det är lätt att säga. Men det kändes så orättvist. Och plötsligt så ensamnt eftersom jag inte har någon att bråka med, eller någon att låta bli att bråka med. Jag kände mig också ledsen över att de bråkade så bittert när jag var där. Som om jag inte var viktig.
Och så kraschlandade jag när jag väl kom hem.
I dag är jag tillbaka på banan.
Men det spelar moll i bakgrunden i mitt hjärta.
I går så gick det bra till sent på kväll.
Då blev det kraschlandning igen.
Jag blev bara plötsligt överfylld med känslor som rev i hela kroppen. Tårarna kom. Jag ville bara fly. Och för mig är att fly detsamma som att äta något onyttigt. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, när jag lärde mig den metoden - men den finns där, och den kommer fram när jag är som mest sårbar.
Min terapeut säger att jag måste öva mig på att vara i mina känslor. Att låta de komma, vara nyfiken och utforska dem, och låta dem passera. Inte försöka trycka bort dem och gömma dem under en massa glass, chips, kakor eller vad jag nu har till hands.
Det är lättare sagt än gjort. I går så försökte jag, en liten stund, men stod inte ut.
Det som kom över mig var en stor, påträngande ensamhet. En känsla av hur orättvist livet är. Hur värdelös jag är som inte får ihop mitt livspussel.
Det konstiga är att jag inte brukar känna mig ensam även om jag lever själv. Eller så är just ensamheten en sådan där känsla som jag blivit duktig på att dölja och glömma. I går kom den upp efter konsert med min kompis och sedan en fortsatt kväll framför tv:n hemma hos henne och hennes sambo. De började bråka. Ett sådant där bittert bråk som bara kryper sig in under huden. Som hänger kvar i luften när orden väl är sagda. Och där satt jag mitt i det hela. Och kände bara hur dumma de är som hakar upp sig på detaljer i stället för att uppskatta att de har varandra, att de har två underbara barn, att de är friska och har jobb.
Visst, det är lätt att säga. Men det kändes så orättvist. Och plötsligt så ensamnt eftersom jag inte har någon att bråka med, eller någon att låta bli att bråka med. Jag kände mig också ledsen över att de bråkade så bittert när jag var där. Som om jag inte var viktig.
Och så kraschlandade jag när jag väl kom hem.
I dag är jag tillbaka på banan.
Men det spelar moll i bakgrunden i mitt hjärta.
Total kollaps
Jag vet inte när jag senast misslyckades så totalt. I går skulle vara min första dag med en ny vlcd-kur. Det gick bra till ungefär klockan åtta på kvällen. Där spårade det ut.
Först några digestivekex med ost för att jag var så himla saltsugen.
Sedan en påse micropopcorn bara för att det fanns.
Det slutade sedan med att jag klockan nio på kvällen stekte köttbullar. Det blev en stor portion pasta och köttbullar. Utan grönsaker till (om inte tomaterna i ketchupen räknas...)
Så totalt misslyckat.
I dag är det omstart som gäller.
Igen.
Konstigt nog så är jag ändå på ett strålande humör i dag. Har precis varit ute på en lunchpromenad. Solen skiner. Jag ler mot mina jobbarkompisar. Och i kväll ska jag på konsert och höra Marit Bergman.
Trots allt är det en bra dag.
Konstigt.
Tänk om jag någon gång kunde börja förstå mig på mig själv.
Först några digestivekex med ost för att jag var så himla saltsugen.
Sedan en påse micropopcorn bara för att det fanns.
Det slutade sedan med att jag klockan nio på kvällen stekte köttbullar. Det blev en stor portion pasta och köttbullar. Utan grönsaker till (om inte tomaterna i ketchupen räknas...)
Så totalt misslyckat.
I dag är det omstart som gäller.
Igen.
Konstigt nog så är jag ändå på ett strålande humör i dag. Har precis varit ute på en lunchpromenad. Solen skiner. Jag ler mot mina jobbarkompisar. Och i kväll ska jag på konsert och höra Marit Bergman.
Trots allt är det en bra dag.
Konstigt.
Tänk om jag någon gång kunde börja förstå mig på mig själv.
Omtag med vlcd
Måndag = dag för omtag. Helgen har väl lämnat en del att önska, men jag tog mig i varje fall ut på en härlig promenad på söndagen vilket jag är glad för. Hade sedan bästa vännen AK med familj på middag, het kycklinggryta, vilket blev lyckat. Mindre lyckat var väl att jag åt upp resterna senare på kvällen... Samma sak hände med efterrättsglassen...
Det bara gick inte att hejda.
Jag blir så jävla trött på mig själv.
Men det är historia. Nu är det nutrilett som gäller igen. Jag hoppas att det ska gå lika bra som förra gången, och att jag ännu en gång ska få den kick jag fick då. Nu gäller det bara att hålla i det bättre efter min kur, för det var där det sprack lite sist. Rätt så snabbt kom jag tillbaka till mina ovanor och slevade i mig glass och chips när stressen blev för hög eller humöret för lågt...
