kakanskilokamp

I morse var det äntligen väg-dags och jag såg riktigt fram emot att få ställa mig på vågen.
Det har känts riktigt bra i kroppen.
Så med ett glatt sinne ställde jag mig på vågen, och...

Nähä. Inte det inte.
Är kvar på samma vikt som sist jag vägde mig, i fredags.
Jag var så säker på att jag skulle ha passerat tio kilo i dag.
Nu är jag kvar på 9,7.

Rent logiskt är det inte så konstigt, med tanke på att jag gjorde ett kort uppehåll i min cambridge i lördagskväll med god mat, en hel del alkohol och ett antal nävar chips. Inte så jag menar att jag går upp en massa i vikt av en enda kväll, men det betyder att jag bryter min fasta - kolhydratlagren fylls på och kroppen binder vätska och plötsligt tillförde jag annan energi till kroppen som den fick att arbeta med i stället för att gnaga på fettlagren.

Så egentligen är det inte konstigt alls.
Men känslorna hänger inte med i logiken.
Jag VILL så gärna kunna bocka av mitt första delmål att gå ner tio kilo. Det skulle vara en sådan enorm tillfredställelse, och startskottet på att gå vidare mot nästa mål.

Även om humöret är i botten just nu så känner jag inte att jag är på väg att ge upp. Den stora utmaningen blir nu i stället att inte ställa mig på vågen i morgonbitt igen. Har kommit överens med min terapeut att jag bara ska väga mig två gånger i veckan - en gång hemma och en gång hos cambridgekonsulenten.

Det hade varit så mycket enklare att stå kvar vid den överenskommelsen i fall jag passerat tio kilo i dag.
Nu vet jag inte alls hur det blir.

Dessutom har jag förbannat ont i halsen.
Kakan är inte på topp i dag.