kakanskilokamp

Dagens vikt: 93,6
Litet minus.
Vill mer!

Är annars i samma förtvivlan som förut. Det nya datasystemet på jobbet känns som en hämnd från helvetet. Det är verkligen en energislukare av kreativitet och arbetsglädje. Vi hade ett litet möte nu på morgonen då vi diskuterade hur de första dagarna funkat, och all kritik möttes från chefernas sida "vi ger det lite tid" och "det beror på att du inte har lärt dig systemet ännu".

Jag blir så less på den von-oben attityden!

Så just nu är jag alltmän i ett tillstånd där tankar och känslor som "less-på-det mesta", frustrerad, otålig,  vill inte osv härskar.

Blä-dag med andra ord.

Dagens vikt: det står stilla i dag.
Känns ändå lugnt.
Brukar vara så. Varannandags-syndromet kallar jag det för.

I går bytte vi datasystem på jobbet. Det blev en dag med tvära kast mellan djup förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Någon enstaka gång glimmade det till lite hopp när jag trodde jag förstått hur jag skulle göra...
Var nära att börja storgråta flera gånger, i ren frustration. Att inte förstå och kunna, att känna mig fel och dum, det är verkligen det värsta jag vet. Enda trösten i förtvivlan är att det var ungefär lika läge för alla...

Just att ha kontroll är något som jag måste arbeta med. Jag har sådant stort kontrollbehov - och trygghetsbehov - att jag hellre håller fast vid något som är dåligt för mig (att vara överviktig & tröstäta) än gör nya, sunda val.
Det är ett svårt mönster att bryta.

Jag sa på terapin i går att jag är så less på att hela tiden kämpa, att jag fortfarande väntar på när det bara ska flyta på, när jag inte behöver vara på tå och vaksam på mig själv hela, hela tiden.
- Men vad blir det för liv, undrade då terapeuten.

Det fick mig att tänka till. Och inse att min bild av hur "det ska bli" är en orealistisk fantasi.
Jag bär på några sådana orimliga tankar som jag tror begränsar mig, och som bidrar till känslan av att det hela tiden är en kamp.

När jag var allvarligt sjuk tänkte jag att "bara jag blir frisk så blir allting bra".
Jag blev frisk, men inte blev livet enklare för det på andra plan.

När jag vägde som mest tänkte jag "om jag bara kan gå ner under 100 kg förändras allt".
Nu är jag under 100 kg, inte är livet en räkmacka för det.

Som överviktig när man lätt fantasin att "bara jag är smal blir jag lycklig och glad".
Det stämmer inte. Vissa saker i livet blir enklare och roligare, men det skapas hela tiden nya situationer och nya vägval att ta tag i.
Och innuti är jag ändå densamma.

Så nu måste jag ta farväl till mina orealistiska tankar för att skapa plats för nya, sunda tankar om mitt liv.

Kanske är det som med det nya datasystemet: det kommer inte på en gång, men dag för dag så lär jag mig lite mer om hur det fungerar, och plötsligt en dag i framtiden, så känns det helt naturligt att jobba på det nya sättet.

Dagens vikt: 93,8 kg.
Ordningen är återställd efter gårdagens konstiga plusvik.... gjorde helt rätt som inte räknade den ;-)
Ett kilo blankt kvar till -30.
Längtar.

I dag har jag en ledig förmiddag och ska till frissan och tona och slinga håret.
Mitt hår är verkligen hopplöst, jag vet aldrig hur jag ska göra med det, och är aldrig riktigt nöjd.
Tunnt och fjunigt, i en menlös mellanblond färg.

Som överviktig är håret alltid lite extra viktigt, för det är som en av de få saker där jag inte är beroende av storlekar och utbud på samma sätt som kläder. Så det känns alltid kul att få fixa till det lite extra och känna mig riktigt fin.

Ska också hinna med ett besök hos terapeuten innan jag börjar jobba efter lunch.

Så dagen innebär en make over både på utsidan och insidan av skallen, kan man säga.

Dagens vikt: hmm, ett par hekto plus.
Obegripligt.
Måste vara obalans i vätskan.
Därför räknar jag inte dagens vikt utan hoppas på bättre tider redan i morgon.

Går därför vidare till dagens fråga i stället. Moreofelli undrar i en kommentar hur jag gör för att gå ner i vikt. Jag tror att många av er som tittar in på min blogg vet hur jag gör, men eftersom jag gillar att få frågor så kommer här ett svar:

Jag använder mig av Cambridge-kuren vilket innebär att jag byter ut all vanlig mat mot tre pulver-drinkar om dagen. Det kallas för ren kur när man byter ut all mat. Det betyder att jag får i mig ungefär 500 kaloirer om dagen, OCH alla nödvändiga vitaminer, mineraler osv. Kuren innebär att jag tömmer kroppens kolhydratlager på vätska, därför dricker jag minst tre liter vatten om dagen också. Eftersom jag är en stor och hungrig person så kör jag min egen cambridge-variant där jag kompletterar med till exempel ägg och räkor till mitt pulver.

När kroppen inte kan ta sin energi från kolhydrater och kolhydratlagren, så förbränner den det lagrade fettet i stället. Och på så sätt går jag ner i vikt.