En annan sak: tack för alla kommentarer! De är upplyftande. Bara att se att det finns någon som läser och delar mina tankar känns kul Vill skicka vidare ett tips jag fick från Petra om hennes inlägg Bantarens A och O. Läsvärd.
PS: Receptet på pasta med tigerräkor blev en riktig hit! Kan rekommenderas. Hyggligt nyttigt också. Jag använde färsk chilifrukt i stället för torkad, och hade i både soltorkade tomater och en liten dutt tomatpuré. Mums.
Det bara gick inte att hejda.
Jag blir så jävla trött på mig själv.
Men det är historia. Nu är det nutrilett som gäller igen. Jag hoppas att det ska gå lika bra som förra gången, och att jag ännu en gång ska få den kick jag fick då. Nu gäller det bara att hålla i det bättre efter min kur, för det var där det sprack lite sist. Rätt så snabbt kom jag tillbaka till mina ovanor och slevade i mig glass och chips när stressen blev för hög eller humöret för lågt...
En annan sak: tack för alla kommentarer! De är upplyftande. Bara att se att det finns någon som läser och delar mina tankar känns kul Vill skicka vidare ett tips jag fick från Petra om hennes inlägg Bantarens A och O. Läsvärd.
PS: Receptet på pasta med tigerräkor blev en riktig hit! Kan rekommenderas. Hyggligt nyttigt också. Jag använde färsk chilifrukt i stället för torkad, och hade i både soltorkade tomater och en liten dutt tomatpuré. Mums.
Bjudmat
Rask promenad i går kväll. Kändes bra. Mer sånt! Har inget större inbokat i helgen så jag ska förhoppningsvis kunna ägna en del av dagarna åt att vara ute och röra på mig. Det känns bra.
Jag har bjudit min kompis, hon som är mitt i en stor kris på sitt jobb, på middag i kväll. Har grunnat på vad jag ska göra, det ska vara enkelt och hyggligt smalt, men ändå lite spännande. Har nyss köpt en stor påse frysta tigerräkor och tänkte utgå från dem. Och via pålitliga tasteline så hittade jag det här receptet komponerat av Jamie Oliver.
För 4 personer
450 g spagetti
olivolja
2 st finhackade vitlöksklyfotr
1,5 röd chilifrukt, torkade och smulade
400 g tigerräkor, skalade
1 glas vitt vin
6 soltorkade tomater eller 2 tsk soltorkade tomater-puré
1 citron, skal och citronsaft.
2 knippen rucolasallad, grovt skuren
havssalt
svartpeppar
Koka spagettin. OBS! Spara lite av kokvattnet till senare.
Hetta upp en skvätt olja i pannan, lägg i vitlök och chili. När vitlöken börjar få färg - lägg i räkorna och fräs i några minuter. Tillsätt vinet och de soltorkade tomaterna/purén. Låt allt sjuda några minuter.
Blanda spagettin med den färdiga såsen, citronsaft och hälften av rucolan. Om det blir för tjockt, späd med kokvatten från spagettikoket. Smaka av med salt och peppar.
Fördela pastan på tallrikar. Strö över resten av rucola och citronskal.
Jag har bjudit min kompis, hon som är mitt i en stor kris på sitt jobb, på middag i kväll. Har grunnat på vad jag ska göra, det ska vara enkelt och hyggligt smalt, men ändå lite spännande. Har nyss köpt en stor påse frysta tigerräkor och tänkte utgå från dem. Och via pålitliga tasteline så hittade jag det här receptet komponerat av Jamie Oliver.
För 4 personer
450 g spagetti
olivolja
2 st finhackade vitlöksklyfotr
1,5 röd chilifrukt, torkade och smulade
400 g tigerräkor, skalade
1 glas vitt vin
6 soltorkade tomater eller 2 tsk soltorkade tomater-puré
1 citron, skal och citronsaft.
2 knippen rucolasallad, grovt skuren
havssalt
svartpeppar
Koka spagettin. OBS! Spara lite av kokvattnet till senare.
Hetta upp en skvätt olja i pannan, lägg i vitlök och chili. När vitlöken börjar få färg - lägg i räkorna och fräs i några minuter. Tillsätt vinet och de soltorkade tomaterna/purén. Låt allt sjuda några minuter.
Blanda spagettin med den färdiga såsen, citronsaft och hälften av rucolan. Om det blir för tjockt, späd med kokvatten från spagettikoket. Smaka av med salt och peppar.
Fördela pastan på tallrikar. Strö över resten av rucola och citronskal.
Pålitliga Shakespeare
Jag har ett citat fastklistrat på mitt skrivbord så jag ser det varje dag.
Jag fick det av en jobbarkompis när saker och ting var riktigt överjävligt på jobbet för ett antal år sedan.
I morse skickade jag det vidare till en god vän som är mitt uppe i en kris på sitt jobb.
Själv tycker jag det är riktigt tröstande att tänka på gamle Shakespeares ord. Även om saker och ting just i dag inte är som jag vill, just i dag är omänskligt övermäktigt, just i dag verkar nattsvart - så är det inte så för evigt.
