Vrångbilden av mig
Jag är så less. Vill att det ska vara lugn och ro ett tag i mitt liv. Inte massa saker att ta itu med, inte en massa beslut att behöva ta hela tiden. Bara lugnt, positivt flow... Går det att få i julklapp månne?
Jag tror att det som utlöst frustrationen den här gången är gårdagens fotografering. Jag hade lovat mig själv att när jag gått ner 20 kilo så skulle jag ta ny presentationsbild av mig själv på jobbet. Den bilden är rätt så exponerad, vilket jag tycker är superjobbigt, men att få byta ut den mot en där jag väger betydligt mindre känns bra. Men tror du att det syns på bilden? Hallå? Nähä.
Jag ser bara ett fetto - fortfarande. Visst. Jag ÄR fortfarande rejält överviktig. Väger ju lite drygt 100 kilo. Det vet jag ju om. Men nog borde 20 kilo minus synas lite mer.... Det är så frustrerande. Jag ville bara gråta när jag skulle godkänna bilden. Var inte alls nöjd. Men insåg att det är inget att göra något åt just nu. Utan jag får göra ett nytt försök om typ 20 kilo till.
Samtidigt vet jag att jag i många, många år förnekat hur stor jag varit. Det har ofta hänt, när jag varit på butiker med många speglar och sett mig själv i ögonvrån, att jag hajat till och tänkt "men vem är den där feta människan" och sedan insett att det är jag. Så det är jobbigt att få ihop bilden och verkligheten just nu. I mitt huvud så är jag mycket mindre än vad som syns i verkligheten.
Så, för att då ställa till det för mig själv ännu mer lassar jag då på med alla andra olösta frustrationer som ligger och pyr i livet; jobbstrulet, taskig ekonomi denna månad, pappa som vägrar träffa min halvsyster, besvikelse över den adoption som troligvis inte blir av, irritation över helgens festligheter som blev kökstjänst, irritation över att det är så ostädat hemma, och så vidare och så vidare.
Visst är jag snäll med mig själv i dag.
Påminnelse till mig själv:
Inte gå på någon affär i dag. Du har allt du behöver hemma. Om du går och handlar utsätter du dig för onödig frestelse, och i dag är en "högrisk"-dag då du har nära till att tröstäta.
Hmm.. det där med kökstjänst låter inte så kul? Det var väl meningen att du skulle vara med på kalaset också? Kanske kan du bara prata med kompisen om det, så hon/han får veta. Det gör åtminstone EN sak lättare.
Jag förstår dig totalt. Det är så där alla mina vikthistorier har slutat. Men stå på dig!!!! Är man överviktig med felaktig kroppssyn (Vem vill egentligen erkänna för sig själv att det har gått såååå långt) så gör den första hälften ingen större skillnad, men det är då det gäller att fortsätta!!! Kommer man under 100 så är det kanske inte lättare, men det är såå mycket närmare. Visualisera den dagen när du står på vågen och det står ett tvåsiffrigt nummer, försök känn den känsla som kommer inbefinna sig då, känslan av seger. Den seger du vunnit mot ditt tidigare beteende som gjort att du hamnade där från början. Det bästa av allt är att det verkligen inte är långt kvar dit!!! Stå ut och du kommer automatiskt belönas! Du är ju hur duktig som helst, jag vet ingen som har klarat sig lika bra som dig..
