kakanskilokamp

Efter en något moloken start på dagen så känns det lite bättre nu.
Visserligen stod vågen hemma still i morse, vilket ledde till ett mindre sammanbrott.
Men det gick bättre hos cambridge-konsulenten på förmiddagen.
Skillnaden: ett efterlängtat toalettbesök, kanske...

Det är obegripligt det här med olika vågar som går i otakt, och bäst av allt vore om jag bara vägde mig på ett ställe, en gång i veckan. Men jag är för barnsligt nyfiken och frustrerad för det. Så då får det bli lite berg och dal-bana i stället.

Nå. Facit för denna vecka som känslomässigt gränsat till katastrof: -1,1 kilo och totalt ner 19,3 kg i höst.
Jodå. Jag måste tillåta mig att vara nöjd med det.

Men bäst av allt är de uppmuntrande orden jag fick med mig från konsulenten, som tålmodigt lyssnade på min klagosång (hon har nog hört alla varianter förut!): det är nu det roliga börjar! Jag har nu tagit de tråkiga 20 kilona från min kropp, de där som inte syns så där himla mycket när man är rejält överviktig. De kommande 20 kilona kommer att synas på ett helt annat sätt, och det är nu kommentarerna och uppmuntran från omgivningen kommer igång på allvar, enligt konsulenten.

Det låter bra.
För 20 kilo till ska det bli. Minst.
Någonstans runt 75 kg finns målvikten och för närvarande är det 28 kg dit.
Den vikten känns allt mer nåbar och möjlig under nästa år.
Jag säger som Obama: Yes we can.