kakanskilokamp

Det enkla livet på hälsohemmet är över. Så som planeringen ser ut ska vi inte träffas igen förän om tre år i den grupp som jag är med i. Tanken är att vi då ska återsamlas och vissa upp våra "nya" hälsosamma kroppar.... När vi skiljdes åt i går kändes det ändå som om det är möjligt.

Jag kunde inte låta bli att ställa mig på vågen på morgonen för att se vad en vecka på den "rätta vägen" hade gett. Och ta mig tusan, nästan ett kilo ner.
Härligt.
Det inspirerar.

Men verkligheten kom snabbt i kapp mig. För varje mil jag närmade mig Umeå och hemma igen så kom längtan efter att försoffa mig framför tv:n och äta glass. Det stora sötsuget efter en vecka med minimalt med socker blev så starkt att jag frossade i ett glasspaket på kvällen. Må så vara. Jag unnade mig det. Min tanke är att nu har jag gjort det - och behöver inte göra om det.

I stället planerar jag för en helg och ny vecka fylld med härliga promenader och god, sund mat.
Jag tror att det kan gå hyggligt bra.
Trots allt.
Det gäller bara att få geleklumpen inne i huvudet att förstå att jag vill göra det nya och lämna mina enkelspåriga, gamla, dåliga vanor.

Jag kan inte påstå att jag är någon större kalorijägare i vardagen. Jag räknar inte fram och tillbaka på varje enskild kalori utan försöker hålla någon form av sunt förnuft i det jag äter. Att det som innehåller mycket sött och fett innehåller många kalorier är inte särskilt svårt att förstå...

Men ibland blir jag förbannad på hur lättlurade vi konsumenter är. Jag har i fler år köpt och druckit lättdryck då och då, och känt att det varit ett bättre alternativ än t ex saft eller läsk. Men icke. Lättdryck innehåller massor med socker. Två glas lättdryck om dagen i ett år blir tio kilo strösocker!

Nä, det blir ingen mer lättdryck för min del. Då köper jag hellre en god läsk någon enstaka gång med gott samvete och kör med vatten som standarddryck till maten.

Vatten = noll kalorier. Oslagbart.

I kväll är det sista kvällen på hälsohemmet för den här gången.
Det vankas glass och bär till kvällsfika.
Mums. Ibland behövs det inte så mycket för att jag ska bli smått lycklig.

M, som har blivit en god vän här på hälsohemmet, får de mest roliga och tokiga idéer. I kväll ordnade hon smoothie-provning. Och då pratar vi nyttiga smoothies efter recept från hälsohemmets dietist.

Alla skulle hjälpa till att hacka och riva. Och recepten innehöll det mesta från vanliga frukter och grönsaker till linfröolja och riven ingefära... Problemet var bara att när vi kom till det sista stadiet, att mixa ihop det hela till en slät och flytande konsistens fick vi inte igång mixern. Efter ett antal svordomar i köket så gjorde den godhjärtade dietisten en akututryckning och lånade oss sin stavmixer.

Resultatet blev fem mycket olika smoothies. Till saken hör att ett par av dem egentligen kräver juicecentrifug, vilket vi inte hade... så konsistensen blev därefter.... och utseendet....

Men roligt var det. Och delvis gott.
Min favorit är utan tvekan broccolismoothie - det låter helknäppt med broccoli men blir fantastiskt gott:

2,5 dl valio lättyoughurt (gärna med vaniljsmak)
2 dl fryst broccoli
2 äpplen med skal

Skär äpplet i mindre bitar. Mixa tillsammans med broccolin och youghurten. Servera direkt.


För övrigt lunkar det på bra här på hälsohemmet. Livet är som enkelt. Känner dock i kroppen att jag tränar betydligt mer än vad jag är van vid. I kväll har jag stela och smått värkande vader och har därför avstått från både kvällspromenad och dans.

