kakanskilokamp

Såg filmen Män som hatar kvinnor i går.
Bra film - och superbra bok.
Filmen är boken trogen, vilket gör att jag inte sitter halva filmen och tänker "men så där var det ju inte i boken...".

En av de mest faschinerande karaktärerna är Lisbet Salander, en asocial, superbegåvad, skadad och stark tjej i ett. Jag fastnar speciellt för hennes inställning till att inte vara ett offer - trots att hon har all anledning att hata allt och alla efter det som hon utsätts för. Ändå säger hon bestämt att hon vägrar vara ett offer - att man bestämmer själv vem man är och att alla har samma chans. Ingen är förutbestämd för ett visst öde.

Även om livet är betydligt mer komplicerat än så, så fastnar orden hos mig.
Jag känner att jag själv har lätt att snurra in mig i tankar "om inte" fram och tillbaka och dra upp olika händelser i mitt liv som sedan får fortsätta att styra hur jag identifierar mig själv i dag.
Men det är inget annat än att göra mig till ett offer, och också lite ett sätt att ge upp i förväg.

Min terapeut pratar mycket om acceptans, att kunna se på det som varit och det som är nu utan att värdera det - bara notera att" okej, så var det"- eller "så är det". Och sedan fortsätta tanken: "hur ska jag nu göra för att förändra det framöver". Bara för att jag har varit överviktig i över 20 år, så behöver jag inte vara det nästa år. Samma sak med misslyckanden av olika slag: att acceptera att det har hänt, men inse att det inte betyder att jag misslyckas automatiskt nästa gång.

Jag skulle behöva lite mer Lisbet Salander i mig, när det gäller känslan att jag har rätt att vara den jag är i dag och rätt att bli den jag vill bli. Jag är inte förutbestämt till att vara ett offer för en massa omständigheter och händelser i mitt förflutna.

Dagens vikt: stillastående igen.
Lite frustrerande, allra helst som jag åker på konferens i dag och gör ett mini-brejk på Cambridge.

Dagens ljusglimt: min cambridgekonsulent Carola som alltid har pepp, förståelse och goda råd att ge.