kakanskilokamp

För snart två år sedan började jag på en viktkurs som ordnades av Iksu spa här i Umeå.
Det var bra.
Vi träffades, vägde oss, pratade kost och vikt och fick pröva på olika typer av motion. Plus individuell coachning i både träning och kost.

Jag kan väl inte påstå att jag gick ner särskilt mycket i vikt under den tid som kursen höll på, men det gav en hel del annat. Framför allt gav det mig insikten att jag inte kan lalla på och tro att det bara ska gå av sig själv att gå ner i vikt. Det var efter viktkursen som jag sökte mig till hälsohemmet, som i sin tur blev språngbrädan till Cambridgekuren.

Och se, nästan två år senare kan jag kvittera ut ungefär 20 kilo mindre i vikt, en metod som fungerar (för det mesta, i varje fall) och en lust att fortsätta viktresan nedåt.

I kväll fick alla som gått på kursen chans att komma tillbaka för vägning och mätning.
Trots mitt sammanbrott i går så pallrade jag mig dit.
Det är jag stolt över.

Helst av allt hade jag ju velat visa upp en perfekt bild, en vikt under 100 kilo, och en viktresa som går som X2000 på utlagda räls. Men så ser inte verkligheten ut. Jag måste lära mig det.
Min verklighet, min viktresa, är en snurrig karusell, en berg- och dalbana, en slingrig och snårig stig.
Och jag börjar inse att det är okej.
Så länge jag fortsätter framåt.

Sedan var det extra kul att träffa M som var ledare för min grupp och den person som inspirerade mig att starta den här bloggen.
Tack för det!
Och kul att du fortfarande följer mig!

Även om dagens siffror inte var så bra som jag önskade, så ser det betydligt mycket bättre ut än i januari 2006.
Eller vad sägs om ett midjemått som minskat från 138 cm till 116 cm? Nu jäklar ska jag ta tag i mina sit-ups igen för att trimma magen ännu mer.