Någonstans finns ändå hopp för en förändring. Om det så handlar om en kris på jobbet, en relation som brakar ihop eller en livsstilsförändring som inte riktigt fungerar som jag önskar.
Jag fick det av en jobbarkompis när saker och ting var riktigt överjävligt på jobbet för ett antal år sedan.
I morse skickade jag det vidare till en god vän som är mitt uppe i en kris på sitt jobb.
Själv tycker jag det är riktigt tröstande att tänka på gamle Shakespeares ord. Även om saker och ting just i dag inte är som jag vill, just i dag är omänskligt övermäktigt, just i dag verkar nattsvart - så är det inte så för evigt.
Någonstans finns ändå hopp för en förändring. Om det så handlar om en kris på jobbet, en relation som brakar ihop eller en livsstilsförändring som inte riktigt fungerar som jag önskar.
"Komme vad som vill;
den västa dag tar slut;
tid står ej still."
den västa dag tar slut;
tid står ej still."
Omättlig
Sitter kvar på jobbet. Har en riktig strul-vecka med många sena dagar. Visserligen kan jag flexa så jag börjar också senare, men dagarna blir ändå lite upp och ner och hipp som happ.
Just nu är ett av mina stora problem att jag hela tiden känner mig omättlig. Inte så att jag går runt och är hungrig, men jag blir inte heller mätt när jag äter. Jag äter lunch, och en halv timme senare kan jag utan problem tänka mig en andra portion. I går kväll blev det nästan en extra middag på kvällen, för det fanns som ingen botten.
Jag vet inte om jag har tröttat ut mitt mätt-centrum i hjärnan eller vad det är.
Det jag däremot vet är att jag gärna äter när jag känner mig lite stressad. Det är lugnande på något sätt. Och sena kvälla på jobbet triggar stressen, så kanske är förklaringen i mina oregelbundna tider...
Jag har i varje fall bestämt mig för att köra en ny nutrilett-kur med start på söndag eller måndag. Det beror på om det blir en middagsbjudning på söndag eller inte. Har läst på, och enligt en studie som bland annat Stephan Rössner gjort på Karolinska så fungerar det bra att överviktiga på egen hand kör kortare vlcd-dieter med några veckors mellanrum. Det ger dessutom goda resultat. Det låter bra.
Just nu är ett av mina stora problem att jag hela tiden känner mig omättlig. Inte så att jag går runt och är hungrig, men jag blir inte heller mätt när jag äter. Jag äter lunch, och en halv timme senare kan jag utan problem tänka mig en andra portion. I går kväll blev det nästan en extra middag på kvällen, för det fanns som ingen botten.
Jag vet inte om jag har tröttat ut mitt mätt-centrum i hjärnan eller vad det är.
Det jag däremot vet är att jag gärna äter när jag känner mig lite stressad. Det är lugnande på något sätt. Och sena kvälla på jobbet triggar stressen, så kanske är förklaringen i mina oregelbundna tider...
Jag har i varje fall bestämt mig för att köra en ny nutrilett-kur med start på söndag eller måndag. Det beror på om det blir en middagsbjudning på söndag eller inte. Har läst på, och enligt en studie som bland annat Stephan Rössner gjort på Karolinska så fungerar det bra att överviktiga på egen hand kör kortare vlcd-dieter med några veckors mellanrum. Det ger dessutom goda resultat. Det låter bra.
Synden straffar sig själv...
Ibland får jag vad jag förtjänar direkt. Och det är bra. För då kanske jag lär mig lite vett i varje fall.
I dag blev jag bjuden på ett fika i samband med ett uppdrag för jobbet.
Kaffe och jättegod godbit.
Chokladöverdrag, lite pistageströssel ovanpå, sockerkaka och vaniljkräm inuti.
Mums. Jag kunde naturligtvis inte motstå.
Och hur det nu blev så fick jag möjligheten att smuggla med mig en extra kaka till senare.
Jag kunde inte motstå frestelsen.
De var ju så goda. Och ganska små... och de var ju bara över och det var varsågod att ta... typ.
Invirad i en servett och ner i jackfickan åkte kakan.
Givetvis hann jag glömma den på vägen till bilen. Telefonen ringde, jag träffade en person som jag småpratade med och när jag sedan stack ner handen i fickan för att ta fram bilnyckeln så krunchade jag kakan totalt. Kakklet över halva jackan och nedsmetade nycklar.
Och så en till bekännelse:
Egentligen var det två kakor.
I kväll blir det nog ett äpple till mellanmål. Eller en råriven morot. Något annat förtjänar jag inte.
I dag blev jag bjuden på ett fika i samband med ett uppdrag för jobbet.
Kaffe och jättegod godbit.
Chokladöverdrag, lite pistageströssel ovanpå, sockerkaka och vaniljkräm inuti.
Mums. Jag kunde naturligtvis inte motstå.
Och hur det nu blev så fick jag möjligheten att smuggla med mig en extra kaka till senare.
Jag kunde inte motstå frestelsen.
De var ju så goda. Och ganska små... och de var ju bara över och det var varsågod att ta... typ.
