kakanskilokamp

Hm, det här med att utsätta sig för frestelser är ett farligt spel. Det som gick så bra med räk-kvällen i fredags gick desto sämre på födelsdagsfesten i lördags kväll. Jag körde bil, så alkohol var borträknat. Och hade tänkt mig att inte äta något. Att låta bli tårta gör mig oftast ingenting, jag är ingen grädd-människa..

Men så hade min kompis dukat upp med smörgåstårta, och efter det kex, korv och olika röror.
Ungefär det bästa jag vet att sitta och snaska på.

Inte blev det bättre av att de flesta som var på festen är personer som jag inte känner superbra, eller kompisar som jag inte berättat så mycket om vikt-nedgång för. Vilket gjorde att den yttre pressen och kollen inte fanns på samma sätt.
Så jag tog en liten, liten bit smörgåstårta.
Och sedan en liten korvbit. Och en till. Och en till. Och ett kex. Och ytterligare en korvabit.

Sedan satt jag hela kvällen och tänkte att "nu är det kört, nu är det lika bra att fortsätta svulla". Det riktigt kröp i hela kroppen av längtan efter chips eller godis eller vad som helst. Jag hade i mitt huvud tänkt ut allting, jag skulle lämna festen vid 23.30, vilket är en helt okej tid som ingen kan ha något att anmärka på, och då hinna  förbi OKQ8 på vägen hem, köpa chips och sedan vräka i mig.

Så var planen ända fram till korsningen där jag antingen skulle svänga hemmåt eller till macken. Någonstans fick jag ändå kraften att stå emot. Den förnuftliga rösten vann - det är inte värt de. Det här är inte vad jag egentligen vill. Det må smaka bra för stunden, men jag kommer bara må ännu sämre i morgon...

Oftast brukar det feta monstret inuti mig vinna den här typen av matcher.
Men för en gångs skull så blev det inte så.
Jag kan stå emot.
Jag kan!

Kvällen blev inte som jag tänkt mig.
Jag åt saker som inte hör hemma i ren kur.
Men jag väljer att ändå känna mig nöjd med att det inte blev värre - att jag lyckades undvika en katastrof, nu blev det bara ett snedsteg som går att reparera ganska snabbt.