Fast några danssteg kanske det blir ändå... Nu när jag laddat med nyttiga drinkar.

Jag förstår ingenting. Så illa som jag skött mig de senaste veckorna - med chips, glass, hamburgare och noll motion så förväntade jag mig att vågen skulle grina mig elakt i ansiktet i morse.

Men den visade "bara" 122,6 kg.

Vilken bonus. Vilken kick! Ett par, tre kilo "mindre" att gå ner än jag räknat med.
Det känns riktigt gott just nu.

Trivs verkligen med livet på hälsohemmet. Förutom den sunda maten (jo, jag blir rejält mätt nu) så hinns det med en hel del motion. I dag: spinning, promenad och dans nu i kväll i si så där en timme. I morgon väntar morgongymnastik och vattengympa. Och mer dans på kvällen skulle jag tro.

Känner verkligen hur jag timme för timme laddar mina baterier och blir mer motiverad. Kanske kan det här gå ändå?

Fick också en klok tanke med mig från en av dagens föreläsningar, när vår föreståndare konstaterade att så många i gruppen tyckte att de hade misslyckats under det år som gått sedan vi började vår resa mot ett sundare och friskare liv:
– Misslyckas gör man när man ger upp. Så länge ni försöker så har ni inte misslyckats.

Det är något med luften här på hälsohemmet. Så fort jag kommer hit, träffar de andra i gruppen, så känns allt så självklart. Givetvis klarar jag det här! Motion, mat, gå ner i vikt, prioritera mig själv - självklart! Nu vet jag av bister erfarenhet att det inte är så enkelt, men det är ändå skönt att känna den här känslan - att det går.

Har precis kommit hem från ett två-årskalas med massa onyttigheter. Så jag har avslutat denna vecka i samma stil som det har varit här på slutet: fullt av onyttigheter. Det har bara varit hopplöst här på slutet.

Men i morgonbitti bär det av till hälsohemmet igen.
För tredje gången.
Som jag skrivit förut är det dubbla känslor.

Å ena sidan längtar jag och ser fram emot att få den här veckan. Det är en ovärderlig hjälp att komma med på banan igen, komma igång med motion igen, komma ihåg hur bra jag mår när jag äter bra och rör på mig. Å andra sidan är det jobbigt att visa upp en urusel vår utan några som helst goda resultat på vågen.

Jag har varit nere här på slutet, vilket väl inte undgått någon bloggläsare. Hos min terapeut i fredags undrade jag högt om det var lönt att satsa en gång till, eftersom facit hittills har varit misslyckande. Fick en sträng blick av min terapeut. Retoriskt så undrade han vad alternativet är - och svaret är naturligtvis att det inte finns något alternativ. För även om jag ständigt lägger krokben för mig själv så är det här precis vad jag vill.

Så med en åsnas dumma envishet: tredje gången gillt. Hälsohemsveckan får bli ett nytt startskott för en sommar som ska bli min sommar - sommaren då jag vände på den här 125-kilos skutan.

Det som har varit stryker jag ett sträck över, lägger i arkivet som en erfarenhet - inte som ett facit eller förutspåelse för hur denna nya resa ska bli.

FÖR ETT ÅR SEDAN
Var på väg till hälsohemmet för en tre veckor lång duvning i kost och motion. Tid för mig själv, tid att sätta igång förändringsarbetet. Laddad och motiverad. Såg framför mig hur jag denna gången skulle klara av att gå ner i vikt. Startade min blogg. Fick i gång motionen. Gick ner i vikt. Mådde bra. Drömde om ett smalt och lyckligt liv inom räckhåll...

IDAG
Snart på väg till hälsohemmet för en veckas återbesök. Dubbla känslor. Laddad, men samtidigt besviken att jag är tillbaka på ruta ett. Hur ska jag ta tillvara på den här chansen på ett bättre sätt? Hur ska jag våga satsa en gång till? Samtidigt vill jag så himla mycket, men vet inte hur jag ska våga ta nästa steg som behövs för att få det genombrott jag behöver. Senaste veckorna har varit hetsätning, onyttigheter och självömkan = totalt okonstruktivt.

