kakanskilokamp

Jag önskar att det syntes mer att jag nu faktiskt går ner i vikt.
Själv så ser jag det inte - men jag har å andra sidan alltid haft en konstig och skev uppfattning om min egen kropp. Jag har inte insett (erkänt) hur stor jag är, och då är det inte konstigt att jag inte kan se den förändring som nu sker.

Men jag känner viktminskningen. Framför allt på mina kläder som numer sitter löst och ledigt.
En del kläder kan jag inte ha längre, de är på tok för stora. Andra kläder, som legat i garderoben och varit för små, kan jag nu plocka fram.
Det känns bra.

Men jag önskar att det syntes mer.

Från mina vänner som vet jag cambridgar och som vet om hur mycket jag gått ner får jag lite olika reaktioner. Några säger att det "syns lite", andra säger ingenting, andra säger "oj, så mycket, det var värst" och inget mer... Den ende som är riktigt supportande är träningskompisen H som bestämt hädvar att det märks mycket.

Jag riktigt längtar till den dag det syns så mycket att folk börjar kommentera det. Från kollegorna på jobbet har jag inte hört något än. Å andra sidan så vet jag att det här med att prata om någons vikt är bland det svåraste och mest känsligaste som finns - vi är så rädd för att såra eller göra fel.

Just nu är jag ändå mest orolig för reaktionen från min mamma som jag träffar nästa helg. Hon har i så många år varit missnöjd och kritisk till min vikt, och suckat över alla försök att gå ner som inte gett något större resultat. Nu vet hon om att jag går ner, och att det går bra, och jag vet att hon kommer att granska mig med skrapa och kritiska ögon och jag är rädd att än en gång se besvikelse i dem.

Jag måste komma ihåg att jag gör det här för min egen skull: inte för att få min mammas godkännande eller för att få glada tillrop från vänner och kollegor. De tolv kilo jag gått ner är värda så otroligt mycket, oavsett om de syns eller inte.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att törsta efter deras bekräftelse.