Invirad i en servett och ner i jackfickan åkte kakan.
Givetvis hann jag glömma den på vägen till bilen. Telefonen ringde, jag träffade en person som jag småpratade med och när jag sedan stack ner handen i fickan för att ta fram bilnyckeln så krunchade jag kakan totalt. Kakklet över halva jackan och nedsmetade nycklar.
Och så en till bekännelse:
Egentligen var det två kakor.
I kväll blir det nog ett äpple till mellanmål. Eller en råriven morot. Något annat förtjänar jag inte.
Förbannade våg
Jag önskar att jag inte var så hoppfullt fixerad vid vad vågen ska visa. Men likt förbannat så är vägningen det som avgör hur min dag/vecka ska bli. I varje fall lite...
I morse var det vägdag och trots att jag mentalt förberett mig på att jag kommer att väga mer än vad jag gjorde förra veckan, eftersom jag numer äter vanlig mat och binder mer vätska i kroppen. Säkert två kilo mer, bara på grund av detta. Men långt inne i hjärtat så fanns ändå hoppet att det skulle skett något mirakulöst under veckan. Och när det inte blev så, utan mina två kilo upp visade sig stämma rätt så bra, så blir jag besviken.
Vilket egentlig är sanslöst, eftersom jag ändå ligger på -3,5 kg. Men det har jag svårt att vara glad åt. För jag vägde mindre förra veckan.
Prickar in i almanackan en ny vlcd-kur. Jag börjar nästa måndag tänkte jag.
Nu gäller det att hålla i den här veckan och inte låta våg-besvikelsen förstöra.
I morse var det vägdag och trots att jag mentalt förberett mig på att jag kommer att väga mer än vad jag gjorde förra veckan, eftersom jag numer äter vanlig mat och binder mer vätska i kroppen. Säkert två kilo mer, bara på grund av detta. Men långt inne i hjärtat så fanns ändå hoppet att det skulle skett något mirakulöst under veckan. Och när det inte blev så, utan mina två kilo upp visade sig stämma rätt så bra, så blir jag besviken.
Vilket egentlig är sanslöst, eftersom jag ändå ligger på -3,5 kg. Men det har jag svårt att vara glad åt. För jag vägde mindre förra veckan.
Prickar in i almanackan en ny vlcd-kur. Jag börjar nästa måndag tänkte jag.
Nu gäller det att hålla i den här veckan och inte låta våg-besvikelsen förstöra.
Imorgon är en annan dag...
Det är som att det varje dag är något speciellt som gör att jag inte riktigt är på G. Alltid finns det någon förklaring eller ursäkt till varför jag just den här dagen inte motionerade, eller inte åt bra mat, eller stoppade i mig något riktigt onyttigt. Och varje dag tänker jag att i morgon blir det nog annorlunda. Då får jag tid. Då ska jag planera. Då ska jag göra min matsedel, veckosallad, storhandla, skaffa god frukt och nyttiga mellanmål.
I morgon.
Men just nu verkar i morgon aldrig riktigt vilja infinna sig.
Det är nog bara att inse att imorgon inte är en annan dag, som Christer Björkman sjöng. Imorgon är i dag, och jag måste göra det jag kan i dag och inte vänta till en annan dag.
Jag ska börja med det imorgon.
I morgon.
Men just nu verkar i morgon aldrig riktigt vilja infinna sig.
Det är nog bara att inse att imorgon inte är en annan dag, som Christer Björkman sjöng. Imorgon är i dag, och jag måste göra det jag kan i dag och inte vänta till en annan dag.
Jag ska börja med det imorgon.
Godis är gott
Stressad i dag. Vilket genast betyder ett godissug. Så av bara farten blev det en liten daim på förmiddagen och fem små godisar efter lunchen. Inte bra. Men gott.
Märkligt att stress alltid triggar godissuget.
Lyckades bättre i går kväll, då jag var på väg till macken för att köpa mig något snacks att knapra på framför tv:n. Utanför OK bestämde jag mig för att låta bli, trots att jag undermedvetet höll på att välja mellan ett paket ballerina-kakor eller ostkrokar. Men då kom jag på att jag dör inte av att vara sugen på något onyttig. Det går över.
Nu ska jag bara lära mig att tänka så när stressen rusar i kroppen också.
PS: Om du befinner dig i närheten av Umeå och inte har sett Norrlandsoperans föreställning Poet and Prophetess - gör det! Jag har inte varit på opera sedan jag gick i skolan och vi tvingades dit på en musiklektion, jag kan inget om opera - men blev fullständigt tagen, rörd och berörd! DS.
Ingenting
Det har kommit snö i Umeå igen. Så mina prommenader som jag så smått började komma igång med igen ligger tillfälligt nere. Jag är så otroligt rädd för att halka, efter min knä-ur-led-vridning förra vintern. Det gjorde ont. Vill inte vara med om det igen.
Har inte fått in flytet på att röra mig regelbunden. Inte heller sitter matordningen som den ska. Det beror mycket på att jag varit borta några dagar och inte ätit hemma, och i kväll ska jag på opera med ute-ätande innan. Så matsedel, lunchlådor och veckosallad har som inte hunnits med.