Att gå på ren kur är tufft, framför allt socialt, eftersom att äta och dricka är en så stor del i vardagen på jobbet, med familjen, med vänner och så vidare. Men det går ändå bra. Man vänjer sig. Och det är inte för evigt som jag ska gå på ren kur. Jag ser det som att jag under ett år kämpar på med den här metoden, för att komma ner rejält i vikt. Jag har nu hållit på sedan augusti förra året och har snart minskat 30 kg. Jag har under den här tiden gjort många upphåll, långa som korta, för att orka med och stå ut.

Tack för frågan. Och frågor är alltid välkomna.
Jag lovar att svara efter bästa förmåga.

Har tittat på veckans avsnitt av Biggest Looser på femman, tävlingsprogrammet där kraftigt överviktiga kämpar om att gå ner i vikt. Inte alls lytes-tv, utan ett seriöst program som i varje fall jag blir peppad och upplyft av.

Mycket är fokuserat på träning, de tränar som idioter åtskilliga timmar per dag, och det är fascinerande att se personer som väger långt över 100 kilo SPRINGA på löpbandet. Något att fundera över, jag som alltid tänkt att jag är för tung för att springa...

Men det var inte det jag tänkte skriva om i dag. Utan i helgens avsnitt såg man tydligt hur de två tränaran (de är två lag som tävlar mot varandra) tog olika vägar för sina lag. Den ene tränare (Jillian) tog dit en terapeut för att prata med gruppen, utifrån tesen att om man inte börjar bearbete orsaken till överviken så kommer man gå upp allt man gått ner. Den andre tränaren (Bob) fråga laget om de ville "prata eller träna" och laget svarade träna, vilket Bob tyckte var bra.

Träning är viktigt, men är man så överviktig som jag är, och som deltagarna i Biggest looser är, så är jag övertygad om att lösningen inte enbart är kost och träning. Övervikt är känslor. Eller snarare ett försök att dölja känslor. Och mycket riktigt, alla deltagarna i Jillians lag visade sig bära på en skam och skuld över något i sitt liv, en obearbetad sorg som man försökt dölja, en känsla av att inte räcka till, att stå tillbaka till förmån för andra, att förminska sig själv. Att äta blev belöningen, trösten, straffet, sysselsättning, stötdämparen i största allmänhet.

Jag började själv gå i terapi för flera år sedan, inte på grund av min övervikt utan av helt andra orsaker. Men sakta men säkert har jag kunnat bearbeta olika saker i mitt liv och börjat se sambandet till att jag varit överviktig i över 20 år. Jag är långt i från framme ännu, men jag är helt övertygad om att jag är på rätt spår. Framför allt har jag börjat lära mig hur jag använder ett över-ätar-betende för att kompensera andra saker i livet, och att det inte är lösningen. Jag har hela tiden skapat nya problem, i stället för ta itu med dem.

Nu jobbar jag på lösningar, och plockar bort "gamla osunda sanningar" om mig själv eftersom.

Dagens vikt: 93,9 kg
Totalt sedan augisti 08: -28,9 kg.

Har ju surat över att mitt midjemått inte krymper i samma takt som vikten.
I går kom "svaret på mina böner" i form av tidningen Amelia.



Okej. De menar nog inte att det ska hända direkt, men föreslår fyra enkla övningar för magen som med tiden ger en platt mage. Övningarna ska vara bättre än sit-ups, enligt tidningen. Och hur skeptisk jag än är till vecko-tidningar och deras olika dieter och program, så funderar jag på att pröva.

Jag har varit dålig på att träna hemma, trots att jag har både tid, möjlighet och redskap för det: flexband för att träna styrka i ben och armar, balansboll för mage. För de här övningarna behövs bara en stol, och det har jag.

Tänk om jag kunde ge mig själv tio minuter om dagen för träning hemma, mage och armar i första hand.
Det borde göra skillnad.
Inte efter fem minuter, inte heller fem dagar.
Men säkert om fem veckor.

Banne mig, jag ska ge det ett försök.
Ska klura ut ett bra program under helgen, med Amelia-mag-övningarna som en del.

Dagens vikt: 94,1 kg.
Är nu i kapp vikten jag hade innan påsk-frossan.
Äntligen.

Visst är det konstigt.

Det sista jag gör när jag far från jobbet är att stänga mailen och datorn.
Det första jag gör när jag kommer hem är att slå på datorn och öppna mailen.
Och varje morgon som jag inte hinner slå igång datorn och kolla mailen känner jag mig stressad.

Tänk om jag bara kunde njuta av att vara avkopplad och urkopplad ibland.

Dagens vikt: 94,4 kg.
Ett hekto till bort.
Snart i kapp.

Notering till mig själv: slarva inte bort det här nu.

Har funderat en hel del på det här med eget ansvar kontra samhällets ansvar i dag för min övervikt, inspirerad av såväl Tjica som den här artikeln i dagens VK.

Jodå. Det är jag som tuggat i mig alla mina överflödskilon själv. Ingen har tvingat mig.
Det egna personliga ansvaret är stort.
Drar man ut den tanken till absurdum så får jag alltså skylla mig själv. Punkt.

Men riktigt så enkelt är det inte.
Precis som Nina Björk funderar så tror jag att vi är alla summan av en massa olika omständigheter som vårt genetiska arv, det samhälle vi lever i, hur vår kropp rent kemiskt fungerar, sociala uppfattningar som vi lärt oss sedan barnsben.

