kakanskilokamp

Trots att jag haft ett så otroligt flyt de senaste veckorna så är jag hela tiden sårbar.
Skrapa bara lite på ytan så finns det där.
I kväll har jag fått det bevisat.

När jag blir ledsen, när känslorna blir för jobbiga, då kommer autopiloten på och jag vill stoppa in något onyttigt i munnen.
Bli distraherad.
Tröstad.
Göra något vant som ger en positiv kick, om så bara för en kort sekund...

Just den autopiloten gick igång nu i eftermiddags.
Och ta mig tusan, nog gick det att leta fram något ur frysen som är onyttigt.
Trodde jag hade "säkrat" hemmet helt, men det hade jag inte.
Så jag har ätit frusna chokladbitar. För jag orkade inte vänta på att de skulle tina...

Känner mig lite nere i kväll med andra ord.
Lyckades ändå stoppa det innan det gick helt över styr.
Jag ska inte förstöra för mig själv nu.
Jag förtjänar bättre.
Det här är inte vad jag vill - det tar mig inte  närmare mitt mål.

Och så har jag lungt och metodiskt kunnat nysta upp vad som satte igång reaktionen och kan nu se och förstå mönstret.

Trots allt en liten framgång.
Förhoppningsvis är jag på väg att lära mig att hantera min sårbarhet lite bättre.
För sårbar kommer jag alltid att vara.