Men till helgen.
Då minsann...
Har inte fått in flytet på att röra mig regelbunden. Inte heller sitter matordningen som den ska. Det beror mycket på att jag varit borta några dagar och inte ätit hemma, och i kväll ska jag på opera med ute-ätande innan. Så matsedel, lunchlådor och veckosallad har som inte hunnits med.
Men till helgen.
Då minsann...
Rese-fällan
Har varit på resande fot ett par dagar nu. Resor och kakan är ingen bra kombination. På något sätt så blir det alltid mer onyttigheter än normalt. Den här resan har inte varit något undantag.
Sitter nu på Arlanda och väntar på mitt flyg, med ett hamburgermål från Max i magen. Oj så gott det var. Men nyttigt, nej. Och på hotellet i går kväll, vad väntade där? Jo, två härliga chokladbitar. Och sedan fick jag och mina kollegor chokladpraliner som tack för ett seminarium som vi medverkade på i går kväll. I dag har jag suttit på konferens hela dagen, och utanför lokalen har det varit ett bord med gratis kaffe, kakor och godis. Och lite frukt. Tog kakan frukt? Nej, kakor blev det. Och en och annan godis.
Jag är omöjlig i sådana här situationer. När det finns framför näsan på mig så kan jag bara inte säga nej. Och av någon anledning så väljer jag alltid snabbtmat av den onyttigare sorten när jag reser.
Jag tror att det bara är att acceptera att det är så. Vissa frestelser faller jag för.
Det må så vara, om jag kan hålla i mig själv resten av tiden.
Annars så är det lite skakigt just nu. Hade en rejäl dipp i söndags då jag deppade ihop. Det ledde sedan till att jag för första gången struntade i att åkapå line dance träningen. Det känns tufft. Dansen är den träning som jag hållt fast vid när allt annat strulat. Ny chans på söndag. Då ska jag åka, oavsett vad som händer.
Sitter nu på Arlanda och väntar på mitt flyg, med ett hamburgermål från Max i magen. Oj så gott det var. Men nyttigt, nej. Och på hotellet i går kväll, vad väntade där? Jo, två härliga chokladbitar. Och sedan fick jag och mina kollegor chokladpraliner som tack för ett seminarium som vi medverkade på i går kväll. I dag har jag suttit på konferens hela dagen, och utanför lokalen har det varit ett bord med gratis kaffe, kakor och godis. Och lite frukt. Tog kakan frukt? Nej, kakor blev det. Och en och annan godis.
Jag är omöjlig i sådana här situationer. När det finns framför näsan på mig så kan jag bara inte säga nej. Och av någon anledning så väljer jag alltid snabbtmat av den onyttigare sorten när jag reser.
Jag tror att det bara är att acceptera att det är så. Vissa frestelser faller jag för.
Det må så vara, om jag kan hålla i mig själv resten av tiden.
Annars så är det lite skakigt just nu. Hade en rejäl dipp i söndags då jag deppade ihop. Det ledde sedan till att jag för första gången struntade i att åkapå line dance träningen. Det känns tufft. Dansen är den träning som jag hållt fast vid när allt annat strulat. Ny chans på söndag. Då ska jag åka, oavsett vad som händer.
Minifrossa
Min tanke var att sakta och sunt växla över från nutrilett-kuren till vanlig mat.
Tror någon att det gick?
Allvarligt.
När jag stod i kön på Konsum i går kväll, med ett paket sushi i korgen tillsammans med lite hälsofil och ett litet pakt glass så bokstavligen rann snålvattnet i munnen. Jag tror aldrig jag varit så sugen på något i hela mitt liv. Så det blev en mini-frossa på fredagskvällen. Men en rätt så okej sådan.
Först lite hälsofil att grunda med. Sedan 6 bitar sushi, men utan wasabi eftersom det är tufft att äta allt för stark mat direkt. Sedan ett halvt paket glass, och knappt det lite senare på kvällen. Jag tror aldrig jag njutit så mycket! Salt. Smaker. Variation. Det var himmelriket.
Men missförstå mig inte. Jag ångrar inte en minut av min nutrilett-kur. Jag planerar redan för nästa omgång, om några veckor. Tror dock att det blir lite kortare än elva dagar, kanske en dryg vecka, åtta dagar typ.
Ställde mig på vågen i morse.
120,3 kg.
Jag är nöjd.
Nu är siktet inne på att ta mig under de 120 snabbt och säkert.
Den här gången ska jag klara det.
Tror någon att det gick?
Allvarligt.
När jag stod i kön på Konsum i går kväll, med ett paket sushi i korgen tillsammans med lite hälsofil och ett litet pakt glass så bokstavligen rann snålvattnet i munnen. Jag tror aldrig jag varit så sugen på något i hela mitt liv. Så det blev en mini-frossa på fredagskvällen. Men en rätt så okej sådan.
Först lite hälsofil att grunda med. Sedan 6 bitar sushi, men utan wasabi eftersom det är tufft att äta allt för stark mat direkt. Sedan ett halvt paket glass, och knappt det lite senare på kvällen. Jag tror aldrig jag njutit så mycket! Salt. Smaker. Variation. Det var himmelriket.