Jag har ärvt min övervikt, min pappa är och har varit kraftigt överviktig i himla många år.
Jag har också ärvt ett sätt att förhålla mig till mat och motion som inte är det allra bästa.
Jag har lärt mig i min familj att det här med att vara för stor är skamligt och något som man inte pratar om.
Jag har växt upp i ett hem där vi inte pratar om våra känslor, rädslor, drömmar och förhoppningar. Vi bekräftar varandra genom att göra saker och köpa saker.
Jag har växt upp i ett samhälle där idealet har varit och är duktig flicka, där ett slankt och vackert utseende premieras, där tjocka betraktas som fula och mindre smarta.

Det är mitt eget fel att jag är tjock.
Men med tanke på alla andra faktorer är det kanske inte så konstigt att förstå att det blivit så, när så många olika ”krafter” jobbat mot mig och gjort det svårare för mig att vara normalviktig.
Missförstå mig inte. Jag försöker inte skylla ifrån mig. Har haft den typen av tankar i perioder - att det är inte lönt för det är ändå genetiskt - men det är att smita undan sitt ansvar.

Men tänk så mycket enklare min kamp för att ta mitt ansvar för min hälsa kan bli om jag får hejarop och känner mig accepterad som jag är, i stället för att känna mig motarbetat och avvikande.

Tänker att det är kanske som i skolan. Alla barn kan givetvis lära sig läsa, skriva och räkna, för vissa går det hur lätt som helst, andra behöver lite mera tid och stöd och hjälp för att klara av det. Här pratar "samhället" om hur viktigt det är att ge barnen det stödet så tidigt som möjligt, så de inte hamnar i en ond cirkel, här har man olika metoder för att göra läsning lustfyllt, uppmuntra barnens egna initiativ, göra krånglig matematik begriplig och involvera föräldrarna att på olika sätt stötta barnen i deras utveckling.

Kanske behöver vi något liknande när det gäller övervikt; att vi tidigt stimulerar barnen att röra på sig aktivt, äta sunt, att acceptera sin kropp som den är, att ge stöd och hjälp utan att skuldbelägga när någon bär på några kilon för mycket.

God morgon.
Är uppe med tuppen i dag för att jag ska i väg med bilen till verkstaden.
Inget ska lagas, bara vinterdäck som ska bytas till sommardäck.
Även om det snöade så sent som förra veckan här i Umeå räknar jag med att vinterföret är definitivt slut nu...

Har funderat en del på mitt midjemått. Det är nu officiellt 115 cm. Åt skogen för stort med andra ord, eftersom kvinnor inte bör ha över 88 cm. Å andra sidan var det 135 för ett år sedan.... så det går ju som sagt åt rätt håll.

Men.
Midjemåttet minskar inte i samma takt som vikten.
Kroppen tar inte ihop.
Och det blir mer och mer tydligt ju mer jag går ner i vikt.
Inte minst ställer det till det för storlekar på kläder - där jag numer verkar ha en betydligt mindre storlek på nederdelar än överdelar.
Irriterande.

Vet att det är motionen som saknas. Jag har inte riktigt fått grepp om den delen.
Intalar mig att det ska bli bättre nu med vår, ljus och värme... men å andra sidan, att göra 20 eller 50 situps om dagen för att forma mittenpartiet kan jag göra i alla väder.

Måste hitta någon bra rutin för motionen, som fungerar även på ren kur.

Dagens vikt: 94,5 kg.
Mera minus alltså.
Är snart ikapp.

För ett par veckor sedan var jag på vårdcentralen och tog nya prover.
Det är min läkare som vill följa hur viktminskningen påverkar mina värden, framför allt då blodsockret som tidigare varit åt skogen för högt. Den här gången ville han ta lite fler prover, och att jag skulle väga och mäta mig på vårdcentralen.

Fick brev i går från läkaren där han skriver snälla saker om hur duktig jag är.
Tack, tack.
Alla prover är också normala, inklusive blodsockret. Så någon diabetes har jag inte längre, och har så inte haft sedan i höstas.
Skönt.

Men så skriver han: det finns spår av läckage från njurarna, men ditt njurfunktionsvärde är helt normalt.
.
Öh, va?
Förstår inte ett jota. Vad betyder det? Ska jag vara orolig, vad betyder läckage från njurarna, vad kan jag göra åt det?
Hallå. Man får inte skriva något sådant och sedan inte förklara.
Visste inte ens att njurana kan läcka...

Först tänkte jag att det är väl inget att bry sig om, men eftersom läkaren lite senare i brevet skriver att han vill att jag ska ta nya prover i höst, och att det då ska bli spännande att se om ytterligare viktminskning även påverkar läckaget från njurarna, så förstår jag att det här ändå är något som läkarvetenskapen vill hålla koll på.

Har försökt googla på läckande njurar men får ingen riktigt bra träff, men tror att det ändå på något sätt hör ihop med diabetes... Måste nu försöka få telefontid hos läkaren för att få veta mer, eller trakassera någon av mina sjukvårdskunniga bekanta och be om en privatlektion.

Dagens vikt: 94,8 kg.
Minus 0,2 sedan i går.
Minus är bra.

Möte 1
Vågen har inte varit min vän den senaste veckan, men i morse hade vi ett trevligt möte. Efter att envist hållit fast vid varje hekto har nu kroppen ställt om sig till gå-ner-i-vikt-läge igen och gjorde ett litet skutt till 95 blankt. Har visserligen plusvikt kvar från påsken, men att det rör sig nedåt är huvudsaken och ger pepp att fortsätta.

