Vad blir kvar när övervikten försvinner?
Inte så oväntat.
Dels brukar den stanna till någon dag då och då, dels har jag unnat mig några små godsaker både fredag kväll och lördag kväll, vilket saktar ner viktminskningen. Inga stora utsvävningar, men på cambridge-kuren så "störs" processen av minsta lilla godsak som innehåller kolhydrater...
Jag har funderat en del på det här med att vara normalviktig i dag. Jag har ju aldrig varit det, så jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns. Det är en oerhört lockande och fantasieggande tanke, samtidigt som den skrämmer mig lite. Vem är jag under allt detta fett? Att vara överviktigt har varit min identitet i 25 år ungefär, så hur ska jag vara den dag jag inte längre är en tjockis?
Jag tänkte på ett uttryck som jag tror att jag hört eller läst någonstans, något i stil med "jag tappade halva min vikt och hittade mig själv". Jag tror att det kan vara lite så. För hur det än är, att vara överviktig innebär så många hinder både rent praktiskt och mentalt. Fettet fungerar också som ett skydd för mig själv, en ursäkt för att inte ta itu med jobbiga saker utan göra det enkelt och skylla allt på övervikten. Men vad händer när jag inte har den ursäkten längre?
Det ska bli så spännande att få upptäcka vem jag verkligen är när jag skalat av kilona och inte längre behöver gömma mig bakom en offer-attityd och tjock mage. Inte så att jag tror på en total personlighetsförändring, utan snarare en förädlad och förhoppningsvis tryggare och nöjdare verion av tjockis-Kakan.
Det där har jag oftat undrat över också. Vem är man utan sitt "lager"? Blir man en bättre eller sämre människa när det försvinner? Blir man verkligen lyckligare? En sak som är säker är att man iaf har en ursäkt mindre. Jag tror att många nya vägar öppnas. Man kan gå ut på stan och känna att blickarna man får INTE beror på övervikten, man kan gå och handla mat utan att folk tittar dömmande på vad man lägger i korgen. Det är inte bara en själv som "ursäkten" försvinner ifrån utan det är ju från alla andras ögon också. Klart att folk ser dig som du är även med övervikt men det är nog fler beteende än vad man tror som bortförklaras med hjälp av övervikt. Många tänker nog i de banorna utan att vara medvetna om det.
Du läser ju lite juridik/rättsvetenskap just nu och då kanske du har hört att de har satt ihop alla diskriminerande lagar till en stor jämställdshets lag, konstigt bara att det inte finns något som säger att man inte ska bli diskriminerad pga av övervikt?!
Ja, det är ju något man kan fundera över...
Jag kan förstå tanken att man skyddar sig,att man gömmer sig bakom kroppen..Drar sig undan osv..
Lyckligare tror jag inte man blir,möjligen mer bekväm med sin kropp..Självbild och självkänsla är ju inte samma sak..ja, jag fick många tankar av din kloka text !
Ha en fin morgondag /Bittan
Jag känner aldrig att jag gömt mig bakom min kropp eller låtit mig själv stå tillbaka för att jag ser ut som jag gör. Jag hoppas mest på att jag ska få klä mig i snygga kläder, orka mera och helt enkelt må bättre.
Nu har inte jag varit överviktig lika länge som du utan jag minns faktiskt hur det var när jag var normalviktig. Å jag saknar det!