Men missförstå mig inte. Jag ångrar inte en minut av min nutrilett-kur. Jag planerar redan för nästa omgång, om några veckor. Tror dock att det blir lite kortare än elva dagar, kanske en dryg vecka, åtta dagar typ.
Ställde mig på vågen i morse.
120,3 kg.
Jag är nöjd.
Nu är siktet inne på att ta mig under de 120 snabbt och säkert.
Den här gången ska jag klara det.
Hungrig, sugen och less...
Har skakat tre nutrilett-mål hittills i dag och just nu står det mig upp i halsen! Jag är så förbannat less.
Tänkte hålla ut den här dagen också, men just nu så tror jag att jag bangar några timmar tidigare och bryter min kur redan i kväll.
Är hungrig. Och sugen. Vill tugga på något. Äta riktig mat. Känner att kroppen inte vill ha mer pulver-shake utan behöver något att arbeta med.
Jag velar hit och dit. Å ena sidan är det bra att försöka stå ut. Å andra sidan har jag ändå stått ut mer än de tio dagar jag först tänkt mig. Å ena sidan är det synd att snubbla på målsnöret. Å andra sidan kanske det är bra att inte pressa mig för långt eftersom jag hade tänkt att göra om det här inom kort.
Vela, vela.
Det blir hälsofil i kväll.
Och en liten sushi.
Kanske festar jag till på lite lättglass också.
Det är ju ändå fredag!
Tänkte hålla ut den här dagen också, men just nu så tror jag att jag bangar några timmar tidigare och bryter min kur redan i kväll.
Är hungrig. Och sugen. Vill tugga på något. Äta riktig mat. Känner att kroppen inte vill ha mer pulver-shake utan behöver något att arbeta med.
Jag velar hit och dit. Å ena sidan är det bra att försöka stå ut. Å andra sidan har jag ändå stått ut mer än de tio dagar jag först tänkt mig. Å ena sidan är det synd att snubbla på målsnöret. Å andra sidan kanske det är bra att inte pressa mig för långt eftersom jag hade tänkt att göra om det här inom kort.
Vela, vela.
Det blir hälsofil i kväll.
Och en liten sushi.
Kanske festar jag till på lite lättglass också.
Det är ju ändå fredag!
Omedelbar bekräftelse
I grund och botten så brottas jag hela tiden med ett och samma problem. Det har bara tagit sig lite olika uttryck. Men jag har ett omättligt behov av snabbt och omedelbar feedback. Bekräftelse i massor. Och det direkt.
När jag stoppar i mig onyttiga (och därmed goda) saker så får jag det. En kick i kroppen. Sockerhög. Mat in, och direkt en positiv reaktion. I varje fall till en början. Sedan övergår den till en negativ känsla, ångest och skuldkänslor för att jag proppar i mig onyttigheter.
På samma sätt vill jag ha direkt bekräftelse i mitt jobb. Och av mina vänner. Skickade ett sms till min bästa kompis för en timme sedan och är nu hispig över att jag inte fått något svar. Herregud. Hon kan ju ligga och sova fortfarande. Telefonen kan ha slut på batteri. Hon kan vara upptagen. Det finns miljoner förklaringar till varför hon inte svarar direkt, men för mig blir det ett osäkerhetsmoment.
I normala fall leder sådana tankar till att jag stoppar i mig något. Då får jag den där direkta reaktionen i kroppen. Men nu när jag äter nutrilett kan jag inte använda maten på det sättet. Så då flyttar jag fokus. Samma grundbeteende, men ett anant uttryck: jag ställer mig på vågen. Och om jag då inte gått ner ungefär ett halvt kilo om dagen (vilket jag gjorde i början då jag åt nutrilett) så infinner sig samma besvikesle och osäkerhet.
I morse stod det stilla igen. Jag som hoppats så mycket på att krypa under 120 kilo i dag. Inte för att det saknas mer än tre hekto, men det är ändå tre hekto fel. Tre hekto! Alltså på en skala - det är ju ingenting! Min viktminskning handlar om ett långsiktigt projekt där dryga 50 kilo ska bort. Och i stället för att vara nöjd med hur bra det gått under de veckor jag ätit nutrilett så deppar jag över tre hekto.
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, att hålla rimliga förväntningar, vara uthållig och inte ge upp när det omedelbara bekräftelsen uteblir. Löser jag den knuten har jag nog vunnit mer än halva slaget.
För övrigt är det sista dagen med Nutrilett i dag. Det känns bra. Jag börjar bli less. Ska inleda lördagen med en tallrik hälsofil, och beroende på hur magen reagerar så ska jag sedan i lugn takt växla över till mer fast föda.
När jag stoppar i mig onyttiga (och därmed goda) saker så får jag det. En kick i kroppen. Sockerhög. Mat in, och direkt en positiv reaktion. I varje fall till en början. Sedan övergår den till en negativ känsla, ångest och skuldkänslor för att jag proppar i mig onyttigheter.