Möte 2
Var hos tandläkaren nu på morgonen och fick goda nyheter: tiden med tandställning går mot sitt slut. Inte mycket kvar nu. Dessutom behöver jag inte tandställning i nederkäken, som tandläkaren hotat med och som jag varit motståndare till och envist sagt nej till. Det lilla problemet som finns där ska nu lösas med en "sektionsbåge" i stället vilket betyder att det bara blir några tänder  på sidan av käken som behöver tandställning.
I höst ska jag ha ett snyggt leende är tanken.

Möte 3
Efter mitt sammanbrott och stora depp över den låga lönehöjningen så träffade jag högsta chefen i går för att diskutera frågan. Nervös som tusan, men lugn, gick jag in till träffen. Sa som jag tyckte - att det kändes orättvist att min arbetsprestation bedömdes som under medel.
Och han höll med.
Sa att det inte var det de ville.
Och höjde min lön så jag fick samma löneökning som de kollegor som fått över medel.
Va?
Oj, tack.
Jag är jättenöjd, stammade jag, och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.


Jag försöker nu lära mig några vviktiga saker av allt detta:
- uthållighet är bra, resultaten kommer om jag bara orkar vänta in dem
- det är inte farligt att protestera och säga sin mening
- ta inte ut en massa saker i förväg innan jag har alla fakta på bordet, det kanske inte är som det först verkar
- jag mår bra när jag vågar hävda mig själv och stå för vad jag tycker, tänkter och känner

Kroppen strejkar.
Igen.
Den här gången är det dessutom en dubbel strejk:

1. Viktstrejk
Vågen står envist stilla, och har så gjort rätt länge. Efter den första minskningen när jag började om, då jag bara tappar vätska, har det inte hänt någonting. Visst. Hade ett litet choklad-fusk, men det var inte så stort att det ska påverka mer än någon dags stillastående.
Tror att jag är med om samma sak som för några månader sedan, kroppen håller envist fast vid alla kilon eftersom den tror att jag som vanligt kommer öka på kaloriintaget inom kort, så det är ingen idé att släppa iväg fettet...

Vet att det bara är tålamod som behövs nu, att de ger sig med tiden.
Någon som har lite tålamod över att låna ut?

2. Motionsstrejk
Tog mig iväg på ett pass vattengympa i går kväll och kände mig riktigt peppad. Började genast fantisera om hur jag nu får igång motionen på allvar, inte minst promenader efterso snön nu i princip är helt borta här i norr. Och så plöstligt får jag jätteont i knäet mitt under passet, typ en sträckning, och det onda sitter nu i efter en natts sömn. Benet är tungt och stelt, knäet lite svullet, och gör ont.

Vet inte riktigt vad som hände, men har haft trubbel med knäet förut då det hoppat ur led (aj!). Nu känns det mer som om en nerv kommit i kläm och påverkar hela benet.

Skulle tro att det är lite tålamod och vila som gäller här också. Och försiktig motion i form av korta promenader för att få igång rörligheten igen.

Dagens vikt: stillastående på höga 95.

Ingen förändring av vikten i dag, vilket var väntat efter gårdagens tröst-choklad.

Har tillbringat dagen med att försöka motivera mig att plugga, vilket har varit svårt. Pluggar ju på fritiden lite, för mitt eget nöjes skull, och just nu är vi i en del av juridiken som är urtrist.
Så det tar emot...
Har i stället kikat en del på repriser av Project Runway på TV3, spelat Snood och surfat runt.

Ingen särskilt produktiv dag med andra ord.

Det här med motivation är lurigt. Inser mer och mer att jag är en känslomänniska som har svårt att låta förnuftet tala när känsloran blir starka.
Hade lite glömt bort det, eftersom jag i några år åt antidepressiv medicin som kapade de värsta topparna och dalarna. Och det har tagit ett tag så här efter medicineringen att hitta tillbaka till mina känslor.
Är långt ifrån där ännu.

Vet att motivationen är något som kommer och går, och för egen del tror jag att en nyckel till framgång är att lyckas hålla ut hyggligt även när motivationen tryter. Samtidigt som det är en oerhört trevlig känsla när motivationen flödar, så är det riskabelt att luta sig mot den.
För när den är låg, då riskerar jag att falla.

Jag måste alltså hitta motivationen i mer än bara känslan.
Jag söker fortfarande.

Har haft en stor garderobsrensning i dag. Det mesta kläder jag nu äger passar inte längre. De är för stora, sitter fel och funkar inte. Behöver desperat köpa nytt - men har ju förhoppningar om att fortsätta krympa så jag försöker hanka mig runt på en mindre garderob.

En del av kläderna söker nu ny ägare genom Tradera.
Vill inte spara för stora kläder i reserv.
Jag ska aldrig mer behöva storlek 54/56!
Aldrig.

Samtidigt hoppas jag verkligen att någon annan där ute kan få glädje av kläderna. Jag vet hur svårt det är att hitta något som man gillar och trivs i när storleken är stor. I så många år har jag varit hänvisad till att köpa det som passar, och inte det jag gillar. Känner nu att en ny värld är på väg att öppna sig för mig. Jag är inte riktigt där än, men snart...

Det är svårt att vänja sig vid ny storlek. Har inte riktigt hittat min storlek än... ibland kan jag ha 46, ibland behövs lite större, ibland lite mindre. Men mitt ögonmått funkar inte, utan jag måste prova mig fram hela tiden. Fick i varje fall på mig ett par rea-jeans på Lindex i storlek 46 i dag, vanlig 46:a, inte Generous.
Kändes bra.