NÄSTA VECKA
????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

vet inte om jag vågar tro. men vill.

Det är så lätt att fastna i ett gnäll-bälte och tycker-synd-om-mig-själv läge. Det kan stundtals vara rätt så skönt att få ägna sig åt en rejäl dos självömkan, men det är inte speciellt konstruktivt.

Jag är helt medveten om att jag är i något sådant konstigt tillstånd just nu och funderar på hur jag ska ta mig ur det. Men orken räcker inte riktigt till.

Räddningen kommer nästa vecka då jag ska åka iväg på en veckas återbesök på mitt hälsohem igen.
Där finns mitt fokus. Eller rättare sagt, där ska jag hitta igen mitt eget fokus.

Så jag trycker på paus-knappen för mig själv i några dagar och försöker bara rodda livet på någon hjälplig nivå till dess.

Söndag kväll:
äntligen hemma. Trött.
Kan inte motstå grillchipsen på konsum. Smäller i mig mer än halva påsen.

Måndag:
äter resten av chipsen till frukost.
Skakar en nutrilett för att kompensera.
Lunch på jobbet, soppa. God, men inte så nyttig.

Måndag middag:
kokar makaroner och steker köttbullar (felix). Slår på lite matlagningsgrädde. Toppar tallriken med ketchup = dagens grönsaksbidrag. Avslutar med mer chips och ett paket ballerina-kex.

Tisdag:
äter upp resten av chipsen framför tv:n till frukost.
Har sovmorgon. Funderar på att gå en promenad, men kommer inte längre än så.
Äter en nutrilett till lunch innan jag åker på jobbet.
Proppar i mig två kakor till eftermiddagsfikat.

Känner mig däst, uppsvullen och bara jättefet och äcklig.
Kroppen skriker efter mer chips. Själv vill jag bara slå mig i skallen med något hårt så jag vaknar upp ur denna jävla mardröm.

En sjukt intensiv vecka är på väg mot sitt slut. Har precis packat väskan och ska snart lämna konferensanläggningen för att åka in till Stockholm city. Hade planerat att shoppa loss i dag, men är lite trött i ögat efter gårdagens avslutningsfest, så det blir en lugnare sko-sökning i stället...

Veckan har varit en riktig berg-och dal-bana och jag tänker inte avslöja några detaljer. Men å ena sidan är jag överväldigad för att så många människor har sagt så många positiva saker om mig. Å andra sidan har jag även mött besvikelser och fått en dörr stängd framför näsan på mig (metafor). Hur som helst, nu känns det lite som att ett nytt kapitel börjar. Nu ska jag koncentrera mig på mig själv.

Jessica A har skrivit i en kommentar att jag ska försöka vara snällare mot mig själv och berömma mig själv mer. Hon har helt rätt. Jag vet att jag är väldigt hård mot mig. Stundtals skoningslös. Livet handlar inte bara om vikt. Så sant. Jag vet att jag tenderar att blir lite väl fixerad vid det.

Just nu är jag inte riktigt i fas i tanke och känsla i den här frågan, men känner att jag skulle behöva landa den och hitta ett mål att sträva mot som ger energi, och inte prestationsångest. Men hur jag ska landa det, så det inte bara blir tomma ord utan något som jag verkligen kan tro på, vet jag inte just nu. Men det tål att fundera på. Och det ska jag gör.

Om jag har svårt att hålla min karaktär i det vanliga livet så är det i princip omöjligt så här på konferens. Jag befinner mig på en kursgård strax utan för Stockholm, och här har man verkligen satsat på maten.

