Längtan och sorg
Det är min längtan efter barn.
Jag kan själv inte få barn, på grund av sjukdom, och det har jag med tiden tvingat mig själv att acceptera. I stället har jag i flera år haft tankar på att försöka adoptera ett barn. Jag betalar till och med en medlemsavgift till Adoptionscentrum sedan några år tillbaka för att samla på mig kö-tid för detta.
Att adoptera som ensamstående är inte helt enkelt, av flera olika skäl. Jag har vägt det fram och tillbaka, är det rätt mot barnet? Klarar jag av det själv? Och landat i att jag vill göra ett försök. Att en förälder full av kärlek och längtan kanske inte är det absolut bästa, men i varje fall bättre än att leva ett liv på ett barnhem.
Ett gupp på denna väg har varit min vikt. Att få adoptera som överviktig är i princip omöjligt, allra helst om du är ensamstående. Dessutom har jag då en allvarlig sjukdom i min historia som är en belastning.... Därför har just längtan efter barn varit en drivkraft för mig att en gång för alla ta itu med vikten för att förbättra mina chanser.
Och vikten, ja, äntligen så går den ner.
Äntligen känner jag att jag är på väg att klara av en rejäl viktminskning som håller i längden.
Men möjligheten till ett barn är i dag längre bort än någonsin. Som ensamstående är det i det närmaste omöjligt att få ett barn genom adoption. Kina, som har varit mest generös med att acceptera ensamstående, har i stort sett stoppat alla utlandsadoptioner. Och från Vietnamn, som var det andra landet som accepterade ensamstående, där har Sverige stoppat alla adoptioner då det framkommit uppgifter om eventuella missförhållanden....
Missförstå mig inte nu, jag förstår det helt och fullt. Finns det minsta lilla risk för att en förälder inte lämnat ifrån sig sitt barn frivilligt, då ska givetvis alla adoptioner stoppas innan man undersökt och granskat systemet. Och jag accepterar att Kina vill prioritera adoptioner inom landet.
Men det förändrar förutsättningarna för mig och andra ensamstående som längtar efter barn. För det närmsta åren tror Adoptionscentrum att de bara kan hjälpa till med några enstaka adoptioner till ensamstående. Och jag måste börja vänja mig vid tanken att det inte finns någon möjlighet för mig att hämta hem ett barn att älska och dela mitt liv med.
Det gör ont.
En sak som gör att det känns lite lättare när allt är känns hårt är att jag tror att allt händer för en anledning. Ingen hokus pokus, men oftast är det så. Vill man verkligen ha något så får man aldrig ge upp hoppet. Mitt motto, som jag intalar mig varje dag är en fras som jag faktiskt hörde på Oprah men som var det finaste jag har hört på länge, är "Världen konspierar till min fördel". Om man verkligen tror på det så gör det en massa saker hemskt mycket enklare. Även fast man försöker och försöker men aldrig får chansen (kan det tyckas iaf) så finns det en anledning till det. Bara man håller hårt i sina drömmar och ändå accepterar att man lever i nuet och lär sig att ta vara på det, så kommer till slut att lösas till det bästa för just din del.
Detta tankesätt har hjälpt mig genom mycket. Även fast man känner saknad och sorg, kanske genom någon närstående som man har förlorat från jordens yta eller något som man inte ens har vart med om men ändå har instinkten om att man verkligen vill, så finns det en anledning till varför du gör det du gör just idag.
Idag är du en kvinna som framgånsrikt kämpar mot dina viktproblem och det går ju superbra!!! Det här är din chans att förverkliga dina drömmar. Även fast allt inte kommer hända på en dag så är det iaf en jäkligt bra början på ett underbart äventyr!!!!
Kom ihåg det.