Kanske blir det köp i fall Tradera-auktionerna ger resultat.

Annars har dagen inte varit den bästa ur vikt-synpunkt.
Har stoppat i mig lite choklad.
Inte några stora mängder, men lördag som det är kunde jag inte motstå att unna mig lite extra.

Har hållit mig borta från vågen i en dryg vecka. Under ett uppehåll så väger jag mig inte - och när jag startar om på ren kur vill jag gärna vänta några dagar innan jag kollar läget. Det tar lite tid att komma i kapp.
Men i morse tyckte jag att det var dags.

Ooops.
Aj då.
Plus, plus, plus.
Ligger ungefär +1,5 kg jämfört med innan uppehållet.

Okej. Har bara mig själv att skylla.
Jag spårade ur och frossade vilt i fem dagar.
Det syns på vågen.

Det är lite tröstlöst att om och om igen gå ner "samma" kilon. Men det är bara bita ihop och köra på. För nu vill jag under 90 kg, målet jag egentligen hade för påskhelgen. Så just nu kämpar jag för att inte bli nedslagen, utan sporrad och tjurig.

Inom en vecka ska jag vara tillbaka på "före" vikten, alltså låga 94.
Basta.

Ha en bra lördag.

Jodå, jag har tagit mig igenom till andra sidan.
Efter en riktig skitdag.
Och utan att tröstäta.

Hade en riktig brottningsmatch med mig själv utanför affären i går kväll, var så nära att gå in och köpa choklad.
Tänkte: en liten bit kan jag unna mig en dag som den här.
Men övertygade till sist mig själv om att
1) det är inte värt det,
2) går jag in i affären så kommer jag inte bara ut med en liten bit choklad utan massa annat onyttigt också,
3) att tröstäta hjälper inte utan skapar bara mer oro och ångest i långa loppet.

Jag hoppas att jag sakta men säkert är på väg att programmera om min hjärna från den första instinkten att stoppa i mig onyttigheter så fort känslorna svämmar över. Måste också jobba på att ta hand om känslostormarna när de kommer, utan att bryta ihop som jag gjorde i går. Eller som min terapeut säkert kommer säga senare i dag: acceptera att de kommer, observera dem, men släpp dem sedan vidare utan att låta dem ta över.

Dagen blir bara värre och värre.

Fick för en liten stund sedan resultatet från löneförhandlingarna, och fick vet att jag fick under medel i löneökning. UNDER. Fick ett av de lägsta påslagen som delades ut, utöver den generella löneökningen som alla fick.
Hallå? Fattar ingenting.
Det stämmer inte alls med min världsbild, med de signaler jag tycker jag får från min chef, med det engagemang och ansvar jag lägger ner i mitt jobb.

Blev så upprörd att jag började gråta, vilket min chef såg och ville veta vad som stod på.
Men just då var jag så upprörd att jag inte kunde prata.

Nu känner jag mig mest fåning över att jag reagerade så starkt, men måste få en förklaring.
Får ta tag i det efter lunchen.

Dessutom kryper det i hela kroppen efter något onyttigt att stoppa i mig.
För det är så jag brukar lösa jobbiga situationer.
Äta bort dem.
Döva med choklad eller glass.
Eller chips eller kakor.
Eller allt på en och samma gång.

Förstår inte hur jag ska orka stå emot i dag.
Denna skitdag.

Dessutom snöar det i Umeå i dag.

Tror jag har  vaknat på fel sida i dag.
Har varit sur och grinig sedan jag slog upp ögonen.
Fortsätter sura på jobbet, tycker det mesta är fel och irriterande.

Vill bara hem och dra täcket över huvudet.

Kanske hör det ihop med omstarten med ren kur.
Det är aldrig kul i början.
I går kväll var jag hungrid som en varg, frös och var rastlös.
Räknar med att det ska gå bättre om någon dag, de tre första dagarna är alltid tuffast.

Så i dag gäller det bara att härda ut.

Den är märkvärdig för mig av två skäl:
- den är i storlek 44/46 och så liten storlek kan jag inte minnas att jag någonsin haft.
- den sitter tajt och döljer inte hela magen.

Det har varit en liten utmaning i dag. Å ena sidan har jag varit glad över storleken, å andra sidan känt mig obekväm i den tajta topen. Har gått och dragit och försökt töja och sträcka ut tyget över magen, över bilringarna, så valkarna inte ska synas allt för mycket.

Jag har i alla år försökt klä mig i bylsig kläder upptill. Små oformliga tält som inte sitter åt och avslöjar några detaljer om kroppen under. Inte för att jag tror att jag lurat någon - valkarna har synts och märkts ändå - men jag har inte känt dem.

Nu börjar en ny era, känns det som.
Jag ska sakta men säkert vänja mig med lite kortare och lite mer figurnära kläder.

Och vem har egentligen dött av att en valk putar fram?
Om man tänker efter.

Dagens vikt: ingen aning.
Efter påsk-uppehållet håller jag mig borta från vågen i några dagar för att komma ikapp förlorad vikt.
Kanske vågar jag mig på en vägning på fredag. Eller lördag. Eller så vänar jag tills efter helgen.
Vi får se.

Känner mig så lättad och glad att påsken är över.
Därmed är mitt uppehåll över.
Inser att jag är urusel på att ha uppehåll, det blir rena rama frossarfesten för mig.
Passar på.
Överäter allt det där som jag annars inte unnar mig.
Av egentligen ingen annan anledning än att jag får.

