kakanskilokamp

När jag kom hem från jobbet i går kväll upptäckte jag att jag glömt att ge mina fina tulpaner vatten.
Så de slokade rejält.
Var på väg att kasta bort dem.
För jag är en slit&släng person.
Otålig.
Funkar det inte direkt, då ger jag upp och börjar om på nytt (alltså köper nya tulpaner i det här fallet).
I stället för att plantera om och dela på mina blommor på våren kastar jag dem när de växer ur sin kruka och köper nya...

Men vid diskbänken tänkte jag att de kanske finns en möjlighet att tulpanerna repar sig.
Så med ny snittyta och kallt friskt vatten fick de en andra chans.
Och se där, efter några timar så hade de rest sig stolta igen.

Jag önskar att jag kunde ge mig själv en andra chans lite oftare.
Tro på att även jag klarar av att resa mig upp när allt känns supervisset.... (okej, övertydlig metafor, ni får ursäkta...) Min viktresa borde bevisa en gång för alla att jag kan, för gång på gång snubblar jag, och gång på gång tar jag mig tillbaka.

Ändå så gnager tvivelt inom mig hela tiden, att det kommer inte gå, jag klarar inte av att gå i mål så varför ska jag kämpa på nu, jag förtjänar ändå inte det här och så vidare, och så vidare.

Jag brottas med mig själv att inte försöka ha kontroll över allt som ska hända framöver, utan fokusera på här och nu. Att det funkar just i dag, och vara glad och nöjd över det, i stället för att ägna energi åt att tvivla på om jag klarar av det om en vecka, nästa månad eller om ett år.

Dagens vikt: 96,1 kg.
Är nästan tillbaka där jag var innan ät-kollapsen.