På samma sätt vill jag ha direkt bekräftelse i mitt jobb. Och av mina vänner. Skickade ett sms till min bästa kompis för en timme sedan och är nu hispig över att jag inte fått något svar. Herregud. Hon kan ju ligga och sova fortfarande. Telefonen kan ha slut på batteri. Hon kan vara upptagen. Det finns miljoner förklaringar till varför hon inte svarar direkt, men för mig blir det ett osäkerhetsmoment.
I normala fall leder sådana tankar till att jag stoppar i mig något. Då får jag den där direkta reaktionen i kroppen. Men nu när jag äter nutrilett kan jag inte använda maten på det sättet. Så då flyttar jag fokus. Samma grundbeteende, men ett anant uttryck: jag ställer mig på vågen. Och om jag då inte gått ner ungefär ett halvt kilo om dagen (vilket jag gjorde i början då jag åt nutrilett) så infinner sig samma besvikesle och osäkerhet.
I morse stod det stilla igen. Jag som hoppats så mycket på att krypa under 120 kilo i dag. Inte för att det saknas mer än tre hekto, men det är ändå tre hekto fel. Tre hekto! Alltså på en skala - det är ju ingenting! Min viktminskning handlar om ett långsiktigt projekt där dryga 50 kilo ska bort. Och i stället för att vara nöjd med hur bra det gått under de veckor jag ätit nutrilett så deppar jag över tre hekto.
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, att hålla rimliga förväntningar, vara uthållig och inte ge upp när det omedelbara bekräftelsen uteblir. Löser jag den knuten har jag nog vunnit mer än halva slaget.
För övrigt är det sista dagen med Nutrilett i dag. Det känns bra. Jag börjar bli less. Ska inleda lördagen med en tallrik hälsofil, och beroende på hur magen reagerar så ska jag sedan i lugn takt växla över till mer fast föda.
Mat överallt
Vågen rörde sig åt rätt håll i morse. Går allt som det ska så borde vikten i morgon börja på på ettor, i stället för etta tvåa... hoppas, hoppas. Sedan vet jag att jag kommer att gå upp ett eller två kilo när jag växlar över till vanlig mat igen, eftersom kolhydrater binder vätska i kroppen, och just nu har jag tömt kroppen på kolhydrater och därmed tappat en del vikt genom minskad vätska.
Det är nästan så det känns i kroppen. Densiteten är på något sätt annorlunda...
Noterar att det just nu känns som att det är mat över allt. Tv-reklamen är full med mat. Om det inte är reklam för mat, så äter de mat i annan reklam. Suck. Läste en kokbok i går kväll för att planera vad jag ska äta i helgen när jag bryter min vlcd-kur.
Jag är lite spänd på att se hur jag reagerar mentalt på att bryta kuren. Blir jag helt matfixerad? Går jag tillbaka till att överäta och vill äta allt gott på en gång? Eller är jag nöjd med att få en sund och regelbunden kost? Är viktminskningen den kick jag behöver för att orka vara uthållig i min vikt-projekt? Jag hoppas att de senare stämmer. Och det är i den riktningen jag nu försöker styra mina tankar.
Har fått en kommentar från Cherie. Tack för den. Det är alltid peppande att se att någon läser och engagerar sig. Cherie, jag vet att lycka inte kommer automatiskt med en smal kropp. Du har helt rätt, det viktiga är att må bra. Underrubriken på min blogg är lite ironisk - och en drift med det som jag och många feta personer med mig tror: bara jag blir smal så löser sig allt annat.... Jag jobbar på, både med att gå ner i vikt och på att få ordning på den mentala delen så jag är nöjd med mig själv, kan accepterar mig själv och inte behöver "tröstäta" för att orka igenom dagarna.
Det är nästan så det känns i kroppen. Densiteten är på något sätt annorlunda...
Noterar att det just nu känns som att det är mat över allt. Tv-reklamen är full med mat. Om det inte är reklam för mat, så äter de mat i annan reklam. Suck. Läste en kokbok i går kväll för att planera vad jag ska äta i helgen när jag bryter min vlcd-kur.
Jag är lite spänd på att se hur jag reagerar mentalt på att bryta kuren. Blir jag helt matfixerad? Går jag tillbaka till att överäta och vill äta allt gott på en gång? Eller är jag nöjd med att få en sund och regelbunden kost? Är viktminskningen den kick jag behöver för att orka vara uthållig i min vikt-projekt? Jag hoppas att de senare stämmer. Och det är i den riktningen jag nu försöker styra mina tankar.
Har fått en kommentar från Cherie. Tack för den. Det är alltid peppande att se att någon läser och engagerar sig. Cherie, jag vet att lycka inte kommer automatiskt med en smal kropp. Du har helt rätt, det viktiga är att må bra. Underrubriken på min blogg är lite ironisk - och en drift med det som jag och många feta personer med mig tror: bara jag blir smal så löser sig allt annat.... Jag jobbar på, både med att gå ner i vikt och på att få ordning på den mentala delen så jag är nöjd med mig själv, kan accepterar mig själv och inte behöver "tröstäta" för att orka igenom dagarna.