Men nu är det mitt riktiga liv som gäller. Tillbaka i Umeå. I min lägenhet där jag bestämmer. Utan föräldrar som triggar min dåliga självkänsla. Utan uppehåll och påskgodis och resor som alltid verkar kräva både hamburgare och choklad.

Jag försöker få in det i min skalle, att det där jag gör under till exempel påsken är undantagen. Det är inte så jag vill ha mitt liv. Det är det här som är mitt liv, när jag lyssnar till mig själv, jobbar mot mina mål, gör val för att de är bra för mig och för att jag väljer det själv.

Hallå.
Ett litet framsteg mitt i efter-påsk-bedrövelsen.
Förut har jag sett på det tvärt om - att när jag sköter mig och jobbar för att gå ner i vikt är undantaget, och mitt frossande är normalläget...

Nå. Nu väljer jag cambridge och ren kur igen.
Planen är att köra på utan uppehåll till valborg. Då kanske lite grillat, om vi får ihop kompisgänget. Sedan en vecka till med cambridge. Sedan London. Och då vill jag ha hunnit kapa ytterligare kilona ner till 90 för att få ägna mig åt seriös shopping när jag är i väg...

Låter som en bra och enkel plan
 I det här som är mitt riktiga liv.

Okej. Jag hade målet att komma ner till 90 kg till påsk.
Det har jag inte klarat.
Vilket jag insåg redan för en tid sedan, så jag justerade målet till att försöka nå -30 kg till påsk.
Men inte heller det klarade jag.

Så är jag då misslyckad?
Nej.
Konstigt nog så känner jag det inte så.
Jag kan väl inte påstå att jag är nöjd, men jag känner mig ändå rätt lugn över situationen.
Jag vet att det finns förklaringar till att vinterns viktnedgång inte blivit lika snabb och effektiv som jag hoppats på. Jag vet också att jag trots flera återkommande snubbel och misstag alltid lyckats ta mig tillbaka och fortsätta viktresan nedåt. Det är jag stolt över.

Jag nådde nästan -30 kg, ett drygt kilo sånär. Jag har ungefär fyra kilo kvar till 90-sträcket (eller rättare sagt hade, för nu har jag uppehåll och då går vikten alltid uppåt i takt med att kolhydraterna lagarar vätska i kroppen). Jag har mitt fokus på det jag lyckats med i stället för de jag inte klarade av. Jag är glad över mina nästan -29 kg i stället för att vara missnöjd med att jag inte tog mig under 90.

Kanske håller jag på att lära mig något?
Mogna?

Nu är det påsk-uppehåll, och som jag skrev i bloggen i går så frossade jag på rejält. Inte så lyckat, men jag lägger den detaljen åt sidan för nu och fokuserar på att ha en lugn och skön påsk med mina föräldrar.

På tisdag är jag tillbaka i mina goda vanor igen.
Då ställer jag siktet på nästa mål.

Tack Vendela för den fina utmärkelsen!
Glad påsk till dej och alla andra bloggläsare.

Nu börjar mitt påskuppehåll.
Åker till föräldrarna för att fira påsk i morgon, och då ska jag äta och dricka som vanligt.
Har därför börjat trappa upp redan i dag.

Men inte någon sansad, måttfull upptrappning.
Nä. Nu när det är okej att äta, så bunkrar jag upp och passar på.
Det är som om kroppen vill ta igen förlorad tid.

Okej.
Måste jobba på det här med måttlighet och komma bort från allt eller inget.
Men jag sparar det, håller mig till min plan att ta en sak i taget. Än så länge håller jag fokus på att gå ner i vikt. När jag är klar med det ändrar jag fokus till att hålla en sund och bra vikt.

Nu ska jag fira påsk och njuta av god mat, goda vänner och familjen.
Kram.

Har dröjt med dagens uppdatering.
Ville vänta och få lite distans.
Påskägget på jobbet, det som var till bredden fyllt med godis (och då pratar vi flera kilo), blev för oemotståndligt i går.
Jag åt, åt och åt ännu mer smågodis.
Sedan kände jag att "allt" ändå var förstört, så jag köpte ostkrokar att varva ner med när jag kom hem från jobbet.

Men jag känner mig ändå rätt lugn över det i dag, nu när jag fått lite distans.
Vet att det var en extrem situation på jobbet i går, där jag fick rycka in och göra en kollegas jobb med kort varsel - samtidigt som mitt eget jobb skulle skötas. Så stressnivån var hög, många bollar i luften samtidigt, och ingen tid att tänka efter och vara förståndig.

Jag hade glömt bort hur stresskänslig jag är. Jag tycker att jag har en rätt hög stresströskel egentligen, men när jag når den, då är jag mycket sårbar. Det måste jag lära mig att hantera.
Eller kanske acceptera att det finns tillfällen i livet när jag inte klarar av att hålla emot?

I morse kände jag mig rejält misslyckad och tänkte att nu ger jag f-n i det här för resten av veckan och tar nya tag efter påsk. Ju längre dagen gick, destom mer känner jag att nä, jag fortsätter som jag tänkt även om det inte är många dagar kvar tills mitt påskuppehåll.
Att älta misslyckanden och känna skuld och skam, det leder inte framåt.
Jag försöker lära mig i stället.
Det går långsamt, men det går åtminstone framåt.