Framför allt middagen - som alltid serveras med efterrätt. I dag dukades det upp choklad- och kolatårta med färska jordgubbar, äppelkaka med vaniljglass, mintchoklad samt kex och ädelost. Ungefär det sötslisk jag tycker bäst om i hela världen. Det gick inte att motstå. Oj så gott det var.

Tröstar mig med att jag i går kväll kom mig ut på en kvällspromenad. Får se om jag hinner pressa in någon fler i det späckade schemat. Med den här typen av efterrätter så är det nödvändigt om jag inte ska lägga på mig något kilo under vecka, känns det som.

Helgen har varit hysterisk. Har till större delen tillbringat den hos min kompis som krisar och behöver goda vänner runt omkring sig. Det är jobbigt, samtidigt känns det alltid bra att vara behövd och kunna hjälpa till bara genom att finnas. Men som vanligt så blir mitt egna liv lite på paus under tiden...

Men det ska jag ta itu med snart.

Nu åker jag iväg på en konferens i dagarna fem, och kommer inte har tillgång till min dator och tid för att blogga som vanligt. Så räkna med att det mer eller mindre är blogguppehåll i veckan - även om jag hoppas få iväg någon fundering någon sen natt eller tidig morgon.

Till dess: lev och må, väg lätt och ät sunt.

Just nu är det bara svårt att få till det på ett bra sätt. Mat och motion har av flera olika skäl hamnat längst ner på min prioriteringslista. Jag vet att det låter som svepskäl, men det är bara för mycket just nu!

Framför allt så går mycket tid åt att finnas till hands för en nära vän som är i en krissituation. Och det är inget att diskutera. När det krisar, då ställer man upp. Självklart. Så vill jag att mina vänner ska göra för mig om jag någon gång hamnar i en liknande situation.

Samtidigt har jag en gnagande känsla av att det "alltid" är något pågång. Det finns alltid hundra miljoner olika småsaker som kan förklara varför det inte blir någon promenad gjord, varför jag inte gör någon vecko-sallad och äter till maten, varför jag inte kan motstå de feta onyttigheterna på kvällarna när jag säckar ihop i soffan...

På något sätt måste jag få min grundstruktur att flyta, så den fungerar oavsett vad som händer runt omkring.
Men tyvärr är jag inte där ännu.
Jag sätter mitt hopp till återbesöket på hälsohemmet om ett par veckor.

Det enda tråkiga i sammanhanget är att jag resonerade precis likadant för några månader sedan, då jag var på hälsohemmet för mitt förra återbesök...

Tredje gången gillt kanske?

PS: Vågen står fortfara

Det här med kläder när man är överviktig är ett eget och känsligt kapitel. I varje fall för mig.
Jag kan inte handla det jag gillar, utan måste gilla det jag kan få på mig, för att hårddra det hela.

Men med åren har det kommit fler och fler klädmärken i större storlekar. Och inte bara tant-kläder, utan även kläder som siktar på en yngre publik. Och det är jag tacksam för. En riktig favorit är danska Zizzi som gör tuffa kläder i härliga färger samt riktigt snygga jeans.

Framför allt brukar jag söka efter Zizzis kläder på Åhléns i Stockholm, och i går eftermiddag hade jag en timme över i väntan på mitt flyg och lyckades göra ett riktigt fynd. Det känns bra. Men jag hade hoppats komma därifrån med fler än en top. Ska på en konferens nästa vecka och vill fylla på klädförrådet till dess.

Och en snabb titt på internet visade att Zizzi faktiskt finns i närheten av Umeå! En butik i Vännäs och en i Holmsund för märket. Tänka sig. Ibland finns hjälpen närmare än man tror. Så nu blir det mer shopping i helgen.

Å andra sidan ska jag inte köpa på mig för mycket nytt.
För jag ska ju gå ner i vikt.
Eller hur?

