kakanskilokamp

Jag är distansstudent den här terminen, så någon dag nu och då är jag ledig från jobbet och är på universitetet för föreläsningar och seminarier. Vi är indelade i mindre grupper som ska förbereda olika uppgifter tillsammans, och jag känner att jag har lite svårt att känna mig bekväm i min grupp.

Först trodde jag det var en åldersgrej, att jag är 15-20 år äldre än de andra i gruppern. Att jag har jobbat i många år, och de är studenter fortfarande, som gör att vi har så olika referensramar.

Men i dag kom jag på vad det var.
Jag känner mig inte omyckt.
Framför allt en av de yngsta tjejerna, jag upplever att hon inte alls gillar mig och tycker att jag är jobbig och krånglig och en besserwisser. Inte så att hon har sagt eller gjort något, och vi känner varandra inte så väl att jag egentligen kan "läsa" henne. Utan det är bara en känsla jag får.

Först kändes det obehagligt och jobbigt.
Sedan tänkte jag om.
Varför måste alla tycka om mej?
Jag tycker defintiivt inte om alla människor som jag har stött på i mitt liv (även om det är ytterst få människor som jag tycker rent illa om). Och om hon nu verkligen inte tycker om mig, så är det inte så mycket jag kan göra åt det.

Det här  handlar i stället om mitt behov av att hela tiden känna mig omtyckt.
Det handlar om hur jag mäter mitt eget värde.
Att sträva efter att vara omtyckt av alla är ett omöjligt uppdrag, och det är när jag gör det som jag tappar bort mig själv och förminskar det som jag vill, tycker och tänker.

Jag kan inte påverka hur andra tänker om mig, men jag kan påverka hur jag själv tänker om mig. Och när jag påverkar och styr mina tankar, då tar jag kontroll över mina känslor och när jag kontrollerar mina känslor så behöver jag inte ägna mig åt destruktiva beteenden som överätning. (Tack för den kognitiva triangeln, Tjica!)

Sedan är det ändå trevligt att vara omtyckt och tycka om människor.
Men jag går inte under i fall jag någon gång i mitt liv stöter på en människa där personkemin inte stämmer.