kakanskilokamp

Jag brottas med ett svårt beslut just nu.
Och det är inget litet beslut känns det som.
Frågan är om jag ska ge upp mina tankar på att kunna adoptera ett barn eller fortsätta hålla den dörren öppen och våga längta efter möjligheten.

Som jag bloggat om tidigare så kan jag inte få egna barn men har länge längtat efter att skaffa barn. En rejäl övervikt har dock satt käppar i hjulen för planerna att adoptera, men det är jag ju på väg att åtgärda nu! Då har nya problem dykt upp - möjligheten för oss ensamstående att adoptera har blivit rejält försämrade under det sista året. Det är inte helt omöjligt, men svårt och man får vara beredd att välkomna ett lite större barn eller barn med särskilda behov.

Det är också långt ifrån säkert att jag skulle bli godkänd som adoptionsförälder med tanke på att jag tidigare varit allvarligt sjuk (dock frisk sedan flera år), att jag har en övervikt som jag sannolikt inte blir helt och hållet av med och att jag nu passerat 40 år. Jag har inte heller själv landat i om jag orkar gå in i processen med de premisser som gäller, och riskera att få ett nej.

Men för att hålla möjligheten öppen och levande så har jag sedan några år tillbaka betalat en avgift till Adoptionscentrum som sökande. På så sätt skaffar jag mig kö-tid, så den dag jag bestämmer mig för att ansöka om adoption börjar jag inte på noll. Vilket är viktigt då det är flera års väntetid...

Nu har inbetalningskortet för det här året kommit.
Och det är inte lite pengar - över 3 000 kronor.

Så det jag brottas med nu är om jag ska fortsätta betala, och därmed hålla möjligheten öppen ett år till. Det är mycket pengar som riskerar att gå helt upp i rök. Det är inte så att man får tillbaka dem om man inte går vidare med en ansökan.
Å andra sidan, om jag inte betalar så är det detsamma som att helt ge upp tankarna på en adoption. Eftersom jag är 40 finns det inte så många år kvar att spela på om jag ska göra det....
Å tredje sidan, som läget ser ut nu är det kanske det förnuftigaste att avsluta eftersom oddsen talar mot mig...
Å fjärde sidan vet jag inte om min tvekan egentligen handlar om en rädsla för att inte bli godkänd och att jag enligt gammalt mönster hellre drar mig undan själv än riskerar att bli avvisad...

Det är svårt att tillåta sig att längta och hoppas, när oddsen är små, och priset rätt så högt.
Men pengar är samtidigt inte allt - och frågan är - vad är jag utan min längtan?

Om en vecka ska avgiften betalas.
Just nu känner jag mig bara vilsen.