kakanskilokamp

Just nu är det inte kul.
För fjärde dagen i rad visar vågen ungefär samma vikt.
Under alla andra omständigheter - om jag ätit mat och inte körde min cambridgekur - så hade det varit okej.
Men nu kurar jag, och då förväntar jag mig resultat.
Jag behöver resultat.

Jag tror att det här är fettcellernas hämnd på mig.
De vill inte krympa.
De tror inte på att jag klarar av att hålla ut den här gången, utan ska börja fuska vilken minut som helst.
Så därför håller de fast vid varje uns fett.

Ett litet krig med andra ord, mellan mitt tålamod och uthållighet å ena sidan, mina fettceller och dåliga karaktär å andra sidan. Mellan min önskan och vilja att gå ner i vikt och min dåliga ovana att trösta mig med mat när jag möter en motgång och känslorna svajar.

Just nu vet jag inte säkert vem som vinner slaget.

Jag försöker verkligen tänka en dag i taget.
Kan jag hålla emot den här dagen, så kommer nog resultatet i morgon och ger mig den där ammunitionen som jag behöver för att fortsätta kriga mot mina fettceller.

Fast för varje dag som går utan resultat blir det allt svårare att tro på mig själv.