kakanskilokamp

Fredag morgon och vägning.
Borde inte ha gjort det.
Men vill så himla gärna ta mig under 110 kilo så jag hoppas, hoppas, hoppas...

Nähä.
Vågen står still.
Inget har hänt sedan i tisdags.

Och det är inte så konstigt. Jag har tjuvätit chilinötter (påsen är nu slängd och det som fanns kvar i den), jag har utvecklat en ny last med att slicka i mig kaviar och räkost, och jag kompletterar med ett ägg om dagen till min rena kur.
Så det har verkligen varit en oren fuskkur de sista dagarna.
Så rent logiskt är det inte konstigt att vikten och kroppen undrar vad som pågår och håller sig still där strax över 110 kilo.

Jag inser att det brejk som nu kommer är mer nödvändigt än någonsin. Nu ska jag från och med i kväll inte tänka på vikt och cambridge-kurer utan bara må gått och träffa släkt och vänner och ha det bra. Cambridge finns visserligen kvar på ett litet hörn som frukost och lunch, men sedan är det vanligt, syndigt leverne som gäller.

Förhoppningsvis kommer sedan lusten och orken att gå tillbaka på ren kur tillbaka i nästa vecka.
Målet är att sätta igång på tisdag igen och köra ren kur i två veckor. Jag vet ju att jag kan, vill och orkar.