Dagens vikt: inte kul, stack i väg uppåt efter påsk-äggsplundringen...

Stress och hunger är ingen bra kombination.
Fingrarna har gått till det gigantiska påskägget fullt med godis som står på arbetsplatsen.
Det har blivit några godisar.

Men det ska inte bli några fler.
Fusk-fri fram till påsk var det....

Dagens vikt: 94,1 kg.
Förvånad.
"Snubblade" på en chokladbit i går och trodde att sockerintaget skulle göra att jag i varje fall stod stilla.
Kommer kanske i morgon i stället...

Choklad, ja. Igen.
Behovet var så stort i går av att ge mig lite lugn med något gott.
Så jag valde att köpa en bit mörk choklad.
Tänkte ungefär så här: jag vet att jag är lite ledsen och nere nu, och då sätter suget och tröst-ätar-lusten in som mest. Om jag dövar det suget med lite choklad innan det blir för stort, så klarar jag mig från en större ät-attack.

Jodå. Jag var nöjd med min chokladkaka.
Men vet inte om resonemanget var förnuftigt och strategiskt, eller ett sätt att lura mig själv för att få tröstäta.

Men jag försöker nu inta en accepterande hållning, som min terapeut tjatar om.
Accepterar att igår unnade jag mig själv att tröstäta lite, och låter bli att älta det något mer.

Jag flyttar fram mina positioner steg för steg, små steg i taget, tänker jag.
Nästa gång jag får samma tankar kanske jag kan nöja mig med en mindre chokladbit.
För att så småningom helt motstå tröstätar-lusten utan att det leder till katastrof.

Dagens bonus är annars en liten sovmorgon.
Alltid välkommet.
Nu en dusch, sedan i väg till jobbet.
God morgon!

Dagens vikt: 94,4 kg.
Litet minus igen.
Bra.

Är annars nedstämd i dag.
Måste hantera en besvikelse på jobbet, och just besvikelser är jag dålig på.
Jag tar allt så personligt.
När jag nu inte får göra den förändring jag ville och önskat i mitt jobb, så ser jag det som en värdemätare av mig själv.
På min förmåga att utföra det jobb jag ville ha.
På min duglighet som person.

Dagen - och famför allt kvällen - blir en kamp mot behovet att tröstäta.

Så tog jag mig under 95 kg i dag.
Härligt.
Det satt långt inne, känns det som.

Med 94,6 som dagens vikt betyder det också att jag har en viktminskning på över 28 kg, 28,2 närmare bestämt.
30-strecket närmar sig.
Samma sak med 90-sträcket.

Okej, jag klarar kanske inte de båda målen i den tid jag satt upp och hoppas på. Enligt min målbild ska jag ha kommit under 90 till påsk, sedan justerade jag det lite till att försöka nå -30 kg till påsk. Men jag satsar nu på att klara av det så snabbt som jag bara kan, och har siktet inställt på nästa mål i stället: under 85 till midsommar.
Det är bara tio kilo dit.
Det klarar jag.

Kanske kan det här bli den bästa sommaren på länge.

Har tittat på Biggest Looser på femman på morgonen. Gillar det programmet, en typ av dokusåpa där överviktiga människor kämpar om att gå ner mest i vikt. Dessutom lite intriger, taktik, utröstningar och så vidare - de vanliga beståndsdelarna i en dokusåpa med andra ord.
Men på köpet så lär de sig motionera och äta rätt.

Och resultaten är fantastika. Kilona bara rinner av dem.
Vilket inte är så konstrigt med tanke på den stenhårda träning som de har.

Men det som alltid blir ett obehagligt uppvaknande för mig är när de ställer sig på vågen. Jag ser personer som jag tycker är otroligt överviktiga, och hör att deras vikt är ungefär densamma som jag hade för inte så länge sedan...
Va?
Såg jag ut så?
Var jag verkligen så stor?

Jag har bloggat om det förut, det här med självbilden är svårt. Jag har inte greppat hur tjock jag har varit, jag har svårt att greppa hur tjock jag är nu, och jag kan definitivt inte se skillnaden mellan nu och då på mig själv. Jag känner skillnaden. På kläder. På kroppen - revben som plötsligt känns, nyckelben som syns under huden. Men när jag tittar mig i helkroppsspegeln så ser jag ut ungefär som jag alltid har gjort, tycker jag.

Jag förstår vilken kraft som ligger i en förvriden självbild.
Hur tusan kommer man till rätta med den?
Blir lite rädd för att jag alltid kommer att se en tjock person i spegeln, även när jag nått mitt viktmål.

En sak i taget.
Jag får jobba med den biten när jag kommer dit.

I dag: har varit på vattengympa på Iksu.
Länge sedan sist. Känns bra.

Dagens vikt: 95,1.
Stilla från i går med andr ord.
Blä.

Har många tankar i huvudet nu efter ett besök hos min terapeut.
Vi har pratat om att hantera besvikelser i dag.

Jag har större delen av mitt liv försökt att undvika situationer där jag riskerar att bli avvisad - i relationer med andra människor, i jobb/karriär och liknande. Jag har spelat safe. Och när jag av olika skäl blivit besviken på grund av någon annan människas beslut eller agerande så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera den känslan.