Har nu överlevt besöket hos diabetessköterskan. En gullig dam som försöker motivations-prata och peppa. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

Jag kan teorin. Jag kan föreläsa om hur jag borde göra - och hur bra jag mår när jag gör som jag borde göra.
Det är praktiken som jag inte får till. Att hålla ut i de jag borde göra även i motgång.

Mina värden var väl rätt så hyggliga. Blodsockret ligger för högt, 7,3, vilket ändå var bättre än vad jag befarat. Alla andra värden bra, förutom vikten då. Även om jag på den officiella kurvan får notera en viktnedgång sedan jag sist vägde mig hos diabetessköterskan. Jippi.

Försöker nu ta fasta på en sak som vi pratade om:
tio kilo minus och mitt blodsocker kommer med all sannolikhet vara på normala nivåer igen.

Tio kilo.
Det är väl ändå inte omöjligt?

I eftermiddag ska jag på kontroll hos distriktssköterskan. Eller egentligen diabetessköterskan. Hon ska kolla mitt blodsocker, och prata allmänt om hur jag mår.

Det är alltid svåra besök.
För jag har ju inte diabetes.
Jag vägrar att erkänna det.
Jag har tillfälligt för högt blodsocker som jag är på väg att få ner.
Så det så.

När jag går ner i vikt, då kommer mitt blodsocker att bli toppen. Så då kan jag glömma den här parantesen i mitt liv. Och eftersom det är en parantes så behöver jag inte låssas om den så mycket just nu.

Någon som tror att det här är en hållbar strategi?

Men jag försöker leka blundleken - om jag blundar och inte ser det, då finns det inte...
Och håller samtidigt tummarna för att mitt blodsocker är snällt mot mig i dag.

En sak måste jag ändå ge mig själv cred för: jag är någonstans en optimist. För annars skulle jag inte hålla på och försöka om och om igen att gå ner i vikt. Någonstans finns ändå ett spriande frö av hopp och tro att det ska gå.

Problemet är som vanligt brist på uthållighet. Och brist på tålamod. Som vanligt vill jag gå ner tio kilo direkt. För att ta de resterande 30 kilo nästa månad...

Så i denna hopplöst omöjliga optimism så har jag köpt nya påsar nutrilett igen. Börjar så smått i helgen, men kör inte enbart vlcd-kur utan blandar med lite vanligt ätande. Mest för att jag på tisdag ska till Stockholm för ett möte där det ingår en arbetslunch och det känns för jobbigt att förklara varför jag inte ska vara med på den... Så från och med tisdag kväll tänkte jag köra heltid på nutrilett ett tag igen.

Inte för att det är en långsiktig lösning, det vet jag. Men jag vill så gärna knäcka några extra kilo innan det blir dags för återbesöket på hälsohemmet i slutet av månaden. Och då jag varit så dålig under vintern att hålla i mitt viktprojekt så blir det paniklösningar så här i sista sekund.

Jag har inga storslagna ambitioner den här gången, utan gör ett ärligt försökt och ser hur långt det räcker.

Vågen har jag hoppat över den här veckan.
Ställer mig där nästa fredag i stället.

Jag vet inte riktigt varför, men jag har känt mig väldigt ensam den senaste veckan. Ändå har det varit en vecka då jag flitigt umgåtts med mina vänner.

Men ensamheten finns under ytan hela tiden, som en dov sorgsenhet över allt som jag gör just nu.
Det lägger en våt filt över mina planer och ambitioner. Inte ens ett så enkelt mål som en promenad om dagen - nu när jag är ledig - lyckas jag uppnå.

I dag ska jag vara med mina vänners sju-åriga dotter en stor del av dagen. Det ska bli mysigt. En dag med stora äventyr som att äta lunch på restaurang, köpa pyssel-saker på affären och sedan äta en glass på torget.

Ska sedan ägna tiden åt att fundera på mig själv - vad vill jag nu? Hur går jag vidare?  Ska jag satsa på mig själv - och i så fall hur?

Dödläget måste brytas.