Problem: för snäll
Ja. Absolut.
Jag har en tendens att vara det.
Svårt att säga ifrån. Vill så gärna ställa upp och hjälpa till.
Men någonstans så tappar jag bort mig själv i min snällhet mot andra...
När snällhet blir mjäkighet så riskar man att utplåna sig själv, förminska sina egna behov och känslor till förmån för att andras framfart.
Ett exempel är min till-och-från inneboende M-a.
När hon frågade om hon kunde få bo hos mej i vinter/vår "lite nu och då" när hon pluggar sa jag ja utan att fråga vidare hur mycket det egentligen innebar. Nu har det visat sig vara två-tre nätter i veckan.... Vilket jag egentligen tycker är för mycket, men eftersom jag har sagt ja så känner jag att jag inte kan backa ut.
Må så vara.
Jag har sagt till mig själv att jag tar en vecka i taget, så länge det funkar så funkar det ju...
Men nu börjar det dessutom dyka upp en hel del "kan du skjutsa mig hit och dit" mest varje dag.
Och jag säger ja.
Fastän jag inte vill alla gånger.
Missförstå mig inte.
Jag gillar verkligen M-a, och har inget emot att ställa upp och hjälpa till.
Men någonstans passeras en gräns och jag börjar känna mig utnyttjad.
Häromdagen blev jag en halvtimme sen till jobbet för att hon fem i åtta frågade om skjuts till universitetet eftersom hon hade så mycket att bära och det var dåligt väder och inte kul att gå....
Hallå. Det går bra med bussar här i Umeå!
Samma sak med min chef.
Vi hade bokat ett möte i onsdags för att jag behövde hjälp att planera och bolla en framtida satsning.
Jag kollade dagen innan, visst kommer du ihåg.
Jodå.
Påminde under dagen.
Jodå, vi tar det i eftermiddag.
Och dagen passerar, han rusar runt, och inget händer.
Och jag är tyst.
Det värsta är att jag inte egentligen är en person som har svårt att hävda mig, tala om vad jag tycker.
Jag är inte rädd för att vara obekväm, rak och ärlig.
Tvärt om, en del skulle nog till och med se mig som en stridbar person, orädd, en som vill hävda sig.
Men när jag inte kan gömma mig bakom min yrkesroll, eller ett uppdrag, då tar jag för lätt ett steg tillbaka och förminskar mig själv.
Nu måste jag hitta styrkan i mig att bryta det, att våga säga min mening utan dramatik.
Bara lugnt förklara vad jag tycker och känner, och inse att det inte är något fel med det.
Vet bara inte riktigt hur och vart jag ska börja...
Men jag tror att det är viktigt för mig.
För just nu är jag inte särskilt nöjd med mig själv och min situation.
Hade samma problem förut! Men de kom till en gräns då hinken rann över så att säga!
Det är läskigt att säga nej första gången, men börja smått, säg nej till små saker. Och har du sagt nej, stå fast vid det!
Det är inte omöjligt, jag lärde mig och det är det bästa jag har gjort!
Lycka till! =)
Mmmmm...får en tanke om att du identifierar dig med vad du GÖR..istället för vem du ÄR.
Upskattningen du får för vad du gör,är inte samma sak som att få uppskattning för den du är, vilket i sin tur bryter ner ditt "jag".
Att säga ja till saker man inte egentligen vill,är ju inte ärligt..och den som får ditt ja,skulle säker också må bättre om du var helt ärlig i vad du tycker, för själv skulle man ju inte vilja att någon gör något för mig mot sin vilja,eller hur...
Stå på dig och var så ärlig du kan mot dig själv. Små steg åt gången..!
Oj, nu blev det så där många ord igen ,)
ha en fin kväll /B