Samtidigt har jag en tendens att inför mig själv sätta upp orealistiska drömmar, förväntningar och mål, vilket innebär att jag ständigt utsätter mig själv för besvikelser... Och när jag då blir besviken tar jag det som ett "bevis" för att det inte är lönt, att jag ska inte tro att jag kan, att jag ska, att jag duger till... osv. Vilket gör att jag drar mig tillbaka och försöker ännu mer hålla mig borta från situationer där jag kan riskera att bli avvisad av någon annan eller att någon annan gör mig besviken.

Sista tiden har jag försökt att bryta det här mönstret.
Våga ge mig ut på okänd mark. Våga drömma, ta chanser.
Några har lyckats.
Andra har totalhavererat.
Jag har blivit besviken, och det har gjort ont.
Och jag vet inte hur jag ska "sortera" den känslan.
Tankarna drar lätt i väg i det gamla mönstret, att "se där, du ska inte tro något".
Vilket leder till negativa känslor som triggar mig till att tröstäta.

Min terapeut säger att jag är otränad på att ta hand om besvikelser på ett funktionellt sätt. Att jag måste lära mig att det är okej att bli besviken, att bli ledsen. Att det inte är farligt att försätta mig i situationer som kan leda till ett avvisande, och att jag ska våga känna de känslor som kommer.
Det är alla orden som kommer efteråt, när jag slår på mig själv, som "är farliga"  Det är de orden jag ska jobba bort. Det är när alla "jante-meningar" poppar upp i mitt huvud som jag ska tänka att det bara är tankar och att jag inte behöver omvandla dem till handlingar som t ex att tröstäta. I stället ska jag syna dem, ifrågasätta dem, acceptera att de kommer och sedan släppa iväg dem för att ge plats för andra, bättre tankar.

Att bryta invanda tankekedjor (hur snurriga de än är) är inte enkelt.
Men ett första steg är att jag nu har hittat ett mönster: 
Jag sätter krokben på mig själv först, för säkerhets skull, så att jag redan har snubblat innannågon annan ska få chans att göra det mot mig.

Inte så mycket att säga idag.
Ska hasta i väg till universitetet - har en av mina seminariedagar för kursen jag läser.

Dagens vikt ungefär stilla, litet, litet plus som jag blundar för.
Beror nog på att jag snubblade på en mindre chokladbit igår, eller lyxade till min plus-meny med kallrökt lax&philadelfiaost...

Men det räknas inte.
Håller fast vid "fusk-fri fram till påsk"-mantrat.
Helgen - och kanske framför allt i kväll - är den stora utmaningen.
Av någon anledning är det just fredagkvällar som jag har spårat ur på.
Kan det bero på att jag på fredagar (varannan) träffar min terapeut och det sätter igång många tankar i mig?

Måste lära mig att hantera det.

Sådär ja.
Tack.
Äntligen kom lite action på vågen.
Hoppade ner ett kilo i dag.
Dagens vikt: 95,0

Bra skjuts att ha med mig inför helgen.
Tragglar mantrat "fusk-fri fram till påsk" om och om igen för att övertyga mig om att det här går.
Kanske är det ändå inte hopplöst att nå mitt justerade mål på den dryga vecka som återstår...

Annars har jag mest fjärilar i magen i dag.
Nu väntar två dagar på universitetet och min juridik-kurs, vilket alltid är kul men samtidigt lite spännande och svårt. Känner mig som en tant bland student-kidsen.

Men framför allt börjar allt falla på plats inför en språkresa i maj.
Hjälp!
Nu börjar jag förstå att jag faktiskt ska åka ensam till London i två veckor...
Det ska bli sååå kul, men samtidigt så fladdrar lite lätt nervositet. Få det att flyta med alla flyg, hitta till boendet, hitta till skolan, och framför allt prata engelska i två veckor...

Kanske ska jag sätta upp ett nytt vikt-delmål innan London-resan för att ha något att fokusera på?
Får fundera på det.
Ska först se vad jag klarar av fram till påsk.

Just nu är jag så trött på att det hela tiden är en kamp för att stå emot frestelser.
När ska det bli enkelt?
Är så less på att vara på min vakt, att kämpa mot mina egna tankar och reflexer.
Att hela tiden behöva säga nej till mig själv hundra gånger om dagen.
Trött på att hela tiden känna att vikten är i fokus, att vikten är ett problem.

Vissa människor kan äta vad de vill, och det sysn inte ett uns på deras kropp. De behöver inte fundera om den där kanelbullen, eller ostkrokarna på lördagkvällen är något problem.
Vissa människor kan utan problem kasta sig in i en diet, en viktminskning, och dansar sig igenom den med glada tillrop som ”jag har aldrig mått bättre” eller ”jag känner mig så stark och fri”.
Det känns så orättvist.
Jag ser bara kamp, motstånd, ständiga fallgropar.

Visst.
Jag har valt det själv. Min klagosång är ett i-landsproblem som jag själv har skapat.
Jag gör det för att jag vill nå ett mål som jag vet är bra för mig av många olika skäl.
Vissa dagar går det också enkelt. Då susar jag förbi alla frestelser och är nöjd och glad med mitt val. Men de perioderna är inte långa.
Och visst, jag är jätteglad och stolt över de förändringar jag har gjort, den vikt jag har gått ner.

Det är ändå jobbigt att hela tiden behöva kämpa.
Det är jobbigt att förändringen tar så lång tid.

Blir det någonsin enkelt?

Dagens vikt: 95,8 kg
Tillbaka på -27 kg.
Men fortfarande lite kvar tills jag är helt i kapp.