Frustrerad och hungrig
Även om jag bestämt mig för att inte ställa mig på vågen på ett par dagar så kunde jag inte låta bli i morse igen.
Och det står still.
Suck.
Jag gillar inte det.
Jag vill se hur kilona rinner av mig.
Inser hur snabbt jag blivit förgiftad av mina egna tankar: det var inte länge sedan jag var nöjd med en viktminskning på ett halvt kilo i veckan. Nu är jag missnöjd om jag inte minskar ett halvt kilo per dag.
Inte sunt.
Dessutom blev jag för första gången sedan jag började med min nutrilett-kur rejält hungrig i går kväll. Första dygnet kunde jag också känna hungerkänslor, men sedan har det gått otroligt bra. Men i går kväll sög det i magen. Saliven vattnades i munnen, och kroppen ville ha - tja, vad som helst.
Jag stod ut. Tänker stå ut till och med fredag i varje fall. Men om vågen inte rör sig lite till neråt så håller jag kanske på över helgen.
Annars så har jag så smått börjat planera vad jag ska äta för att vänja magen och kroppen vid sund och vanlig mat igen. Det blir lite fil som mjukstart, kanske en lätt soppa och har blivit rekommenderad kalvsylta som ett vänligt köttalternativ och just nu känns det som världens godaste rätt att se fram emot...
Och det står still.
Suck.
Jag gillar inte det.
Jag vill se hur kilona rinner av mig.
Inser hur snabbt jag blivit förgiftad av mina egna tankar: det var inte länge sedan jag var nöjd med en viktminskning på ett halvt kilo i veckan. Nu är jag missnöjd om jag inte minskar ett halvt kilo per dag.
Inte sunt.
Dessutom blev jag för första gången sedan jag började med min nutrilett-kur rejält hungrig i går kväll. Första dygnet kunde jag också känna hungerkänslor, men sedan har det gått otroligt bra. Men i går kväll sög det i magen. Saliven vattnades i munnen, och kroppen ville ha - tja, vad som helst.
Jag stod ut. Tänker stå ut till och med fredag i varje fall. Men om vågen inte rör sig lite till neråt så håller jag kanske på över helgen.
Annars så har jag så smått börjat planera vad jag ska äta för att vänja magen och kroppen vid sund och vanlig mat igen. Det blir lite fil som mjukstart, kanske en lätt soppa och har blivit rekommenderad kalvsylta som ett vänligt köttalternativ och just nu känns det som världens godaste rätt att se fram emot...
Bloggstrul och viktförväntningar
Blogg.se har försökt byta bloggplattform de senaste dagarna, så jag har inte kommit in på min blogg på ett tag. Det känns trist. Nu har de gett upp försöket, och allt är som vanligt ett tag igen. Eftersom jag inte är en superbloggare som håller på med design och finesser så fungerar det bra för mig som det är i dag... Men det är i varje fall förklaringen till att inget hänt på min blogg på några dagar.
Nå. I morse hände det som jag varit lite rädd för. Eftersom det är så kul att se hektona rinna av mig så kan jag inte låta bli att väga mig varje morgon. Och i morse så var det inte lika stor förändring som tidigare dagar. Och genast så känns livet lite mer trist, hopplöst och onödigt. Eller i varje fall så börjar jag direkt ifrågasätta mitt nutrilettande.
Men rent förnuftsmässigt så inser jag att det inte är rimligt att tappa drygt ett halvt kilo varje dag. Att kroppen kan behöva en andhämtning, en anpassning, att precis vad som helst kan hända.
Jag har nu hållt på med min vlcd-kur i en vecka och säkert tappat fyra, kanske till och med fem kilo. Vågen i morse visade strax under 121 kg. Det var evigheter sedan. Mitt mål är fortfarande att ta mig under 120 kilo innan helgen, då jag ska börja äta vanlig mat igen. Skillnaden nu är att jag med min kickstart i bagaget ska orka hålla i en sund mathållning och låta bli att vräka i mig onyttigheter.
Nå. I morse hände det som jag varit lite rädd för. Eftersom det är så kul att se hektona rinna av mig så kan jag inte låta bli att väga mig varje morgon. Och i morse så var det inte lika stor förändring som tidigare dagar. Och genast så känns livet lite mer trist, hopplöst och onödigt. Eller i varje fall så börjar jag direkt ifrågasätta mitt nutrilettande.
Men rent förnuftsmässigt så inser jag att det inte är rimligt att tappa drygt ett halvt kilo varje dag. Att kroppen kan behöva en andhämtning, en anpassning, att precis vad som helst kan hända.
Jag har nu hållt på med min vlcd-kur i en vecka och säkert tappat fyra, kanske till och med fem kilo. Vågen i morse visade strax under 121 kg. Det var evigheter sedan. Mitt mål är fortfarande att ta mig under 120 kilo innan helgen, då jag ska börja äta vanlig mat igen. Skillnaden nu är att jag med min kickstart i bagaget ska orka hålla i en sund mathållning och låta bli att vräka i mig onyttigheter.
